Arkiv för kategori Arsenal

- Sida 2 av 16

Ruud van Rashford

av Kalle Karlsson

Ingen Wayne Rooney, ingen Anthony Martial. De stora anfallsessen saknades, men då steg en ny stjärna till Manchester-himlen.
Marcus Rashford, 18 år, svarade för en drömdebut i Premier League och sänkte Arsenal med 3–2.

Marcus Rashford presenterade sig i och för sig redan i torsdags. Det var då han debuterade i Europa League-mötet med Midtjylland och gjorde två mål.
Det var en drömdebut.
Men det var ändå bara Midtjylland.
Idag väntade Arsenal i Premier League och managern Louis van Gaal hade inget annat val än att starta med Marcus Rashford eftersom alla andra anfallsalternativ (och i princip halva truppen) är skadade.
Men det var inget han behövde ångra.
Efter drygt en halvtimme hade Marcus Rashford, 18-åringen, gjort två mål på självaste Arsenal. Det var två nya måltjuvsmål av Old Traffords nya kelgris. Inga svåra mål, ändå avslut med den sortens behärskning som kännetecknar en målgörare.

Hans två mål är förstås en fantastisk saga. Hade inte Rashford gjort målen hade storyn istället handlat om Danny Welbeck som återvände till sin forna arena och gjorde reduceringen till 1-2 före paus. Men nu handlar garanterat alla rubriker om Marcus Rashford.
Han föddes i Manchester 1997 och härstammar från samma pojklag som Wes Brown, Danny Welbeck, Tyler Blackett och Cameron Borthwick-Jackson, ett lag vid namn Fletcher Moss Junior Club, Sedan anslöt han till Manchester Uniteds akademi och där har han nu gått hela vägen upp till a-laget.
Förra året försökte Manchester City värva honom men Rashford stannade och fick sitta på bänken i två ligamatcher i november. Första målet i U21-laget kom så sent som december då han hoppade in borta mot Leicester.
Nu har han skrivit historia inför världens ögon.

Manchester United-publiken har upplevt andra häftiga genombrott. För sju år sedan debuterade en 17-årig Kiko Macheda med att göra ett sent segermål när laget jagade ligatiteln. Omgången efter blev han målskytt igen när Michael Carrick sköt ett skott rakt på Macheda så bollen styrdes in i nät. Efter det gjorde han inget väsen av sig mer.
Framtiden får utvisa var karriären tar vägen för Marcus Rashford.
Kurvan pekar iallafall spikrakt uppåt och har gjort senaste halvåret. Så här sa juniortränaren Nicky Butt om Rashford i december:
– Han är en av de spelarna som man frågar sig själv: ”Hur kan han inte spela på toppnivå?”. Enligt mig är han en toppspelare. Han måste lära sig mycket fortfarande givetvis. Han måste bli bättre på att avsluta och hitta rätt ytor.
– Du vill se fler mål och coacherna ger honom ständigt tips. Vi visar honom videos av Ruud van Nistelrooy, hur han gjorde sina mål i målområdet. Marcus blir frustrerad där och drar sig ut för att få känna på bollen.
Ruud van Rashford.
Den här veckan har han stått på rätt ställe fyra gånger och gjort fyra mål. Fyra mål på fem avslut. Lägg till en assist till Ander Herreras 3–1-mål så är det ett hyfsat veckofacit för en spelare som fram till i torsdags aldrig gjort en a-lagsmatch.
En 18-årig pojkspoling har sannerligen gjort livet lättare för Louis van Gaal och Manchester United.

***
För Louis van Gaal blev det här är enorm triumf. Manchester United var hårt skadedrabbat och saknade 14 (!) spelare. Bänken bestod i princip bara av oprövade ynglingar eller spelare med begränsad erfarenhet som Paddy McNair och Andreas Pereira. Ändå lyckades de karva ut tre poäng, genom en imponerande arbetsinsats och ett lag som jobbade hårdare än sina motståndare.
Innan matchen var över hade Timothy Fosu-Mensah, 18, och James Weir, 20, fått göra debut och van Gaal hade dragit ned skratt från publiken genom att filma vid sidlinjen framför fjärdedomaren Mike Dean.
Efter att ha spenderat miljarder kronor på dyra spelarköp och efter rapporter om att Uniteds akademi är kris släpper van Gaal fram ett helt koppel egna produkter och besegrar Arsenal.
Det här var hans höjdpunkt under en annars dyster säsong.

***
Om det var Louis van Gaals höjdpunkt var det tvärtom för Arsène Wenger. Med Leicesters seger igår och Tottenhams vändning behövde Gunners tre poäng här.
Istället svarade de för en plattmatch. Oengagerad och slapp. Gabriel var totalt misslyckad på mittbacken, ett felval av Wenger. Theo Walcott gjorde ingenting som striker, ytterligare ett felval.
Mesut Özil och Alexis Sanchez hade svårt att komma loss (Sanchez gjorde bort Guillermo Varela i början, men sedan kom han inte till mer). Mohamed Elneny gav ingen injektion alls när han byttes in på mitten.
Det var en dag när nästan allt gick snett. Kostar det ligatiteln?

Welbecks gyllene comeback – en ny saga

av Kalle Karlsson

Det kan vara ögonblicket där pendeln svängde i titelracet.
Leicester var ett tag på väg att rycka till åtta poängs försprång mot Arsenal.
Nu är det bara två sedan Danny Welbeck svarat för segermålet – efter nästan tio månaders frånvaro.

Det sägs att träd inte växer till himlen, men när Jamie Vardy krutade in straffen som betydde 1–0 på Emirates och Leicester behöll ledningen en bra bit in i andra halvlek var det som om ”rävarna” var på väg att rita om vår världsbild.
Leicester kan inte vinna ligan, men för varje vecka har denna truism blivit mindre och mindre trovärdig. Deras säsong är en sanslös saga och hittills har den bjudit på nya kapitel var och varannan vecka.

Domslut går att diskutera i all evighet, men låt oss nöja oss med att Leicester, än en gång, hade marginalerna med sig. De fick straff när Martin Atkinson kunde ha friat, de åkte inte på en straff (eller två) när samme Atkinson mycket väl kunde ha blåst.
Men bortsett från det var det ett imponerande Leicester så länge de fick ha elva man på banan. Deras lojala, energiska försvarsspel var den största anledningen till att de hade nollan intakt i paus, snarare än domarinsatsen.
N’Golo Kanté var återigen en jätte på mittfältet. Jag kan inte minnas en bättre bollvinnare i Premier League sedan Patrick Vieiras och Roy Keanes glansdagar.

Arsenal var för omständligt och fram till den 54:e minuten hade de inte hittat några öppningar i ett tätt, tajt Leicester.
Men då förändrades förutsättningarna radikalt när Danny Simpson, mycket onödigt, slet i Olivier Giroud. Simpson, som redan hade fått ett gult kort, blev utvisad och Leicester kunde inte längre praktisera det försvarsspel de vill använda och har använt genom hela ligan.
Från att ha frustrerat Arsenal med ett 4-4-1-1 med en droppande Shinji Okazaki blev det ett 4-4-1 med en ensam, tappert krigande Jamie Vardy längst fram.
Claudio Ranieri bytte in 35-årige Marcin Wasilewski som högerback och jag tänkte att det var djärvt mot snabbe Alexis Sanchez. Wasilewski klarade sig förvånansvärt bra, men Leicester stod dittills främst emot tack vare mittbacksjättarna Wes Morgan och Robert Huth.
Det höll fram till 70:e minuten då Olivier Giroud gjorde en begåvad nednickning till Theo Walcott som tryckte in 1–1.
Därifrån fanns det förstås bara en rimlig väg för matchen att gå. Arsenal forcerade tungt och skapade chans på chans men avslutningarna var inte tillräckligt bra eller så stod den gravt underskattade Kasper Schmeichel i vägen. Danskens räddning på Olivier Girouds skott i 87:e minuten var en av säsongens svettigaste. Schmeichel läste var Giroud skulle skjuta, chansade och gick tidigt mot det hörnet och räddade ett skott han inte hade några som helst rättigheter att rädda.

När matchuret tickat fram till minut 94:a och den sista tilläggsminuten blev Marcin Wasilewski för het, han sprang rakt in i Nacho Monreal, orsakade en frispark.
Det var det sista som skulle hända i matchen och det kändes som hela Leicester dröm stod och vägde här.
Skulle de reda ut det här och få med sig en poäng från Emirates skulle deras chanser att göra det omöjliga, vinna ligan, öka markant.
Men istället fick vi en historievändning och en annan osannolik hjälte.

Danny Welbeck värvades till Arsenal för 1,5 år sedan. Han har inte infriat förväntningarna och nu har han gått skadad hela säsongen. Fram till idag var hans senaste ligamatch i april förra året.
När klockan klämtade för Arsène Wenger så valde fransmannen att damma av Welbeck och formera ett 4-4-2 som i praktiken framstod mer som 2-4-4.
I slutsekunderna var det Welbeck som nådde högst på Mesut Özils känsliga frisparksinlägg och nickade in 2–1 (märkligt förresten att Leicester släppte in mål trots att de drog ned sin försvarslinje på frisparken – enligt Lars Lagerbäck beror ju alla såna mål på att linjen är för hög).
Om Arsenal vinner ligan, jag säger om men jag står ju fortfarande fast vid mitt utgångstips, så var det här tveklöst ett avgörande moment.
Det här är säsongen då allt kan hända, har vi slagit fast. Och den himmelske manusförfattaren verkar inte ha slut på fantasi. När bortglömde Danny Welbeck hoppar in i comebacken och avgör en seriefinal i 95:e minuten är det ytterligare en fin story vi lägger till en unik säsong.

DET HÄR ÄR EN PLUS-ARTIKELPLUS

Plus-special: Siffrorna visar Arsenals taktiska förändring

av Kalle Karlsson

Efter varje helgomgång kommer jag specialstudera ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare. Denna omgång har jag synat Arsenal. Matchen Ganska jämn matchinledning där Arsenal tog ledningen i mitten av första halvlek efter att Olivier Giroud nickat ned bollen till Mesut Özil som dunkade in bollen...

Prova Plus nu!

För att kunna läsa resten av inlägget måste du ha Plus. Redan Plus-kund? Klicka på "Prova plus"-knappen ovan för att logga in.

Kategorier Arsenal, Premier League

Arsenal blir inte av med Chelsea-spöket

av Kalle Karlsson

Arsenal gjorde ”en Arsenal”.
När de väl hade chansen att rycka ifrån Manchester City i tabelltoppen så blev det pannkaka av alltihop.

Arsenals fans njöt igår när Manchester City tappade viktiga poäng borta mot West Ham. ”Gunners” hade chansen att skaffa sig ett ännu bättre slagläge genom seger på söndagen, men det gick inte att ta ut något i förskott med tanke på motståndet.
Chelsea har varit Arsenals mardrömsmotståndare i Premier League det senaste decenniet. Vissa trodde kanske att spöket skrämdes i väg tack vare segern i Community Shield i augusti, men icke.
Chelsea vann mötet på Stamford Bridge i höstas komfortabelt och man fick en tämligen enkel resa mot tre poäng idag också.

Söndagens triumf underlättades förstås av situationen i den 18:e minuten. Det röda kortet blev helt och hållet matchavgörande, men här måste vi lyfta på hatten för Willian. Chelseas överlägset bästa spelare den här säsongen drev upp bollen med fart och kvalitet och släppte sedan passningen i exakt rätt ögonblick och med exakt rätt hårdhet för att Diego Costa skulle få gata fram mot målet. Bra spelare skapar bekymmer för sina motståndare och det var vad Willian gjorde. Per Mertesacker hamnade på efterkälken, glidtacklade, tajmade fel – och blev utvisad.
Arsène Wenger tog då beslutet att ta ut formstarke anfallaren Olivier Giroud för att få in Gabriel som mittback. Idiotiskt taktikdrag? Nja, men väl fel med facit i hand.
Det var relativt enkelt att se vad tanken var bakom det bytet, men det blev en matchbild som gav Wenger fel. Arsenal hade svårt att få fast bollen och där hade Giroud så klart varit nyttig med sitt targetspel.
Mitt drag – med facit i hand då det alltid är simpelt att verka ”smart” – hade nog varit att ta ut Joel Campbell och behållit Theo Walcott i sin kantroll. Eller plockat av Mesut Özil. Precis som Arrigo Sacchi gjorde i VM 1994 mot Norge då han bytte ut Roberto Baggio, då världens bäste spelare, och gick hem med en 1–0-seger. Vissa spelare passar inte så bra att spela i numerärt underläge och Özil är en av dem.

Nåväl, Chelsea fick den här matchen precis dit man ville. Först utvisningen och sedan 1–0 bara fem minuter senare när Branislav Ivanovic slog ett inspel som Diego Costa vinklade i nät.
Det går att diskutera Arsenals försvarsarbete här, men jag lastar varken på Gabriel eller Mesut Özil (som befann sig centralt istället för på kanten) utan på Laurent Koscielny som givetvis har ansvar för att stänga zonen vid första stolpen.
Arsenals uppförsbacke med underläge både numerärt och målmässigt blev för tuff.
De hade lite chanser andra halvlek, men Chelsea stod emot. Mycket tack vare starkt backspel av firma Kurt Zouma/John Terry och fint mittfältsspel av John Obi Mikel och Nemanja Matic (som jag varit så kritisk mot).
Mikel är som en katt; han har nio liv. Killen har varit uträknad massor av gånger och man har trott att han skulle lämna för flera år sedan eftersom han inte tagit en ordinarie tröja. Men sedan Guus Hiddink tog över har Mikel fått större och större ansvar.
En annan som imponerade var Cesc Fàbregas. Spanjoren var medioker i höstas, men han har varvat upp senaste veckorna och idag fick han tid och utrymme att dominera.

Vad den här segern betyder för fortsättningen är helt omöjligt att sia om. Chelsea borde få ett lyft av den här segern, men de har tagit många andra vinster den här säsongen där de ”borde” ha fått ett lyft som sedan uteblivit.
Arsenal har tre raka matcher utan seger, en liten svacka. Arseblog sammanfattade det bäst på Twitter: ”January is the new November”.
Kanske är det så enkelt.

***
Leicester leder Premier League med tre poäng efter 23 omgångar. Läs den meningen en gång till. Det är svårt att ta in.
Jag trodde att deras smekmånad skulle ta slut i september. Nu är vi snart i februari. Jag sa innan jul att jag trodde att de skulle räcka till en fjärdeplats eftersom de jagande lagen är för svaga. Men det kanske, kanske, kanske kan räcka till mer än så? En tredjeplats och en direktbiljett till CL? En förstaplats?! Det går inte att utesluta någonting längre.

Done deals, 13–15 januari

av Kalle Karlsson

Här tittar vi närmare på några spelarövergångar senaste dagarna.

Mohamed Elneny, från Basel till Arsenal
Pris: 5 miljoner pund.
Kommentar: Elneny har varit en av Basels bärande spelare sedan flytten från El Mokawloon. Elneny är en rörlig, passningsskicklig mittfältare; mer mobil än Mikel Arteta och mer konkret i passningsspelet än Mathieu Flamini.
Betydelse för laget: Arsenal har haft behov av en defensiv mittfältare sedan Francis Coquelin drabbades av skada. Elneny är mer offensivt lagd än Coquelin, men ger fler alternativ i en position som potentiellt kan stjälpa Arsenal.
Tänkbar startelva med Mohamed Elneny:
Cech – Bellerín, Mertesacker, Koscielny, Monreal – Elneny, Ramsey – Walcott, Özil, Sanchez – Giroud.
Värvningsbetyg: 3/5.

Anthony Caceres, från Central Coast Mariners till Manchester City
Pris: ingen uppgift.
Kommentar: Caceres, 23, kom till Mariners 2012 och har gjort tre mål på 62 matcher. Inget överdrivet imponerande facit. Han har inte fått chansen i Australiens landslag ännu.
Betydelse för laget: På kort sikt blir Caceres betydelse ingen alls då han väntas lånas ut till Championship för att få speltid.
Värvningsbetyg: 1/5.

Dame N’Doye, från Trabzonspor till Sunderland
Pris: Lån.
Kommentar: Ni minns säkert att Dame N’Doye dök upp i Hull City för ett par år sedan. Då gjorde senegalesen fem mål på 13 starter i Premier League.
Betydelse för laget: Även om Jermain Defoe visat att han kan hitta målet så behöver Sunderland mer tyngd i anfallet. N’Doye är ingen superstjärna, men såvida han inte tappat allt under tiden i Turkiet är han en habil rotationsspelare för Sunderland.
Tänkbar startelva med Dame N’Doye:
Pantilimon – Jones, O’Shea, Brown, van Aanholt – Cattermole, M’Vila – Johnson, Lens, Graham – N’Doye.
Värvningsbetyg: -.

Taktiska detaljer från helgen

av Kalle Karlsson

Var det Laurent Koscielny eller Per Mertesacker som felade när Arsenal släppte till ett en mot två-läge i första halvlek mot Manchester City? Eller kanske någon annan?
Under avdelningen taktiska detaljer från helgen tittar vi närmare på situationen.

Arsenal gjorde en fin defensiv insats mot Manchester City igår på Emirates och vann till slut toppmötet med 2–1.
Under matchens första 80 minuter släppte hemmalaget egentligen bara till ett öppet läge. Men då blev det å andra sidan riktigt farligt. Det var i den 31:a matchminuten när Kevin De Bruyne och David Silva plötsligt ställdes i ett två mot en-läge mot Per Mertesacker.
Jag fick idag frågan från en läsare om det berodde på Laurent Koscielnys misstag eller på Per Mertesacker som upphävde offsiden. Jag är beredd att fria tysken från ansvar och jag ska förklara varför.
Vi tar situationen igen här nedan.

1222Mertesacker1Det här är alltså läget vi talar om.

1222Mertesacker8Upprinnelsen och det som gör att Arsenal hamnar fel är att Aaron Ramsey slår en misslyckad och ganska omotiverad långboll. Vänsterbacken Nacho Monreal har klivit högt på sin kant för att ge bredd, men har ingen chans att nå bollen som Bacary Sagna nickar ned på backkollegan Nicolas Otamendi. Redan här ser Theo Walcott att Monreal är framför honom och han inser att han måste överta Monreals position.

1222Mertesacker7Det gör Theo Walcott inledningsvis. I det här läget måste han dock följa med några meter till när Kevin De Bruyne tar löpningen för att säkra ytan som skapats på grund av Nacho Monreals höga position.

1222Mertesacker5Det gör inte Walcott. I det här läget han blivit bolltittare och då finns det möjlighet för Manchester City att utnyttja det.

1222Mertesacker4Nicolas Otamendi hittar upp med ett bra, rakt uppspel mot en mötande Sergio Agüero. Walcott har helt glömt bort De Bruyne i det här läget.

1222Mertesacker3Laurent Koscielny har hamnat på mellanhand och Agüeros skarvning når De Bruyne som har fritt fram mot målet. Per Mertesacker hade inte kunnat ställa offside i detta skede. 1) De Bruyne var bara några decimeter över mittlinjen, vilket är alldeles för liten marginal för att göra en sådan chansning. 2) Hade Agüero satt tillbaka bollen på en rättvänd mittfältare hade denne istället kunnat frispela Silva helt och hållet om Mertesacker tagit steget upp.

Är Laurent Koscielny fri från ansvar? Nej. När han upptäcker att Walcott inte sköter sin uppgift måste han snabbt omvärdera och prioritera den farligaste ytan. I det fallet hade han fått acceptera att Sergio Agüero obevakad hade fått möta bollen och vända upp, men då hade Koscielny istället kunnat skära av De Bruyne.
Den första som felade är dock Theo Walcott. Tar man över någon position måste man göra det ordentligt och situationen ut.

Det som också är intressant att reflektera över, tycker jag, är det faktum att det ena leder till det andra.
Anledningen till att Manchester City från början får hitta upp med den raka bollen från Otamendi är att Arsenals mittfält är utspritt. Och varför var det utspritt när det annars var så kompakt? Jo, för att Ramsey slog en onödig långboll och laget tappade bollen i ett läge där lagkamraterna inte räknat att man skulle ge bort bollen. Vi ser nedan hur Mesut Özils position påverkar. Hade han gjort överflyttningen blixtsnabbt hade Mathieu Flamini kunnat flytta över ytterligare någon meter och Otamendis passningsväg till Agüero hade förmodligen varit stängd (se nedan). Nu känner Flamini sig istället tvingad att skära spel inåt till Fernandinho.

1222Mertesacker6
Skulden för det läggs förstås på Ramsey, men det är också en anledning till att det nya, pragmatiska Arsenalspelet betalat sig. Tidigare var den här typen av bolltapp och omställningar vardagsmat. Nu är det istället ofta Arsenal som straffar motståndarna med att kontra snabbt.

Slutligen vill jag lyfta fram Per Mertesackers försvarsarbete. I en mot två-situationen hittar tysken en nästan perfekt position mellan De Bruyne och David Silva, vilket gör att belgaren inte kan hitta över till Silva – samtidigt som han lyckas pressa De Bruyne till ett kantavslut.

1222Mertesacker2
DET HÄR ÄR EN PLUS-ARTIKELPLUS

Plus-special: Wenger har bytt livsåskådning

av Kalle Karlsson

Efter varje omgång kommer jag specialstudera ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare. 
Denna omgång har jag synat Arsenal. Matchen (Manchester City hemma) Avvaktande från båda lagen första 15 minuterna där man ”kände på varandra” och inte ville bjuda på något. Sedan var det gästande Manchester...

Prova Plus nu!

För att kunna läsa resten av inlägget måste du ha Plus. Redan Plus-kund? Klicka på "Prova plus"-knappen ovan för att logga in.

Kategorier Arsenal, Premier League

Arsenal har gett sig själva en gyllene chans

av Kalle Karlsson

Till slut blev det match och nerv, men låt er inte luras.
Det här var ytterligare ett tecken på att Arsenal har en gyllene chans att ta ligatiteln.

När vi summerar säsongen framme i maj kan den här dagen mycket väl vara det ögonblick där Arsenal kopplade greppet. Leicester leder ligan, vi ska inte glömma det, men Arsenal har nu övertag på alla tippade topplag. Inget lag har vunnit titel när man förlorat fem matcher före jul.
Manchester City förlorade ikväll sin femte match.
Medan de andra topplagen sätter krokben för sig själva så har Arsenal gett sig själva chansen.
Idag var det inget snack.
Nog för att Manchester City började matchen lovande. Jag tycker att de var bättre första halvtimmen. Fernandinho ägde centralt, Kevin De Bruyne var pigg, gästerna ägde bollen och skapade de små tillstymmelser till chanser som fanns. De Bruyne hade den bästa möjligheten, men sköt tätt utanför. Minuten senare kom ledningsmålet.
Det som tidigare var en diskussionspunkt om Arsenal är numera glasklart. Arsène Wenger har tagit avsteg från sin ideologi. Efter Invincible-framgången kunde inte göra Arsenal till titelsegrare genom att spela ”free-flowing football”. Många andra insåg det tidigare än den envisa fransmannen, men när han till slut var beredd att kompromissa så har han hittat formeln för stormatcherna.
Idag hade de bara 37 procent av bollinnehavet, men de vann.

Theo Walcotts 1–0, ett klassavslut, kom från ingenstans. Arsenal hade inte skapat någonting före dess. Men det är också ett tema för de lag som ägnar sig åt kontringsspel. De får öppnare lägen eftersom motståndarna inte lägger lika mycket kraft och energi på sin defensiv.
Arsenals 1–0 demonstrerade skillnaden mellan lagen ikväll. Där Arsenal var disciplinerat och engagerat i sitt försvarsarbete, där varje spelare hos hemmalaget insåg att matchen handlade om att stänga ytor och göra det minutiöst så slarvade Manchester City. Närmare bestämt Yaya Touré som lockades fram att sätta press och lämnade yta bakom sig. Det är ingen slump att City har återkommande bekymmer att vinna toppmatcher med Yaya i den sittande rollen.
Arsenals 2–0 demonstrerade om något Manchester Citys smärtsamma avsaknad av Vincent Kompany. Utan honom är de inget lag. Utan honom har de knappt varit ett lag senaste tre åren. Det är häpnadsväckande att en spelare kan betyda så mycket för sitt lags försvarsspel.
Kompanys ersättare Eliaquim Mangala (som nästan var lika vilsen som Mamadou Sakho igår mot Watford) slog en galen passning. Det var en sådan passning som luriga lag som Arsenal (jag höll på att skriva cyniska lag!) väntar på. Mesut Özil – assistkungen som nu noterats för 15 assist i höst! – samlade upp bollen och serverade den på silverfat till Olivier Giroud som tryckte in den mellan benen på Joe Hart.

Manchester City hade sedan inte mycket att komma med. De hade visserligen en massa avslut, men de kom ingenstans. Och det berodde inte bara på att City var svagt och trubbigt med en rostig Sergio Agüero längst fram. Arsenal lade ned det arbete som krävs för att vinna. De arbetade som ett lag medan Citys spelare spelade för sig själv.
Den inställningen personifierades främst av min man of the match, Theo Walcott, som gjorde en fantastisk match som ytter. Hans defensiva insats var av sådan art att den kan jämföras med en Gianluca Pessotto (minns ni honom?).
Walcotts arbetsinsats kan jämföras med Yaya Touré som såg att ha tagit julledigt i andra halvlek. Hans defensiv var under all kritik.
Nu lyckades Yaya skapa lite spänning i matchen genom att segla in en vänster i bortre krysset, men det överskuggar inte hans svaga bidrag.

Arsenal har hoppat på tåget. Samtidigt som de andra toppkonkurrenterna har slut på bensin. Gunners har dessutom brutit traditionen att förlora mot de stora lagen. Leicester tuffar på där framme, men de kommer slå av på takten.
Arsenal har inte haft en bättre chans att vinna ligan sedan senaste titelvinsten 2004.

Tiden börjar rinna ut för Aston Villa

av Kalle Karlsson

Tyvärr, Aston Villa. Det här är på väg att ta slut när det roliga knappt har börjat.

Vi har inte ens kommit till julperioden ännu, men Aston Villa börjar redan sladda i tabellen.
Om någon behövde förklaringar till att Villa ligger sist i Premier League fungerade dagens drabbning med Arsenal som bevismaterial.
Aston Villa agerade precis som en jumbo. Man började okej första fem minuterna och fick ett skenbart övertag i bollinnehav. Men när både kvaliteten och självförtroendet är så avlägset som i Villas fall så leder det sällan någon vart. Den lovande inledningen handlade väldigt lite om att hemmalaget osade skicklighet, snarare om att Arsenal lät dem gå i fällan.
I de avgörande ögonblicken var skillnaden mellan lagen uppenbar.
I den sjunde minuten fick Theo Walcott en stickare i djupet. Alan Hutton tog då det ödesdigra beslutet att försöka matcha Walcott i löpduellen och fifty-fifty-situationen istället för att ta den kortare vägen mot det egna målet och försäkra sig om att Arsenalspelaren inte skulle kunna gå runt på utsidan. Det gick förstås inte. Hutton blev tvungen att dra ned Walcott och domaren Kevin Friend blåste för straff (efter att ha fått hjälp av sin assisterande domare).
Efter ledningsmålet skapade Aston Villa väldigt lite av värde. Remi Garde hade valt store Rudy Gestede längst fram, men laget spelade inte efter centertankens styrkor. Med nickspecialisten Gestede på plan hade det varit en idé med fler längre bollar och mer inlägg, istället för korta passningar i sidled. Villa är ju inte tillräckligt bra för att öppna ett Arsenal genom kombinationer och när man väl försökte så tappade Gana bollen i den 38:e minuten. Aaron Ramsey vann duellen och satte full fart framåt precis som ett par tre andra Arsenalspelare.
Om gästernas omställning var ett skolexempel på hur de spelar när de är som bäst så var Aston Villas agerande ett exempel på hur lag, oavsett nivå, inte bör agera. Det var smärtsamt att se. Jores Okore tog ett huvudlöst beslut att taffligt försöka stöta mot Theo Walcott och blev överspelad. Carlos Sanchez borde ha löpt hemåt, men stannade av halvvägs och småjoggade när Arsenalsspelare blåste ifrån honom.
Det blev inte speciellt svårt för Arsenal att förvalta ett 3 mot 1-läge och Mesut Özil fick samla på sig en assist till.

Agerandet vid baklängesmålen var signifikativt för årets Aston Villa. De är, helt enkelt, inte tillräckligt bra. Inte på långa vägar. De har en samling andraklassens spelare där merparten, på sin höjd, är bra nog att vara breddspelare i lagen i mitten av tabellen.
Det som är problemet med Villa är att de inte har det som de andra bottengängen (ibland) visar. Bournemouth är välorganiserade och jobbar för varandra. Newcastle agerade prickfritt defensivt och slet som djur i segermatchen mot Liverpool.
Aston Villa spelar som om de är Arsenal, när de i själva verket är jumbo, på väg mot Championship.

Nu finns det visserligen många plankor i årets Premier League. Varken Sunderland, Newcastle eller Norwich skrämmer någon sett till spelarmaterialet. Bournemouth borde rimligen få tufft sett till sin skadelista, men de har slagit Chelsea och Manchester United på raken.
Det är trots allt bara åtta poäng upp till platsen ovanför nedflyttningsstrecket för Aston Villa. Det som talar emot laget är att de redan har spelat ut kortet med tränarbyte. Det är inte möjligt att ringa krislinjen och få in Tony Pulis. Remi Garde har redan hämtats in för att rädda det sjunkande skeppet. Hittills har det fortsatt att ta in vatten.
Tiden börjar rinna ut.

***
För Arsenal var det en komfortabel dag på jobbet, tre poäng och inga skador. De behövde inte vara särskilt bra för att vinna idag, men det fanns flera positiva punkter.
> Aaron Ramsey har visat fin form efter comebacken då han fått spela i favoritpositionen centralt. Nytt mål idag och två mål och två assist på tre matcher.
> Olivier Giroud fortsätter att göra mål, denna gång från straffpunkten. Det var sjätte målet på sex matcher för fransmannen.
> Mesut Özil levererar assist som ingen annan. Det här var 13:e målgivande framspelningen från tysken.
Jag upprepar det jag skrivit tidigare: I den tunna toppen är det Arsenal som framstår som bäst och mest stabilt.

Analys: Här brister Sunderlands försvarsspel

av Kalle Karlsson

En underbar passning av Mesut Özil som friställde Joel Campbell.
Hur kunde Sunderlands fembackslinje bjuda på sådana luckor? Eller var problemet egentligen ett annat?
Under avdelningen taktiska detaljer från helgen tittar vi närmare på Arsenals 1–0-mål.

Arsenal besegrade Sunderlands i lördags med 3–1 och klättrade till andraplats i tabellen. 1–0-målet var en fin kombination där Mesut Özil hittade in med en genomskärare till Joel Campbell som överlistade Costel Pantilimon.
Sunderlands högra wingback DeAndre Yedlin hängde inte med alls och får nog skulden av många, men jag hävdar att problemet snarare handlade om spelaren på helt andra sidan av planen – Sunderlands vänstermittfältare Duncan Watmore som glömde bort sin roll i försvarsspelet.
Vi tar situationen från början.

Sunderlandpress1Bollen spelas tillbaka till Aaron Ramsey. Sunderlands vänstermittfältare Duncan Watmore blir här, enligt mig, för fokuserad på högerbacken Héctor Bellerin. Han lämnar sitt mittfält som därmed får stora ytor att täcka.

Sunderlandpress3Yann M’Vila (inringad) har insett faran i att lämna Mesut Özil obevakad i ytan mellan mittfält och backlinje. M’Vila pekar för att backlinjen ska hålla koll på Özil. Men problemet här är alltså att Duncan Watmore hamnat i positionen som vänster wing-back – vilket i sin tur gör att avståndet mellan centrala mittfältarna Ola Toivonen och Yann M’Vila är för stort.

Sunderlandpress4Aaron Ramsey får hitta in med en passning rakt igenom Sunderlands centrala mittfält upp på en felvänd Olivier Giroud. Sebastian Coates och John O’Shea känner sig tvingade att stöta fram och då hamnar högerbacken Yedlin i ett jobbigt läge eftersom Younes Kaboul samtidigt uphäver en offside.

Sunderlandpress5Mesut Özil har blivit rättvänd utan att Yann M’Vila eller Sebastian Coates har kunnat komma in i press. Notera här avståndet mellan vänstermittfältaren Duncan Watmore och Ola Toivonen som är på tok för stort.

Så hur borde Sunderland ha resonerat i sitt 5-4-1?
Jo, så här: Kantytan är ofarlig i detta skede. Centrera mittfältet och se till att förhindra spel igenom sig till Mesut Özil (se bild nedan).

Sunderlandpress11Sunderland, här i rött, centrerar sitt mittfält och släpper kanterna. Om mittfältet dessutom satt press på Ramsey hade backlinjen kunnat flytta upp ett par, tre meter.

Ola Toivonen hade då kunnat gå in i press på bollhållaren Aaron Ramsey med tryggheten att Yann M’Vila och Duncan Watmore hade intagit täckningspositioner bakom. Med Toivonens press hade backlinjen kunnat kliva upp två-tre meter och minskat ytan mellan lagdelarna. Ungefär som nedan.

Sunderlandpress8
Då hade det sett ut ungefär så här (förutom att backlinjen även på denna bild är någon meter för långt ned).

Sunderlandpress10Den här positioneringen hade gjort det svårare att hitta in centralt och Arsenal hade tvingats ”spela utanför” Sunderlands lag. Notera här att ordinarie wingbacken Patrick van Aanholt egentligen bör ligga i linje med sin backlinje, snarare än tätt i rygg på Alex Oxlade-Chamberlain. Ligger han för tätt på Oxlade-Chamberlain kan Arsenals högerback Bellerin få fritt på kanten.

Slutsats
Sam Allardyce hade ställt upp ett 5-4-1 till mötet med Arsenal och i stora delar av matchen var det framgångsrikt. 5-4-1 – där man använder ett rakt mittfält – kräver en centrerad mittfältsfyra som släpper kantytorna till wingbackarna. Framför allt om motståndarnas främsta hot är en skicklig nummer tio-spelare, i detta fall en formstark Mesut Özil. Mittfältarnas uppgift är att förhindra ”spel igenom” snarare än någonting annat. Duncan Watmore frångick positionsförsvaret och blev markeringsspelare. Det i sin tur gjorde att Ola Toivonen och Yann M’Vila fick för stora ytor att täcka. Sekunden senare var Mesut Özil rättvänd framför backlinjen och ett par sekunder senare var 1–0 ett faktum.

Fotnot: Stort tack till redigeraren Mattias Andersson som illustrerade Sunderlands förflyttningar på sista bilden.

Sida 2 av 16
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB