En liten önskan: Kan vi få uppleva ett nytt North London Derby nästa vecka?

Det fanns förutsättningar för att den här matchen skulle bli något extra.
Två lag i riktigt bra form, ett Arsenal som knäckt koden i toppmatcherna – och inte minst flera formstarka stjärnor i varsitt lag.
Santi Cazorla har varit ligans bästa spelare senaste månaden, Francis Coquelin har gett Arsenal stadga, Mesut Özil hade nätat i två matcher i rad, Christian Eriksen avgör matcher i parti och minut och Harry Kane har sprakat sedan han fick chansen av Mauricio Pochettino i november.
Dessutom kändes det som att White Hart Lane skulle koka idag. Spurs-fansen har ju på kort tid fått se ett identitetslöst Tottenham bytas ut och fräschas upp av spelare från den egna akademin.

Det finns alltid en risk att förväntningar inför den här sortens möten slås itu av alltför försiktiga lag, men det var aldrig en risk denna lördagseftermiddag. Tottenham hade bestämt sig för att gå på attack.
Arsenal försökte backa hem, spela tajt och tätt och inte bjuda på något. Jag gillar det ”nya Arsenal” i toppmatcherna, gillar det faktum att Arsène Wenger bytt livsåskådning, men idag blev laget för passivt i försvarsspelet.
Det började visserligen lovande när (en offsidestående) Mesut Özil vinklade in 0–1 i elfte minuten, men tryggheten som fanns på Etihad för några veckor sedan fanns inte denna match. Tottenham skapade chans på chans, främst på vänstersidan där Héctor Bellerín lämnade för stora ytor till Danny Rose.

Även om Tottenham låg under i paus gillade jag verkligen det jag sett från hemmalaget. Det är lätt att gilla det här unga och till stor del egenfostrade laget.
Det här var Pochettinos ”high energy”-fotboll när den är som bäst. Hög, intensiv press. Låt inte motståndarna andas. Spelare som offrar sig hejdlöst in i duellerna och samtidigt kombinerar det med hög teknisk kvalitet framåt.
Tio minuter in på andra halvlek gav det resultat när Harry Kane tryckte in bollen från nära håll efter en hörna.
Här hade Spurs kunnat falla tillbaka, säkerhetsspela, värnat om det oavgjorda resultatet.
Men inte den här dagen. Inte när ett gungande, sjungande White Hart Lane bar fram spelarna.
Spurs höga press gav fler bollvinster, fler lägen.
David Ospina (som ibland slarvade med boxningar och spel med fötterna) hade svettigt att freda sitt mål.

Med fem minuter kvar slog Nabil Bentaleb ett perfekt inlägg som landade på pannan på Harry Kane, som nickade in 2–1.
Det var förstås symboliskt att denne ”Hurricane”, som han kallas, avgjorde derbyt, hans första North London Derby.
På kort tid har 21-åringen från Chingford stigit fram som Tottenhams frälsare. Det i höstas så profillösa, själslösa laget har fått en fältherre. En blivande Tottenham-ikon? Inte omöjligt. Harry Kane tickar alla boxar. Han har kvaliteten, karisman, tajmingen och framför allt ett brinnande hjärta för klubben.
Senaste månaderna har det diskuterats hur bra denne Kane är? Är han inne i en lyckoperiod där allt handlar om flyt?
För varje vecka som går understryker han att han är ”the real deal”. Och så länge han kombinerar målen med sitt hårda slit kommer han alltid göra nytta för laget.

Kan Tottenham hålla den nivån i match efter match? Tveksamt. Det är det här som är problemet med Pochettinos högintensitetsfotboll. Ibland fungerar det och då kan laget besegra vilken motståndare som helst. I längden blir spelarna slitna och då dippar prestationerna.
Men det behöver de inte tänka på idag.
Idag ska de njuta av att de, åtminstone för den här helgen, regerar i norra London.

Sent ska syndarna vakna.
Efter så många besvikelser, så många stormatcher där Arsenal kommit tillkorta, hade Arsène Wenger,  till slut, skippat prestigen.
Då fick han belöningen med en blytung triumf borta mot Manchester City.

Mycket ska man uppleva.
Bara att Arsenal vinner en toppmatch, inte minst borta mot Manchester City, är tillräckligt för att man ska behöva nypa sig i armen.
När de dessutom gör det med Mike Dean som domare – han som varit en av klubbens demoner – efter att denne tilldömt en straff… då kan man knappt tro att att det är på riktigt.
Men den här segern var ingen slump.
Inte alls.

Arsène Wengers Arsenal har genom åren spelat fantastisk fotboll, men i mötena med topplagen har de ständigt fått ge sig. Pojkar mot män.
Medan Sir Alex Ferguson, José Mourinho och de andra topptränarna anpassat sin taktik har Arsène Wenger stått fast vid sin livsåskådning. Vacker fotboll. Underhållande fotboll. Naiv fotboll.
Poängskörden från dessa stormatcher har ju varit tämligen skral så omvärlden har ju undrat när Arsenaltränaren ska släppa på sin prestige. När ska han också inse att han inte kan vinna den typen av matcher genom att negligera defensiven?
Om vi pratar Premier League så dröjde det till den här matchen.
Jag har inte sett Arsène Wenger ställa ut ett lika kompakt, lika försvarsinriktat lag sedan hemmamötet med Barcelona i Champions League 2010.
Det här var ett Arsenal som hade bestämt sig för att göra upp med sin självbild. 4-1-4-1 med Francis Coquelin som mittfältskvast framför backlinjen. Att han skulle ha huvudansvaret att hålla koll på David Silva var naturligt, men nu hade Arsène Wenger sett till att alla mittfältare delade ansvaret. I första halvlek kunde man till och med se champagneliraren Santi Cazorla peka åt medspelare om att plocka upp spanjoren.

David Silva var hotet och när Arsenal stängde spelvägarna till honom hade Manchester City stora problem att få till offensiven. David Ospina behövde knappt göra ett enda ingripande före paus. City var uddlöst (inte minst på grund av att Yaya Touré saknades och Fernandinho och Fernando var för dåliga i leveranserna), men mest handlade det om att Arsenal prioriterade att stänga ytor, istället för att jaga boll.
Efter tolv minuter hade hemmalaget haft 78 procent av bollinnehavet. Men Arsenal hade haft den vassaste chansen, en snabb spelvändning och inlägg som Olivier Giroud nickade utanför. Där kände jag att det var dags för Arsenal och att laget tog ledningen på straff i 25:e minuten kändes rätt logiskt.

Manchester City kom ut som ett nytt lag efter paus. Stevan Jovetic ersatte James Milner, vilket gjorde att David Silva kunde flytta ut till en mer svårmarkerad roll på kanten. Därifrån kunde han flyta in obemärkt i mitten och då började City hitta in spel på sin regissör. Då kom också chanserna.
Manchester City hade några gifitga lägen, men de fick aldrig något grepp om matchen. Arsenal höll emot.
För en gångs skull denna säsong spelade inte Alexis Sanchez huvudrollen. Han var anonym före paus, blixtrade till vid ett par tillfällen i andra halvlek. Jag fastnade för Francis Coquelin och Santi Cazorla. Coquelin framstår som Arsenals mest disciplinerade defensiva mittfältare. Till skillnad mot Mikel Arteta har Coquelin rörligheten och tuffheten att täcka större ytor och klara duellspelet i matcher där dessa egenskaper blir avgörande. Cazorla har tidigare fått kritik för sin bristande defensiv (främst som ytter), men idag agerande han som en rutinerad, kontrollerande mittfältare. Han personifierade Arsenals disciplinerade insats, ändå kunde han styra rytmen i spelet, lugna ned anfallen, de gånger hans lag behövde andrum.

Den störste vinnaren var dock Arsène Wenger. Så många gånger har han fått svidande kritik för sitt valpiga lag i toppmatcherna.
Har det handlat om spelarna eller om tränarens strategi? Både och, så klart.
Spelarna har varit mentalt svaga, men det har också påverkats av att de aldrig fått chansen att tvätta bort stämpeln som ”lättviktare”. Deras tränare har ju aldrig varit pragmatisk nog att göra vad som krävs för att vinna de täta matcherna. Det var 13 år sedan Arsenal vann borta mot det regerande mästarlaget.
Vad händer nu?
Har Arsène Wenger, till slut, lärt läxan? Kommer han nu att göra samma sak i varje stormatch? Kan  han göra slut på den svarta sviten mot José Mourinho?
I så fall kan ju Arsenal börja drömma om att utmana om ligatiteln igen.
Senaste tio åren är det ju toppmatcherna, lagets naiva hållning i dessa matcher, som hindrat den drömmen.

Nemanja Matic har vi hyllat tidigare. Nu är det dags att lyfta fram en annan vattenbärare.
Frågan är hur mycket storklubbarna beredda att betala för de egenskaper de egentligen behöver.

Jag tänker förstås på Morgan Schneiderlin, Southamptons formstarke mittfältare.
Karln var helt jävla fantastisk i segermatchen mot Manchester United i helgen.
Louis van Gaal formerade en startelva med fyra av sina offensiva kanoner på planen: Wayne Rooney, Robin van Persie, Juan Mata och Angel Di María. Ändå lyckades inte Manchester United prestera ett enda skott på mål i matchen.
En stor anledning till det är att Ronald Koeman gnuggat hårt på lagets försvarsspel.
En annan, en större anledning, är att han har spelare som kan utföra strategin.

Ända sedan Southampton gjorde comeback i Premier League hösten 2012 har jag imponerats av Morgan Schneiderlin.
Han klev tidigt fram och etablerade sig som en av ligans bästa bollvinnare. Fransmannen är stark i duellerna, men har har en egenskap som få spelare i ligan behärskar lika bra: Förmågan att täcka ytor till nästintill perfektion.
Fransmannen är den typen av spelare som ständigt springer de där extra metrarna för att täcka ytan som riskerar att bli farlig. När han kombinerar den lojala inställningen med sitt kloka, Michael Carrick-liknande, positionsspel på egen planhalva framstår han som en synnerligen kompetent defensiv mittfältare.
Det är det som skiljer honom mot andra defensiva mittfältare. Victor Wanyama är ett monster som knappast går att flytta på i duellerna, men han är inte lika positionsstark och inte heller lika begåvad i sitt passningsspel.

Inför säsongen hade Southampton sålt halva laget. Morgan Schneiderlin och långtidsskadade Jay Rodriguez var de enda stjärnorna som blev kvar. Schneiderlin ville få till en flytt till Tottenham, men Saints vägrade sälja sin stöttepelare.
Fransmannen surade, men när det var dags för premiär lade han det åt sidan och var en av planens bättre aktörer borta mot Liverpool (1–2-förlust).
Sedan dess har han vuxit ut till en av ligans allra bästa mittfältare.
Och det här får mig att fundera.

Just nu surrar det massor av rykten kring Morgan Schneiderlin. Manchester United, Arsenal och Liverpool är ute efter hans namnteckning, enligt engelsk press.
Vem får honom? Eller rättare sagt: Vem är beredd att betala vad som krävs, dels för att Southampton ens ska fundera på att släppa spelaren, dels för att knäcka de andra intressenterna?
Arsenè Wenger har med köpen av Mesut Özil och Alexis Sanchez visat att han kan öppna plånboken om ”rätt” spelare blir tillgänglig. Men hittills under hans Arsenalera kan jag inte minnas att han lagt några större pengar på en defensiv mittfältare. Det har stått Arsenal dyrt – år efter år. Mikel Arteta kostade 10 miljoner pund, men spanjorens främsta kvaliteter finns i passningsspelet, inte i positionsspelet.

För mig framstår Morgan Schneiderlin som en perfekt spelare för Arsenal. Han är defensivt lagd, den spelartyp laget behöver för att lirare som Sanchez, Özil och Cazorla ska få utrymme att göra det som de är bäst på.
Han framstår som ett lämpligt alternativ för Manchester United som rimligen måste ersätta/förbereda sig på att Michael Carrick inte håller hur länge som helst.
Han framstår som ett oerhört bra köp för Liverpool, som inte haft någon defensiv mittfältare av hög klass sedan Lucas Leivas allvarliga skada.
Dessa klubbar har varit beredda att betala stora pengar för spelare. Arsenal lade 400 miljoner kronor för Mesut Özil, Manchester United har öst pengar på Falcaos låneavtal och lön medan Liverpool har lagt pengar i sjön på en del rena floppar.
Det blir intressant att se om de värderar den spelartyp de verkligen behöver – en defensiv mittfältare – och lägger upp pengarna som krävs för att landa Morgan Schneiderlin.

Liverpool har inte haft någon rolig höst. Det vägvinnande spelet från i våras är som bortblåst och Brendan Rodgers har tvingats experimentera när spelarna inte nått upp i önskad nivå.
Det senaste är en 3-4-3-modell som testades borta mot Manchester United i ligan med viss framgång (matchen slutade med 0–3-förlust, men spelmässigt gjorde Liverpool en rätt bra match). Mot Bournemouth i veckans Ligacupmatch gav systemet tillräckligt bra besked för att Brendan Rodgers skulle fortsätta med det mot Arsenal.
Och det vi fick se från Liverpool i första halvlek var riktigt lovande.
Hemmalaget var klart bäst före paus, dominerade bollinnehavet och rörligheten hos fronttrean med Adam Lallana, Coutinho och Raheem Sterling skapade problem för Arsenal. Det var som om gästerna aldrig kom underfund med hur de skulle få grepp om Liverpools ”wingbackar” Jordan Henderson och Lazar Makovic, framför allt upplevde jag att räknefelet uppstod när en av Liverpools mittfältare (antingen Steven Gerrard eller Lucas Leiva flyttade ned mellan mittbackarna i uppspelsfasen).
Gästerna hade bara 37 procent av bollinnehavet före paus, jag kan inte minnas när det hände senast i Premier League.

Arsenal var inte riktigt med i matchen, fick inte något ”flow” i passningsspelet och även om Arsène Wenger beordrat rakare, längre spel, var det knappast så här han ville att hans lag skulle fungera.
I halvlekens slutskede tog Liverpool ledningen genom Coutinho (efter ett misstag från Olivier Giroud).
Men dagens Liverpool kan aldrig slappna av. Inte när försvaret är så darrigt, inte när de defensiva fasta situationerna är så bräckliga.
Arsenals 1–1 genom Mathieu Debuchy i halvlekens sista sekunder ska ju aldrig få ske (ett mer psykologiskt mål får man leta efter). Det första inlägget ska nickas bort. Om inte, ska definitivt andrabollen undan. Om inte, ska Debuchy aldrig få nå högre än mittbacksresen Martin Skrtel och nicka in bollen vid bortre stolpen.
Liverpool fortsätter att släppa in på tok för billiga baklängesmål. Och då spelar det ingen roll hur intressant det ser ut framåt med de tre speediga teknikerna.

I andra halvlek jämnades spelet ut. Wenger såg till att neutralisera Lazar Markovic på Liverpools vänsterkant. Arsenal var mer vaket och tog ledningen med 2–1 i den 64:e minuten när formstarke Santi Cazorla lade upp för Olivier Giroud.
Liverpool försökte få till en anstormning, men mest handlade chanserna om missriktade distansskott från Steven Gerrard, Sterling och Coutinho.
Brendan Rodgers tinade upp Fabio Borini från frysboxen, men italienarens inhopp kommer gå till historien som ett av de mest misslyckade. Under sina 15 minuter på plan drog han på sig två gula kort och blev utvisad. Det var nog det sista vi såg av Borini i Liverpooltröjan.
Liverpool såg ut som ett slaget lag, men en krigare stod när andra föll.

Martin Skrtel hade tidigare i matchen knockats blodig av Olivier Girouds oskyldiga stämpling. Skrtel, likt Steven Taylor i Newcastle tidigare idag, vägrade att kasta in handduken. Med flera minuters läkarvård och bandage reste han sig och spelade vidare.
På tilläggstid (nio minuters tillägg på grund av Skrtels skada) lyfte Skrtel mot himlen och utnyttjade det faktum att Arsenals zonförsvar på defensiva hörnor inte heller fungerar tillfredsställande. Skrtel nickade distinkt in 2–2 och det var passande att en så underhållande match fick ett dramatiskt slut.
Det är förstås långt kvar av säsongen än, men hade Liverpool förlorat idag hade chanserna att nå fjärdeplatsen minskat drastiskt. Liverpools problem är att insatserna i senaste matcherna påminner om för två år sedan, under Rodgers debutår. Lovande spelmässigt, men inte tillräckligt kliniskt för att ge segrar. När försvaret är så bräckligt måste anfallarna göra tre, fyra mål för att vinna matcherna. Ifjol var det möjligt tack vare superduon Luis Suárez och Daniel Sturridge. Nu när Raheem Sterling förväntas göra målen (underbar ung spelare, men ingen vass avslutare) måste försvaret vara tätare för att laget ska kunna ha chans att vinna.
Mönstret upprepade sig idag. Liverpool gjorde en bra första halvlek, men misstaget före paus blev ödesdigert.
Ett psykologiskt baklängesmål precis före paus förstörde segerchanserna.
Ett psykologiskt kvitteringsmål på tilläggstid gav åtminstone hopp inför fortsättningen.
Liverpool har sina problem defensivt, men 3-4-3-systemet klarade testet mot Arsenal och när Daniel Sturridge är tillbaka ökar Liverpools slagstyrka exponentiellt.

Igår meddelade Thierry Henry att han lägger skorna på hyllan. Därför publicerar jag den här Plus-texten i bloggen som jag skrev åt Sportbladet.se i oktober 2012 (därför stämmer inte alla tidsangivelser).

Under åtta år byggde han upp sin status som legendar.
När han återvände till Arsenal i början av året (2012) hävdade vissa att han riskerade att förstöra sin hjältestatus.
Istället bjöd han på nya magiska ögonblick.
I serien om Premier League-legendarer berättar Kalle Karlsson om en av de bästa utländska spelarna som någonsin satt sin fot i England – Thierry Henry.

När Premier League firade 20 år förra säsongen fick fotbollsfansen rösta fram den bäste spelaren sedan starten 1992.
Ryan Giggs vann omröstningen. Det var inte så överraskande. Manchester United-spelaren har hållit hög nivå under en längre tid än någon annan.
Men vem har egentligen varit den enskilt bäste spelaren ligan sett? Vem har nått den högsta högstanivån?
I så fall kan bara om två spelare bli aktuella – de enda två spelarna som vid något tillfälle under 20 års Premier League-spel kunnat titulera sig världens bäste spelare:
Cristiano Ronaldo som vann Ballon d’Or 2008 – eller Thierry Henry.
Det finns alltid en risk att minnen flagnar med åren, att vi inte kommer ihåg exakt hur bra en spelare var förrän han lagt skorna på hyllan.
Thierry Henry spelar fortfarande, i NY Red Bulls, och även om han är vass i MLS – förra månaden skruvade han in en hörna – kan värderingen av honom påverkas av att karriärens sista fem-sex säsonger inte hållit samma klass.
Vi kan förstås nöja oss med orden från Leo Messi, en hyfsad spelare i Barcelona:
– Första dagen han kom in i omklädningsrummet vågade jag inte titta honom i ansiktet. Jag visste allt om vad han presterat i England.
Men det kan ändå vara på sin plats att understryka hur bra han var när han var som bäst.

Hur beskriver man en så komplett spelare som Thierry Henry?
Tänk dig att du har en spelare som öser in mål, levererar assist på löpande band, är stor och stark – men vars enda möjliga svaghet är huvudspelet. Lägg till att denne spelare, brorson till en före detta 400-meterslöpare, springer i ljudets hastighet.
– Han är en trollkarl med fötterna och välsignad med en förmåga att göra mål. Hans bästa egenskap är snabbheten med boll. Han kan vara den snabbaste spelaren som någonsin dragit på sig ett par fotbollsskor. Ingen försvarare i världen kan hänga med honom, sa Lilian Thuram.
Tänk dig att samme spelare har en extraordinär teknik, utan den där överdrivna viljan att showa. Henry var den funktionella teknikens mästare; han gjorde det som krävdes av situationen. Varken mer eller mindre (”styla” gjorde han mest på uppvärmningarna”).
Sedan hade vi det där med förmågan att avsluta. Fotbollsvärlden har sett många målkungar, men det har inte funnits många spelare med samma repertoar när det kommer till avslut som Thierry Henry.
Han kunde gå på kraft – som i mötet med Manchester United 2004 där han, i princip stillastående, hängde en bomb i nättaket (4:23 in i klippet).
Han kunde skruva frisparkar – som borta mot Roma, en match där han satte ett hattrick.
Han kunde, vilket han oftast gjorde, avsluta med finess. Han tog inte i, han placerade bollen retligt utom räckhåll för målvakterna.
Det är dessa avslut som Häcken-tränaren Peter Gerhardsson döpt till ”taktiska avslut” och beordrat sina spelare att praktisera.
– Thierry Henry är ett bra exempel som tar smarta avslut i stället för kraft, han söker alltid det bortre hörnet, han passar in bollen. Rent statistiskt blir det oftare mål, sa Gerhardsson nyligen.
Jag vet inte hur många mål Thierry Henry har gjort när han kommer på vänsterkanten, skär in i plan, vrider upp kroppen och ”curlar” bollen i bortre hörnet (som första målet mot Roma).
Det känns som hundratals.
– Om du tittar på hela paketet, med allt som Henry har, tror jag inte att du kan hitta en sådan spelare någon annanstans. Du ger honom bollen på rätt ställe och hans acceleration kommer att ta honom förbi vilken försvarare som helst i världen, sa lagkamraten Dennis Bergkamp.

I Premier League var det en vedertagen sanning att lämna Thierry Henry i ett en mot en-läge var den åttonde dödssynden. När fransmannen petade fram bollen och tryckte ifrån var det som om försvararna förvandlades till koner.
Den 25 november 2003 fick resten av fotbollsvärlden se det med egna ögon.
Arsenal skulle spela en viktig match borta i Champions League mot Inter. Italienarna hade vunnit första mötet på Highbury med 3–0 när Obafemi Martins och Andy van der Meyde sårat Arsenals försvar med vassa omställningar.
I returen blev scenariot det omvända. ”Gunners” tog en minnesvärd 5–1-seger, men minnet är att det var en enmansshow.
Om det var något vi visste före den matchen var det att Javier Zanetti var näst intill omöjlig att springa förbi. När Thierry Henry kontrade vid ledning 2–1 väntade han in Zanetti – för att sedan rycka förbi argentinaren och kruta in bollen.
I klippet hörs kommentatorn utbrista:
– Steve Bruce sa att han var världens bäste spelare i helgen – är det någon som argumenterar mot det?
Där och då var Thierry Henry världens bäste anfallare. Kanske den bäste spelaren i världen.
Men han fick aldrig det där individuella priset som hade varit kronan på verket. En utmärkelse som idag hade kunnat fungera som ett argument och bevis för hans storhet.
En månad senare, i december 2003, mottog Pavel Nedved Ballon d’Or. Henry kom tvåa i omröstningen.
Han föll ständigt på mållinjen i kampen om de individuella priserna.
Två år i rad slutade Henry tvåa i omröstning om Fifas pris, 2003 bakom Zinedine Zidane, 2004 bakom Ronaldinho.

Det var kanske den potentialen Arsène Wenger såg när han betalade Juventus 10 miljoner pund sommaren 1999. Många höjde på ögonbrynen. Summan var hög för en yttermittfältare som visserligen visat framfötterna i VM 1998, men som misslyckats kapitalt i Italien.
Wenger hade en plan. Han såg Thierry Henry som anfallare och en direkt ersättare till Nicolas Anelka.
Arsenaltränaren hade ett gott öga till Henry sedan han plockade över en gänglig 16-åring till Monaco.
Efter fyra tunga månader i London hade Henry döpts till ”den franske Perry Groves”.
– Jag fick bildligt talat gå tillbaka till skolan och lära om allt om konsten att vara anfallare, berättade han i en intervju i Observer.
Han lärde sig snabbt. Resten är, som det brukar heta, historia.
Han växte ut till Arsenals bäste spelare. Sedan till ligans bäste spelare. Sedan till en av världens bästa spelare.
När kom genombrottet? Den förre Arsenalanfallaren Alan Smith minns en signifikativ match:
– Jag såg honom mot Liverpool runt 2001. Han terroriserade dem. Efter pratade jag med flera fotbollsproffs och de sa alla att de aldrig sett något liknande.
Säsongen 1999/00 gjorde Henry 17 ligamål. Året efter 17. Därefter blev det två säsonger med 24 mål innan han 2003/04 slog till med 30 mål på 37 matcher – 41 procent av Arsenals målskörd.
Den säsongen, när Arsenal gick obesegrade genom ligan, spelade inte Thierry Henry i engelska ligan.
Han spelade i en egen liga.
Det var som om han gjorde mål när han kände för det. Som den där hemmamatchen mot Leeds när han satte fyra mål och vi fick nypa oss i armen för att inte tro att vi drömde.
Hur tänkte han själv? Hur kändes det att förnedra motståndare vecka efter vecka? I en intervju 2004 berättade han:
– Well, Youri Djorkaeff brukade säga när vi spelade i Monaco att han kände att jag skulle bli en bra spelare. Men när jag hade bollen kände han inte att det var ”min boll”. Men just nu, när jag kliver in på plan, vet jag att bollen är min. Det är bara en känsla. Du vet när vissa spelare har bollen att något kommer att hända. Nu vet jag att jag har förmågan att göra skillnad i en match.

Det fanns ingen överlägsenhet i hans ord, snarare ett simpelt konstaterande.
Thierry Henrys målgester – där han ofta hade allvarsamma uttryck – må ha varit kaxiga, men utanför planen gjorde han sig känd som en ytterst ödmjuk idrottsman.
En glad, simpel kille, som gillade att lira boll.
Canal Plus-kommentatorn Anders Fredriksson, som följde Premier League på plats i England under 18 år, berättar för mig att Thierry Henry stack ut ur mängden:
– Han var jäkligt schysst. Jag kände ju inte honom, men när han kom gående från spelarbussen morsade han alltid på mig. Det gör ju inte någon annan spelare. Och han är den bäste spelaren jag sett live i Premier League.
Kanske behöll ”Titi” värderingarna från uppväxten i den tuffa miljön i Les Ulis, en förort till Paris dit föräldrarna flyttat från Guadeloupe.
Trots alla mål var Thierry Henry en spelare som vann respekt även hos motståndarfansen.
Han filmade ytterst sällan.
Han vågade visa känslor; han grät öppet under en tyst minut för avlidne Manchester City-spelaren Marc-Vivien Foé.
Om han tyckte att en artikel var orättvis kunde han personligen ringa upp reportern. Journalister har berättat om konversationer som börjat med en uppläxning för att sedan sluta med att Henry frågat hur familjen mår.
Därför var det olyckligt att denne företrädare för sportmanship stämplades som fuskare när han med hjälp av handen skickade bort Irland i playoff till VM 2010.
– Jag ska vara ärlig, det var handboll. Men jag är inte domare, sa Henry.
Hans rykte var inte längre fläckfritt. Gillette, som använt Henry som reklampelare, bojkottades av irländska fans.

En som följde fransmannen på nära håll under storhetstiden var Rami Shaaban. Den förre svenske landslagsmålvakten berättar för mig:
– Det fanns ingen i hans klass. Det var han och Ronaldinho på den tiden. Men i Premier League fanns det ingen på hans nivå.
Hur minns du honom som spelare?
– Ostoppbar. Om man nu ska använda ett ord. Man märkte det hos motståndarna. De hade olika taktik hur de skulle göra mot honom. Markera med en gubbe, två gubbar, falla, pressa högt… Han löste det ändå.
Hur upplevde du hans avslut – han måste ha överlistat dig på träningarna många gånger?
– Man lärde sig med tiden att han ”curlade” i bortre, men det var ändå svårt eftersom man inte kunde gå för tidigt. Man vet att skottet kommer, men det kommer så fort. Det ser så lätt ut, målvakten vet om det, ändå sitter bollen där. Och står man lite mer på vänsterbenet då satte han den i närmsta hörnet. Det såg ut som enkla mål, men sedan ska du göra det nio gånger av tio som han gjorde.
Du måste minnas matchen mot Roma när han gjorde hattrick och du vaktade målet?
– Ja, matchen låg och ”vippade” när de leder med 1–0. Sedan gör han 1–1, och sedan… Han var skillnaden. Men den största grejen som jag minns är målet mot Tottenham när han springer över hela plan. Han sprang mot mitt mål firade. Jag var först fram med Ashley Cole och Sol Campbell.
Henry kändes som en gentleman. Var han lika trevlig bakom kulisserna?
– Han var väldigt jordnära, en väldigt trevlig kille. Vi bodde i samma område och han skjutsade mig till träningarna efter mitt benbrott. Han var en sådan som respekterade alla. Det smittade av sig när Vieira och Henry, två högprofilerade spelare, visade sådan ödmjukhet. Då blev det svårt för en mindre spelare att kaxa upp sig.
– Henry var väldigt gentlemannaaktig – samtidigt var han en otrolig vinnarskalle. Den balansen, det är inte många som klarar den.

I Arsenal var Thierry Henry alltid älskad. Han har aldrig gjort någon hemlighet av sin kärlek till klubben.
– Jag är besatt av att skriva historia. Och Arsenal är mitt paradis, har han sagt.
Ändå övergav han paradiset sommaren 2007 för Barcelona. Många fans unnade honom en reell chans att vinna Champions League.
– Med tanke på hur länge jag varit i klubben, att jag var kapten och min vana att skrika på bollen, gjorde att medspelarna ibland gav mig bollen när jag inte var i den bästa positionen. Så på det sättet var det bra att jag lämnade laget.
Henry återvände ofta som åskådare till Emirates, ofta med en Arsenal-halsduk runt halsen. Han har kvar sitt hus i London som han har storslagna planer för.
I mars 2010 anlände han till Emirates som motståndare med Barcelona. Efter matchen gjorde han ”en Sören Cratz”. Han lät sig hyllas till den grad att han retade upp Barcelona.
Om den återkomsten var känslosam var det ingenting mot i december i fjol (2011) när han stod utanför Emirates och avtäckte statyn som han, Tony Adams och Herbert Chapman hedrats med.
– Jag kunde inte drömma om att jag skulle få en staty utanför arenan till laget jag älskar, sa Henry och torkade en glädjetår.

Det var med det här bagaget som Thierry Henry skrev på ett lånekontrakt med Arsenal i januari i år (2012).
Han var en publikfavorit som kom hem i ett läge då klubben behövde en fadersfigur.
Vissa menade att han med en misslyckad sejour riskerade att förstöra hans hjältestatus, devalvera minnet av hans 226 mål för klubben.
Den risken var överdriven och det dröjde inte länge innan hans comeback framkallat andra känslor.
FA-cupmötet med Leeds var mållöst i den 78:e minuten när Thierry Henry tog emot en passning från Alex Song. Sekunden senare hade han placerat in segermålet, 1–0. Givetvis med ett välplacerat skott i bortre hörnet, ett ”taktiskt avslut”.
Det torkades en och annan tår när Henry firade målet med att springa ut mot bänken och krama om Arsène Wenger.
Före matchen hade han bett om att inte kallas hjälte. Det var svårt att förhindra det efter en så succéartad återkomst.
Debuten var för bra för att vara sann, men avslutningen var minst lika bra.
En månad senare gjorde han sin sista match innan låneavtalet gick ut. Sunderland väntade på bortaplan, ligan var i ett läge där Arsenal var i desperat behov av poäng i kampen mot Champions League-platserna.
När matchen var inne på tilläggstid dök Henry upp i straffområdet och styrde in 2–1.
– Thierry avslutade storyn om en legendar, sa Arsène Wenger.
När Thierry Henry återvänt till New York Red Bulls hade han inte bara bibehållit sin hjältestatus i Arsenal med comebacken.
Han hade byggt på den.

Källor: Arsenals officiella hemsida, The Guardian, L’Equipe, The Observer, The Telegraph, The Times.

Fotnot: Om du tecknar Plus kan du läsa hela artikelserien ”Premier League-legendarer” (41 delar) på Sportbladet.se.

För ett år sedan: Arsenal toppar ligan och Aaron Ramsey är ligans bästa spelare.
Idag: Arsenal är åtta i ligan och vissa fans vill se Aaron Ramsey på bänken.

Vid den här tiden ifjol var stämningen på topp i Arsenal. Laget toppade Premier League med fyra poäng ned till Liverpool och Chelsea och sex poäng ned till Manchester City.
Klubben mådde bättre än den gjort någon gång sedan Invincible-året 2003/04. Arsène Wenger hade äntligen öppnat plånboken och frälst transfertörstande fans med värvningen av Mesut Özil från Real Madrid. Özil inledde bra, men namnet på allas läppar var mittfältaren Aaron Ramsey. Walesaren hade visserligen gjort en stark vinter och vår redan under säsongen 2012/13, men den här hösten spelade han som i trans. Nu var han inte längre bara en hårt arbetande bollvinnare, nu klev han fram som en poängmaskin. På de första tio matcherna gjorde han sex mål och fyra assist.
Det var sensationella siffror för en mittfältare som tidigare mest varit känd för sin arbetskapacitet.
Aaron Ramsey var så bra att han på hösten seglade upp som favorit till att vinna priset som årets spelare (det här var innan Luis Suárez visat sin sanslösa målform). När jag satt i studion på Sportbladet Show fick jag frågan om Aaron Ramsey till och med kunde vinna Ballon d’Or.
Även om det sista var var ett fall av en supporter som skenat i väg lite väl mycket i sin eufori så säger det ändå en del om Ramseys nivå förra hösten.

Skruvar man fram tiden ett år är situationen annorlunda. Efter tolv omgångar har Arsenal tagit elva poäng mindre än vid motsvarande tidpunkt ifjol.
Spelet hackar, skadelistan är lång och Arsène Wenger är återigen hårt pressad. Under senaste matchen mot Manchester United var plakaten tillbaka som kräver hans avgång.
Aaron Ramsey är en skugga av sitt forna jag. Det är som om den där dieselmotorn plötsligt går på lågvarv. Hans bollvinnaregenskaper är mindre effektivt, hans passningsspel sämre och hotet offensivt har avtagit.

Förra säsongen avslutades med att Aaron Ramsey avgjorde FA-cupfinalen i förläningen mot Hull City. Ett passande slut på ett år då han varit lagets bästa spelare.
Efter en sommar med välbehövlig vila – Wales spelade inget VM till skillnad mot många andra nationer – började Aaron Ramsey säsongen med att göra ett mål och en assist i Community Shield mot Manchester City. Unga, nya Arsenal sprang ifrån ett trögt City.
Ramsey fortsatte med att göra segermålet i 90:e minuten i premiären hemma mot Crystal Palace och sedan göra den viktiga reduceringen borta mot Everton i omgång två.
Två mål på två matcher antydde att Ramsey var redo att ta fart igen.
Men efter en lovande starten dippade formen i takt med att lagets prestationer sjönk.
Det som varit uppenbart för fansen att se går att understryka med statistik. Förra säsongen var han statistiskt sett den mest effektiva spelaren i Premier League efter tio omgångar med 8,18 i rating hos Whoscored. Nu är siffran blygsamma 6,82.
Frågan är vad som är hönan och vad som är ägget. Blev Arsenal sämre för att Aaron Ramsey var ur form. Eller blev Aaron Ramsey lidande av att laget fungerade sämre.

Det man kan konstatera är att Arsène Wenger valde att byta spelmodell till denna säsong. Fransmannen skrotade 4-2-3-1 för 4-1-4-1.
I det nya systemet har Aaron Ramsey fått platsen som en av de två offensivare centrala mittfältarna. Hans utgångsposition är högre, vilket på pappret borde betyda ett större offensivt bidrag. Men den nya positionen gör att hans andravågslöpningar inte längre blir samma överraskningsmoment. Trots att han snittar samma antal avslut per match (2,3) tar han sig inte längre till lika giftiga lägen. Han skapar fler chanser för lagkamraterna (1,8/match jämfört med 1,5/match ifjol).
En förklaring kan vara att Arsenal numera har en annan typ av striker.
Förra säsongen var ett av Arsenals främsta anfallsvapen en passning upp på en felvänd Olivier Giroud som kunde skarva till en framstörtande Aaron Ramsey. Nu har Giroud varit skadad.
Jag skrev inför säsongsstarten hur Arsenals anfallsspel skulle förändras med Alexis Sanchez som falsk nia. Med Danny Welbeck får man ett mellanting mellan targetspelaren Giroud och djupledsspelaren Sanchez.
Så offensivt har Aaron Ramsey hämmats av både systemskiftet och det faktum att Giroud inte har varit närvarande och levererat exakta skarvningar.

Ramseys position förra säsongen.

Ramseys position denna säsong i 4-1-4-1-systemet.

Arsenals spelidé förra säsongen med Giroud som anfallsspets.

Arseblog noterar något intressant om Aaron Ramseys försvarssspel. När han placeras bredvid den Mikel Arteta tycks laget fungera avsevärt bättre defensivt. På 13 matcher med Arteta i 4-2-3-1-systemet höll Arsenal nollan i åtta.
De båda kompletterar varandra bra. Arteta är positions- och passningssäker, men något seg. Ramsey är löpstark och villig att följa med i anfallen. Att Ramsey inte passade ihop med Jack Wilshere på det sittande mittfältet var tydligt i premiären förra säsongen när Arsenals mittfält blev brutalt avslöjat av ett kontringsspelande Aston Villa.
Ramseys försvarsspel har påverkats av positionsskiftet. Ifjol snittade han på 4,7 tacklingar per match. Nu har siffran sjunkit till 1,9 tacklingar per match.
I 4-1-4-1-systemet har hans roll blivit att pressa högre upp i banan – en del i Arsène Wengers intensivare pressfilosofi – och skära av passningsvägar, snarare än att positionera sig längre ned i banan och stoppa bollförare.
Aaron Ramsey har fått springa en massa och det har påverkat hans allroundspel. Kanske finns inte orken längre till att leverera kvalitativa passningar och avslut?

Aaron Ramsey har inte gjort mål sedan den 23 augusti och det har påverkat spelaren. I mötet med Anderlecht var han så sugen på att få slut på måltorkan att han negligerade det defensiva arbetet. Det var en av orsakerna till att Arsenal tappade 3–0 till 3–3. Efteråt sågades han av Dietmar Hamann i Sky Sports.
– Naitivteten är häpnadsväckande. De ledde med 3–0 och 3–1 och fem, sex spelare fortsatte att attackera. Allt de var intresserade av var att göra mål, de brydde sig inte om laget vann. Till slut blev de straffade, sa Hamann.
– En sak jag lärt mig i fotboll är att om man vilar så gör man det i försvaret. Man springer inte framåt så att man inte klarar av att ta sig tillbaka. Den största syndabocken var Ramsey. Han ville hamna i målprotokollet. Han var inte intresserad av att säkra de tre poängen.

Aaron Ramsey spelade de 18 första matcherna i ligan förra säsongen innan han åkte på en muskelbristning på annandagen borta mot West Ham. Skador hade minimerat Arsène Wengers alternativ och när Ramsey egentligen borde ha vilat på grund av tufft matchande drog han på sig en skada. Hans frånvaro blev ödesdiger för lagets titelchanser. När mittfältsstjärnan gick sönder ledde Arsenal ligan. När han gjorde comeback senare under våren var de fyra i tabellen.
Om Arsenal ska kunna vända den negativa trenden behöver de sin Aaron Ramsey i form.
Behövs det ett systemskifte för att han ska hitta tillbaka?
Och hur kommer det i så fall att påverka andra spelare?

Här är lördagens toppmatch ur två olika perspektiv. Vi börjar med vinnarna.

Manchester United
Det här var en märklig match, en match med två ansikten. Genom åren har jag sett Manchester United göra så många fantastiska insatser på den här arenan. Champions League-semifinalen 2009, 3–1-segern där Cristiano Ronaldo dundrade in två mål, är kanske den mest professionella bortainsatsen United gjort under 2000-talet. 3–1-segern 2010, där Wayne Rooney var matchvinnare med två mål, var defensivt en lika prickfri insats.
Det här var något annat.
Första halvtimmen var Manchester United häpnadsväckande svagt. Visst, Louis van Gaal brottas med en enorm skadelista och inte blev det ljusare när Luke Shaw vrickade foten efter tio minuter. När han byttes ut efter en kvart innebar det att United dragit på sig 40 olika skador under van Gaals fem månader i klubben.
Otroligt. Men inte heller ologiskt med tanke på hur holländaren lade om träningsregimen i somras, kallade hem spelare tidigare från semestern och satsade på rejält ökad träningsdos.
Problemen i försvaret gjorde att han återgick till 5-3-2 för att få mer trygghet. Framåt såg det vasst ut med Wayne Rooney, Robin van Persie och Angel Di María, men bakåt… jösses.
Försvaret han skickade ut på Emirates var så darrigt, så svajigt att det borde ha stått 2–0 till Arsenal redan efter en tio minuter, en kvart. Arsenal grillade United fullständigt.
Jag har sett det här lagen mötas så många gånger och oftast har det varit Arsenal som varit pojkar och mött män, men nu kändes styrkeförhållandet omvänt.
Paddy McNair var den bäste av de tre centrala spelarna Manchester Uniteds backlinje första halvtimmen. Han hade bara bjudit på en huvudlös passning som gav en farlig Arsenalkontring. Tyler Blackett var en ren säkerhetsrisk. När David De Gea slarvade med någon utspark var det givetvis sedan Blackett i förstaläget slarvat med sin hemåtpassning. Hade den varit distinkt nog, hade De Gea aldrig hamnat i tidsnöd. Såna detaljer blir ofta avgörande.
Nu visade David De Gea varför han är ligans mest spektakulära målvakt denna höst. Han räddade alla Arsenals försök och svarade för en frilägesräddning när Jack Wilshere fick öppen gata.
Efter de skakiga inledande 25-30 minuterna växte Manchester United in i matchen och första halvleken slutade mållös.

Med matchinledningen i åtanke var det märkligt hur den här matchen skulle utvecklas. Från att ha inlett matchen hopplöst började Manchester Uniteds backlinje mer och mer uppträda som en enhet. Ashley Young fyllde i som vänster wingback och gjorde det bra. Chris Smalling tog mer och mer plats. Ju lägre de sjönk, desto tryggare kändes Louis van Gaals lappverk, som alltså bestod av två yttermittfältare, en 19-åring, en 20-åring och Chris Smalling.
Efter att Antonio Valencia tryckt in 1–0 via Kieran Gibbs fick Manchester United mandat att sjunka ännu lägre. Och med en backlinje som plötsligt uppträdde mer synkroniserat, en stabil David De Gea och en fantastisk Michael Carrick höll de Arsenal på avstånd. Hemmalaget fick rulla runt, runt, men de kom sällan till lägen i den ”röda zonen”, utanför straffområdet.
Carrick var en stor anledning till det. 33-åringen var så klok och positionssäker och täckte skott som om han fick för sig att han var Gary Cahill.
När kontringsläget dök upp i den 85:e minuten visade Angel Di María och Wayne Rooney sina spetskvaliteter. De sydde ihop en perfekt omställning och Rooney lyfte in 2–0.
En smash ’n’-grab-kupp av sällan skådat slag.
Olivier Giroud skapade lite spänning i slutminuterna sedan han överraskat Uniteds backlinje med en djupledslöpning (alldeles för billigt då försvarslinjen borde ha fallit tidigare), men Louis van Gaals skadedrabbade kriselva knöt ihop säckan och bärgade första bortasegern för säsongen.
Det är märkligt att man ens kan fundera i de banorna med tanke på första 20-25 minuterna, men frågan är om inte slutintrycket är att det var Uniteds bästa defensiva insats för säsongen.
Det säger å andra sidan inte så mycket.

Arsenal
Hur kunde Arsenal förlora den här matchen? Sett till den inledande kvarten borde det inte ha varit möjligt. Sett till hur häpnadsväckande uselt Manchester Uniteds försvar agerade i inledningen borde Arsenal ha massakrerat dem.
Nu blev det en ny tung förlust och nya krav på Arsène Wengers avgång.
Arsenal satte högsta fart från start. Satte hög press, stressade Uniteds juniorbackar till misstag. Tyler Blackett var tacksam att pressa eftersom han knappt kunde sätta en passning med rätt adress förutom när han spelade till David De Gea (men då satte han istället sin målvakt i problem).
Det här gav både halvlägen och fullkaratiga lägen. Danny Welbeck och Alexis Sanchez hade ett par avslut innan den stora chansen dök upp för Jack Wilshere. Men Arsenalmittfältaren blev sönderläst av David De Gea och brände friläget. Hur hade matchen sett ut om han gjort mål där?
Det är förstås inte ”otur” när man missar så mycket chanser. I den enskilda matchen, ja, men inte när man gör det kontinuerligt som i Arsenals fall. Det är tyvärr kvaliteten som brister.
De stora Arsenaltwittrarna gick loss:
”Det här är det sämsta Man United-laget jag sett på flera år”, skrev Feverpitch.
”Helt klart sämsta United-laget jag sett sedan Arsène anlände”, säger YankeeGunner.
Jag säger inte emot, men det säger samtidigt en hel del om Arsenal.

Detta Arsenal kunde alltså inte luckra upp backlinjen med två yttermittfältare, en 19-åring, en 20-åring och Chris Smalling. De misslyckades med det alla andra PL-lag hittills lyckats med mot Manchester United – stjäla poäng på hemmaplan. Det här var ett United som inte hade vunnit en enda match på bortaplan.
Det är inte bra nog.
Det är heller inte acceptabelt att vid 0–1-underläge så enkelt bjuda Wayne Rooney och Angel Di Maria på ett friläge som de enkelt kan förvalta till 0–2 i 85:e minuten. Med åtta minuters tilläggstid var det ju 13 minuter kvar att spela. Massor av tid att få till en kvittering utan att bli desperat och strunta i hemjobbet.
Tålamodet börjar tryta igen hos delar av Gunnersfansen. Vid underläge i andra halvlek hölls banderoller upp som krävde Arsène Wengers avgång. Jag tycker inte det är rätt lösning här och nu, men fransmannen är så klart ansvarig för truppbygget.
Det här är ett lag som trots sin odiskutabla individuella kvalitet gång på gång kommer tillkorta i toppmatcherna.
Behövs det nya, mentalt starkare spelare för att den trenden ska brytas? Behövs det en ny tränare kan lyfta spelarna på det mentala planet?
Jag vet inte. Denna lördagskväll är inte rätt ögonblick att grotta ned sig i den frågan.
Men jag vet att Arsenal aldrig borde ha förlorat den här matchen.
De har bara sig själva att skylla.

Läs mer:
22 nov: Welbeck vs van Persie.

Den ene var lagkapten och klubbens bärande spelare.
Den andre var tänkt att bli det.
På lördag möts Danny Welbeck och Robin van Persie.
Båda bär fel tröja.

van Persie var synonym med Arsenal
Robin van Persie värvades till Arsenal 2004. I Holland var han ansedd som en supertalang. Efter en säsong i skuggan av Thierry Henry och Dennis Bergkamp fick han sitt genombrott hösten 2005. I november månad blev han utsedd till månadens spelare efter åtta mål på åtta matcher.
Året efter kom målet mot Charlton, inte vilket som helst, och det var uppenbart att Robin van Persie var en framtida stjärna. Potentialen var enorm. Med sin funktionella teknik, styrka och makalösa vänsterfot var han oerhört svårstoppad både som genombrottsspelare och som targetspelare.
När Thierry Henry lämnade för Barcelona sommaren 2007 var platsen som ”main man” i anfallet ämnad åt van Persie. Det enda som hindrade honom från att redan då ta klivet upp bland de stora stjärnorna var de återkommande skadorna. van Persie fick aldrig vara hel. Säsongen 2007/08 startade han bara 13 matcher. 2008/09 blev det 24 starter. 2009/10 endast 14. När han väl fick vara hel visade han sin klass. Säsongen 2010/11 blev det 18 mål på 19 starter (plus 6 inhopp).
Sedan kom drömåret. Säsongen 2011/12 svarade Robin van Persie för 30 ligamål. Stundtals bar han ensam Arsenal på sina axlar. Fansen sjöng om att han ”gjorde mål när han ville”, en ramsa som andra fans över landet har härmat.
Där och då gick han från att vara en skadebenägen spelare som oförlöst potential till att bli en världsspelare.
van Persie var älskad på Emirates. Medan en rad andra spelare hade lämnat klubben hade han valt att stanna. Han var ledaren i gruppen. Hans fru Bouchra var den som såg till att nyförvärvens fruar bjöds in i gemenskapen.
Just därför var hans övergång till Manchester United sommaren 2012 extra hård att smälta.
Bästa polarens svek svider alltid som värst.

För mig var övergången en referenspunkt i engelsk toppfotboll. Ingen spelare hade gått mellan Arsenal och Manchester United på många år (om man inte räknar obetydlige Mikael Silvestre).
Det fanns en mur mellan klubbarna.
Att Robin van Persie valde att krossa den muren öppnade för ett nytt synsätt.
Om Robin van Persie kan lämna Arsenal för Manchester United kunde Wayne Rooney göra motsvarade flytt. Vilket det ryktades om året efter.
Det som tidigare var otänkbart – en flytt mellan Arsenal och Manchester United – är på väg att bli norm. När Arsène Wenger jagade spelare i somras nämndes Nani som ett tänkbart nyförvärv. Thomas Vermaelen var högaktuell för Manchester United innan belgaren valde Barcelona. Bacary Sagna placerades i United innan sin flytt till City.

Robin van Persie blev naturligtvis avskydd efter sitt val. Det blev inte bättre när han ledde Manchester United till ligatiteln året efter. I hemmamötet med Arsenal sköt han segermålet efter bara en minut efter ett misstag från bäste vännen Thomas Vermaelen. Släkten är sannerligen värst.
Med titeln kunde han vidimera sitt val. Han flyttade för att få vinna en ligatitel. Det uppnådde han.
Förra säsongen blev ingen succé då van Persie drabbades av nya skadeproblem och sviktande form. Höjdpunkten för holländaren var ett nytt segermål mot Arsenal. Han höll inte igen när han firade.
För mig som traditionalist känns det dock fortfarande märkligt att se Robin van Persie i Manchester United-tröjan. Han är (åtminstone var) synonym med Arsenal.

Welbeck skulle bli Uniteds frälsare
Det fanns en tid när Manchester Uniteds akademi spottade ur sig spelare i toppklass. Alla känner förstås till Class of ’92-generationen med Giggs, Beckham, Scholes och Neville, men efter det följde också en ny generation runt millennieskiftet med Darren Fletcher och John O’Shea. Inga stjärnor, men ändå spelare som gjort tiotalet säsonger vardera i Manchester Uniteds a-lag.
Det som saknades under alla år var en striker från de egna leden. En målskytt, en arvtagare till Dwight Yorke och Andy Cole.
Hösten 2008 presenterade sig en ny stjärna med ett sanslöst mål hemma mot Stoke. Skottet från 20 meter skruvade sig in i krysset.
Inom klubben och för de mest inbitna fansen var Danny Welbeck redan omtalad sedan många år. Men eftersom det fanns anfallsess som Wayne Rooney, Cristiano Ronaldo, Carlos Tévez och Dimitar Bebatov var vägen till startelvan lång.
Och när han väl var redo dök en Javier Hernández upp från ingenstans och sprang om honom. Egentligen var det bara en säsong som Danny Welbeck var ordinarie, säsongen 2011/12, så han startade 23 matcher och gjorde nio ligamål.
Han var alltid nyttig. Med sin fysik och snabbhet kunde han sätta vilket försvar som helst på prov. Han kunde även göra specifika jobb för laget. Som borta mot Real Madrid där han tog ett enormt jobb i defensiven.
Men han var samtidigt begränsad. Avsluten höll inte alltid önskad kvalitet och det var orsaken till att han ibland användes från kanten. Säsongen 2012/13 blev det bara ett ligamål på 27 matcher (varav 13 från start), vilket vittnar om att Danny Welbeck blivit mer av en komplementsspelare än en poängmaskin.
Alex Ferguson ansåg inte att Danny Welbeck var bra nog för att leda anfallslinjen. Annars hade han inte lagt upp 25 miljoner pund för att locka över Robin van Persie från Arsenal.
När Manchester United i somras valde att värva Falcao fanns det inte längre någon plats för Danny Welbeck.
När Arsène Wenger i slutet av augusti fick veta att Welbeck var tillgänglig på marknaden tvekade han inte. Han lade upp närmare 200 miljoner kronor och fick en ordinarie landslagsanfallare som dessutom uppfyller homegrown-kraven. Rätt billigt.
För vissa fans var affären svår att smälta. Danny Welbeck var en Manchester lad, United-supporter sedan barnsben. Nu skulle han spela för en av rivalerna.
I tider där egenfostrade spelare blivit en bristvara var han extra värdefull för Manchester United. Att klubben skulle kunna fortsätta försörja a-laget med spelare från egna led tycktes orealistiskt när andra klubbar som Chelsea och Manchester City skruvat upp tempot på transfermarknaden. Samtidigt har andra egenfostrade spelare haft svårt att leverera, som Jonny Evans och Darren Fletcher. Danny Welbeck sågs som en framtida kulturbärare. Han hade gått hela vägen genom akademin, i det avseendet en frälsare i tider när klubben riskerade att bli en främlingslegion.
I efterhand har flera tunga Manchester United-namn, både Gary Neville och Paul Scholes, ifrågasatt varför klubben släppte Welbeck till ett topplag. Potentialen finns där och spelaren är fortfarande bara 24 år. Han kan bli en stjärna i Premier League. Var det särskilt klokt att låna Falcao, som precis kommit tillbaka från en knäskada, istället för att behålla en utvecklingsbar spelare som klubben fostrat själv?
Danny Welbeck har börjat godkänt i Arsenal. Ett hattrick i Champions League mot Galatasaray påminde om att han håller hög nivå när allt stämmer. Hans statistik i ligan – två mål på åtta matcher – är inte överdrivet bra.

Om några år kan vi utvärdera den här anfallsrockaden. Då vet vi om Danny Welbeck blev den spelare som Manchester United hoppades att han skulle bli i deras röda dress.

Swansea utnyttjade Arsenals defensiva problem
Ytterligare en tappad ledning. Ytterligare en dag då Arsène Wenger blev ifrågasatt. Arsenal förlorade mot Swansea borta och efter matchen antydde Wenger att laget får svårt att vinna titeln. Redan nu, i november. Det var inte det som var tanken när klubben lade ut stora pengar för att säkra spelare som Alexis Sanchez i somras.
Chilenaren gjorde mål igen, hans åttonde på nio starter i Premier League, och så långt såg det bra ut.
Det hade visserligen varit en jämn match. Swansea är bra, riktigt bra, och Liberty Stadium är ingen arena där du kan dominera matcher. Swansea har bytt manager ett par gånger senaste åren, men de har kvar sin possession-filosofi och i första halvlek vårdade hemmalagets mittfältare Ki Sung-yueng och Tom Carroll bollen så klokt att Arsenal ibland fick ägna sig åt att jaga (vilket de inte är vana vid).
Men problemet var inte centralt utan på vänsterkanten där Calum Chambers gång på gång snuvades av Jefferson Montero. Vi visste att ecuadorianen var snabb, men det är sällan man ser en spelare ha ett sådant speedövertag på en ytterback. Montero körde klassiska peta-sticka och Chambers fick ägna sig åt att jaga Swanseaspelarens skugga.
Modou Barrow, en annan sprinter, byttes in i andra halvlek och fick göra PL-debut. Den förre Östersundsspelaren ordnade en frispark som Gylfi Sigurdsson smekte in. Ett par minuter senare sprang Montero om Chambers – för vilken gång i ordningen? – och slog ett inlägg som Bafétimbi Gomis nickade in till 2–1. Det var ingen slump att han vann nickduellen mot Nacho Monreal, vänsterbacken som fått fylla i som mittback i brist på alternativ.

Credit till Garry Monk så klart som vann matchen med lyckade byten. Samtidigt kan vi sätta frågetecken för Arsène Wenger.
Hur kunde han låta Calum Chambers bli förnedrad gång på gång utan att åtgärda problemet? Även om han inte ville sätta in den snabbe Héctor Bellerin och offra ett tidigt byte i paus hade han kunnat tvista taktiken något. Låtit Chambers styra Montero inåt i banan på Swanseaspelarens högerfot, och samtidigt sett till att Mathieu Flamini gett extra understöd. Det är inte säkert att det hade hjälpt, men det hade ökat chanserna. Att Chambers inte klarade en mot en-spelet mot den vindsnabbe Montero var uppenbart redan efter första tjugo minuterna.
Nu blev det matchavgörande.

Di María líder av systemskiftet
Manchester United vann mot Crystal Palace med 1–0 sedan Juan Mata hoppat in och pangat in segermålet. Det var dock ingen övertygande insats. Spelet hackar fortfarande och en som dalat senaste veckorna är sommarvärvningen Angel Di María.
Ni såg säkert hur han tog Premier League med storm, öste in mål och poäng första matcherna och bjöd på mål i världsklass (som mot Leicester). Det som var allra mest uppseendeväckande var att han så fort bar Manchester United på sina axlar.
Det här var under en tid då Louis van Gaal använde en mittfältsdiamant och Di María utgick från en mer central roll. Därifrån kunde han variera mellan att styra spelet och gå ut mot kanten.
Men defensiven läckte så till mötet med West Bromwich 20 oktober hade van Gaal bytt spelsystem till ett 4-2-3-1 där Di María flyttades ut på kanten.
Sedan dess har Di Marías effektivitet minskat drastiskt. I fyra raka matcher har hans bidrag varit blygsamt. Istället för att hota med snabba bolltransporter och han blivit alltför förutsägbar på kanten. Mot Crystal Palace blev han utbytt i den 71:a minuten. Louis van Gaal försvarade argentinaren efter lördagens insats:
– Han har spelat på små ytor och han är en dribbler. Men ibland kan man inte dribbla, du måste passa bollen och Di María är inte en spelare som vill spela enkelt varje gång han får bollen. Men i det här fallet behövde vi det snarare än dribblers. Därför tappade han bollen och det var inte bra för lagets balans.

Angel Di María har spelat ytter i både Benfica och Real Madrid och i det argentinska landslaget. Men det var flytten in centralt i Carlo Ancelottis elva som gjorde att han tog steget från ”mycket bra” till ”världsklass”.
Systemskiftet till 4-2-3-1 har förbättrat Manchester Uniteds defensiv. Nollan mot Crystal Palace var lagets första sedan 14 september. Men det har missgynnat lagets bästa spelare.
Louis van Gaal har fortfarande en obalanserad trupp och Angel Di Marías dalande form är ytterligare en aspekt som holländaren behöver överväga.

Bojan visar framfötterna i Stoke
Det var en del som blev förvånade när Bojan Krkic skrev på för Stoke i somras. Vad skulle en La Masía-skolad minilirare göra i Stoke-on-Trent av alla ställen?
Nu har ju Mark Hughes visserligen lagt om spelsättet och laget spelar avsevärt mer frekvent efter marken idag jämfört med under Tony Pulis-eran. Men det fanns ändå frågetecken kring Bojan.
Efter att ha kommit fram som 17-åring och gjort tio mål i La Liga (!) säsongen 2007/08 sågs han som nästa stora stjärna i Barcelona. Jag minns hur jag vevade det här klippet om och om igen.

Till och med Ronaldinho såg häpen ut på bänken.
Men sedan stagnerade spanjoren. Efter att ha startat 14 matcher som 17-åring blev det bara sex starter som 18-åring. Efter ytterligare två trevande säsonger blev det en flytt till Roma, utlåning till Milan, nytt lån till Ajax.
Så när den nu 24-årige anfallaren värvades till Stoke i somras behövde Mark Hughes endast betala runt 1 miljon pund. Högre än så var inte marknadsvärdet för en spelare som nästan blivit bortglömd.
Lagkamraterna i Stoke har vittnat om att nyförvärvet såg ruskigt vasst ut på försäsongen, men när Bojan startade premiären mot Aston Villa (0–1) kom förväntningarna på skam.
Det blev ytterligare en start mot Leicester i september, men sedan har Bojan främst fått se matcherna från bänken.
Igår på White Hart Lane startade han sin andra raka match och då var det som om han påminde oss alla om den där potentialen som en gång var så omtalad i Katalonien.
I den sjätte minuten sprintade han ifrån Tottenhams tröga mittfält och distanssköt 1–0. Resten av matchen var han ett ständig oroskälla för hemmalaget. Alltid rörlig, ofta spelbar och finurlig.
– Vi är glada över att han äntligen får stå i centrum. Han startade otroligt bra när han kom till oss på försäsongen och kanske skenade folk iväg för tidigt för vi kände att det skulle ta lite tid att anpassa sig, säger Mark Hughes.
– Han har dragit fördel av tre-fyra månaders intensiv träning och han ser ut att vara en riktigt bra spelare igen. Vi kommer att tjäna på hans kvalitet och målskytte.

Tottenham var visserligen riktigt svagt (pratade med min far igår på Fars dag och han lät uppgiven över Spurs chanser att hävda sig denna säsong. Nu kan han inte ens skylla på Michael Dawson längre). Men Stoke demonstrerade sin bredd. Efter 26 minuter hade två försvarare, Phil Bardsley och Marc Wilson, fått lämna planen. Ändå klarade de att öka på ledningen till 2–0 och hålla ut mot Tottenham.
Mark Hughes valde att sätta Peter Crouch på bänken och istället satsa på fart framåt. Frontfyran med Bojan, Victor Moses, Mame Diouf och Jon Walters kan inte vara lätt att möta. Fyra rörliga, löpstarka spelare. Moses flög förbi Kyle Naughton, vilket tvingade denne att orsaka en frilägesutvisning.
Då fanns ändå sparkapital på filten i form av Marko Arnautovic, Stephen Ireland, Charlie Adam och Crouch.
Stoke ser gediget ut.
Kan Bojan Krkic kliva fram som joker kan det bli en riktigt rolig säsong på Britannia.

Det gick inte den här gången heller.
Arsène Wenger hade aldrig vunnit mot José Mourinho.
Söndagens möte visar att avståndet mellan lagen ökat sedan förra säsongen.

Söndagens toppmöte blev en holmgång av sällan skådat slag.
Före matchen tände Arsenals fans bengaler på Stamford Bridge vilket försenade avsparken med femton minuter.  Men det var inget mot gnistorna på planen.
Det small i varenda närkamp i inledningen. Gary Cahill borde ha fått rött kort för en tackling mot Alexis Sanchez. Sanchez knockade oturligt Thibaut Courtois som senare fick ersättas av Petr Cech. Nemanja Matic käkade upp Jack Wilshere.
Vid lagens avbytarbänkar var det ännu hetare känslor. Arsène Wenger och José Mourinho rök ihop i det tekniska området där Arsenalmanagern knuffade (!) Mourinho, som svarade med ett antal ”Fuck off”.
Den här dusten utvecklades till en sluggerduell och det gynnade knappast Arsenal.
Är det något Chelsea behärskar är det det fysiska spelet. De har hårdheten, fysiken och den mentala styrkan.
Deras rakare, mer direkta fotboll gav dem övertaget i matchen. När Arsenal ville stanna upp, vända och vrida och sy ihop passningstrianglar på offensiv planhalva, valde Chelsea att utnyttja farten hos speedkulor som Eden Hazard och André Schürrle. Det var när Hazard fick vända upp ostört i den 26:e minuten som ledningsmålet följde. Belgaren – planens bästa spelare – slalomsprang och ramlade på Laurent Koscielnys utsträckta ben. Han placerade själv in straffen till 1–0.

Arsenal försökte i andra halvlek, men det lyckades aldrig bryta ned Chelseas försvarsmur.
Den bästa möjligheten var en straffsituation där Cesc Fábregas täckte Jack Wilsheres skott med armen.
Det var ingen slump att Danny Welbeck inte fick ett enda tillfälle att testa John Terry och Gary Cahill i djupled – de ytorna bjöds han aldrig på.
Och det var förstås ingen slump att nummer tio-spelaren Oscar under en kort period i mitten av halvleken gjorde tre-fyra uppoffrande insatser i försvaret. José Mourinho får de offensiva stjärnorna att jobba hårdare än någon annan manager i ligan lyckats med.
När Arsenal var på väg att skapa lite tryck, kom knockoutslaget. Från spelaren de själva fostrat.

När Arsenal sålde Cesc Fàbregas till Barcelona sommaren 2011 skrev de in en klausul om att ha första option på att köpa tillbaka spelaren. När Fàbregas i somras blev tillgänglig var Wenger inte intresserad.
Det går att förstå resonemanget eftersom han för ett år sedan lade ut närmare en halv miljard kronor på Mesut Özil och dessutom måste foga in Jack Wilshere och Aaron Ramsey på de centrala platserna.
Men det går inte att undvika att fundera över vad Chelsea hade varit utan Cesc Fàbregas.
Det hade förstås varit en ruskigt stark lagmaskin ändå, det har de varit senaste tio åren, men Fàbregas ger dem nya dimensioner. Nu har de en spelare som kan styra rytmen i passningsspelet, värdera mellan långt och kort och leverera avgörande passningar med en kirurgisk precision.
I den 78:e minuten satte han en perfekt långboll över huvudet på Laurent Koscielny. Diego Costa sprang ifrån försvararna, chippade och klev upp på nio mål på sju matcher.

Segern betyder att Chelsea toppar tabellen på 19 poäng, nio före Arsenal. Men det berättade så mycket mer.
När lagen möttes på samma arena förra säsongen blev det 6–0 till Chelsea. Men trots att Arsenal förstärkt truppen i sommar känns det som att avståndet mellan dem är minst lika stort.
Arséne Wenger har fortfarande inte vunnit över José Mourinho – på tolv möten. Ideologen Wenger är inte gjord för den här sortens toppmöten där tjuv- och rackarspelet kan fälla avgörandet. Där hans tekniska spelare möter nästan lika tekniska spelare som dessutom har fysik och styrka. Där han är tvungen att överge sin filosofi och anpassa sig efter motståndet. Han har aldrig visat att han är beredd att göra det.

José Mourinhos gäng ser ostoppbart ut i ligan. Det finns inga svaga länkar, inga hål i truppen.
När José Mourinho ville stänga matchen satte han in den lojale John Obi Mikel och flyttade upp Fàbregas ett steg i plan. Willian kom in för Oscar. Petr Cesc – en av världens bästa målvakter – ersatte Courtois.
José Mourinho saknade en pålitlig målgörare ifjol. Nu har han fått en dödlig striker och en ”grädde på moset-spelare” i Cesc Fàbregas.
Då är det inte lätt att knäcka honom.