Låst, defensivt, målsnålt.
Det är tur att ”tråkiga” Spanien går mot strömmen och lyfter detta EM.

Innan Michel Platini sysslade med ljusskygga grejer såg han till att göra en förändring som i högsta grad påverkar EM idag och EM framöver. Platini och hans kumpaner inom Uefa har steg för steg valt att utöka antal lag i EM. Det här är första gången som 24 länder får deltaga i slutspelet.
Motivet – alldeles säkert strikt ekonomisk – har en baksida.
Mästerskapet har hittills bjudit på låg spelkvalitet och defensiv, riskminimerande fotboll. Det tråkigaste mästerskapet sedan VM 1990? Kan mycket väl bli så när vi summerar.
Det här blir följden när ett gäng begränsade nationer slängs in i de här sammanhangen och de frikostiga reglerna ger de fyra bästa grupptreorna (!) en åttondelsfinalbiljett.
Spela 0–0 i alla tre matcher och du har en hygglig chans att gå vidare till slutspel.
Utökningen av EM gör att vi får solskenshistorier som Island som med 300 000 i folkmängd kan nå ett stort mästerskap. Men för spelkvaliteten har den här utökningen varit katastrof.
Det fina med EM, till skillnad mot VM, var ju att det redan i gruppspelet fanns så många tungviktsmöten och att spelkvaliteten var den högsta, ofta högre än i VM.

Nu har mästerskapet rullat på en dryg vecka. 21 av 51 matcher är avverkade och vi kan börja skönja vissa karaktärsdrag.
Jag kan inte säga att jag är överväldigad. Ingen match har hittills varit någon femplusmatch i mitt tycke. Visst, Kroatian såg intressant ut i öppningsmatchen mot Turkiet och Wales seger var en historia värd att berätta. Men det var knappast några blivande klassiker. Inte direkt England-Portugal 2–3 från EM 2000, för att tala klarspråk.
Problemet med detta mästerskapet är detta:
För många begränsade lag har åkt till Frankrike med strategin att bara minimera risker och stänga ytor. Hur många lag har egentligen en offensiv, hållbar spelidé i detta mästerskap? Max fem-sex – av 24 deltagande länder.
Jag kan också glädjas åt Island och deras fantastiska framgång att få 1–1 mot Portugal, men i ärlighetens namn: Om det inte varit Lasse Lagerbäck som basat för Island hade det inte varit lika kittlande att se den isländska bussen parkerad på egen planhalva i första halvlek. Islänningarna gjorde det ju inte heller särskilt effektivt eftersom Portugal tilläts skapa fem-sex heta chanser som borde ha gett minst en tvåmålsledning i paus.

Det här är ingen kritik mot de mindre lagen som Island eller Albanien eller Nordirland. Jag förstår helt och hållet varför de spelar som de gör och jag hade beordrat exakt samma taktik om jag vore i Lagerbäcks kläder.
Defensiva lag vore inget större problem – jag älskar att se bra försvarsspel och njöt av Italiens synkroniserade 5-3-2 mot Belgien. Problemet är att det har sammanträffat med att de bästa nationerna i Europa i år inte är tillräckligt bra för att öppna upp låsta försvar.
Den defensiva trenden, den som bevittnades Premier League där Leicester vann ligan, präglar även EM. Favoriten Frankrike har haft påtagliga problem med först Rumänien och sedan Albanien. Topprankade Belgien nollades av Italien och framstår som ett gäng individualister utan spelidé. Portugal skapade visserligen chanser mot Island, men har fortfarande ingen traditionell striker av klass. Polen nämns som en outsider men de parkerade sig lågt på egen planhalva mot Tyskland.
Före Sveriges match mot Italien hade fler mål (11) gjorts från minut 86 och framåt än under första halvlek (10). En tydlig indikation på att lagen i denna turnering inte är tillräckligt bra för att skapa öppningar mot samlade försvar. När matcherna luckras upp, när spelare börjar bli trötta eller när motståndaren måste gå offensivt och jaga kvittering – då kan det slinka in en och annan boll.
Sverige? Sverige har spelat 180 minuter i detta mästerskap utan att ha ett enda eget avslut på mål.
Om man letade efter en symbol för detta offensivtrubbiga mästerskap kan man peka på det där blågula landslaget med supportrar i världsklass.

Så vad har vi för halmstrån att greppa efter? Tyskland var bra, riktigt bra stundtals, i öppningsmatchen mot Ukraina. Jogi Löws maskin känns dock sämre än för två år sedan när man vann VM-guld och jag är inte säker på att det fina passningsspelet räcker till att överskugga avsaknaden av Miroslav Klose.
Sedan har vi Spanien.
Spanien har delat de neutrala fansen de senaste mästerskapen. Det var som banbrytande och hänförande i EM 2008, tiki-takan, blev ”stereotypt och tråkigt” ju mer överlägset La Roja blev.
För fyra år sedan, under EM, var kritiken massiv när Vicente Del Bosque formerade ett 4-6-0 med Cesc Fàbregas som ”falsk nia”.
Den kritiken kom av sig lite när Spanien bjöd på stor show och förnedrade Italien i finalen (4–0), en av de mest imponerande finalinsatserna i modern tid. Men bilden av Spanien (den jag skrev om i en blogg för fyra år sedan) har levt kvar för vissa. Spaniens bolltrillande är inte så roligt att se på. Det har iallafall varit den allmänna uppfattningen hos en stor del fotbollstittare.

Därför har det varit så upplyftande med Spaniens medverkan i denna turnering.
När EM-turneringen varit låst och händelsefattig på grund av allt riskminimerande är det en befrielse att det åtminstone finns ett eller ett par lag som har kvalitet att öppna låsta försvar. Flytta bollen snabbt med teknik och kvalitet. Hitta luckor, instick, kombinationer.
Helt enkelt, gör det fotboll går ut på: Försvara sig och göra mål.
Spaniens första mål igår mot Turkiet demonstrerade det som så många lag i den här turneringen saknat: Tempo, kvalitet, mönster, spelintelligens.
Sergio Busquets till Jordi Alba, perfekt nedtagning av Alba, pass till Andrés Iniesta. Iniesta som hittar spel mellan motståndare till Busquets, Busquets som hittar spel mellan motståndare till Alba som klivit brett. Alba som drar isär Turkiet, vänder tillbaka på Nolito, som med ett perfekt inlägg smeker ett inlägg på Alvaro Moratas hjässa. 1–0.
Fotboll kan vara så enkelt ibland. Problemet är att det som ser så enkelt ut för vissa är svårt för (alla) andra.
Hittills har Spanien sett till att rädda äran för en lågkvalitativ och hittills låst EM-turnering.

En uddlös offensiv ställs mot världens bästa försvar idag. Sverige har en diger utmaning på Stadium Muncipal i Toulouse.
Här tittar jag närmare på Antonio Contes 5-3-2-system som var så framgångsrikt i EM-premiären mot Belgien.
Finns det några svagheter att utnyttja?

Sverige kom undan från öppningsmatchen med blotta förskräckelsen. Ett självmål från Ciaran Clark räddade 1–1 mot Irland.
Idag väntar Italien som vann sin första match mot Belgien med 2–0.
Italien kommer till EM utan offensiva storstjärnor, men även om många, däribland jag själv, skrivit ned laget kan man besegra vem som helst.
På bänken finns nämligen tränargeniet Antonio Conte och längst bak finns samma fundament som tog Italien till EM-final för fyra år sedan.

Det var inte helt lätt att utläsa hur Antonio Conte skulle formera sitt Italien i EM. Han har laborerat friskt i kvalet mellan 4-4-2, 4-3-3, 3-4-3, 5-3-2 och 3-5-2. Ni som köpte Sportbladets EM-bibel såg kanske att jag analyserat Italien utifrån kvalmatcherna och i en av dem använde de fembackslinje. Men nu har vi fått se den i EM och då kör vi en ny, lite mer färsk granskning av detta Italien.
Mot Belgien blev det en 5-3-2-uppställning – och succé. Italien vann matchen med 2–0 och det var iögonfallande hur väldrillat detta ”Gli Azzurri” är. För oss som gillar försvarsspel var det ren och skär njutning att se hur Italiens minutiösa positionsförsvar täckte av varenda attraktiv spelväg i Lyon. Synkroniserade förflyttningar över hela banan. Täck varje meter som om det är det sista du gör i livet. Tio lojala, taktiskt begåvade spelare plus Gianluigi Buffon som sista utpost.
Efter att Belgien gått i fällan hade de inte mycket att sätta emot.
Det var ett tydligt exempel på hur en förbundskapten, trots kort förberedelsetid, kan sätta en gedigen grund på nästan samma sätt som en klubblagstränare. Det handlar förstås till stor del om vilket material som finns till förfogande och Antonio Conte har förstås en enorm fördel att ha BBC-försvaret som han basat över i Juventus.

Hur ska Sverige, med all sin begränsning som lyste igenom mot Irland, skaka detta superförsvar? Inte helt enkelt, det finns inget enkelt recept.
Att tro att Sverige ska kunna föra matchen och såga sig igenom Italiens defensiv med kortpassningsspel är naivt. Klarar man inte det mot Irland, lär man inte göra det mot Italien.
Jag tror istället att Sverige behöver bli tydligare med att få upp bollen snabbt till sina två anfallare Zlatan Ibrahimovic och John Guidetti och låta dem försöka få fast bollen högre upp i plan. Det fungerade inte heller mot Irland, men då var inte heller uppspelen tillräckligt bra. Det behövs en betydligt större löpvilja än i premiären, men det kommer också automatiskt med Guidetti. Hans problem är snarare att han kan bli överambitiös.
Utan kombinerade rörelser blir det svårt att överhuvudtaget skapa målchanser mot BBC (Bonucci, Barzagli, Chiellini).

Försvarsformationen
Systemet som användes mot Belgien är en 5-3-2-uppställning som blir 3-5-2 i offensiven.

Notera 1) hur raka linjerna är, 2) hur tajt det är både i djup och bredd mellan Italiens lagdelar. Belgien tilläts bara spela ”utanför”.

Så fungerar Italiens defensiv i praktiken

Anfallarna Graziano Pellè och Éder bildar en första presslinje vars syfte är att stänga spel centralt till motståndarnas centrala mittfältare. Istället tvingar man spel ut mot kanterna.

Det här är något jag gillar med Italien. Redan innan passningen slås från Thomas Vermaelen ut mot vänsterbacken Jan Vertonghen är Italiens vänstra wingback Antonio Candreva redan på väg ut i press. Han har läst passningen och ser till att Belgiens ytterback inte få ta emot bollen ostört. Att sätta press är grundläggande, men vid snabba spelvändningar finns det risk att lag slarvar med hur snabbt man kommer in i press. Där är Italien bäst i klassen av det jag sett hittills i EM.

Här ser man symmetrin i Italiens backlinje och mittfält vid en överflytt. Ska man anmärka på minsta lilla är det att Andrea Barzagli, den högra mittbacken, hade kunnat vara två meter närmare mittbacken Leonardo Bonucci. Men annars är allt perfektion.

Det lojala samarbetet. Graziano Pellè pekar att anfallskollegan Éder måste stänga passningsvägen centralt. Éder uppfattar direkt och flyttar ned de meter som behövs. Belgien tvingas spela ”utanför” Italiens formation – igen.

Svagheter/ytor att utnyttja
Jag blev oerhört imponerad av Italien i öppningsmatchen. Det här blir ingen lätt nöt att knäcka för Sverige, framför allt inte när man inte har mittfältare som kan slå sin motståndare 1 vs 1. Utan individuella prestationer blir det nästintill omöjligt att skapa chanser om Italien är lika disciplinerat som senast.
Mot ett 5-3-2 är det tämligen enkelt att få övertag på kanterna, gå brett med sina yttrar (det kräver dock 4-5-1 för Sverige) och sedan skapa 2 vs 1 med hjälp av överlappande ytterbackar. Så kan vi komma till inlägg, men jag är inte säker på om inläggsspel är rätt modell. Det bästa vore om Sverige får kontringsspela, men jag är inte så säker på att Italien tillåter det heller. Så många svagheter har inte Italiens defensiv, sett till prestationen mot Belgien.
Det finns en lite intressant aspekt som jag gissar att Erik Hamrén och hans coachteam pekar på. Italiens ”yttre mittbackar”, Andrea Barzagli och Giorgio Chiellini följer ofta anfallare i rygg, markeringsspel, vilket kan öppna för ytor bakom ryggen. Här nedan ser vi en sådan situation i mötet med Belgien.

Romelu Lukaku droppar ur och Giorgio Chiellini följer Lukaku i rygg. Det skapar en yta som en diagonallöpande yttermittfältare kan utnyttja.

I de tidiga uppspelen kan Sverige locka ut Italiens wingback, i detta fall Darmian, och sedan låta anfallaren/central mittfältare löpa in i ytan bakom wingbacken.

Italiens uppspel
Italien har ett mycket speciellt speciellt sätt att sätta igång bollen vid insparkar. Då går man ned långt ned mot kortlinjen med mittbackarna, drar ut mittfältarna vid kanterna och trycker upp wingbackarna (se bild nedan).

Buffon sätter igång den här insparken till Chiellini och denne försöker hitta ut till Giaccherini. Går inte det så slår Chiellini en längre boll mot targetspelaren Graziano Pellè där Éder spelar andrabollsspel i Pellès direkta närhet. Notera på den här översiktsbilden att Belgiens centrala mittfältare inte vågar följa med Parolo och Giaccherini ut mot kanterna, vilket betyder att de är lediga spelalternativ.

I spelet handlar det mycket om att hitta förbi med diagonala passningar mot Pellès fötter. Samtidigt tar en lagkamrat en båge för att få tillbakaspel. Denna strategi – felvänd till rättvänd – används frekvent, vilket jag redogjorde för i EM-bibeln.

Sammanfattning
Sverige möter i mitt tycke världens bästa försvar idag, åtminstone den skickligaste backlinjen på att agera utifrån en låg försvarslinje.
Det har rapporterats i Italien att Antonio Conte kommer att formera om sin elva. Om det betyder en annan formation får vi se.
Om Italien mönstrar samma 5-3-2 har jag svårt att se att vi kommer till särskilt många målchanser. De lägena som dyker upp behöver vi förmodligen ta tillvara på om vi ska ha någon vinstchans i eftermiddag.
Det finns givetvis sätt att såra Italien, om man anfaller med tempo och kvalitet. Frågan är om Sverige är laget som har den kvaliteten.
Spelvändningar och 2 vs 1 mot Italiens wingback är en enkel strategi, men eftersom det leder till inläggsspel är det inte säkert att det mynnar ut i något då BBC är skickliga på att nicka undan.

***
Vill du få länkar till fler analyser direkt när de publiceras? Kolla in min Facebook-sida.

Det svenska landslaget underpresterade grovt mot Irland igår i EM-premiären, men knep ändå en poäng.
Här tittar vi närmare på vad som gick snett i en pinsam första halvlek.

Vi minns hur Erik Hamrén gick bort sig fullständigt i EM-premiären för fyra år sedan. Då mönstrade den svenske förbundskaptenen ett på tok för offensivt viktat lag mot hemmanationen Ukraina och åkte på en svidande förlust.
Den här gången var det en balanserad startelva, eller åtminstone den som förväntade efter förhandsrapporterna. Victor Nilsson Lindelöf tog plats i mittförsvaret bredvid Andreas Granqvist, Oscar Lewicki startade centralt bredvid Kim Källström och Marcus Berg valdes som spets framför fansfavoriten John Guidetti.
I Irland, som hattat fram och tillbaka mellan olika uppställningar, valde Martin O’Neill att mönstra en 4-4-2-diamant. Tanken bakom denna var vettig. Packa laget centralt så Zlatan Ibrahimovic ges minimalt utrymme, sätt den höga/tröga (välj vilket du vill) svenska backlinjen på prov med ett tvåmannaanfall med Jon Walters och Shane Long.

Irlands presspel
Det första karaktärsdraget i matchen var Irlands angreppssätt. En av de främsta egenskaperna hos Martin O’Neills gäng är att de är kapabla att skifta mellan högt och lågt försvarsspel och ändå behålla aggressiviteten. I starten av den här matchen klev de högt och pressade de svenska backarna, som inte klarade av att hitta vägar fram. Istället blev det långa ”lycka till”-bollar mot Marcus Berg och Zlatan Ibrahimovic som tvingades stångas med fysiska mittbacksduon Ciaran Clark och John O’Shea. Väldigt sällan gick de svenska anfallarna vinnande ur de duellerna.
Om vi studerar passningsmönster från egen planhalva från de svenska mittbackarna från första 15 minuterna ser det ut så här:
Mikael Lustig: Av tre passningar framåt var alla längre bollar. 0/3 passningar till rätt adress.
Victor Lindelöf Nilsson: Av fyra passningar framåt var två längre bollar. 2/4 passningar till rätt adress.
Andreas Granqvist: Av fem passningar framåt var två längre bollar. 3/5 passningar till rätt adress.
Martin Olsson: Av tre passningar framåt var två längre bollar. 1/3 passningar till rätt adress.
Det var tydligt att Sverige hade svårt att hantera Irlands press. När mittfältarna Kim Källström och Oscar Lewicki hade lika svårt, om inte svårare, att få ordning på passningarna kraschade de svenska anfallsförsöken.

En snabbtitt i statistiken visar att varken Oscar Lewicki eller Kim Källström hade överdrivet många felpassningar, men problemet var att ingen av de utvalda svenska spelregissörerna hittade några passningar förbi Irlands förstapress. Lewicki blir tyvärr för begränsad i matcher där Sverige ska föra spelet mot en jämbördig motståndare.
Det blev mestadels intetsägande spel i sidled och ju längre halvleken led, desto mer frustrerad och otålig blev Zlatan Ibrahimovic som droppade djupare och djupare ned för att få någon som helst bollkontakt.

Oscar Lewicki, 16/18 passningar i första halvlek, men få gick framåt vilket diagrammet visar.

Kim Källström, 25/32 passningar, och samma sak här: För få lyckade passningar som hittade förbi Irlands förstapress.

Diagrammet visar var Zlatan tog emot passningar i första halvlek och hur han tvingades söka sig ut mot kanterna.

Bristen på spelvändningar
Med Irlands centrerade mittfältsdiamant fanns ändliga ytor på kanterna. Framför allt när Irland gjort sin överflyttning, vilket kan ses på bilden nedan.

Tydlig överflyttning från Irland.

Enorma möjligheter till spelvändningar.

Jag är övertygad om att Erik Hamrén och hans coachteam pratat om vikten av spelvändningar. Därför var det förvånande att Sverige a) knappt genomförde några, b) inte genomförde dem med något tempo överhuvudtaget. Ett skickligt lag hade förlagt spelet på ena sidan för att sedan snabbt vända till andra kanten och skapa 2 vs 1-lägen. Sverige gjorde det inte en enda gång under den första halvleken. Kim Källström brukar kunna leverera crossbollar av god kvalitet, men igår uteblev de helt.

Brist på löpningar
Erik Hamrén pratade efter matchen om att hans lag ”rört sig för lite”. Det är ett diffus begrepp, men det fanns en sekvens i spelminut 34 som demonstrerade vad han syftade på. Mittbacken Andreas Granqvist fick chansen att driva fram bollen vid två tillfällen inom loppet av 20 sekunder. Det var ett ypperligt tillfälle att hitta förbi Irlands förstapress, hitta spel på en felvänd spelare för att sedan etablera spel i spelyta 2 (den mellan motståndarnas mittfält och backlinje). I den bästa av världar vill man ha både en, två och tre löpningar så att bollmottagaren har en ”tredje spelare” att servera. Men ingen av de svenska spelarna rörde sig ur fläcken. Inga motrörelser, inga djupledslöpningar, ingen som ens gjorde sig spelbar.
Här var det inte tal om avsaknad av tredjelöpning, utan att avsaknad av löpningar överhuvudtaget.

Motsatta rörelser hade ställt en fråga till Irlands backlinje.

Notera att ingen av Sveriges spelare rör sig framåt i djupled med fart trots att en svensk opressad spelare får vandra framåt med bollen.

Men notera framför allt:
Trots att det gått 15 sekunder mellan sekvenserna på bilderna ovan har de svenska spelarna knappt rört sig en meter.

Bilden visar det svenska havererade anfallsspelet i första halvlek. Zlatan har rört sig ut mot högerkanten för att få känna på bollen, tre spelare (Forsberg, Berg, Larsson) på rad i den offensiva linjen. Ingen mittfältare centralt.

Brist på passningskvalitet  
Irland var kompakt och agerade uppoffrande i sitt försvarsspel. Då är det extra viktigt att ha passningsfötter som kan hitta förbi motståndarnas block. Här har vi en situation där Oscar Lewicki hittat en fri yta mellan Irlands lagdelar (bilden nedan).

Andreas Granqvist har alla möjligheter att spela en boll igenom som hotar och som slår ut fyra av Irlands spelare. Men Granqvist ser inte den passningen, alternativt väljer den säkra passningen på Kim Källström (bilden nedan). Några sekunder senare är bollen hos Andreas Isaksson.

Jämför detta med Jerome Boateng, Tysklands mittback, som gång på gång hittade fram med passningar förbi motståndarnas förstapress i mötet med Ukraina.
Utan passningsfötter av kvalitet, utan förmåga att spela sig ur motståndarnas press hade Sverige behövt längre bollar med adress och intränade mönster för att vinna andrabollarna.
Nu fanns ingenting under en undermålig första halvlek.

Andra halvlek
Irland rivstartade och satte 1–0 efter ett par minuter när Séamus Coleman gjorde det som svenska spelarna inte hade klarat av: Han vann sin 1 vs 1-duell mot Emil Forsberg. Colemans inlägg hamnade hos Wes Hoolahan som tryckte in bollen på halvvolley.
Ett underläge var tydligen vad som krävdes för efter målet spelade Sverige upp sig. Man skapade ett par fina chanser, Emil Forsberg borde tryckt in 1–1 kort efteråt och man började framför allt hitta med snabbare spelvändningar ut mot vänsterbacken Martin Olsson. När denne väl matades med passningar och fick ytor levererade han ett par finfina inlägg som mycket väl kunde ha resulterat.
Den svenska uppryckningen grundade sig mer i att Irland blev mer försiktigt och försökte bevaka sin ledning än att Sverige var så förträffligt. I den 70:e minuten, i en period då Sverige spelade som allra taffligast, initierade Kim Källström en bra kombination. Han hittade förbi Irlands mittfält (alldeles för få gånger detta skedde) och när John Guidetti väl fick bollen hade Zlatan Ibrahimovic satt fart. Tack vare den typen av tredjelöpningar som saknades i första halvlek fick den svenske superstjärnan tillräckligt med utrymme för att utmana Irlands försvar.
Resten ska vi tacka Ciaran Clark för då Aston Villa-backen nickade bollen i eget mål, men kombinationen dessförinnan innehöll de inslag som saknades i resten av matchen: Spel förbi Irlands mittfält, en tredje spelare som redan tagit sin djupledslöpning.

Sammanfattning
Det blev platt fall i den svenska EM-premiären. Jag kan inte säga vem som ska ha mest kritik, Erik Hamrén eller spelarna. Men det jag kan konstatera är att med sådan frapperande avsaknad av kvalitet som Sverige hade i första halvlek i mottagningar, passningar och spel utan boll så spelar det ingen roll vilken taktik man använder. Då kommer man inte lyckas hur man än gör.
För många svenska spelare underpresterade och Irland fick full effekt i första halvlek av sin mittfältsdiamant där man centrerade och stängde ytorna för Zlatan Ibrahimovic.
Sverige skapade ett par chanser efter Irlands ledningsmål, men lyckades inte prestera ett enda avslut på mål. Ändå fick man 1–1 och det var det enda positiva från EM-premiären.