Papiss Cissés supershow på Stamford Bridge i går gör att vi måste titta i backspegeln.
Vad har vi att jämföra med under året?
Här är min lista över säsongens snyggaste fullträffar i Premier League.

1) Papiss Cissé, Newcastle
Mot Chelsea 2 maj
Egentligen är det inte någon målchans. Cissé drar till från kanten, långt ut från kanten, på uppstuds och bollen skruvar sig in i bortre hörnet. ”Man kan se att han menar att göra exakt så”, sa Alan Pardew.
http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/fotboll/premierleague/article14768638.ab

2) Hatem Ben Arfa, Newcastle
Mot Bolton 9 april
Vändningen fullständigt lurar bort en motståndare. Löpningen där Ben Arfa passerar fyra-fem försvarare. Ett världsklass-nummer.
http://www.youtube.com/watch?v=4MuvmO40YoU

3) Peter Crouch, Stoke
Mot Manchester City 24 mars
Tar emot bollen på volley med ett tillslag och vrider runt kroppen och drämmer till. Bollen seglar över Joe Hart in i bortre krysset.
http://www.youtube.com/watch?v=zo2VMUaN1zM&

4) Luis Suárez, Liverpool
Mot Norwch, 28 april
Ser att målvakten John Ruddy är långt ut och lobbar från halva plan. Bollen går i en båge och seglar in i mål. Att Suárez fullbordade sitt hattrick gjorde inte saken sämre (1:10 in i klippet).
http://www.youtube.com/watch?v=4xvJc-Tc8iU

5) Robin van Persie, Arsenal
Mot Everton 10 december
Den flygande holländaren möter Alex Songs perfekta långboll direkt på volley och bollen sitter otagbart via den bortre stolpen.
http://www.youtube.com/watch?v=okltbBh2JR4

6) Sebastian Coates, Liverpool
Mot QPR 21 mars
Mittbackar som försöker sig på cykelsparkar händer inte varje dag. Mittbackar som gör en halv bicycleta så att bollen sitter stenhårt i nättaket är… ännu mer sällsynt.

***
Vilka har jag missat?
Jag vill inte ha förslag på mål som bara är snygga – jag vill ha förslag på mål som är så snygga att de kan konkurrera med fullträffarna ovan.

Solen skiner, sommaren är här. Då finns det ingen anledning att jag håller er framför datorn i onödan.
Med en sådan sanslös fotbollsonsdag – själv tänkte jag klämma in fem-sex matcher i kväll – så är det bättre att ni gör som jag och går ut i solen och njuter.

Om ni vill ha lite eftersnack kring Manchesterderbyt kan ni alltid spana in dagens Euro Talk där jag medverkade trots senaste dagarnas allergibesvär (därför jag nästan tappade rösten i första delen). Programmet fungerar utmärkt att se i mobilen eller som podcast under en promenad.
Jag riktar bland annat kritik mot Alex Fergusons laguttagning och berättar om Ji-Sung Parks icke-smickrande statistik den här våren.
Här är länken:

Jag siktar på att skriva efter kvällens hyperviktiga matcher istället.

***
Spelprogram:
Ikväll
Chelsea-Newcastle 20.45
Bolton-Tottenham 21.00

Två kritiserade anfallare fick äntligen bitarna att falla på plats – fullt ut.
Luis Suárez har skapat chanser i massor under säsongen, men satt rekord i ramträffar och fått se målvakterna göra idioträddningar. I lördags mot Norwich kunde ingenting stoppa uruguayanen. Hans tredje mål – där han lobbade målvakten från halva plan – var ren fotbollskonst.
Fernando Torres har stundtals sett ut att vara på gång, inte minst i höstas då han gjorde ett par riktigt bra matcher innan han drog på sig ett rött kort och sedan kom ur rytm. I söndags mot QPR blev det ett hattrick och det lär göra gott för självförtroendet. Har det äntligen lossnat för spanjoren?

Det var knappast en helg med prickfria försvarsinsatser. Jag hade faktiskt rätt svårt att få ihop en backlinje. Kyle Walker och Vincent Kompany kändes givna.
Det var nästan lika dålig konkurrens på målvaktssidan.
Tuffare om centrala mittfältsplatserna där jag tvingas rata Steven Gerrard, Frank Lampard, Gareth Barry och Sandro trots starka insatser. Formationen (4-4-2) gör att det inte finns någon ”tia” i elvan – helt enkelt för att få in både Suárez och Torres.
Omgångens spelare: Luis Suárez, Liverpool.

Mitt ”Omgångens lag”:
Ben Foster, West Bromwich
——————————————
Kyle Walker, Tottenham
John Terry, Chelsea
Vincent Kompany, Manchester City
José Enrique, Liverpool
——————————————
Victor Moses, Wigan
Yaya Touré, Manchester City
James McCarthy, Wigan
Steven Pienaar, Everton
——————————————
Luis Suárez, Liverpool
Fernando Torres, Chelsea

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Gareth Barry (Manchester City), Pablo Zabaleta (Manchester City), Samir Nasri (Manchester City), Juan Mata (Chelsea), Frank Lampard (Chelsea), Sandro (Tottenham), Rafael van der Vaart (Tottenham), Nikica Jelatic (Everton), Marouane Fellaini (Everton),Kevin Davies (Bolton), Jack Colback (Sunderland), Matt Jarvis (Wolves), Nathan Dyer (Swansea), Richard Dunne (Aston Villa), Jonas Olsson (West Bromwich), Shaun Maloney (Wigan), Steven Gerrard (Liverpool).

***
Såg du någon lirare som förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare”?

Det spelas visst ett derby i kväll.
De säger att det är det hetaste Manchester-derbyt någonsin, den största matchen som spelats i Premier League.
Må så vara. Men det där vet ni ju redan.
Så därför kan vi rikta blicken på andra saker. Inte nödvändigtvis större och viktigare, men mer… genuina. 

Ända sedan Manchester City fick nya ägare och över en natt blev världens mest köpstarka klubb har ju dessa möten haussats något ofantligt. Redan hösten 2009, 4-3-matchen som Michael Owen avgjorde på Fergie-time, kallades det för tidernas derby.
Sedan dess har tempen skruvats upp ytterligare ett snäpp varje gång lagen ställts mot varandra. Inför dagens match slår det alla rekord.
Det känns onödigt att tjata om det. Jag hade tänkt att skriva ett dokument om Carlos Tévez underliga säsong – där han ett tag var upptagen med att spela golf hemma i Argentina – men min kollega Simon Bank skrev en plus-låst text på det temat i går så den idén sprack.
Så jag struntar i att snacka upp matchen i Manchester. Jag tror inte att det behövs. Jag väljer istället att lyfta fram en annan story.
Den om en 40-årig bortglömd hjälte i Preston.

Det kan vara på sin plats just i dag när två av världens rikaste klubbar (beroende på hur man ser det – en är rik på riskkapital, en är rik på intäkter) gör upp på Etihad.
Den här historien handlar om helt andra värden, om en gränslös kärlek till det man håller på med och att aldrig ge upp sina drömmar.
Graham Alexander spelade sin sista match i lördags.
Graham, who?, kanske vissa av er undrar.
Jo, det ska jag berätta för er. Det är nämligen en alldeles speciell herre.

Jag vet inte vad ni gjorde i april 1991. Vissa av er var förmodligen inte ens födda, eller åtminstone så unga att ni inte minns, men det var iallafall då Graham Alexander debuterade i det engelska ligasystemet för Scunthorpe United.
Sedan dess har han – håll i er nu – spelat över tusen proffsmatcher. Han är den andra utespelaren som klarat av den bedriften efter Tony Ford. Milstolpen nådde han i april förra året i mötet med Swansea i Championship.
Tony Ford och Graham Alexander spelade tillsammans i Scunthorpe. Ford var en av de första att hylla Alexander.
– Jag visste att han skulle bli långvarig. Han var en sån som ville spela varje lördag och det har inte förändrats. Han älskar att träna och vill alltid vinna, oavsett om det är five-a-side eller en sprint under försäsongen.

När Graham Alexander reflekterar över karriären, över det otroliga att ha spelat tusen proffsmatcher, pratar han också om glädjen.
– Jag har varit som en tioåring i 30 år, en sån som går ut och spelar fotboll med kompisarna, sa Graham Alexander förra veckan.
Då stod han framför fotoblixtarna och poserade med en ”merit award”, ett pris som delas ut av spelarföreningen till en spelare som agerat uppoffrande för fotbollssporten. Tidigare har storheter som Eusébio, sir Stanley Matthews och Pelé fått priset.
– När PFA tycker att ditt bidrag bör uppmärksammas säger det allt. Det är den bästa hyllningen man kan ge honom, sa Preston-tränaren Graham Westley.
Alla var överens om att Graham Alexander gjort sig förtjänt av utnämningen. ”Grezza”, som han kallas, är schablonbilden av begreppet ”lång och trogen tjänst”.
Han har alltid varit en klippa, på och utanför planen, alltid lojal oavsett om han spelats som högerback eller som defensiv mittfältare.
Vissa har kallat honom ”The Ultimate Professional”. Han var en sån där sällsynt spelare som vann respekt hos motståndarfansen. För sitt sätt att uppträda, för sitt sätt att spela schyst. Väldigt sällan har han fått de stora rubrikerna.
Engelsk fotbolls Javier Zanetti, om ni vill.
– Jag ville bara göra en match så jag kunde säga att jag varit fotbollsproffs, har han sagt.
Det blev några fler framträdanden.

Efter de första stapplande stegen i Scunthorpe fortsatte karriären i Luton Town och Preston innan han skrev på för rivalen Burnley 2007. Preston ville bara erbjuda ett ettårskontrakt, Burnley lockade med två år.
– Vi vill inte sälja Graham, men han får tryggheten med ett tvåårsavtal i Burnley medan han bara får ett år här, sa Prestons ordförande Derek Shaw.
Själv motiverade Graham Alexander på Prestons hemsida:
– Att lämna Preston var ett gigantiskt beslut för mig, oavsett var jag hade flyttat, även om det var till Real Madrid hade det varit svårt att lämna Preston. Jag har försökt att lämna känslorna utanför och ta det bästa beslutet för karriären och jag tror att det här är rätt.
Flytten blev ett lyft. Efter att ha spenderat hela karriären, 16 säsonger, i de lägre divisionerna fick han vara med och fullborda sensationen när Burnley tog steget upp i Premier League 2009 via playoff. Den säsongen spelade han samtliga 61 matcher. Vid 37 års ålder.

Graham Alexander hade upplevt två bittra playoff-nederlag i sin karriär, 2001 och 2005 med Preston. Det var få spelare som fotbolls-England unnade en framgång mer än honom.
Han var 37 år, på väg att fylla 38.
Skulle Premier League-tempot bli ett brutalt uppvaknande för en spelare som aldrig haft den naturliga talangen utan levt på inställning och träningsvilja? Var det trots allt läge att lägga av?
Nej.
Den 15 augusti 2009 blev han den äldsta Premier League-debutanten när han startade premiären borta mot Stoke.
Den 19 september 2009 blev han en av de äldsta målskyttarna när han gjorde mål på straff i segermatchen mot Sunderland. Månaden efter, nyligen fyllda 38 år, gjorde han båda målen i mötet med Hull City, varav ett från straffpunkten.

Om någon minns Graham Alexander från Burnley är det förmodligen tack vare straffarna.
Jag har aldrig sett en mer elegant straffexekutör.
Det var inte bara det att han alltid gjorde mål, han hade dessutom en säregen teknik. Han tog en rak ansats och träffade bollen med yttersidan av foten. Det gav effekten att målvakten ofta kastade sig åt fel håll. Arsenals Manuel Almunia blev totallurad av en Graham Alexander-straff.
Jag har inte uppdaterad statistik, men i april för två år sedan hade Alexander gjort mål på 73 av sina senaste 78 straffar.
När Alexander gjorde sin första sejour i Preston var tränaren Craig Brown så säker på att han skulle göra mål att han alltid vinkade upp lagkamraterna till mittlinjen för att göra sig redo för avspark. Säsongen 2002/2003 satte Alexander nio fullträffar från elvameterspunkten.

Graham Alexander sätter en straff mot Arsenal i december 2009.

Graham Alexander föddes i England men valde att representera Skottland där pappan var född. Han gjorde 40 landskamper, bland annat var han med i den minnesvärda 1-0-segern över Frankrike 2006.
– För att vara ärlig: När jag började spela fotboll hade jag två mål. Spela i Premier League och spela för Skottland. Jag växte upp och höll på Skottland så långt tillbaka jag kan minnas.
Det dröjde till 37 års ålder innan Graham Alexander uppfyllde drömmen om spel i Premier League. När säsongen var över hade han valts av supportrarna till årets spelare i Burnley.
Men hade han ens kunnat drömma om att avsluta karriären på ett bättre sätt?
Jag tvivlar på det.

Efter förra säsongen fick Alexander inget nytt kontrakt av Burnley. Han var beredd att lägga av. En vecka före premiären var han fortfarande klubblös.
– Jag hade inte pratat med någon klubb. Jag började tänka att det kunde vara över. Jag ville fortsätta, men jag var samtidigt realistisk. Lyckligtvis fick jag ett fint telefonsamtal.
Det var Preston NE, hans forna klubb, som hörde av sig. Graham Alexander återvände till laget där han tillbringat närmare nio år.
I höstas, när han fyllde 40 år, intervjuades han av BBC. På frågan ”om ålder bara är en siffra”, svarade han:
– Jag slutade planera för sju år sedan. Att bli 30 var en stor grej för mig. När du är ung och lirar med någon som är över 30 tycker du att de är från forntiden. Jag är säker på att jag är gammal i andras ögon oavsett om jag är 30 eller 40. Så det är ingen större skillnad.
När tränaren Phil Brown (just det, förre Hull-tränaren) fick sparken blev Graham Alexander befordrad till tillfällig spelande tränare tillsammans med förre Everton-legendaren David Unsworth. Duon ledde laget i fem matcher innan Graham Westley tog över ansvaret.
Det var egentligen inte tänkt att Graham Alexander skulle spela mer. Hans sista framträdande var den 10 december mot Stevenage. Många befarade att han gjort sin sista match.
I förra veckan pratade han känslosamt och bekräftade att karriären var över när vårsäsongen var slut.
– Jag har haft en fantastisk tid och gjort en kort flytt över till Burnley där jag fick vara med om uppflyttning till Premier League. Det var så upphetsande att komma tillbaka till Preston förra sommaren. Det är sorgligt att det är över, men jag spelade min sista match på Deepdale, sa han förra veckan.
Men det var inte riktigt över.
Det fanns ett kapitel kvar att skriva.

I lördags spelade Preston NE den avslutande ligamatchen i League One hemma mot Charlton. Med sex minuter kvar gjorde Graham Westley ett sentimentalt byte. Han tog av Max Ehner och skickade in Graham Alexander vid ställningen 1-2. Det var dels en gest från klubben att visa uppskattning, dels en chans för veteranen att ta farväl av fansen på Deepdale, arenan där han spenderat en stor del av sitt proffsliv.
I slutminuten fick Preston frispark. I säsongens sista match. I den sista matchen i Graham Alexanders karriär.
Ni förstår vad som hände.

http://www.youtube.com/watch?v=-7cuv_W31Ao

Det är vid såna här tillfällen som verkligheten blir bättre än dikten, där den himmelske manusförfattaren överträffar sig själv.
Det fanns förstås bara ett rimligt slut på matchen. Att Graham Alexander gjorde mål.
– Det är viktigt att speciella spelare får speciella ögonblick, sa Graham Westley.
Just därför fick Graham Alexander ett värdigt avslut. Han är en speciell spelare.
Själv var han rörd. Han hade fått göra ett sista framträdande, hans 1 023:e i proffskarriären. Han hade fått göra mål och rädda poäng. Och dessutom framför de supportrar som han har de djupaste banden till.
Inte ett öga var torrt.
– Det var en saga. Jag hade inte kunnat komma på ett bättre slut förutom om jag gjort segermålet. Men då är jag girig.
Han fick en varning för ”överdrivet firande” för att han sprang ut och kramade om fansen.
– Domaren bad om ursäkt för det, men det tar inte bort glädjen. Jag kan dra mig tillbaka som en lycklig man.

Källor (citat): BBC, Daily Record, Telegraph, Wikipedia

***
Har ni inte fått nog av Graham Alexander kan ni kolla den här videon.

Tre omgångar kvar. Slaget om Champions League-platserna är hetare än någonsin.
En eller två platser står på spel. Det vet vi inte förrän i efterhand, när Champions League-finalen har avgjorts. Så raffinerat är läget.
– Jag kommer sätta ölen i halsen om Chelsea vinner Champions League, sa Alan Pardew innan Chelsea hade spelat bort Barcelona.
Här har jag tagit tempen på klubbarna som slåss om CL-biljetterna. Det är en nulägesanalys, inte en profetia om hur det slutar.

Tabelläget 
1) Man United 35   83
2) Man City 35   80
3) Arsenal 36   66
4) Tottenham 35   62
5) Newcastle 35   62
6) Chelsea 35   61
7) Everton 35   51

3) Arsenal, 66 poäng, +24

Återstående program: 4
Norwich (h), West Bromwich (b)
Kommentar: Två överkomliga matcher. Norwich har tappat fart senaste månaden. WBA på The Hawthorns är ingen munsbit, men Roy Hodgsons gäng har i jämförelse väldigt lite att spela för i den matchen.

Skadeläget: 3
Mikel Arteta (resten av säsongen), Theo Walcott (oklart), Jack Wilshere (resten av säsongen), Per Mertesacker (14 maj), Emmanuel Frimpong (september).
Kommentar: Försvarskrisen är över. Skadan på Mikel Arteta ställer till det för Arsène Wenger som inte får samma balans på mittfältet.

Formen: 2
Kommentar: Arsenal var glödhett i mars, men sedan Mikel Arteta gick sönder i inledningen av matchen mot Wigan har maskineriet hackat. En förlust och två kryss på de tre senaste matcherna.

Formen hos nyckelspelare: 2
Kommentar: Robin van Persie har tappat sin sanslösa målform. Hittade rätt i helgen mot Stoke, men det var första spelmålet i ligan sedan 12 mars.

Tränare: 4
Kommentar: Arsène Wenger har erfarenheten och kunnandet för att inte darra när säsongen går in i ett avgörande skede. Har hans trupp det?

Totalt: 15/25

4) Tottenham 62 poäng, +20

Återstående program: 2
Bolton (b), Aston Villa (b), Fulham (h).
Kommentar: Två matcher på bortaplan mot lag som slåss om kontraktet. Dessutom svårspelade Fulham på hemmaplan i sista matchen.

Skadeläget: 3
Benoit Assou-Ekotto (oklart), Louis Saha (oklart), Niko Kranjcar (oklart), Heurelho Gomes (oklart), Michael Dawson (resten av säsongen), Jermaine Jenas (resten av säsongen), Tom Huddlestone (resten av säsongen).
Kommentar: Spurs skadelista har varit lång hela säsongen, men nu är åtminstone nyckelspelarna hela. Av dessa namn är det bara Assou-Ekotto som kan klassas som ordinarie.

Formen: 1
Kommentar: Spurs har kollapsat efter den fina hösten. Visserligen blev det seger i dag, men den trepoängaren kom mot hopplösa Blackburn. Bara två segrar på de tio senaste i ligan.

Formen hos nyckelspelare: 3
Kommentar: Gareth Bale har spelat helt okej, men haft marginalerna emot sig under våren (träffar i virket och lagkamrater som inte förvaltar chanserna han skapar). Gjorde en mycket bra insats i dag.

Tränare: 2
Kommentar: Harry Redknapp har gjort ett fantastiskt arbete med Spurs sedan han tog över hösten 2008, men sedan han kopplades ihop med förbundskaptensjobbet har varken han eller klubben arbetat i harmoni. Ligaavslutningen kommer att definiera hans säsong.

Totalt: 11/25.

5) Newcastle 62 poäng, +7

Återstående program: 1
Chelsea (b), Manchester City (h), Everton (b).
Kommentar: Ett nytänt Chelsea borta, ett titeljagande City hemma och en avslutning borta mot Everton som alltid är bättre på våren. Schemat talar kraftigt emot Newcastle.

Skadeläget: 3
Gabriel Obertan (2 maj), Haris Vuckic (oklart), Danny Guthrie (2 maj), Peter Lövenkrands (resten av säsongen), Sammy Ameobi (oklart), Steven Taylor (resten av säsongen), Sylvain Marveaux (2 maj).
Kommentar: Många som trängs på rehabcykeln, men ingen av de ordinarie spelarna, bortsett från mittbacken Taylor.

Formen: 3
Kommentar: Newcastle hade sex raka segrar och hade spelat drömfotboll fram till helgen. Sedan kom 0-4 borta mot Wigan. Ett olycksfall i arbetet eller starten på en tyngre trend? Det återstår att se.

Formen hos nyckelspelare: 4
Kommentar: Med Steven Taylor på skadeligan är Fabricio Coloccini centralfiguren i försvaret. Han har varit lysande senaste månaderna, men han såg precis som resten av laget, rätt vilsen ut i går. Samma sak här: Var det ett snedsteg?

Tränare: 3
Kommentar: Alan Pardew borde ligga bra till för att bli utsedd till årets manager i Premier League. Så imponerande är arbetet han gjort med det här manskapet. Bristfällig rutin från liknande toppstrider.

Totalt: 14/25

6) Chelsea 61 poäng, +23

Återstående program: 2
Newcastle (h), Liverpool (b), Blackburn (h).
Kommentar: Ett revanschsuget Newcastle kan bli nog så tufft. Dessutom Liverpool på bortaplan direkt efter att lagen ställts mot varandra i FA-cupfinalen.

Skadeläget: 2
Ryan Bertrand (oklart), Gary Cahill (oklart), David Luiz (oklart).
Kommentar: Hanterbart sett till antalet, men att ha två mittbackar borta i ett så här avgörande skede av säsongen är inte optimalt. Står och faller med John Terry och Branislav Ivanovic för tillfället.

Formen: 5
Kommentar: Sedan Roberto Di Matteo tog över i början av mars har Chelsea spelat 16 matcher och förlorat en (borta mot Manchester City). Slog ut Barcelona i Champions League och vann med 6-1 i dag. Chelsea glöder.

Formen hos nyckelspelare: 3
Kommentar: John Terry har gjort en stark vår. Visst, hjärnsläppet i Champions League som gör att han missar finalen var ren idioti, men spelmässigt har han visat att formen är på topp, inte minst i första mötet med Barcelona.

Tränare: 4
Kommentar: Roberto Di Matteo är en rookie i sammanhanget men allt han rör vid för tillfället verkar bli till guld. Har fått laget att vinna, Fernando Torres att göra mål och Roman Abramovitj att le. Sett till dagsformen är han värd en femma i betyg.

Totalt: 16/25.

———————————————-

Fotnot: Om Chelsea vinner Champions League och inte slutar bland de fyra första i ligan kommer fjärdeplatsen endast att ge spel i Europa League. Chelsea får då den fjärde Champions League-platsen. Alla engelska CL-lag slipper då att kvala till turneringen.

***
Vad tror du om slaget om Champions League-platserna?
Vilket lag ser hetast ut?
Vad kommer att bli avgörande?
Kommer Chelsea vinna Champions League och därmed snuva någon av konkurrenterna på en av CL-biljetterna?

***
Mitt tips: Arsenal slutar trea. Tottenham slutar fyra. Bayern München vinner Champions League.

Chelsea tog ett steg tillbaka, började lita på gammelgubbarna och tog sig till Champions League-final.
Läge att skjuta på generationsväxlingen och ge Roberto Di Matteo jobbet på heltid?
Nej. Det är inte så enkelt.
Historien visar att Chelsea måste genomföra sin förändringsprocess för att inte tappa mark.
Det räcker med att studera Leeds United.

Scenen var Camp Nou, datumet den 24 april. Laget i vitt jublade.
De hade stått emot ett av världens bästa klubblag, trots att de reducerats till tio man, vunnit med sammanlagt 3-2 mot Barcelona och blivit klart för Europacupfinal.
Det var en sensationell utveckling efter en säsong där de tidigare varit i kris.
En ung, lovande manager som skulle komma in och göra det han gjort i andra klubbar tidigare, hade misslyckats och lämnat sin post efter att ha haft meningsskiljaktigheter med några ur det äldre gardet.
Istället kom en interimslösning in och räddade det sjunkande skeppet. Ligatiteln var körd, men de lyckades hanka sig fram till finalen där den största trofén stod på spel.
Där väntade Bayern München.

Det anmärkningsvärda med den lilla resumén ovan är att den inte beskriver Chelsea.
Den handlar om Leeds United säsongen 1974/75.
Likheterna med Chelsea 37 år senare är slående, som Jonathan Wilson skriver i The Guardian.
Leeds var precis som Chelsea ett fysiskt lag. De hade tuffingar som Joe Jordan och Billy Bremner. Säg så här, det var mer tackling än tiki-taka.
Barcelona var ett av de stora lagen även på den tiden. Klubben leddes av legendariske tränaren Rinus Michels. På planen fanns stjärnor som Johan Cruyff och Johan Neeskens.
Leeds vann visserligen förstamötet med 2-1 och tog ledningen med 1-0 i returen på Camp Nou. Gordon McQueen blev utvisad för Leeds, om än med blott fem minuter kvar. Barcelona fick bara 1-1 i returen (sammanlagt 3-2 till Leeds).
”Det var en förvånansvärt svag insats av laget som många trodde skulle krossa allt i deras väg i Europa under säsongen”, skrev The Guardian om det spanska storlaget.
Likheterna, inte minst att datumet var detsamma, är skrämmande.
Visst, André Villas-Boas och Brian Cloughs ledarfilosofi skiljer sig markant, men bakgrunden till att de lämnade mitt under säsongen var snarlika. Cloughs sejour varade, som ni säkert vet, i 44 dagar och blev senare en film (”The Damned Utd”) .
Men det finns också andra lärdomar som Chelsea kan dra av Leeds United.

Efter att Brian Clough lämnat Leeds på hösten 1974 tog Jimmy Armfield över. Han ledde laget till en niondeplats i ligan, men Europaframgången, finalen mot Bayern München (där Leeds förlorade med 0-2 efter en kontroversiell domarinsats), gav honom förtroendet att ta jobbet permanent.
Det skulle dröja lång tid innan klubben nådde samma höjder.
Leeds slutade aldrig högre än femma i ligan innan man rasade ur ligan 1982. Jimmy Armfield lämnade 1978. Varken han eller efterträdarna Allan Clarke, Eddie Gray eller Billy Bremner klarade att genomföra generationsväxlingen.
Det är där Roberto Di Matteo kommer in i bilden.

Roberto Di Matteo är dagens Jimmy Armfield. Han tog över Chelsea den 4 mars och har sedan dess gjort nästan allt rätt. En tränare bedöms alltid utifrån resultat och det går knappast att kräva mer än det Chelsea presterat under Di Matteos ledning.
Den 41-årige urmakarsonen från schweiziska Schaffhausen framstår nu som den givna lösningen att ta över Chelsea permanent från och med sommaren.
Men det är här, menar jag, man bör vara försiktig.
Chelseas framgångar de senaste månaderna har varit frukten av pånyttfödda veteraner.
Åldermän som Didier Drogba, 34, Frank Lampard, 34 i juni, John Terry, 32 i december, har skruvat tillbaka klockan. Presterat toppfotboll.
Det visar att André Villas-Boas gjorde en förhastad bedömning när han inte gav dem förtroende i höstas, men det visar inte att dessa gubbar automatiskt kommer att kunna leverera även i fortsättningen.
Jag hör folk som säger att Chelsea måste förlänga med Didier Drogba efter hans hjälteinsatser mot Barcelona. Det är lätt att bli sentimental och dra såna slutsatser, men det är inte så enkelt. Tiden kommer ikapp oss alla. Det är troligt att det är sista gången Drogba sprattlar till i sin karriär.
Framgångsreceptet är att klippa banden i rätt tid.
Chelseas generationsväxling måste därför genomföras – även om man vinner finalen på Allianz Arena den 19 maj.

Jag läste en kurs på högskolan en gång som hette ”Förändringsledning”. Den handlade, kortfattat, om att företag, för att bli framgångsrika över längre tid, måste förändra redan innan man nått toppen. När de väl nått toppen av en cykel kommer det att gå för fort utför för att förhindra ett fall.
Det där går att översätta på fotbollslag.
Alex Ferguson har lyckats med konststycket; han ligger alltid steget före.
Det är därför han blivit kvar i snart 26 år i Manchester United. Han vågar revolutionera när laget står på toppen. I mitten av 90-talet dumpade han veteranerna och satsade på ”Fergie’s Fledglings”. Efter ligasegern 2007 gick han ut och värvade fyra spelare (Owen Hargreaves, Anderson, Nani, Carlos Tévez).
Chelseas största misstag nu vore att slå sig till ro för att man nått en Champions League-final.
Deras trupp är ålderstigen, dessa spelare är ännu äldre i höst. Generationsväxlingen måste ha fortsatt prioritet. Annars kan finalen mot München bli början på fallet.
Precis som för Leeds United.

Är Roberto Di Matteo rätt man för att genomföra den?
Jag vet inte. Ingen vet.
Vissa, bland andra Avram Grant, menar att Di Matteo ska få fortsätta. Avram Grant själv förde Chelsea till Champions League-final 2008. Han var en straff i stolpen från att bärga titeln.
Väldigt få skulle idag hävda att det var ett misstag av Chelsea att göra sig av med honom.
Det vi vet är att det för Di Matteo väntar ett helt annat jobb framöver än det han gjort i vår.
Den förre Chelseaspelaren – som inte hade tänkt att bli tränare efter spelarkarriären och som för fyra år sedan aldrig hade lett en träningsövning – befordrades från sin assistentroll och lyckades ena gruppen. Det har han gjort exemplariskt, och ingen kan säga att han inte satt sin prägel på laget. Han har infört ett mer defensivt och rakare spel, skräddarsytt efter truppens kvaliteter. Han har plockat in utfrysta lirare som Salomon Kalou och John Obi Mikel och istället gett mindre speltid till Daniel Sturridge och Fernando Torres.
Men framöver kommer det att krävas en visionär. Nästa Chelseatränare förväntas genomföra det arbetet som André Villas-Boas inte fick avsluta. Bygga om laget, skeppa ut och handla nytt. Det förutsätter fingertoppskänsla på transfermarknaden. Det kommer att krävas ett nära samarbete med Chelsea-hierarkin där beslutsordningen är ytterst oklar.

Hur Roman Abramovitj tänker kring tränarfrågan skulle vara intressant att veta. Tränarkarusellen i Chelsea har snurrat för fullt sedan han köpte klubben 2003. Vill han fortfarande ha ”sexig fotboll” eller räcker det med pragmatik och titlar?
Ryssen har säkerligen imponerats av det arbete som Roberto Di Matteo gjort sedan mars.
Hans lakoniska, avslappnade tränarstil är den diametrala motsatsen till några av hans föregångare (läs José Mourinho och Luiz Felipe Scolari).
Kanske var en ”laid back Italian” precis vad Chelseas omklädningsrum behövde? Nu kan John Terry kombinera flera roller – mittback, lagkapten och informell tränare.
– Managers ska inte synas särskilt mycket. Vi ska göra jobbet som ingen ser. Spelarna ska vara huvudrollsinnehavarna. Det är så jag ser på management, har Di Matteo sagt.
Räcker triumfen mot Barcelona för att blidka Roman Abramovitj?
Min känsla är att finalen i München kommer att avgöra tränarfrågan.
Vinner Chelsea titeln som Abramovitj drömt om kan inte klubbledningen eller Abramovitjs förbise tränaren som fixade den på tre månader.
Förlorar de mot Bayern München och missar att ta en av de fyra första platserna i Premier League kommer man att kunna peka på ligan som en missräkning och få ett legitimt skäl för en ny röst i omklädningsrummet.

***
Vem tror du tränar Chelsea nästa säsong? Och vem anser du är bäst lämpad för jobbet?

Herregud.
Man har sett mycket, men inget som det vi fick uppleva ikväll.

Jag trodde verkligen inte det här.
Jag trodde inte det här före det här dubbelmötet.
Jag trodde inte det här efter första matchen som Chelsea vann med 1-0.
Jag trodde inte det här när Gary Cahill gick sönder i inledningen.
Jag trodde inte det här när Sergio Busquets gav Barcelona 1-0 i den 35:e minuten.
Jag trodde inte det här när John Terry drog på sig en helt idiotisk utvisning två minuter senare.
Jag trodde definitivt inte det här när Andrés Iniesta rullade in 2-0 med ett par minuter kvar av första halvlek.
Jag trodde inte det här när Ramires Davor Suker-chippade in 2-1 i första halvlekens slutminut. Det kändes mest kul att det trots allt ”blev spänning igen”.
Jag trodde inte det här när Leo Messi lade upp bollen på straffpunkten.
Jag trodde inte det här ens när minuterna tickat fram till den 90:e minuten.

Det borde inte ha varit möjligt. Chelsea gjorde det. På samma arena där ett annat engelskt lag utspelat de mest dramatiska slutminuterna i Europacupens historia.
Så oerhört imponerande.
Att stå emot laget som kallats historiens bästa utan sina två mittbackar och med en man mindre…
Det här är den mest heroiska insatsen (heroiska, inte bästa) ett engelskt lag gjort i Europa.

Några snabba:
* Chelsea har gett uttrycket ”parkera bussen” en ny innebörd. Deras uppställning i andra halvlek framstod, utan att överdriva, som 6-3-0. Bara det faktum att Petr Cech var den Chelseaspelare som slog flest passningar till ”sista tredjedelen”.
* Didier Drogba – vilken insats. Ramires – vilken insats. Petr Cech – vilken insats.
* John Terry – vilken idiot. Hur tänkte han? Nu får han ju inte chansen att ta revansch för 2008.
* Fyra man – Terry, Ivanovic, Ramires och Meireles – avstängda i finalen. Ivanovic verkade inte känna till det själv.
* Roberto Di Matteo är pojken med guldbyxor. Det går inte längre att vifta bort möjligheten att han får tränarjobbet permanent.
* Fernando Torres nyss: ”Det bästa laget vinner inte alltid”. Nej, tack och lov. Det är därför vi älskar den här sporten. Annars skulle Barcelona vinna varje match.
* José Mourinho mot Chelsea i finalen? Det vore något.
* Slaget om tredje- och fjärdeplatsen i Premier League blev nu ännu hetare.
* Vilka tankar surrade hos André Villas-Boas när Fernando Torres rullade in 2-2 och säkrade finalplatsen?

Till sist:
Gary Nevilles känslor tangerade nog vad många engelsmän kände i kväll när Fernando Torres (av alla människor) rundade Victor Valdés och sprang in med 2-2. Lyssna här.

Högerkanten har varit Manchester Uniteds främsta anfallsvapen under andra halvan av säsongen.
Ingen har lyckats neutralisera hotet från Antonio Valencia.
Fram till i söndags.
Så här fungerade David Moyes riskfyllda matchplan som gav Everton en skrällpoäng på Old Trafford.

Efter att ha fått enorm respons förra veckan när jag lekte Rit-Ola och analyserade Wigans innovativa spelsystem och Chelseas ultradefensiva taktik mot Barcelona så tänkte jag att vi kör vidare på det här spåret.
Lika bra att smida medan järnet är varmt, typ.

Förra veckan såg vi Chelsea göra en beundransvärd defensiv insats mot Barcelona och vinna det första semifinalmötet i Champions League med 1-0. 
Roberto Di Matteos matchplan byggde på att lågt försvar utan press på bollhållaren. Det handlade uteslutande om att täcka ytor och se till att stänga de farliga ytorna, främst den ”röda zonen” framför backlinjen där Leo Messi huserar. Chelsea centrerade mittfält och försvar i vetskapen om att Barcelona sällan slår inlägg.
Därför var det ytterst intressant att se Everton i mötet med Manchester United i söndags. De använde en diametralt motsatt taktik.

Kanthotet
Efter en vinter och vår där Antonio Valencia varit en av ligans bästa spelare är det ingen hemlighet att Manchester Uniteds främsta anfallshot kommer från högerkanten. 26-åringen från Ecuador har 13 assist som backar upp det påståendet.
Valencias ”impact” var kanske allra mest tydlig i mötet med Blackburn den 2 april. I den matchen trampade Manchester United vatten länge, förutom från högerkanten där Valencia ständigt sysselsatte bröderna Olsson.
Samtidigt är vänsterflanken med Ashley Young/Nani bara marginellt sämre. Positionellt finns dock en liten skillnad. Valencia är en out-and-out-winger medan Young och Nani är högerfotade och oftast bryter in i plan och slår inåtskruvade inlägg. En detalj, men den kan få betydelse (jag återkommer till det längre ned).

David Moyes är en av ligans skickligaste defensiva tränare. I tio år har han med små resurser lyckats uppnå resultat genom att få sitt lag att uppträda som en enhet. Det var ingen slump att han var den som skulle lyckades tämja Uniteds kantspel.
Det naturliga för ett på pappret sämre lag är att packa ihop laget, på djupet och på bredden. Allt för att inte kunna ge understöd och inte få matchen till att bli en mätning i indivuduella slag på banan (vilket förmodligen skulle gynna det bättre laget).
Därför var det uppseendeväckande att David Moyes lät sina ytterbackar Tony Hibbert och Sylvain Distin ligga extremt brett i utgångsposition som Glenn Strömberg påpekade i Viasat sändning. Det medförde att Paul Scholes och Michael Carrick hade mycket svårt att hitta ut med bollar till Nani och Antonio Valencia. Valencia var blek och hade en nolla i kolumnen för skapade chanser (chances created).
Det var en riskfylld taktik eftersom det lämnade mittbackarna Phil Jagielka och John Heitinga helt utan understöd.

Bilden ovan är från andra halvlek, men det är den mest tydliga jag lyckades spara ned. United håller på att genomföra en spelvändning. Rafael (bollförare) ska slå ut bollen till Antonio Valencia på högerkanten, men där har Sylvain Distin redan klivit ut. Evertons vänsterback ”ligger kloss” på Valencia redan innan han fått bollen. Kontentan av det blev att Valencia aldrig fick ”ta fart”. United-spelaren är van att få bollen och ha en startsträcka innan backarna kommer upp i press (exempelvis mot Blackburn när han dundrade in 1-0). När han väl fått upp farten är han i princip omöjliga att stoppa. Utan fart tvingas han oftast söka alternativ hemåt.

Här (bild ovan) kan vi se det enorma avståndet mellan Evertons vänsterback Sylvain Distin  och mittbacken John Heitinga. Det här var enda gången i första halvlek som Valencia fick utmana Distin med fart.

Samma fenomen (bilden ovan). Rafael ska spela ut bollen till Antonio Valencia, men Sylvain Distin har redan här, innan bollen spelats ut, krympt ytan för Valencia.

Scholes utan spelalternativ
Evertons val att spela brett med ytterbackarna för att stänga spelvägarna till Antonio Valencia och Nani fick konsekvenser, framför allt för Paul Scholes.
Vi är vana vid att se honom hämta boll från en ytterback för att sedan vända ut med precisa crossbollar mot kanterna. Det har varit en ingrediens som gett United en ny dimension sedan veteranen gjorde comeback i januari. I den här matchen fanns inte den möjligheten och då hade Scholes svårt.
Det berodde också på att Everton spelade med en hög och genomtänkt press. Dels klev de upp högt med både Nikica Jelavic och Marouane Fellaini när David De Gea hade bollen vilket tvingade målvakten att söka längre uppspel. Dels hade de numerärt överläge på centralt mittfält tack vare sitt 4-5-1-spel är Marouane Fellaini jobbade förtjänstfullt i defensiven så fort laget förlorade bollen.
När United (som spelar 4-4-2/4-4-1-1) möter ett 4-5-1 (ganska vanligt) bygger deras spel på snabba bolleveranser ut till kantspelarna.
På grund av gästernas kombination av 1) Ytterbackar som spelade brett, 2) Numerärt överläge centralt och hög press, gavs aldrig den möjligheten. Paul Scholes lyckades aldrig styra rytmen och gjorde sin sämsta match sedan comebacken.
Han och Carrick borde i stället ha försökt att hitta Wayne Rooney oftare. Jag skriver inte under på Bosse Petterssons analys i paus om att Phil Neville stängde ytan mellan backlinje och mittfält. Jag tycker snarare att Neville flyttade upp bredvid Darron Gibson med Fellaini i en nummer tio-roll, vilket gav Rooney förvånansvärt mycket ytor mellan lagdelarna att husera på. Problemet för United var att Evertons mittfältstrio Fellaini, Gibson och Neville stressade Carrick/Scholes samt täckte spelvägarna väldigt framgångsrikt.

I diagrammet från Statszone ser vi Paul Scholes passningsstatistik i matchen mot Everton (bilden till vänster). Ytterst få crossbollar, väldigt sällan till Valencia. Till höger ser vi Scholes passningar i mötet med Blackburn borta för en månad sedan (2-0) där vi kan notera en mängd passningar mot kanterna.

Det här var den enda lyckade spelvändningen som United lyckades med i första halvlek där Michael Carrick hittade Nani med en perfekt crossboll. Men på grund av att Evertons högerback Tony Hibbert ligger så nära i pressen kommer Nani att tappa ut bollen till inspark i nästa moment.

Utelämnade mittbackar
Så varför spelar inte alla lag så här? Har David Moyes hittat en revolutionerande taktik som kommer att kopieras av alla lag som möter Manchester United?
Ja och nej.
Taktiken var ny i det avseendet att jag aldrig sett ett lag spela så brett med en fyrbackslinje tidigare. Åtminstone inte sedan man själv började spelade elvamannafotboll någon gång för närmare 20 år sedan. I ungdomsfotbollen, första åren på elvamanna, är spelet extremt man-man-baserat. Slår man ”sin gubbe” öppnas enorma ytor. I dessa åldrar kan man se ytterbackar som ”glömmer” överflyttningarna till bollsida. I seniorfotbollen existerar det inte.
Ytterbackarnas position var riskfylld eftersom det innebar att mittbackarna var lämnade till sitt öde. Jagielka och Heitinga fick i princip spela 2-mot-2 mot Uniteds anfallare Danny Welbeck och Wayne Rooney. Det är sällsynt eftersom grundtesen i försvarsspel har varit att alltid ha en ”spare man”, det vill säga en försvarare mer än motståndarna har anfallare. Det var därför liberopositionen uppfanns – för att alltid ha en extra spelare utöver de två markeringsspelarna.
Moyes val lämnade enorma ytor mellan innerback och ytterback, vilket vi kunnat se av bilderna ovan. Det är en korridor man normalt vill stänga till. Teorin är att låta motståndarna spela bollar ”utanför” laget enhet (längs kanterna) istället för att ”spela igenom” laget. Everton valde att göra tvärtom.
Därför var det ingen slump att Uniteds tre mål i andra halvlek kom till via instick/attacker centralt i plan. Welbeck gavs för mycket yta centralt i plan när han skruvade in 2-1. Nani kom innanför Sylvain Distin som låg för brett vid 3-1, Rooney och Welbeck utnyttjade 2-mot-2-situationen för att kopiera ett Yorke/Cole-mål vid 4-2.

Här ser vi 3-1-målet. Nani kommer in i korridoren mellan mittback och ytterback. Den ytan är kritisk när man spelar som Everton gjorde på Old Trafford.

Bilden ovan ser vi Wayne Rooneys 4-2-mål. Welbeck släpper bollen och går i djupet. Rooney får tillbaka bollen. Varken Tony Hibbert eller Sylvain Distin har möjlighet att ge understöd centralt.

Slutsats
David Moyes lyckades neutralisera Manchester Uniteds kanthot genom beordra ytterbackarna Tony Hibbert och Sylvain Distin att vara plåster på Antonio Valencia och Nani. Det stoppade Uniteds vassaste vapen – inläggsspelet. Men det skapade istället enorma ytor centralt där mittbackarna blev ”nakna”.
Jag tvivlar på att andra lag kommer att anamma den här taktiken eftersom United borde kunna såra dem än mer om anfallarna få spela 2-mot-2 mot mittbackarna. Everton släppte trots allt in fyra mål och var en stolpträff från att släppa in fem (det dröjde en halvlek innan United listade ut hur man gjorde tre mål centralt). Att utelämna mittbackarna framstår som galet.
Så här hade United tämligen enkelt kunnat utnyttja ytan mellan innerback och ytterback (bilden nedan).

Väggspel på ”tredje spelare”. Paul Scholes har hittat Wayne Rooney som har möjlighet att ta med sig boll och bli rättvänd i ytan mellan mittfält och backlinje. Rafael störtar fram från sin högerbacksposition och kan löpa i ytan mellan John Heitinga och Sylvain Distin.

Den kombinationen – Scholes till Rooney, Rooney till Rafael – ledde fram till den här chansen i första halvlek. Rafael var ytterst nära att komma igenom, men fick inte till avslutet.

Till sist: Det är inte alls otänkbart att motståndare hämtar inspiration och plockar delar av David Moyes taktik. Man kan tänka sig – och nu kommer den där detaljen jag nämnde tidigare – är att motståndare flyttar ut sin vänsterback för att stänga spelvägen till Antonio Valencia på Uniteds högerkant. Högerbacken, Hibbert i det här fallet, kan ge mer understöd centralt eftersom Uniteds vänsterspelare, Nani eller Young, förmodligen kommer att vandra inåt i planen när de får bollen istället för att ta sikte mot hörnflaggan och slå tidiga inlägg.

Fotnot: Tack till webbredaktör Jim Jaber som hjälpte mig att rita pilar i Photoshop.
Fotnot 2: Bild över laguppställning kommer från Eurosports app till Iphone. 

***
Vill ni få såna här inlägg serverade i er Facebook-feed kan ni alltid spana in bloggens Facebook-sida. Inga onödiga uppdateringar, bara länkar till blogginlägg och till längre texter/krönikor på Sportbladet.se.

Spelarna har sagt sitt. Robin van Persie är årets spelare i Premier League.
Arsenals anfallare mottog priset PFA Player of the year i kväll.
Samtidigt utsågs Tottenhams Kyle Walker till PFA Young player of the year.

Robin van Persie känns ganska given i mina ögon med tanke på hur han burit Arsenal på sina axlar. Hans 27 mål på 35 matcher är imponerande.
Däremot tycker jag att Kyle Walker framstår som ett märkligt val. Han väljs alltså framför Sergio Agüero.
PFA Player of the year är priset där spelarna själva röstar fram vinnaren. Här kan ni se vilka som var nominerade.

PFA Team of the year:
Joe Hart, Manchester City
—————————————–
Kyle Walker, Tottenham
Vincent Kompany, Manchester City
Fabricio Coloccini, Newcastle
Leighton Baines, Everton
——————————————
David Silva, Manchester City
Scott Parker, Tottenham
Yaya Touré, Manchester City
Gareth Bale, Tottenham
——————————————
Wayne Rooney, Manchester United
Robin van Persie, Arsenal

***
Kommentarer på det?

”Omgångens lag” gör comeback efter att ha blivit uppskjutet senast på grund av ”haltande omgång”.
Newcastle svarade för helgens mest gjutna insats då man lekte med Stoke (3-0). Det var en dag då lagets offensiv spelade ut hela sitt register; Cissé, Ben Arfa, Ba och Cabaye var alla lysande. Två av dem får plats här.
Den stora Newcastle-dominansen i elvan förklaras av att det var en helg med relativt få topprestationer. Konkurrensen om platserna brukar vara hårdare.
Evertons Tony Hibbert – högerbacken som aldrig gjort något Premier League-mål – slog två utsökta inlägg som ledde till mål på Old Trafford. Han får en tröja trots att han stundtals hade problem defensivt mot Nani. Det var hårdare om vänsterbacken. Ryan Bertrand blev man of the match på Emirates, medan Gaël Clichy var mycket bra i dag. Jag väljer den förstnämnde som var bra i en tyngre match.
Den andra positionen om vållade bekymmer var längst fram där Pavel Pogrebnyak, Junior Hoilett, Peter Odemwingie, Papiss Cissé och Nikica Jelavic slogs om platserna. De går dock till Sergio Agüero och Danny Welbeck som gjorde sin bästa insats för säsongen med ett mål och två assist i 4-4-mötet med Everton.
Omgångens spelare: Yohan Cabaye, Newcastle.

Mitt ”Omgångens lag”: 
Paddy Kenny, Queens Park Rangers
————————————————-
Tony Hibbert, Everton
Fabricio Coloccini, Newcastle
Laurent Koscielny, Arsenal
Ryan Bertrand, Chelsea
————————————————-
Yohan Cabaye, Newcastle
————————————————-
Hatem Ben Arfa, Newcastle
Marouane Fellaini, Everton
Nani, Manchester United
————————————————-
Danny Welbeck, Manchester United
Sergio Agüero, Manchester City

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Gary Cahill (Chelsea), Wayne Rooney (Manchester United), Nikica Jelavic (Everton), Peter Odemwingie (West Bromwich), Samir Nasri (Manchester CIty), Gaël Clichy (Manchester City), Joe Hart (Manchester City), Andreas Weimann (Aston Villa), Gaël Givet (Blackburn), Junior Hoilett (Blackburn), Pavel Pogrebnyak (Fulham), Papiss Cissé (Newcastle), Jamie Mackie (QPR), Anton Ferdinand (QPR).

***
Er uppgift är som vanligt att utse ”Omgångens floppspelare”. Vem förtjänar att få titeln den här helgen?