José Mourinho har fått en kämpig start i Manchester United. Men senaste veckorna har han hittat något att bygga vidare på.
Ett embryo till något stort? Det återstår att se, men hans taktiska förändring är intressant eftersom han rört sig långt från sin grundfilosofi.

Manchester United vann kvartsfinalen i Ligacupen på onsdagen hemma mot West Ham. Zlatan Ibrahimovic gav laget en drömstart med 1–0 redan i andra minuten. Anthony Martial, som fick chansen från start efter ett par veckor utanför laget, gjorde två mål innan ”Ibra” fastställde 4–1 i slutminuten.
José Mourinho behövde gårdagens avancemang. Resultaten de senaste veckorna har inte varit överväldigande. Fram till igår hade Manchester United kryssat fyra raka matcher på hemmaplan i Premier League. Det är första gången det händer sedan 1980. I ligan har laget tagit 20 poäng på 13 matcher vilket är sämre än både David Moyes och Louis van Gaal hade gjort vid samma tidpunkt.
Men studerar man de spelmässiga prestationerna har något revolutionerande hänt med laget.
Manchester United har börjat springa. Det kan låta simpelt, men det är en stor skillnad jämfört med hur det såg ut för ett par månader sedan. I början av ligaspelet kom siffror på att laget sprang minst antal löpmeter i ligan. Det var inte ett dugg förvånande med tanke på hur tempofattigt och slött man agerade.
José Mourinho har sett till att Manchester United har blivit proaktivt. Och bara det i sig är en liten sensation.

Så länge vi kommer ihåg José Mourinho från den europeiska toppfotbollen har han varit en reaktiv tränare. Han har, i första hand, anpassat sig efter motståndet. Det innebär inte att hans lag varit defensivt i alla matcher. Hans Real Madrid tillbringade givetvis betydligt mer tid på offensiv planhalva än på egen planhalva, men det innebär att hans grundtänk i de stora matcher ofta utgått från att neutralisera snarare än att producera ett eget spel framåt.
Jag kan inte säga exakt när den här taktiska förändringen gjordes, men i hemmamötet med Arsenal (1–1) använde Manchester United en försvarsstrategi som var den diametrala motsatsen till vad man presterade borta mot Liverpool i oktober. På Anfield stod Manchester United lågt, täckte ytor och spelade för 0–0 (vilket matchen också slutade). De senaste matcherna har man pressat högt, nästan helplanspress, och använt direkta återerövringar. Gegenpressing.
José Mourinho har bytt livsåskådning.

Nu blev det bara 1–1 mot Arsenal och bara 1–1 i söndags mot West Ham, men spelmässigt har det varit ett gigantiskt lyft mot allt vad Manchester United har presterat sedan sir Alex Ferguson lämnade tränarbänken.
Under Louis van Gala spelade Manchester United ett intetsägande possession-spel som ledde till lågt tempo och få målchanser. Med José Mourinhos nya offensiva strategi har tempot drivits upp till oanade höjder. Det har varit ”heavy metal”-fotboll som Jürgen Klopp skulle ha sagt. De har inte hittat ett sätt att omsätta energin i mål framåt ännu, men tendenserna är lovande. Gensvaret från publiken har inte låtit vänta på sig. Stämningen på Old Trafford i hemmamötet med West Ham i ligan i söndags var betydligt bättre än normalt. Supportrarna gillar det som håller på att ske, att United återigen blir ett lag som kan leva upp till läktarramsan som brukar rulla ned från Stretford End, den om ”Attack!”.
Istället för att vara ett tråkigt, tempofattigt lag som tar få poäng har Manchester United senaste veckorna blivit ett roligt, tempostarkt lag som tar få poäng. De har skapat fler chanser senaste fyra matcherna än vad Louis van Gaals Manchester United-upplaga gjorde under hela hösten förra året.

Varför har José Mourinho bytt spår? Har han själv insett att han kört in i väggen? Kände han själv att han behövde förändra radikalt för att väcka en trupp som såg ut att trampa runt i kvicksanden? Det kan vara så eller så har spelarna börjat tvivla och antytt till tränaren att han behöver skruva på saker och ting.
Jag köpte inte alls portugisens bortförklaringar om otur när han svamlade om det för några veckor sedan. I den enskilda matchen kan man ha otur, men över längre tid har man inte otur. Då handlar det snarare om oförmåga om man exempelvis bränner chanser på löpande band.
I de senaste matcherna har Manchester Uniteds poängutfall varit mindre än det borde ha varit, där har det funnits en dos av ”otur”. De var dominanta mot Arsenal och borde ha vunnit. De var överlägsna mot West Ham i söndags och borde ha vunnit. Fyra poäng extra i de matcherna och tabelläget i ligan hade inte varit så katastrofalt som det framstår nu.

Den taktiska förändringen – att Manchester United numera vill dominera matcherna istället för att agera åskådare – har gett förnyat hopp för en rad spelare. Wayne Rooneys ser pigg ut och hans formkurva pekar uppåt. Henrich Mchitarjans formkurva pekar uppåt. Paul Pogbas formkurva har pekat uppåt en tid. Ander Herrera och Juan Mata har fått förtroendet de förtjänar. Anthony Martial fick göra mål igen igår.  Zlatan Ibrahimovic har gjort fem mål på sina fyra senaste matcher. Spelarna verkar trivas med att få äga matcherna och stressa motståndarna till misstag.
Eller så är förklaringen bakom lyftet så enkel att den stavas Michael Carrick.
Den defensive mittfältaren har varit en av lagets viktigaste spelare det senaste decenniet. När han har varit bra har ofta laget fungerat. Nu är hans 35-åriga ben inte lika pigga längre, men hans passnings- och positionsspel har inte försämrats nämnvärt.
Med Michael Carrick i startelvan är Manchester Uniteds statistik i höst i alla turneringar: WWWWDWW.