Southampton gjorde mycket rätt. Men var inte ens nära att vinna. Det säger en del om hur stabilt Antonio Contes Chelsea uppträder för tillfället.
Chelseas rad inför söndagens bortamöte med Southampton var tre segrar och 9–0 i målskillnad. Southampton å sin sida hade fem raka ligamatcher utan förlust. Så det var onekligen två formstarka lag som skulle göra upp på St Mary’s.
Antonio Conte började säsongen med en fyrbackslinje, men när resultaten uteblev, inte minst 0–3 borta mot Arsenal, omformerade han till ett 3-4-3/5-2-3. Sedan dess har Chelsea blivit bättre och bättre. Organisationen börjar lika den som kännetecknade Juventus under Contes tid i Turin. Och offensivt har stjärnor som Eden Hazard fått utrymme att briljera.

Southampton under Claude Puel har blivit mer possessionbaserat, mer risktagande. Jag gillar det jag sett hittills. Idag styrde de matchen inledningsvis och det hade varit så intressant att se hur matchen hade utvecklat sig om den hade fått vara mållös en bit in i första halvlek.
Nu fick Chelsea bästa tänkbara start när Steven Davis missade i positionsspelet mot Eden Hazard och belgaren fick tid och utrymme att vända tillbaka och dunka in 1–0 mellan benen på Fraser Forster. Då hade det bara gått drygt fem minuter.
Med Antonio Contes 3-4-3/5-2-3 är underläge det absolut sämsta som kan ske. Vid överläge kan Chelsea falla ned, formera en fembackslinje, positionsspela och bara invänta kontringslägena som kommer att uppstå.
Så blev det också. Efter cirka 20 minuter in i första halvlek hade Southampton haft runt 73 procent (!) i bollinnehav. Southampton hade centralt övertag och Chelsea hade svårt att få tag i hemmalaget som fick rulla runt.
Saints var överlägset. Förutom i och runt de båda straffområdena. Och som bekant är det där fotbollsmatcher avgörs.

Trots spelövertaget hade Southampton nämligen oerhört svårt att skapa klara målchanser. Det beror förstås till stor del på att Chelsea gjorde dem uddlösa. Skillnaden på andra planhalvan var total.
Det kändes farligt varje gång Eden Hazard, Victor Moses och de andra fick vända upp och attackera en mot en.
Hazard var fenomenal. Hans insats påminde en del om formen han höll 2014/15, där drivet med boll och den låga tyngdpunkten gjorde det omöjligt för Southampton att stoppa honom.

Southampton försökte använda inläggsspel som vapen i andra halvlek, men närvaron i boxen begränsade sig till Charlie Austin som skulle brottas med César Azpilicueta, David Luiz och Gary Cahill. Det hade varit intressant att se mittbacken Virgil van Dijk i anfallet – Southamptons ”plan B” – redan vid ställningen 0–1 eftersom det var så uppenbart att hemmalaget hade så svårt att skapa lägen.
Klyftan mellan lagen den här dagen blev extra uppenbar när Diego Costa curlade in 2–0 med ett klassavslut. Han vek in från vänster och hittade det långa hörnet, otagbart för Fraser Forster.
2–0, game over.
Till slut hade segern kunnat bli ännu större eftersom Chelsea fick kontra mot ett än mer utspritt hemmalag.
Trepoängaren var odiskutabel och det trots att Southampton, spelmässigt, imponerade i passningsspelet i första halvlek.
Men att hamna i underläge mot Antonio Contes Chelsea är en dålig idé den här säsongen.