Analys: Taktiken som stoppade Uniteds kantspel
avHögerkanten har varit Manchester Uniteds främsta anfallsvapen under andra halvan av säsongen.
Ingen har lyckats neutralisera hotet från Antonio Valencia.
Fram till i söndags.
Så här fungerade David Moyes riskfyllda matchplan som gav Everton en skrällpoäng på Old Trafford.
Efter att ha fått enorm respons förra veckan när jag lekte Rit-Ola och analyserade Wigans innovativa spelsystem och Chelseas ultradefensiva taktik mot Barcelona så tänkte jag att vi kör vidare på det här spåret.
Lika bra att smida medan järnet är varmt, typ.
Förra veckan såg vi Chelsea göra en beundransvärd defensiv insats mot Barcelona och vinna det första semifinalmötet i Champions League med 1-0. 
Roberto Di Matteos matchplan byggde på att lågt försvar utan press på bollhållaren. Det handlade uteslutande om att täcka ytor och se till att stänga de farliga ytorna, främst den ”röda zonen” framför backlinjen där Leo Messi huserar. Chelsea centrerade mittfält och försvar i vetskapen om att Barcelona sällan slår inlägg.
Därför var det ytterst intressant att se Everton i mötet med Manchester United i söndags. De använde en diametralt motsatt taktik.
Kanthotet
Efter en vinter och vår där Antonio Valencia varit en av ligans bästa spelare är det ingen hemlighet att Manchester Uniteds främsta anfallshot kommer från högerkanten. 26-åringen från Ecuador har 13 assist som backar upp det påståendet.
Valencias ”impact” var kanske allra mest tydlig i mötet med Blackburn den 2 april. I den matchen trampade Manchester United vatten länge, förutom från högerkanten där Valencia ständigt sysselsatte bröderna Olsson.
Samtidigt är vänsterflanken med Ashley Young/Nani bara marginellt sämre. Positionellt finns dock en liten skillnad. Valencia är en out-and-out-winger medan Young och Nani är högerfotade och oftast bryter in i plan och slår inåtskruvade inlägg. En detalj, men den kan få betydelse (jag återkommer till det längre ned).
David Moyes är en av ligans skickligaste defensiva tränare. I tio år har han med små resurser lyckats uppnå resultat genom att få sitt lag att uppträda som en enhet. Det var ingen slump att han var den som skulle lyckades tämja Uniteds kantspel.
Det naturliga för ett på pappret sämre lag är att packa ihop laget, på djupet och på bredden. Allt för att inte kunna ge understöd och inte få matchen till att bli en mätning i indivuduella slag på banan (vilket förmodligen skulle gynna det bättre laget).
Därför var det uppseendeväckande att David Moyes lät sina ytterbackar Tony Hibbert och Sylvain Distin ligga extremt brett i utgångsposition som Glenn Strömberg påpekade i Viasat sändning. Det medförde att Paul Scholes och Michael Carrick hade mycket svårt att hitta ut med bollar till Nani och Antonio Valencia. Valencia var blek och hade en nolla i kolumnen för skapade chanser (chances created).
Det var en riskfylld taktik eftersom det lämnade mittbackarna Phil Jagielka och John Heitinga helt utan understöd.
Bilden ovan är från andra halvlek, men det är den mest tydliga jag lyckades spara ned. United håller på att genomföra en spelvändning. Rafael (bollförare) ska slå ut bollen till Antonio Valencia på högerkanten, men där har Sylvain Distin redan klivit ut. Evertons vänsterback ”ligger kloss” på Valencia redan innan han fått bollen. Kontentan av det blev att Valencia aldrig fick ”ta fart”. United-spelaren är van att få bollen och ha en startsträcka innan backarna kommer upp i press (exempelvis mot Blackburn när han dundrade in 1-0). När han väl fått upp farten är han i princip omöjliga att stoppa. Utan fart tvingas han oftast söka alternativ hemåt.
Här (bild ovan) kan vi se det enorma avståndet mellan Evertons vänsterback Sylvain Distin och mittbacken John Heitinga. Det här var enda gången i första halvlek som Valencia fick utmana Distin med fart.
Samma fenomen (bilden ovan). Rafael ska spela ut bollen till Antonio Valencia, men Sylvain Distin har redan här, innan bollen spelats ut, krympt ytan för Valencia.
Scholes utan spelalternativ
Evertons val att spela brett med ytterbackarna för att stänga spelvägarna till Antonio Valencia och Nani fick konsekvenser, framför allt för Paul Scholes.
Vi är vana vid att se honom hämta boll från en ytterback för att sedan vända ut med precisa crossbollar mot kanterna. Det har varit en ingrediens som gett United en ny dimension sedan veteranen gjorde comeback i januari. I den här matchen fanns inte den möjligheten och då hade Scholes svårt.
Det berodde också på att Everton spelade med en hög och genomtänkt press. Dels klev de upp högt med både Nikica Jelavic och Marouane Fellaini när David De Gea hade bollen vilket tvingade målvakten att söka längre uppspel. Dels hade de numerärt överläge på centralt mittfält tack vare sitt 4-5-1-spel är Marouane Fellaini jobbade förtjänstfullt i defensiven så fort laget förlorade bollen.
När United (som spelar 4-4-2/4-4-1-1) möter ett 4-5-1 (ganska vanligt) bygger deras spel på snabba bolleveranser ut till kantspelarna.
På grund av gästernas kombination av 1) Ytterbackar som spelade brett, 2) Numerärt överläge centralt och hög press, gavs aldrig den möjligheten. Paul Scholes lyckades aldrig styra rytmen och gjorde sin sämsta match sedan comebacken.
Han och Carrick borde i stället ha försökt att hitta Wayne Rooney oftare. Jag skriver inte under på Bosse Petterssons analys i paus om att Phil Neville stängde ytan mellan backlinje och mittfält. Jag tycker snarare att Neville flyttade upp bredvid Darron Gibson med Fellaini i en nummer tio-roll, vilket gav Rooney förvånansvärt mycket ytor mellan lagdelarna att husera på. Problemet för United var att Evertons mittfältstrio Fellaini, Gibson och Neville stressade Carrick/Scholes samt täckte spelvägarna väldigt framgångsrikt.
I diagrammet från Statszone ser vi Paul Scholes passningsstatistik i matchen mot Everton (bilden till vänster). Ytterst få crossbollar, väldigt sällan till Valencia. Till höger ser vi Scholes passningar i mötet med Blackburn borta för en månad sedan (2-0) där vi kan notera en mängd passningar mot kanterna.
Det här var den enda lyckade spelvändningen som United lyckades med i första halvlek där Michael Carrick hittade Nani med en perfekt crossboll. Men på grund av att Evertons högerback Tony Hibbert ligger så nära i pressen kommer Nani att tappa ut bollen till inspark i nästa moment.
Utelämnade mittbackar
Så varför spelar inte alla lag så här? Har David Moyes hittat en revolutionerande taktik som kommer att kopieras av alla lag som möter Manchester United?
Ja och nej.
Taktiken var ny i det avseendet att jag aldrig sett ett lag spela så brett med en fyrbackslinje tidigare. Åtminstone inte sedan man själv började spelade elvamannafotboll någon gång för närmare 20 år sedan. I ungdomsfotbollen, första åren på elvamanna, är spelet extremt man-man-baserat. Slår man ”sin gubbe” öppnas enorma ytor. I dessa åldrar kan man se ytterbackar som ”glömmer” överflyttningarna till bollsida. I seniorfotbollen existerar det inte.
Ytterbackarnas position var riskfylld eftersom det innebar att mittbackarna var lämnade till sitt öde. Jagielka och Heitinga fick i princip spela 2-mot-2 mot Uniteds anfallare Danny Welbeck och Wayne Rooney. Det är sällsynt eftersom grundtesen i försvarsspel har varit att alltid ha en ”spare man”, det vill säga en försvarare mer än motståndarna har anfallare. Det var därför liberopositionen uppfanns – för att alltid ha en extra spelare utöver de två markeringsspelarna.
Moyes val lämnade enorma ytor mellan innerback och ytterback, vilket vi kunnat se av bilderna ovan. Det är en korridor man normalt vill stänga till. Teorin är att låta motståndarna spela bollar ”utanför” laget enhet (längs kanterna) istället för att ”spela igenom” laget. Everton valde att göra tvärtom.
Därför var det ingen slump att Uniteds tre mål i andra halvlek kom till via instick/attacker centralt i plan. Welbeck gavs för mycket yta centralt i plan när han skruvade in 2-1. Nani kom innanför Sylvain Distin som låg för brett vid 3-1, Rooney och Welbeck utnyttjade 2-mot-2-situationen för att kopiera ett Yorke/Cole-mål vid 4-2.
Här ser vi 3-1-målet. Nani kommer in i korridoren mellan mittback och ytterback. Den ytan är kritisk när man spelar som Everton gjorde på Old Trafford.
Bilden ovan ser vi Wayne Rooneys 4-2-mål. Welbeck släpper bollen och går i djupet. Rooney får tillbaka bollen. Varken Tony Hibbert eller Sylvain Distin har möjlighet att ge understöd centralt.
Slutsats
David Moyes lyckades neutralisera Manchester Uniteds kanthot genom beordra ytterbackarna Tony Hibbert och Sylvain Distin att vara plåster på Antonio Valencia och Nani. Det stoppade Uniteds vassaste vapen – inläggsspelet. Men det skapade istället enorma ytor centralt där mittbackarna blev ”nakna”.
Jag tvivlar på att andra lag kommer att anamma den här taktiken eftersom United borde kunna såra dem än mer om anfallarna få spela 2-mot-2 mot mittbackarna. Everton släppte trots allt in fyra mål och var en stolpträff från att släppa in fem (det dröjde en halvlek innan United listade ut hur man gjorde tre mål centralt). Att utelämna mittbackarna framstår som galet.
Så här hade United tämligen enkelt kunnat utnyttja ytan mellan innerback och ytterback (bilden nedan).
Väggspel på ”tredje spelare”. Paul Scholes har hittat Wayne Rooney som har möjlighet att ta med sig boll och bli rättvänd i ytan mellan mittfält och backlinje. Rafael störtar fram från sin högerbacksposition och kan löpa i ytan mellan John Heitinga och Sylvain Distin.
Den kombinationen – Scholes till Rooney, Rooney till Rafael – ledde fram till den här chansen i första halvlek. Rafael var ytterst nära att komma igenom, men fick inte till avslutet.
Till sist: Det är inte alls otänkbart att motståndare hämtar inspiration och plockar delar av David Moyes taktik. Man kan tänka sig – och nu kommer den där detaljen jag nämnde tidigare – är att motståndare flyttar ut sin vänsterback för att stänga spelvägen till Antonio Valencia på Uniteds högerkant. Högerbacken, Hibbert i det här fallet, kan ge mer understöd centralt eftersom Uniteds vänsterspelare, Nani eller Young, förmodligen kommer att vandra inåt i planen när de får bollen istället för att ta sikte mot hörnflaggan och slå tidiga inlägg.
Fotnot: Tack till webbredaktör Jim Jaber som hjälpte mig att rita pilar i Photoshop.
Fotnot 2: Bild över laguppställning kommer från Eurosports app till Iphone.
***
Vill ni få såna här inlägg serverade i er Facebook-feed kan ni alltid spana in bloggens Facebook-sida. Inga onödiga uppdateringar, bara länkar till blogginlägg och till längre texter/krönikor på Sportbladet.se.
