I kväll presenterades nomineringarna till PFA Player of the year.
Tre spelare från Manchester City slåss om priset.

Som uppladdning inför kvällens match mellan Arsenal och Wigan fick vi en aptitretare med nomineringarna till priset som Årets spelare i Premier League, det som röstas fram av spelarna själva.
Det verkar som att juryn som tagit ut dessa namn är ganska överens med mig om vilka spelare som varit bäst den här säsongen.
När jag förra månaden rankade säsongens 50 bästa spelare den här säsongen på Sportbladet.se såg topplistan ut så här: 1) Robin van Persie, 2) David Silva, 3) Joe Hart, 4) Wayne Rooney, 5) Gareth Bale, 6) Sergio Agüero, 7) Scott Parker.
Samtliga spelare finns med här, förutom Gareth Bale som tappat lite av sin fina höstform.

De nominerade till PFA Player of the year (i bokstavsordning):

• Sergio Agüero, anfallare, Manchester City
• Joe Hart, målvakt, Manchester City
• Scott Parker, mittfältare, Tottenham
• Robin van Persie, anfallare, Arsenal
• Wayne Rooney, anfallare, Manchester United
• David Silva, mittfältare, Manchester City

Vad säger ni? Vilka saknas?
Min vinnare: Robin van Persie, Arsenal.

De nominerade till PFA Young player of the year (23 år och yngre):

• Sergio Agüero, anfallare, Manchester City
• Gareth Bale, mittfältare, Tottenham
• Alex Oxlade-Chamberlain, mittfältare, Arsenal
• Daniel Sturridge, anfallare, Chelsea
• Danny Welbeck, anfallare, Manchester United
• Kyle Walker, försvarare, Tottenham

Hur toppstriden ser ut vet ni.
Carlos Tévez har gjort comeback i Manchester City och Paul Scholes dominerar för Manchester United.
Men hur är läget i botten med fyra-fem omgångar kvar?
Här är en genomgång av lagen som slåss överlevnad.

Minitabell
15) Aston Villa 35 p
16) Queens PR 31 p
17) Wigan 31 p
————————
18) Bolton 29 p
19) Blackburn 28 p
20) Wolves 23 p 

15) Aston Villa 35 poäng, -12
Program: 4/5
Sunderland (h), Bolton (h), West Brom (b), Tottenham (h), Norwich (b).
Kommentar: Efter dagens match har man ganska överkomligt schema, bara ett möte med ”Big Six”. Dessutom en match mindre spelad.

Skadeläget: 1
Chris Herd (förväntad comeback: 21 april), Marc Albrighton (no return date), Stilian Petrov (no return date), Fabian Delph (21 april), Richard Dunne (no return date).
Kommentar: Många skador och tunga skador. Frånvaron av ledarfigurer som Richard Dunne och Stilian Petrov extra kännbar. Darren Bent saknas enormt.

Formen: 1.
Kommentar: En seger på de tio senaste matcherna i ligan. Villa är i gungning och väldigt lite i spelet talar för en förbättring.

Formen hos nyckelspelare: 1
Kommentar: Målansvaret vilar på Darren Bent och med anfallaren på skadelistan (har inte spelat sedan 25 februari) är Villa påtagligt uddlöst framåt.

Tränare: 2.
Kommentar: Alex McLeish har erfarenhet av bottenstrider, men han status har sjunkit drastiskt sedan han stod vid rodret när Birmingham seglade ned i Championship fjol.

Totalt: 9/25.

16) Queens Park Rangers 31 poäng, -19
Program: 1.
Tottenham (h), Chelsea (b), Stoke (h), Manchester City (b).
Kommentar: Tre av fyra matcher mot ”Big Six” och en på pappret lättare hemmamatch mot Stoke. QPR kommer att få kämpa för poängen.

Skadeläget: 3
Alejandro Faurlin (resten av säsongen), Kieron Dyer (resten av säsongen).
Kommentar: Faurlin blev ett enormt avbräck när han gick sönder i början av året, men nu har Samba Diakité kommit in i Premier League och minskat saknaden av argentinaren.

Formen: 3
Kommentar: Tre segrar på de sex senaste matcherna i ligan. Joey Barton gjorde en kanonmatch senast – viktigt förstås.

Formen hos nyckelspelare: 3.
Kommentar: Det tog tid, men Adel Taarabt hittade till formen i Premier League.

Tränare: 2.
Kommentar: Mark Hughes har inte fått jobba med laget någon längre tid. QPR:s resultat har inte varit bättre sedan walesaren tog över.

Totalt: 12/25

17) Wigan 31 poäng, -26
Program: 2
Arsenal (b), Fulham (b), Newcastle (h), Blackburn (b), Wolves (h).
Kommentar: Tre av fem matcher på bortaplan. Avslutningen mot ett redan avsågat (?) Wolves kan bli räddningen.

Skadeläget: 5.
Hugo Rodallega (21 april).
Kommentar: Inga långvariga skador. Rodallega kan vara tillbaka till nästa match.

Formen: 5
Kommentar: Bortaseger mot Liverpool för ett par veckor sedan och vinst mot Manchester United i veckan. Däremellan en knapp – och ytterst kontroversiell – förlust borta mot Chelsea. Wigan är i storform.

Formen hos nyckelspelare: 4.
Kommentar: Wigan har ingen utpräglad nyckelspelare, men Victor Moses är viktig för anfallsspelet och han svarade för en kanonmatch mot United.

Tränare: 4
Kommentar: Jag vet inte hur det går till, men Roberto Martinez lyckas på något sätt hålla kvar Wigan år efter år.

Totalt: 20/25

——————————————————————-

18) Bolton 29 poäng, -29
Program: 2
Swansea (h), Aston Villa (b), Sunderland (b), Tottenham (h), West Brom (h), Stoke (b).
Kommentar: Bara ett möte med ”Big Six”. De övriga matcherna är inga omöjliga uppgifter, men inte heller lätta.

Skadeläget: 1
Fabrice Muamba (no return date), Tyron Mears (resten av säsongen), Ricardo Gardner (resten av säsongen), Chung-yong Lee (6 maj), Stuart Holden (no return date).
Kommentar: Flera nyckelspelare borta sedan länge. Dessutom har de fått handskas med Fabrice Muambas kollaps.

Formen: 3
Kommentar: Tre segrar på de sex senaste matcherna. Bolton har sett ut att hitta styrka av Muambas öde.

Formen hos nyckelspelare: 3.
Kommentar: Den egentliga nyckelspelaren, Stuart Holden, har varit skadad i princip hela säsongen. Adam Bogdan, målvakten, får ses som den viktigaste kuggen just nu, och han har rest sig efter en skakig inledning i höstas.

Tränare: 3
Kommentar: Owen Coyle var en av brittisk fotbolls största tränarämnen efter första året i Bolton. Inte lika hög status nu, men det är inte på tränarbänken som Bolton saknar kvalitet.

Totalt: 12/25

19) Blackburn 28 poäng, -28
Program: 2
Norwich (h), Tottenham (b), Wigan (h), Chelsea (b).
Kommentar: Två tuffa matcher, två som är möjliga trepoängare.

Skadeläget: 2
Yakubu (no return date), David Hoilett (21 april), Grant Hanley (no return date), Michel Salgado (no return date), Vince Grella (no return date).
Kommentar: De tre nyckelspelarna Yakubu, Hoilett och Hanley tvingades kliva av senast. Yakubu med känning i knäet, Hanley med en fotskada. Tillståndet med Hanley verkar vara värst. ”Han kan missa resten av säsongen”, sa Kean i lördags.

Formen: 1
Kommentar: Fem raka förluster. 0-3 mot Swansea i lördags.

Formen hos nyckelspelare: 3
Kommentar: Yakubu var mer målfarlig i höstas, men med sin fysik är han alltid ett orosmoment för motståndarförsvaren.

Tränare: 1
Kommentar: Steve Kean har liten erfarenhet och har suttit löst under större delen av säsongen. Var på väg att vända trenden och skaffa sig andrum när laget tog två raka segrar i mars.

Totalt: 9/25

20) Wolverhampton 23 poäng -39
Program: 2
Manchester City (h), Swansea (b), Everton (h), Wigan (b).
Kommentar: Wolves behöver nästan gå rent för att klara kontraktet och då är det inte direkt fördelaktigt att City på Etihad väntar närmast.

Skadeläget: 2
Stephen Hunt (no return date), Jody Craddock (no return date), Jamie O’Hara (no return date).
Kommentar: Inte så många skador, men spelarna som sitter på rehabcykeln är viktiga – inte minst tack vare sin karaktär. ”Lagpappan” Craddock hade behövts i ett försvar som läcker.

Formen: 1
Kommentar: En seger sedan 4 december. Två poäng av 27 möjliga sedan Terry Connor tog över.

Formen hos nyckelspelare: 1
Kommentar: Jamie O’Hara blev en grym injektion för Wolves när han kom från Spurs i fjol. Har inte alls lyckats den här säsongen. Nu har han dessutom varit skadad.

Tränare: 1
Kommentar: Terry Connor tog över efter Mick McCarthy men har inte stoppat raset.

Totalt: 7/25

***
Min magkänsla den senaste veckan/veckorna har varit att Wolves, Blackburn och Bolton åker ur. Efter att ha studerat programmet, känt av formen tror jag att QPR kan få riktigt kämpigt.
Så mitt tips i dagsläget blir att Wolves, Blackburn, QPR får börja om i Championship.

Vad tror du om bottenstriden? Vilka åker ur? Vad kommer att bli avgörande?

Liverpool har räddat säsongen från fiasko
Precis som så många noterat senaste veckorna: En förlust i den här semifinalen mot Everton hade varit förödande för Liverpool, för Kenny Dalglish, för FSG.
En ny tripp till Wembley ger King Kenny andrum. Den räddar en säsong där laget varit en stor besvikelse i ligaspelet. Nu kommer han inte att få sparken.
En FA-cuptitel – om Liverpool besegrar Chelsea eller Tottenham i finalen – skulle till och med kunna betyda att säsongen är halvlyckad.

Andy Carroll har börjat avbetalningen
I över ett år har han fått leva med floppstämpeln, fått höra snacket om den höga övergångssumman. Det tog tid, men till slut har Andy Carroll börjat avbetalningen.
Hans problem tidigare var inte bara bristen på mål utan även bristen på viktiga mål.
Nu har han inom loppet av några dagar avgjort mot Blackburn i slutminuterna och fått slut på Liverpools förlustsvit och även nickat Liverpool till FA-cupfinal, återigen i slutminuterna.
35 miljoner pund är mycket pengar, men just i dag var det värt varenda öre för FSG.

Den matchvinnande insatsen var egentligen ingen stor överraskning. Vi har sett en stigande formkurva hos 23-åringen. Andy Carroll började lovande mot Newcastle borta för ett par veckor sedan, innan han förstörde allt med en patetisk filmning.
I dag gjorde han en riktigt bra insats. Inte i närheten av så bra som Viasats Bosse Pettersson ville få det till, men ändå.
Han inledde piggt, föll sedan in i gamla synder med enkla bolltapp för att sedan var glödhet sista halvtimmen. Han var inte knivskarp när lägena dök upp, men det faktum att han tar sig till chanserna är ett stort steg i rätt riktning.
Förut, när det som som allra mörkast ut, gjorde han inte ens det.

Moyes – kungen utan krona
Det gick inte den här gången heller för Everton. Ni som läste mitt inlägg inför finalen vet att de har en bitter semifinal- och final-historia mot storebror Liverpool.
David Moyes har varit på den här arenan förut och haft ledningen i en FA-cupfinal. Idag fick han uppleva samma typ av vändning.
Everton tog ledningen med 1-0 genom Nikica Jelavic, kontrollspelade precis som man bör göra vid ledning, men föll ihop efter ett horribelt misstag av Sylvain Distin.
Såna misstag som man inte får göra. Såna misstag som förklarar varför Everton inte har tagit det där klivet upp på ”nästa nivå”.
Liverpools segermål föregicks också av ett sånt där kostsamt, naivt försvarsspel som sällan kännetecknar topplagen. Inhopparen Séamus Coleman var lite för het och lite för sen in i en duell med Steven Gerrard (och borde ha fått sin andra varning). Duellen ledde till frisparken som gav Andy Carroll möjlighet att nicka in 2-1.
David Moyes kommer att prata framtid med Bill Kenwright i sommar. Jag tror att han kommer att vara öppen för en ny utmaning.
Han lämnar Everton som kungen som aldrig fick sätta sin krona på verket.

***
Mina spelarbetyg, Liverpool-Everton:
Liverpool: Jones 6 – Johnson 6, Carragher 5, Skrtel 7, Agger 5 – Henderson 5, Gerrard 7, Spearing 7, Downing 7 – Suárez 8, Carroll 8.
Avbytare: Maxi -, Bellamy -.

Everton: Howard 6 – Neville 7, Heitinga 6, Distin 5, Baines 7 – Osman 6, Fellaini 6, Gibson 6, Gueye 5 – Cahill 6, Jelavic 7.
Avbytare: Coleman 5, Anichebe -.

Kan det blir större än så här?
Två klubbar som behöver en tung titel. Två klubbar som på olika sätt famlar i mörkret. Två tränare som kommer att definieras av den här matchen.
Två klubbar som slåss om tronen i samma stad.
Liverpool-Everton, 13.30 svensk tid, Wembley.
Säsongens hittills tyngsta match.

Jag vet inte om vi här i Sverige har förstått vikten av den här FA-cupsemifinalen ännu. Det blir lätt så när sådana här prestigemöten drunknar i ett tv-utbud där man nuförtiden kan titta på europeiska matcher varje dag (själv såg jag Villarreal-Málaga i torsdags, Stuttgart-Bremen och Southampton-Reading igår).
Men för att verkligen förstå betydelsen av dagens match kan vi skruva tillbaka tiden sju år. Till den 8 maj 2005.
Då korkade David Moyes upp champagneflaskan. Han är inte känd för någon extravagant livsstil, men den här dagen hade han bytt ut träningsoverallen mot en kofta, och han hade anledning att fira.
Han hade precis lett Everton till fjärdeplatsen i ligan och en biljett till Champions League. Det var första gången sedan 1987 som Everton slutat före Liverpool i tabellen. Fram till den dagen hade den blåa delen av Merseyside fått leva på minnena från det 80-tal då Everton och Liverpool slogs om kungatronen i engelsk fotboll.
– Vi har bevisat att vi är stans bästa lag, sa David Moyes.

Sjutton dagar senare hade Jerzy Dudek spaghetti-räddat ett par straffar i en oförglömlig Champions League-final i Istanbul.
Everton var fortfarande bäst i stan, problemet var bara att Liverpool var bäst i Europa.
The Empire strikes back.
Evertons ”fifteen minutes of fame” bestod av sjutton dagar. Sedan var man tillbaka i storebrors skugga igen.
”Forever in our shadow”, är ett budskap man kan se på en banderoll på Anfield i samband med derbyna.

Inte ens CL-biljetten blev något lyft. Everton föll i kvalet mot Villarreal. Närmare än så har man inte kommit den penningstinna turneringen. Samtidigt fick de se Uefa göra ett undantag och ge Liverpool en ”extraplats” i Champions League, trots att man inte kvalificerat sig för turneringen via ligaplaceringen.
Everton sjönk tillbaka till en anonym tillvaro i tabellens mittenregion. Istället för att utmana ”Big Four” fick de titta på när Tottenham och Manchester City satsade sig in och bildade en ”Big Six”. Sedan fjärdeplatsen 2004/05 är lagets placeringar: 11-6-5-5-8-7.
De har varit ett stabilt lag på övre halvan, ”best of the rest”, men det är en klen tröst för supportrarna som tvingas gå till jobbet och ta emot gliringarna från arbetskamraterna som håller på det mer framgångsrika laget i rött.
Nu finns chans till upprättelse.

Inför lördagens möte ligger Everton en poäng före Liverpool i Premier League. Skulle de behålla det avståndet ligan ut och dessutom slå ut Liverpool ur FA-cupen är det den mest prestigefyllda skalpen på 25 år.
Det är inget tronskifte i ett historiskt perspektiv, men åtminstone en seger på påverkar maktbalansen i staden.
Matchen kommer vid en bra tidpunkt för Everton. De har som vanligt hittat formen efter en trög höst. Samtidigt har Liverpool upplevt sin tyngsta ligaperiod sedan 1950-talet.
Everton imponerade stort när man slog ut Sunderland kvartsfinalen (2-0). De imponerade igen i helgen när de slog samma lag i ligan med 4-0. Tim Cahill sa efter cupsegern mot Sunderland:
– Vi försöker ta oss upp på nästa nivå och i den här matchen tycker jag att vi lyckades. Jag har upplevt vissa fantastiska ögonblick med den här klubben och det är bland de bästa.

För tränarna är dagens match hyperviktig. Jag kan faktiskt inte minnas någon match där båda tränarna står inför så definierande minuter. Deras framtid kan avgöras av en fight.
David Moyes har gjort ett beundransvärt jobb på Goodison Park och brottats med små resurser i tio års tid. Men nu står han vid ett vägskäl. Det saknas en titel. För tre år sedan var Everton i FA-cupfinal mot Chelsea. De hade ledningen med 1-0, men tappade till 1-2. De var så nära, men ändå så långt ifrån.
En titel, i så fall klubbens första på 17 år, skulle vara kronan på tio års verk.
Det kan räcka med att få knäppa storebror Liverpool på näsan och ta sig till en ny final för att hans sejour i klubben ska betecknas som en succé. Förlorar Everton kommer det heta att Moyes gjorde ett bra arbete med begränsade resurser, men misslyckades i de stora matcherna, de avgörande skedena. Som mot Villarreal 2005 och Chelsea 2009.
– Oavsett vad som sker, vinst eller förlust, kommer jag att ha ett snack efter säsongen med ordföranden där vi ser var vi står och hur klubben mår.

Kenny Dalglish har ett annat läge. Han är hårt ifrågasatt efter en säsong där Liverpool misslyckats kapitalt i ligaspelet. Ligacuptiteln gav klubben och Dalglish andrum, men den kommer inte att räcka som argument om laget förlorar mot Everton i en FA-cupsemifinal. Fotbollsdirektören Damien Comolli fick sparken i torsdags. Förlust i dag så kan Dalglish gå samma öde tillmötes i sommar.
Han kan alltid hämta styrka från historien. Sedan Evertons semifinalvinst i FA-cupen 1906 har Liverpool vunnit samtliga tre semifinalmöten (1950, 1971, 1977). Alla tre finalmöten (1984, ligacupen, 1986, 1989) har Liverpool vunnit.

Everton har sitt lillebrorskomplex. David Moyes har inte lyckats vinna på Anfield på elva försök. De har inte spenderat stora pengar, men trycket finns där ändå.
– Det är en derbymatch där det handlar om att vinna FA-cupen. För en klubb som Everton, som har så många fans, sån historia och tradition, har de förmodligen väntat för länge. Så de har också press på sig, säger Jamie Carragher till Guardian.
Det blev tydligt i kvartsfinalen på Stadium of Light. 6000 tillresta Evertonsupportrar sjöng för full hals, men en sång stack ut:
Den om att tiden var kommen ”to put the champagne on ice”.
Vid avspark idag kommer jag att tänka på Tim Cahills ord. Det där om att ta ”nästa steg”. För att ta sig till den där högre nivån krävs segrar i de tunga matcherna.
I dag spelas en sådan match.

FAKTA: Minnesvärda derbymöten

1950: FA-cupen, semifinal
Liverpool-Everton 2-0
Billy Liddell gör ett mål och gör förarbetet till Bob Paisley som sätter tvåan.

1971: FA-cupen, semifinal
Everton-Liverpool 1-2
Everton tog ledningen, men Liverpool vände och vann efter mål av Alun Evans and Brian Hall.

1977: FA-cupen, semifinal, omspel
Liverpool-Everton 3-0
Efter 2-2 i första mötet, där Everton fick ett mål bortdömt för en kontroversiell offside, vann Liverpool omspelet.

1984: Ligacupen, final, omspel
Everton-Liverpool 0-1
Graeme Souness avgör omspelet med ett distansskott.

1986: FA-cupen, final
Liverpool-Everton 3-1
Gary Lineker ger Everton ledningen, men Liverpool vänder i andra halvlek. Ian Rush sätter två av målen.

1989: FA-cupen, final
Liverpool-Everton 3-2
Stuart McCall kvitterar i 89:e minuten för Everton och ordnar förlängning. Men Ian Rush gör två mål under extratiden och Liverpool vinner med 3-2.

I flera år har han kallats underskattad.
I flera år har han presterat i ett mittenlag utan att få erkännande som en stjärna, utan att bli värvad av storklubbarna.
Clint Dempsey, 29, kämpade vidare. Som han alltid gjort ända sedan uppväxten på en camping i Texas.
Till slut kom det stora genombrottet.
På vägen till toppen har han burit tragedin efter sin döda syster och den mördade vännen.
Låt mig berätta om en spelare som besegrat oddsen.

Fenomenet med underskattade spelare är intressant. Jag är av uppfattningen att skillnaden, balansgången, mellan underskattad och överskattad egentligen är hårfin.
I princip alla spelare som varit undervärderade tenderar ju att förr eller senare övergå till att bli ”erkända” eller, rent av, övervärderade.
För att ta ett exempel:
Jag tyckte länge att Stephen Carr i Newcastle/Birmingham var en underskattad spelare. Han spelade högerback, gjorde sällan något väsen av sig, alltid solid, alltid lojal. Han var aldrig bäst på plan, men heller aldrig sämst. Han var en typisk engelsk fotbollsarbetare som sällan gjorde sin tränare besviken.
Men ju mer jag – och andra – upprepade att var underskattad, desto troligare är det ju att han snarare blev överskattad. Om jag och andra hävdade att han var en av ligans bästa högerbackar så bidrog vi ju till att göra honom övervärderad.
Stephen Carr är fortfarande lojal, men han är fortfarande en begränsad högerback och det är ingen slump att han i dag återfinns i Championship. Hade han varit så förträfflig hade förstås någon klubb betalat tillräckligt för hans tjänster.
Ergo: Innan en spelare upptäcks av den stora massan är han eller hon underskattad. Sedan upptäcks spelaren, några finter florerar på Youtube, folk skapar en ”hype” utan att egentligen ha sett spelaren i aktion i en hel match och sedan när folk väl får göra det är det enkelt att sticka hål i ballongen.
Lex Ryad Boudebouz.

Clint Dempsey är spelaren som ständigt är underskattad. Han har varit det sedan första dagen han satte sin fot i Premier League, för över fem år sedan.
När jag har ombetts att nämna en underskattad spelare har jag de senaste åren svarat: ”Clint Dempsey i Fulham”. Stämpeln sitter kvar än.
Varje gång man velat syna epitetet har den offensive mittfältaren lyckats höja ribban.
Den här säsongen har han tagit det sista steget, upp bland ligans stjärnor.
Med 22 mål i alla turneringar från mittfältet, varav 16 i ligaspelet, har han satt nytt klubbrekord i Fulham. Det är bara Robin van Persie, Wayne Rooney och Sergio Agüero som gjort fler mål i alla turneringar av Premier League-spelarna.
Det är enastående.
Till slut har han fått de välförtjänta hyllningarna.
– Clint Dempsey är en kvalitetsspelare. Han låter spelet tala, säger lagkamraten John Arne Riise.
– Jag har aldrig tränat med någon som honom, han är otrolig. Han tränar hårt, kämpar hårt och vill hela tiden utvecklas. Det är därför han gör sina mål, säger Danny Murphy.
– Om du betänker att han gjort de flesta av målen från kanten är det makalöst, säger tränaren Martin Jol.
Resan han gjort för att komma hit är ännu mer osannolik.

Clint Dempsey föddes i Nacogdoches, en liten stad med närmare 40 000 invånare i Texas.
Vi vet en del om Texas. Det är knappast att delstaten är känd för att producera fotbollsspelare (så länge bollen inte är oval).
Så hur kom det sig att lille Clinton, som är hans fullständiga namn, fastnade för ”soccer”?
När Clint Dempsey växte upp bodde familjen på ett campingområde, på morföräldrarnas bakgård. Clint hängde med storebror, fem år äldre Ryan, som spelade med de latinamerikanska ungarna i grannkvarteret. De spelade fotboll med stenhårda basketbollar, använde strumpor som målstolpar.
Familjen insåg snabbt att Clint hade talang. Men det fanns inte en chans att han skulle komma in på college om han inte spelade utanför Nacogdoches. Så när Clint var tio år skjutsade pappa Audrey sonen den tre timmar långa bilfärden till Dallas för en provträning med klubben Longhorns. Coachen gillade vad han såg, så tre gånger i veckan fick Audrey eller mamma Debbie köra Clint till träningarna i Dallas, trots restiden på sex timmar.
För att ha råd med resorna sålde Audrey båten och sina jaktgevär. Familjen slutade åka på semestrar och drog ned på inköp. När de unnade sig ett restaurangbesök fick de fem barnen dela på måltiderna. Debbie, som arbetade som sjuksköterska, tog varenda övertidspass.

Clint var inte den enda som hade talang. Hans äldre syster Jennifer var duktig tennisspelare. I början av 1995, för att skipa rättvisa mellan syskonen, bestämde föräldrarna att Clint fick sluta i Dallas-laget för att systern skulle kunna åka på fler turneringar. I november samma år dog Jennifer av en hjärnblödning, 16 år ung.
Den efterföljande våren var Clint Dempsey tillbaka i Dallas.
– Innan hon dog pratade vi om döden. Hon sa att om något hände så skulle hon hjälpa mig att göra mål. Hon skulle se till att bollen tog sig över mållinjen, har Clint berättat för ESPN.
Vid systerns gravsten fann mamma Debbie en lapp i en vas. Meddelandet var från Clint.
– Han skrev att resten av livet, varje gång han gjorde mål, skulle han titta upp mot himlen och tänka på henne.
Storebror Ryan menar att Jennifers död blev en vändpunkt i Clints karriär.
– Jag var knäckt. Clint gick ut och tränade dubbelt så hårt. Han ville göra det för henne. Han dedikerade allt för henne.

Karriären tog fart. Clint Dempsey draftades av New England Revolution 2004. Han debuterade som defensiv mittfältare (!), men fick sedan kliva ut på kanten och gjorde sju mål på 24 under rookieåret.
När Nike 2005 fick höra honom rappa erbjöd de Clint Dempsey att spela in en musikvideo. Han nappade med kravet att han låten skulle berätta den tragiska historien om systern.
Sagt och gjort, Clint Dempsey fick sin vilja igenom och spelade in ”Don’t Tread” med Houston-rapparen Big Hawk. Den lilla flickan som syns i videon med en blomma i handen ska symbolisera Jennifer. Gravstenen där Dempsey placerar en blomma i slutet är systerns riktiga.

De tuffa livsödena tog inte slut. Samma dag som Clint Dempsey uppfyllde sin pojkdröm och blev uttagen till att spela VM i Tyskland nåddes han av beskedet att Big Hawk mördats.
Men motgångarna utanför planen stärkte honom. Fotbollskarriären nådde nya höjder.
I december 2006, betalade Fulham 4 miljoner dollar för den talangfulle mittfältaren, rekord för en MLS-spelare. Dåvarande tränaren Chris Coleman minns vad han fastnade för:
– Han hade en hunger, han var modig. Han ville ha bollen hela tiden. Laget var inte så bra, men han ville hela tiden ha bollen. Det är mod för mig när spelare agerar så.
Fulham hade bra erfarenhet av amerikanska spelare tack vare Brian McBride och Carlos Bocanegra. Chris Colemans förhoppning var att Clint Dempseys arbetsmoral skulle ta honom till samma nivå.
Han blev inte besviken.
Efter ett mål på tio matcher den första våren, 2007, blev det sex fullträffar 2007/08. Året efter höjde han till sju. Fansen gillade vänstermittfältaren. Det var inte bara det att han bidrog med mål. Han tog alltid jobbet; spelade för laget snarare än för jaget.
Säsongen 2009/10 blev det också sju mål i ligan, men en fullträff i Europaspelet gav rubriker i hela Europa. I Europa League vände Fulham underläge mot Juventus via en 4-1-seger på Craven Cottage. Clint Dempsey gjorde det avgörande målet, en chipp som The Guardian beskrev som ”klassisk i Fulhams historia”.
Innan spelåret var över hade han hunnit bättra på sin status genom att göra ett starkt VM, med bland annat mål mot England efter en tavla av Robert Green.
Förra säsongen höjde han ribban ytterligare ett snäpp. Han gjorde tolv mål i ligan och valdes av supportrarna till ”årets spelare” i Fulham.
Men det var ändå bara en försmak av vad som skulle komma. Än så länge var han bara en bra spelare.

Den här säsongen har Clint Dempsey tagit nästa steg. Han har varit sensationellt bra. Hans 16 mål betyder delad fjärdeplats i skytteligan, samma antal som Demba Ba. När jag förra månaden rankade de 50 bästa spelarna i Premier League den här säsongen placerade jag Dempsey på 15:e plats.
Det var inte omotiverat. Han har pendlat mellan vänsterkanten och rollen som tillbakadragen anfallare och burit Fulhams anfallsspel. Han har gjort mål, han har spelat fram – och han har jobbat lika hårt som tidigare. Han har slagit rekord på rekord. Mot Newcastle blev han den förste amerikanen att göra hattrick i PL. Han har slagit Brian McBrides gamla målrekord. Han har raderat Louis Sahas rekordnotering för flest mål på en säsong i Fulham.
– Det är kul att få uppskattning, men jag försöker bara spela så bra jag kan, sa Clint Dempsey i samband med landslagssamlingen i februari.
– Som amerikan finns det alltid något att bevisa. Så kommer det kännas tills vi har gått längre i VM eller någon amerikan spelar i någon av de största klubbarna.
De senaste månaderna har han hyllats som den stjärna han är. Inte riktigt i klass med ligans bästa, men strax bakom.
Varför har det dröjt så länge? Kanske för att han inte har någon spetsegenskap. Om du betygsätter hans kvaliteter skulle han inte få någon ”10”. Men han har förmodligen inte heller sämre än ”8” på något.

För Fulhams del har succén nästan varit för bra. Clint Dempsey har bara ett år kvar på kontraktet och det ryktas om intresse från klubbar som Arsenal och Manchester United.
Det finns fortfarande ett frågetecken om 29-åringen är tillräckligt bra för en topp fyra-klubb. Chris Coleman tvekar. På frågan om Liverpool eller Newcastle skulle vara ett lämpligt steg, svarar han:
– Fulham är ett mittenlag och har varit det i tio år. Det finns fyra lag som är större än Fulham, som är utanför topp fyra-fem, och det skulle passa honom.
Fulham har erbjudit ett nytt kontrakt. Det återstår att se om Clint Dempsey förlänger eller om det är dags att pröva vingarna någon annanstans. Han antyder att Champions League lockar.
– Det är två saker jag inte gjort. Jag har spelat VM, jag har spelat Europa League. Det vore något att kunna lägga till OS och Champions League. Det är den högsta nivån.
Men han tillägger också:
– Många av mina bästa minnen är från Fulham. Efter det här året har jag ett år kvar på kontraktet, vi får se vad som händer sen.

Clint Dempsey planerar inte. Har man upplevt en så brokig bana, klarat så många motgångar som han gjort, kanske det är bäst att ta en dag i taget. Han har själv berättat att systerns öde får honom att spela matcher med inställningen ”att det kan bli den sista han spelar”.
Även om Dempsey aldrig får spela Champions League kan han blicka tillbaka på en remarkabel resa. Det borde inte vara möjligt att ta sig från campingen i  Nacogdoches till världens största fotbollsliga. Clint Dempsey gjorde det.
Hans mamma Debbie reflekterade över sonens prestation i en intervju för sex år sedan, inför VM 2006:
– Han har övervunnit så mycket. Vi kan berätta om det, men om du inte har levt med det går det inte att förstå. Han bär det med sig varje gång han går ut på planen.
Själv konstaterade Clint Dempsey:
– Allt har inte varit cupcakes och glass och lyckliga slut. Det har varit en kamp. Det har varit tufft. Men det gjorde mig till den jag är.
Vi skulle kunna beskriva honom som ”den underskattade stjärnan som till slut fick sitt erkännande”.

Källor: Dallas News, ESPN, Goal, Wikipedia

***
Vill ni få såna här inlägg serverade i er Facebook-feed kan ni alltid spana in bloggens Facebook-sida. Inga onödiga uppdateringar, bara länkar till blogginlägg och till längre texter/krönikor på Sportbladet.se.

Damien Comolli skulle bli en nyckelperson i Liverpools organisation.
Nu, 18 månader senare, får han gå efter ett sällsynt skådat värvningsfiasko.
Liverpool måste hitta en stark ledare – som dessutom drar jämnt med Kenny Dalglish.

På torsdagen kom beskedet att fotbollsdirektören Damien Comolli lämnar Liverpool. ”Gemensamt beslut”, skriver klubben i sitt pressmeddelande. ”Familjeskäl”, säger han själv.
Det går bara att tolka på ett sätt om man läser mellan raderna:
Managern Kenny Dalglish vann maktkampen.
Damien Comollis ”Moneyball”-tänk var inte lämpat för att leva i symbios med Kenny Dalglish mer traditionella sätt att rekrytera spelare. Comolli ville studera siffror. Dalglish ville värva brittiskt.
Den 39-årige fransmannen presenterades i Liverpool i november 2010 som ”director of football strategy” med uppdraget att ”se över spelarrekryteringen”.
Det har gått så där.
Redan efter några månader att han tillsattes berättade ledande personer inom Fenway Sports Group att värvningen varit ”förhastad” och ett resultat av det bristande förtroendet för Roy Hodgson.

Man kan diskutera vem som haft störst inflytande över värvningarna, vem som gjort vad när spelare som Andy Carroll, Jordan Henderson och Stewart Downing hämtats till klubben. Kenny Dalglish har utsett vilka spelare han ha velat ha och Comolli har förhandlat om priserna.
Det jobbet har han, i så fall, inte skött särskilt bra.
Newcastles vd Derek Llambias har berättat han han tappade hakan under Andy Carroll-förhandlingen. Han blev förvånad när Liverpools första bud var £30m. Han blev ännu mer förvånad när Comolli accepterade motbudet att betala ytterligare £5m.
Liverpool har betalat rejäla överpriser för dessa spelare. Det blev Comollis fall. Han misslyckades med ägarnas mål om att hitta ”value”.
Prislapparna har varit en besvärande faktor under en säsong när laget misslyckats i ligaspelet. För Dalglish, för Comolli, för ägaren Fenway Sports Group – och inte minst för spelarna själva som fått leva med omänsligt tryck.
Damien Comolli har en imponerande cv. Han var scout i Arsenal och hjälpte Arsène Wenger att hitta franska fynd. Han jobbade som fotbollsdirektör i Tottenham under en tid då klubben gjorde flera fyndköp.
Men enligt The Guardian stämmer inte bilden av att Comolli var hjärnan bakom Spurs-köp som Dimitar Berbatov, Luka Modric, Gareth Bale, Heurelho Gomes. Källor uppger för tidningen att den enda lyckade ”upptäckten” Comolli gjorde var vänsterbacken Benoït Assou-Ekotto.
Innan Harry Redknapp kom till Spurs gjorde han klart att han inte vill arbeta under en sportchef.
– Yeah, he should take all the credit, for sure, sa Redknapp.
Han var bara en av dem som inte imponerades av Comolli.

Dagens besked (där även Peter Brukner, chef för sports medicine i Liverpool, också fick gå) betyder att Kenny Dalglish i nuläget sitter ensam vid ratten.
På frågan om fler ska få lämna organisationen, svarade ordföranden Tom Werner i dag:
– Nej. Vi anser att ledningen är mycket stark. Ian Ayre är outstanding som managing director. Vi har stort förtroende för de andra inom ”football operations”.
Att Comolli får gå är ingen överraskning med tanke på att Dalglish och fransmannen inte dragit jämnt. Frågan är om det här var klubbens sätt att utse en syndabock för de svaga resultaten i ligan.
Hur som helst måste John W Henry träffa rätt med nästa rekrytering: En stark vd.
Liverpools tunga spelår förklaras givetvis av att spelarna underpresterat på planen, men ska man se det i ett större perspektiv har för många kockar dragit åt olika håll bakom kulisserna.
Jämför med hur klubben under Sir John Smiths 17-åriga styre åren 1973-1990 hade en stark vägledning, en röd tråd och då nådde oanade sportsliga höjder.
Eller jämför med Manchester United som i David Gill har en vd som fungerar perfekt som bollplank/verkställare till Alex Fergusons idéer.
– Jag berättar vilka spelare jag vill ha, David ser till att få det klart, har sir Alex berättat om samarbetet.

Ian Ayre, ”managing director”, har gjort ett bra jobb när han förhandlat fram sponsoravtal, inte minst rekordkontraktet med tröjleverantören Warrior Sports värt £25m.
Men är han tillräckligt kompentent för att vara vd (CEO)? Hans och klubbens hantering av Suárez-gate talar för motsatsen.
Kenny Dalglish har många fördelar – han ska inte minst hyllas för uppryckningen förra våren – men efter den här bleka säsongen ser jag inte honom som en visionär. Snarare som en ”traghettatore”, en doktor som kommer in, ställer saker till rätta och sedan lämnar över stafettpinnen.
Dalglish är en tränare som tänker på nästa match. För att Liverpool ska hamna på rätt spår krävs en man som höjer blicken till nästa säsong, fler år framåt i tiden.
David Dein, tidigare Arsène Wengers högra hand i Arsenal, har nämnts. Det vore förstås ett drömnamn.
Får Liverpool loss honom kan han bli den brickan som får klubben på rätt spår igen.

Seger mot Manchester United och säsongens bästa insats. Det ger utslag i ”Omgångens lag”.
Tre spelare från Wigan finns med i elvan från veckans matcher.
Detta trots enormt hård konkurrens, framför allt på ytterpositionerna. Hatem Ben Arfa (som gjorde ett drömmål), Steven Pienaar (bäst på plan för Everton), Maxi (två mål mot Blackburn) och Anthony Pilkington (mål mot Spurs) fick alla stå åt sidan för Wigans Victor Moses och Shaun Maloney som rev upp enorma sår på Uniteds kanter.
Wojciech Szczesny svarade för en otrolig räddning (säsongens svettigaste?) mot Wolves och höll nollan mot Wolves. Det räcker för att ta målvaktströjan.
Omgångens spelare: Victor Moses, Wigan.

Mitt ”Omgångens lag”:
Wojciech Szczesny, Arsenal
——————————————–
Micah Richards, Manchester City
Gary Caldwell, Wigan
Vincent Kompany, Manchester City
John Arne Riise, Fulham
——————————————–
Moussa Dembélé, Fulham
Joey Barton, QPR
———————————————
Shaun Maloney, Wigan
Sergio Agüero, Manchester City
Victor Moses, Wigan
———————————————
Robin van Persie, Arsenal

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Clint Dempsey (Fulham), Petr Cech (Chelsea), Andreas Weimann (Aston Villa), Anthony Pilkington (Norwich), Elliott Bennett (Norwich), John Ruddy (Norwich), Hatem Ben Arfa (Newcastle), Kerim Frei (Fulham), Leon Osman (Everton), Maxi Rodrguez (Liverpool), Yakubu (Blackburn), Andy Carroll (Liverpool), Akos Buzsaky (QPR), Michel Vorm (Swansea), Alex Song (Arsenal), Yossi Benayoun (Arsenal), Steven Pienaar (Everton), David Silva (Manchester City).

***
Vem förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare”?

***
Här kan ni se tidigare ”Omgångens lag”.

Först hjälte. Sedan syndabock. Sedan en vinnare, trots allt.
Liverpools reservmålvakt Brad Jones upplevde en hyfsat svängig match i går på Ewood Park.

Liverpool, som hade vunnit en av nio matcher i ligan, ställde upp med ett b-betonat lag i bortamatchen mot Blackburn. Luis Suárez, José Enrique, Daniel Agger och Jamie Carragher började på bänken, Steven Gerrard satt på läktaren.
Kenny Dalglish visade med all önskvärd tydlighet att han struntar i ligan. Allt fokus ligger på FA-cupsemifinalen mot Everton i helgen.
Det började bra, Maxi Rodriguez satte 1-0 och 2-0 redan efter 16 minuter.
Sedan började en ren målvaktsfars. Pepe Reina var redan avstängd efter det röda kortet mot Newcastle. Andravalet Doni drog på sig en målchansutvisning i 25:e minuten, vilket tvingade Dalglish att kasta in tredjevalet Brad Jones.
Han började med att rädda straffen från Yakubu och såg i det läget ut som en blivande matchhjälte.
Innan halvleken var över hade dock Yakubu reducerat och i andra halvlek svarade Brad Jones för en jättetavla när han tappade bollen framför Yakubu för att sedan tvingas dra ned Blackburnanfallaren. Brad Jones hade tur som klarade sig undan med varning. Hade han fått rött kort hade samtliga tre Liverpoolmålvakter varit avstängda (!) till mötet med Everton i helgen.
Straff blev det iallafall och 2-2.

Blackburn, som krigar för kontraktet, såg sin chans att ta alla tre poängen. De tryckte på för ett segermål, inte minst via vänstersidan med bröderna Olsson.
När minuterna tickade i väg satt jag och tänkte: ”Det känns som Andy Carroll kommer avgöra det här”.
Väldigt sällan, men ibland slår dessa föraningar in. I den 91:a minuten dök Andy Carroll upp och nickade in 3-2 för Liverpool (samtidigt som Martin Skrtel brottades med Grant Hanley, vilket domaren blundade för).
Andy Carroll – he scores when he wants, typ.
Liverpool fick stopp på raset även om Kenny Dalglish hade kalkylerat med noll poäng när han tog ut laget.
Det var inte utan att man unnade Brad Jones vinsten. I november avled hans femåriga son i sviterna av leukemi. I dagarna blev han och sambon föräldrar på nytt. I går ligadebuterade han för Liverpool – och fick chansen att tillägna segern till saknade sonen.
– Det här var för honom och för alla som stöttat mig, sa Brad Jones.
Blackburn?
Det är inte länge sedan Steve Keans gäng skaffade sig sex poängs avstånd ned till lagen under nedflyttningsstrecket. Nu förlorar de poäng som de inte har råd att ge bort.
Min känsla är att de inte kommer att greja det här.

***
Kan det bli för mycket fotboll?
I 99 fall av 100 svarar jag nej, men i kväll ställs vi inför undantaget, det där hundrade tillfället.
Det är helt enkelt en sjuk fotbollsdag och jag kommer inte ens att ha fokus på Premier League. Istället ska jag liverapportera Dortmund-Bayern München (kl 20) och sedan Atlético Madrid-Real Madrid (kl 22).
Så här tänkte jag lägga upp min onsdag för att kunna täcka in sju matcher:

17.30: Einstracht Frankfurt-FC Inglostadt, Eurosport 2.
> Frankfurt, som släppte målkungen Theofanis Gekas i januarifönstret, slåss om en comeback till Bundesliga. För tillfället är Frankfurt tvåa i 2. Bundesliga.

19.00-19.45: Örebro-Helsingborg, Canal Plus Sport 1. Zapmatch: Gais-Djurgården på stream.
> Ett segerlöst ÖSK hemma mot mästarna HIF – högintressant möte.

20.00-20.45: Dortmund-Bayern München, Eurosport 2.
> Liverapporterar matchen på Sportbladet.se.

20.45-21.00: Wigan-Manchester United, Viasat Sport. Zapmatch (under pausen av tyska matchen): Juventus-Lazio på datorn.
> Hyperviktig match for båda lagen. Wigan krigar om kontraktet, United om titeln.

21.00-21.45: Dortmund-Bayern München, Eurosport 2. Zapmatch: Wigan-Manchester United, Viasat Play på datorn. Ev. Juventus-Lazio på en parallellstream.

22.00: Atlético Madrid-Real Madrid, Canal Plus Sport 1.
> Liverapporterar matchen på Sportbladet.se.

Vilka matcher väljer ni?

Spelschemat är så tätt nu att bloggen tvingas gå på högvarv för att hinna med. De utlovade slutsatserna från helgen kommer när nästa omgång redan har tjuvstartat.
Men bättre sent än aldrig och jag var så upprörd efter helgen att jag bara var tvungen att skriva av mig om dessa evinnerliga filmningar i går kväll.
Här är iallafall tre punkter från helgen.

City måste sälja Balotelli
Ett nytt rött kort, en ny skandal och potentiellt nio matchers avstängning. När ska Mario Balotelli växa upp?
Jag önskar att jag aldrig hade behövt ställa den frågan. När Balotelli är på humör, som i höstas mot Manchester United, är han en ”world beater”, en potentiell världsstjärna.
Men han verkar vara ett hopplöst fall.
Det faktum att José Mourinho mer eller mindre gav upp och dumpade honom under sin tid i Inter talar ju för att anfallaren är ett särfall. Det finns ingen bättre tränare på man-management i fotbollsvärlden; Mourinho hanterar i princip alla egon.
Alla utom Mario Balotelli.

Efter söndagens kortslutning där han satte dobbarna i knäet på Alex Song (vilket domaren missade) visade Roberto Mancini med all önskvärd tydlighet att han gett upp hoppet om att tämja 21-åringen.
– Tror du att FA kommer att titta på händelsen i efterhand?, frågade Skys reporter.
– Jag hoppas det, svarade Mancini.
Det börjar viskas om att spelare i Manchester City nu vill se Mario Balotelli såld till sommaren. Jag förstår dem.
Han må vara hur gudabenådad som fotbollsspelare som helst, men så länge han agerar som han gör kommer City aldrig att kunna bygga lagmoralen/sammanhållningen för att vinna ett maraton som Premier League.
Förr eller senare kommer dessa orosmoment skapa turbulens som skadar laget/klubben och tar bort fokus från huvudmålet – att vinna fotbollsmatcher.
Manchester City hade slagläge vid nyår, hade världens chans att fälla den bittra rivalen och sno ligatiteln.
Lagets egon – framför allt Carlos Tévez och Mario Balotelli – har hjälpt till att stjälpa dessa chanser.

Scholes comeback – en fullträff
När bomben briserade att Paul Scholes skulle göra comeback i Manchester United var det en del som var tveksamma.
Mittfältet behövde förstärkning, men var det verkligen vad Manchester United behövde – en 37-åring som ett halvår tidigare lagt skorna på hyllan? Om han tyckte att han inte gjorde sig själv rättvisa förra året – skulle han göra det ett år senare?
Alex Ferguson avfärdade kritiken, konstaterade att risken var minimal eftersom man inte betalat något, att Scholes hållit igång och deltagit i träningar under hösten då han var med och coachade reservlaget.
Så här med facit i hand kan vi slå fast att sir Alex hade rätt, den här gången också.

Sedan Paul Scholes gjorde comeback i United har laget tagit 34 av 36 poäng i ligan. Det är häpnadsväckande siffror.
Förlustmatcherna mot Athletic Bilbão i Europa League hade en gemensam nämnare – Scholes spelade inte. Det är inte utan att man undrar hur dessa matcher hade sett ut med ”Ginger Prince” på planen.
I helgen regerade Scholes återigen i mittens rike. Visst, matchbilden mot ett reducerat QPR var tacksam men han bevisade än en gång att han, med boll och tid, har ett register som få mittfältare i Europa kan matcha.
Det är väldigt tydligt att Manchester United agerar med ett helt annat lugn sedan Scholes entré i laget. Under hösten hade laget 84 i passningsprocent. Sedan 14 januari, då Scholes gjorde comeback i ligan mot Bolton, är Uniteds passningsprocent över 87.
Det handlar inte bara om att Scholes själv snittar på runt 90, utan framför allt att lagkamraterna numera har en spelare som ständigt värderar rätt, ständigt skapar de rätta vinklarna, ständigt spelar bollen så att mottagaren har enkelt att leverera/transportera boll i nästa läge.
Jag har hyllat Paul Scholes fotbollsintelligens många gånger (bland annat i den här Svenska Fans-intervjun), men det kan vara värt att understryka igen:
England har, bortsett från Paul Gascoigne, aldrig haft en lika begåvad central mittfältare.

Villa – en klubb på nedgång
Om 46 dagar, den 26 maj, är det jubileumsdag för Aston Villa. Då är det på dagen 30 år sedan klubben vann Europacupen efter finalseger på De Kuip i Rotterdam över Bayern München (1-0, mål av Peter Withe).
Fansen på Villa Park får nöja sig med att leva på minnena nuförtiden.
Årets upplaga av Aston Villa är ett sorgligt kapitel. De har sjunkit djupt ned mittenregionen av tabellen. Det är närmare nedflyttningsstrid än Europaplatser.
Jag såg Aston Villa två gånger under påskhelgen. Först borta på Anfield i lördags där laget krigade sig till en poäng, där James Collins var en jätte och där laget visade att de inte tänker självdö. Att avbytarbänken dessutom innehöll idel unga spelare: Enda Stevens, 21, Andreas Weimann, 20, Daniel Johnson, 19, Garry Gardner, 19, Derrick Williams, 19, och Samir Carruthers, 19, visade att det finns potential i egna led.
Men om den matchen var ett positivt tecken så fungerade gårdagens hemmamöte med Stoke som motsatsen.
Det blev 1-1, men det var en insats utan tro, utan kunnande och utan aura.

Dessa matcher – om man slår ihop dem – var också ett tydligt bevis på Alex McLeishs tillkortakommanden som manager. Han gjorde ett bra jobb i Birmingham där han fick forma ett defensivt lag, ett 4-4-2 som kunde försvara sig lågt med ”two banks of four” (backlinje och mittfält i raka linjer på rätt sida om boll).
Som offensiv tränare är McLeish en katastrof. Aston Villas hemmaspel är uselt De har bara vunnit fyra hemmamatcher på hela säsongen och mot Stoke var det lätt att se varför.
De har inga som helst idéer framåt, inget passningsspel trots bollbegåvningar som Stephen Ireland och Barry Bannan. Hoten framåt handlar om att Ireland eller Bannan ska se en öppning, skapa magi av ingenting alls.
När Emile Heskey byttes ut på Anfield hade inte Villa något uppspelsalternativ som fungerade. I går började Heskey på bänken och då hade laget återigen påtagligt svårt att skapa chanser. Det krävdes ett ögonblick av briljans av Ireland (passningen) och en vass avslutning av Andreas Weimann för att de skulle hota Stoke på hemmaplan.
Aston Villa har sedan Martin O’Neill lämnade klubben i augusti 2010 varit en klubb på nedgång.
Alex McLeish har inte stoppat förfallet. Snarare skyndat på utvecklingen.

***
Ni missade inte Hatem Ben Arfas mål i går, va? Det är väl värt en titt.

Frank Lampard blev i går den femte spelaren att göra 150 mål i Premier League. Nu var inte det snackisen efter gårdagens match mot Fulham; Clint Dempsey nickade in 1-1 i slutminuterna och Chelsea tappade mark i jakten på fjärdeplatsen.
Men det hindrar inte den här bloggen från att uppmärksamma ”Frankie” Lampards bedrift.
Han må inte vara lika bra som i mitten av 00-talet när han konkurrerade om utmärkelserna som världens bästa spelare, men han är fortfarande en av de målfarligaste mittfältarna i Europa. Den här säsongen, när han stundtals var rotationsspelare under André Villas-Boas, har han gjort 11 mål i ligan (15 totalt).
Han är den enda mittfältaren som nått 150 mål. Han lär behålla den statusen ett bra tag med tanke på att de närmaste konkurrenterna antingen lagt av (Matt Le Tissier) eller inom kort lär göra det (Ryan Giggs, Paul Scholes). Steven Gerrard med sina 89 mål har fortfarande en lång bit kvar.

Lista: Alla spelare som gjort minst 100 mål i Premier League
1) Alan Shearer, Blackburn, Newcastle…… 260
2) Andy Cole, Newcastle, Man United, Blackburn, Fulham, Man City, Portsmouth… 187
3) Thierry Henry, Arsenal…. 176
4) Robbie Fowler, Liverpool, Leeds, Man City….163
5) Frank Lampard, West Ham, Chelsea… 150
6) Les Ferdinand, QPR, Newcastle, Tottenham, West Ham, Leicester, Bolton… 149
6) Michael Owen, Liverpool, Newcastle, Man United…149
8> Teddy Sheringham, Nottingham, Tottenham, Man United, Portsmouth, West Ham…. 147
9) Wayne Rooney, Everton, Man United… 139
10) Jimmy Floyd Hasselbaink, Leeds, Chelsea, Middlesbrough, Charlton… 127
11) Robbie Keane, Coventry, Leeds, Tottenham, Liverpool, West Ham, Aston Villa… 126
12) Nicolas Anelka, Arsenal, Liverpool, Man City, Bolton, Chelsea… 123
12) Dwight Yorke, Aston Villa, Man United, Blackburn, Birmingham, Sunderland… 123
14) Ian Wright, Arsenal, West Ham… 113
15) Dion Dublin, Man United, Coventry, Aston Villa… 111
15) Emile Heskey, Leicester, Liverpool, Birmingham, Wigan, Aston Villa… 111
17) Jermain Defoe, West Ham, Portsmouth, Tottenham… 109
18) Ryan Giggs, Man United… 107
19) Paul Scholes, Man United… 105
20) Matt Le Tissier, Southampton… 102
21) Darren Bent, Ipswich, Charlton, Tottenham, Sunderland, Aston Villa… 100
21) Didier Drogba, Chelsea… 100

Av denna lista kan vi utläsa:
* Man måste snitta 20 ligamål per säsong i 13 år för att nå upp till Alan Shearer. Kommer någon att göra det inom överskådlig framtid? I så fall – vem?
* Fyra av 22 spelare är mittfältare.
* 13 av 22 är fortfarande aktiva.
* Nationalitetsfördelning: England 15, Frankrike 2, Holland 1, Irland 1, Trinidad och Tobago 1, Wales 1, Elfenbenskusten 1.
* Dwight Yorke var den första utländska spelaren som nådde 100-gränsen när han gjorde mål mot Derby i november 2000.
* Alan Shearer var snabbast att nå 100-gränsen. Han klarade det på 124 matcher.