Inför det här haussade stormötet handlade mycket av försnacket om hur José Mourinho skulle stoppa formstarka Liverpool. Var han kapabel att göra som han gjorde med Chelsea våren 2014 när han parkerade bussen, spelade cynisk fotboll och såg till att Liverpool snubblade i jakten på ligatiteln? Eller skulle han svepas undan av Jürgen Klopps högintensitetsfotboll.
Jodå, den gamle kan än.
José Mourinho spelade ett 4-4-1-1 i första halvlek med Paul Pogba som offensiv mittfältare bakom Zlatan Ibrahimovic. Det var som var påtagligt i första halvlek var hur hårt och synkroniserat Manchester United arbetade i defensiven. Det här var inte någon vilsen Paul Pogba eller en Marouane Fellaini som fick jaga skuggor. Det här var ett välorganiserat United där mittfältsskölden Ander Herrera/Marouane Fellaini vann matchen i matchen på mittfältet på knock. Herrera var fantastisk, både som bollvinnare (11 brytningar) och i sitt sätt att täcka ytor.

Hela Manchester Uniteds matchplan andades Chelsea 2014. Det var riskminimering till sin yttersta spets. Mourinho när han gör det som han kan allra bäst. Stänger igen butiken.
Så fort Liverpool försökte sätta in sin press – då lyfte United mot targetspelaren Zlatan Ibrahimovic. Varje gång United hade ett inkast – valde de att ta tid på sig och dra ned på tempot i matchen.
Publiken på Anfield – som väntat sig fart och fläkt – blev otålig. Och matchen blev avslagen, även om positionsspelet hos gästerna var en fröjd, framför allt hur Zlatan Ibrahimovic och Paul Pogba jobbade i sin tvåmanspress och tvingade Liverpool till svåra lösningar i uppspelen. José Mourinho menade efteråt i intervjun i Sky Sports att hans lag ”kontrollerat matchen”.
– Vi kontrollerade matchen, både taktiskt och emotionellt, sa han.

Efter 20-25 minuter kom in i matchen och tog över sista 20 minuterna. Från det ögonblicket kändes det som Manchester United spelade för kryss.
En statistisk notering som bevisar skillnaden mellan lagens strategi: Dejan Lovren slog 92 passningar. Chris Smalling slog 7.
Hela andra halvlek var Liverpool bättre; det laget som ville gå för tre poäng. Manchester Uniteds offensiv kom av sig. Visst hade det kunnat bli en smash ’n’ grab-seger om den för dagen (offensivt sett) misslyckade Zlatan Ibrahimovic fått bättre träff på pannan i den 54:e minuten, men sedan var det David De Gea som fick agera matchvinnare.
Adam Lallana kom in från bänken hos Liverpool och oj, så mycket bättre hemmalaget blev med Lallana på planen. Engelsmannen gav löpningar och fantasi och plötsligt hittade Liverpool öppningarna. Emre Can hade tvingat De Gea till en vass räddning, Coutinho var nära ett (nytt) drömmål när han sökte långa krysset och Roberto Firmino sprang sig fri och skulle precis sätta dit bollen när Antonio Valencia kom emellan med en heroisk brytning.

Det blev mållöst. Ingen förlorare, ingen vinnare.
José Mourinho känner sig kanske som en vinnare eftersom hans matchplan hela andra halvlek gick ut på att neutralisera motståndarna snarare än skapa själv.
Liverpool ska vara besvikna över att de inte nådde upp i normal kapacitet i första halvlek. De höjde sig i andra halvlek, men då var det lite för sent.

***
Bänkade Wayne Rooney fick hoppa in i andra halvlek för att stänga till högerkanten. Det lyckades… inte så bra. Vid två tillfällen låg han fel i position och Liverpool var på väg att hitta igenom. Så Rooney förbättrade inte sina chanser med dagens inhopp.

***
Så för att knyta an till diskussionen vi hade i PL-podden tidigare idag:
Är José Mourinho gårdagens man och Jürgen Klopp nutidens tränare? Tja, jag kan inte påstå att José Mourinho praktiserar någon vägvinnande fotboll för tillfället. Han ”vann” en poäng idag, men det är inget spel som vinner någon ligatitel.