Andrej Sjevtjenko smulade sönder Sveriges EM-drömmar i går i EM-premiären i Kiev.
Nu krävs – i praktiken – seger mot England för att nå kvartsfinal.
Omöjligt? Knappast. Svårt? Nja.
Det här är taktiskt sett det mest defensiva, försiktiga och räddhågsna engelska landslag jag sett.

England kom undan med hedern i behåll i sin premiär mot Frankrike. De fick 1-1, det hade till och med kunnat vara mer än så eftersom laget tog ledningen i första halvlek genom Joleon Lescott.
Roy Hodgson pratade efteråt om att laget gjort en ”bra match”, men i så fall är det bara bevis på att den engelska måttstocken för ”bra” sänkts många steg.
England exemplifierade ett reaktivt lag, ett lag som anpassar sig efter motståndarna, som väntar på ett misstag att utnyttja.
De försvarade sig lågt med backlinje och mittfält i två raka linjer, det som på fotbollsengelska kallas ”two banks of four”.
Kanske var det Patrice Evras ord som beskrev det bäst:
– Jag tycker att vi spelade bättre än dem. Det var väldigt svårt att hitta ytor eftersom de spelade som Chelsea spelade mot Barcelona, sa den franske försvararen.
Innan han tillade:
– Folk kanske vill att England ska spela mer fotboll, men om de vinner turneringen kommer alla vara glada.

Att Frankrike vann bollinnehavet var väntat. Under Laurent Blanc har ”Les Bleus” blivit mer och mer likt Spanien i sättet att överbelasta mittfältet och ha tålamod när de bygger sina anfall. Men att övertaget skulle bli så stort som 65-35 var det nog inte många som trott på öarna.
Det som var förvånande var att England inte ens brydde sig om att göra något åt det.
Englands filosofi var kort och gott: Frankrike får gärna ha bollen hur mycket som helst men bara i ”ofarliga” ytor. På bilden nedan ser vi hur England formerat sig i två räta (nåja) linjer för att täcka yta snarare än att erövra bollen.

Patrice Evra har klivit upp högt på kanten men kan egentligen bara spela bollen bakåt i plan. Englands ”two banks of four” har kort avstånd mellan lagdelarna för att minska utrymmet som Franck Ribéry och Karim Benzema vill röra sig i. 

Taktiken var inte alls någon överraskning om man känner till Roy Hodgsons historia. Som tränare har han alltid byggt sina lag bakifrån, ofta med zonspelande 4-4-2-formationer.
Till det här mästerskapet har han haft kort tid att förbereda sitt lag på grund av Fabio Capellos plötsliga avhopp. Känslan är att Roy insett lagets tekniska begränsningar och valt att ge spelarna enklast möjliga arbetsbeskrivning: Sitt djupt, centrera laget, släpp kanterna, lita till att mittbackarna städar undan inläggen – och ställ om snabbt.

England var inte överhuvudtaget intresserat av att etablera något presspel. När Frankrikes mittbackar hade bollen struntade Danny Welbeck och Ashley Young i att sätta press på dem. Istället föll de ned och täckte spelvägarna till centralt mittfält. På samma sätt var James Milner tillsagd att täcka spelvägen från Patrice Evra till Franck Ribéry längs Frankrikes vänsterkant. Det bevisas av att den vanligaste passningskombinationen i matchen var Evra-Malouda (22) snarare än Evra-Ribéry. Den här defensiva spelidén – att täcka yta snarare än att vinna boll – bidrog till den tempofattiga och slöa tillställningen.
Sett till 1-1-resultatet var taktiken framgångsrik. Frankrike var favorit, dominerade bollinnehavet men kom till påtagligt få farliga avslut. Av lagets 21 avslut (se bild nedan) kom 15 från positioner utanför straffområdet. Ett av dessa var Samir Nasris aviga skott till 1-1 där engelska mittfältet sjönk för djupt och inte hann upp för att täcka.

I diagrammet över passningar på ”sista tredjedelen” noterar vi också att Englands taktik ledde till få passningar in i straffområdet. Av 178 franska passingar på offensiv tredjedel var endast en handfull till spelare i Englands straffområde.

Många passningar på offensiv tredjedel, men få in i farliga ytor.

Roy Hodgsons defensiva approach var som sagt inte oväntad, men jag blev förvånad att han inte drog filosofin till sin spets och spelade med ännu fler spelare på rätt sida om boll när Frankrike väl etablerade tryck. Chelsea har den här våren blivit en sorts skolboksexempel för extremdefensiv efter de bragdartade insatserna mot Barcelona. Roberto Di Matteos lag spelade alltid med nio spelare på rätt sida om boll.
England nöjd sig med åtta, vilket gjorde att Frankrike alltid kunde vända hem på defensive mittfältaren Alou Diarra.
Det naturliga hade varit att se till att Ashley Young plockat upp Diarra, men både Young och Danny Welbeck tilläts ligga kvar högt i plan (se första bilden). Det ledde till att Alou Diarra sällan var satt under press, vilket hans passningsstatistik bevisar. Marseille-spelaren slog 37 passningar, samtliga till rätt adress.

England praktiserar ”Chelsea-taktiken”. Centrerat försvar där man släpper kanterna. Åtta man på rätt sida om boll. Notera att Englands anfallare inte deltar alls i försvarsspelet.

Det var även slående att England litade så blint till sitt zonspel och ”ligga rätt i position” att man stundtals lämnade ytan mellan backlinje och mittfält obevakad. Scott Parker och Steven Gerrard höll sin räta linje och klev fram på Florent Malouda och Yohan Cabaye. Det medförde att Karim Benzema kunde flyta fritt mellan lagdelarna. Känslan är att en lika frikostig inställning mot Sverige kommer att ge Zlatan Ibrahimovic stora möjligheter att komma rättvänd i den farliga ytan framför motståndarnas backlinje.

Englands anfallsspel 

Englands anfallsspel handlade om sporadiska attacker. Ashley Young vikarierade för Wayne Rooney i nummer tio-rollen men kom aldrig in i matchen. Han slog bara 14 passningar på hela matchen (se bild nedan). Som vi ser i diagrammet nedan agerar Young inte som en traditionell nummer tio utan som en ”inside winger”, det vill säga en ytterspelare som tagit klivet in i mitten men ändå söker sin ut mot kanterna. I diagrammet över ”passes received” ser vi att han ofta drog sig ut mot högerkanten för att hitta ”fickan” bakom offensive Franck Ribéry. Vid ett tillfälle kom han rättvänd i ”rätt yta”, mellan Frankrikes mittfält och backlinje. Då serverade han också James Milner som dock brände friläget.

Youngs passningsstatistik. Till vänster över ”mottagna passningar”, där vi noterar att det är främst längst kanterna trots en centralt utgångsposition. Till höger ser vi hur få passningar han slog i matchen.

Danny Welbeck hade en svår uppgift som ensam spets. Han löpte (som alltid) frekvent i djupled, men hade svårt att ta sig till mållägen (hade inget avslut i matchen). Manchester United-anfallaren led av Englands defensiva taktik. Han och Young blev isolerade och laget fick svårt att få längd på sina anfall.

I matchen mot Frankrike var fasta situationer lagets främsta anfallsvapen. Målet var resultatet av en känslig frispark av Steven Gerrard och en stark Joleon Lescott som käkade upp Alou Diarra i luftrummet.
Med tanke på Sveriges tillfälliga (?) svaghet på fasta situationer bör man inte bjuda på för många frisparkar i farliga lägen.

Slutsatser inför mötet med Sverige

Så vad drar vi för slutsatser av Englands premiär? Kommer de vara lika defensivt igen? Kommer Sverige att få äga bollinnehavet till skillnad mot i premiärmatchen mot Ukraina där man istället fick ägna sig åt att jaga? Kommer Zlatan att komma till sin rätt mot England?

England hade, av förklarliga skäl, stor respekt för Frankrike. Laurent Blancs gäng hade 21 raka matcher utan förlust, de har imponerat stort i landskamperna inför mästerskapet. Spelare som Ribéry och Benzema skrämmer alla försvar i världen.
– Vi hade en tydlig game-plan, konstaterade Joleon Lescott.
Sverige skrämmer givetvis inte lika mycket, framför allt inte efter den svaga premiären mot Ukraina, men att England skulle byta extremdefensiv mot en offensiv champagne-fotboll?
Nej, jag tror inte det.
Jag kan inte se att Roy Hodgson byter livsåskådning på fyra dagar och att ställer upp med ett lag som är den diametrala motsatsen till det lag som fick 1-1 mot Frankrike.

Min gissning är, som sagt, att pragmatiske Roy bestämt att England ska vara ett defensivt, reaktivt lag i EM. De hade kunnat vara ett proaktivt, bollförande lag om truppen innehållit landets största bollbegåvningar, Paul Scholes och Jack Wilshere. Men har Roy Hodgson tagit med sig ett gäng mittfältslungor till Ukraina, snarare än mittfältshjärnor. England ska springa sig fram till avancemang snarare än spela sig till framgångar.
Hans ord igår talade i den riktningen:
– Att få med sig 1-1 och satt Frankrike på prov är jag nöjd med. Självklart måste vi förbättra sistapassningen. Beslutsfattandet på sista tredjedelen var lite nervöst, men vi kommer att bli bättre. Ju längre vi spelar ihop, desto bättre blir vi. Jag hoppas att vi etablerar oss som ett svårslaget lag. Du blir inte ett väldigt bra lag på tre matcher och tio träningar men vi blir mer fit för varje dag, sa förbundskaptenen.

Alltså: England kommer att fortsätta spela sin disciplinerade, reaktiva fotboll. De har helt enkelt inte spelare att spela possession-fotboll. Scott Parker är en slitvarg som är beredd att offra en hörntand i duellerna, men han är inte en deep-lying player av Andrea Pirlo-snitt. Steven Gerrard har en genialisk dimension, men hans passningsstil är mer ”direkt”  och bygger på crossbollar och genomskärare.

Jag tror därför att Sverige kommer att ha chansen att äga boll och odla ett passningsspel, till skillnad mot premiären mot Ukraina. Det är möjligt, eller rättare sagt troligt, att Englands spioner noterat att det är tämligen enkelt att stressa de svenska försvararna i uppspelsfasen. Men Englands övriga lag, inte minst det tröga mittförsvaret, mår bäst av att försvara sig djupt. Sverige borde därför kunna få tillräckligt med tid för att hitta uppspelsvägar genom mittfältet.

Zlatans position
Den avvägningen – bollinnehav eller inte – avgör i mina ögon var Zlatan Ibrahimovic bör spela. I matcher där Sverige kan tänkas ha mer bollinnehav än motståndaren är Zlatan i nummer tio-rollen perfekt. Han är den största anledningen till det fina passningsspel vi sett i landskamperna mot Kroatien och Island. Han kommer oftare rättvänd och kan avsluta från en andravåg.

Men det finns som alltid för- och nackdelar med en taktiskt disposition. Zlatan i nummer tio-rollen har många fördelar. I premiären mot Ukraina blottlades nackdelarna.
Dels var han inte alltid kapabel att sköta det defensiva ansvaret att suga upp Anatolij Tymosjtjuk, vilket bidrog till Ukrainas övertag. Ola Toivonen blev tvungen att flytta in centralt för att hjälpa centrala mittfältet – vilket gav högerbacken Oleh Gusiev en enorm yta att utforska.
Dels saknade Sverige sin bästa targetspelare. I går, när Sverige inte hade bollinnehavet och när backlinjen ägnade sig åt att lyfta långbollar, var avsaknaden av Zlatan som bollmottagare enorm.

Zlatan gjorde en bra match mot Ukraina, men hans odiskutabla briljans var ändå inte tillräckligt för att ge Sverige kontroll på matchbilden. Mot ett defensivt, reaktivt England bör Zlatan komma än mer till sin rätt.
England kommer sjunka djupt, väl medvetna om Johan Elmanders hot i djupled. De svenska backarna lär få mer tid att hitta mittfältet. Zlatan kommer att kunna hitta ytan mellan Englands raka mittfält och backlinjen. Från den positionen vet vi att han kan såra vilket lag som helst när som helst.

Englands raka mittfält gör att det går att hitta rättvända spelare framför backlinjen. Som här där Benzema och Ribéry stormar fram.

Sveriges numerära överläge centralt i plan (3 mot 2) bör kräva att Englands yttermittfältare, i premiären Alex OC och James Milner, flyttar in för att ge understöd. Det ger i sin tur Ola Toivonen och Sebastian Larsson – två spelare som kom bort helt mot Ukraina – mer yta att operera på.
Sverige gjorde en plattmatch i går. Om de spelar lika dåligt mot England kommer de få stryk igen.
Men om Erik Hamrén lockar fram den optimism, den offensivlusta, den kvalitet som vi sett tidigare under våren, finns alla möjligheter att hålla EM-drömmen vid liv.
Detta England ingjuter nämligen inte samma respekt som förr.
Och de verkar själva ha kommit till insikt om det.

André Villas-Boas är aktuell för comeback i Premier League.
Då kanske det är läge att fräscha upp minnet och ge en bild av hans fotbollsfilosofi.

André Villas-Boas gjorde fiasko i Chelsea. Hans sejour var så turbulent att vi nästan glömt bort hur het han var för knappt ett år sedan. Då hade han ett renommé som ”The Special Two” efter att ha följt i José Mourinhos fotspår och lett Porto till en trippel.
Men André Villas-Boas filosofi skiljer sig diametralt med sin föregångare. Där Mourinho är flexibel och bygger sina lag bakifrån står AVB för en dynamisk fotboll med hög press och bollinnehav.
Förra våren, när han lett Porto till final i Europa League, förklarade han för Gazzetta dello Sport:
– Har ni sett min fotboll? Idén är att alltid söka målet. I Italien är det en annan värld. Ingen tänker på att anfalla eller underhålla, det enda som är viktigt är resultat. Om du vinner är du duktig, om du förlorar så blir du dömd direkt. Skriv det här: ”Jag är inte rätt man för Juve, Roma eller någon annan klubb i Serie A. Jag har alltför revolutionära idéer”.

Det där är som en förrätt. Man vill ju ha mer. Så nu när AVB är aktuell för Liverpool kan vi ju plocka fram den där gamla forskningsrapporten där han djupintervjuades om sin syn på fotboll, om hur den ska spelas.
Intervjun gjordes i mars 2009 av Daniel Sousa, en 24-årig student vid idrottsuniversitetet i Porto, och nedan har jag tagit mig friheten att översätta den (jag publicerade texten i min förra Eurosportblogg, men eftersom jag har 30 gånger fler läsare här så vill jag delge den till fler).

När intervjun gjordes var André Villas-Boas assistent åt José Mourinho i Inter. Sousa blev sedan inbjuden av Villas-Boas när denne fått ansvaret i Academica. Senare fick Daniel Sousa en roll som scout i Chelsea – samma roll som Villas-Boas hade i klubben under Mourinho-eran.
Att intervjun gjordes för tre år sedan märks inte minst när Villas-Boas pratar om Juventus ”som använder ett lågt försvar utan press”. Dagens Juve under Antonio Conte spelar tvärtom med en mycket högre och effektivare press.

Innan ni kastar er över intervjun har jag förklarat några ord som återkommer i texten:
Circulation: Bollinnehav, att passa bollen inom laget utan risk för att förlora den.
Vertical: Upp och ned, från mål till mål.
Horisontell: Från sidlinje till sidlinje.
Low block: Ett lag som försvarar sig lågt med två ”rader” av försvarare och mittfältare. Mourinho använde ofta termen ”parkera bussen”.

Fotbollsfilosofi

André Villas-Boas: Det finns mer ytor i fotboll är folk tror. Även om du spelar mot ett ”low block”-lag så har du omedelbart fått halva planen.
Efter det, på offensivt mittfält, kan du locka en motståndare med bollen, locka honom att kliva fram eller i sidled för att öppna en yta. Men många spelare kan inte förstå spelet. De kan inte tänka eller läsa spelet. Saker har blivit för enkla för fotbollsspelare: höga löner, ett bra liv, max fyra-fem timmars arbetsdag. De har svårt att koncentrera sig, kan inte tänka kring spelet.
Barcelonas spelare är raka motsatsen. Deras spelare tänker ständigt kring spelet, kring hur de rör sig, om hur man ska locka en motståndare med hjälp av bollens position.

Daniel Sousa: Behöver ett topplag dominera bollinnehavet för att vinna en match?
AVB: Inte nödvändigtvis av en enkel anledning. I Portugal har vi den här idén om att kontrollera matchen baserad på bollcirkulation. Det är vad vi i Portugal vill uppnå med vår fotboll: topplag som dominerar med bollinnehav, som trycker ned motståndet till sin planhalva. Om du tittar på topplagen i Europa före Arsène Wenger så kan de berätta för dig hur du kontrollerar en match utan att ha stort bollinnehav genom direkt fotboll, genom att vinna andrabollar. Kanske är bollinnehav en referenspunkt för ett topplag numera, men det hänger på att de har fler kvalitetsspelare än andra lag så det vore fel att inte dra fördel av dessa individuella kvaliteter.
DS: En grej som Louis van Gaal säger är att du kan kontrollera en match offensivt och defensivt men du måste ha kontroll defensivt för att kunna bestämma var på plan motståndaren ska spela.
AVB: Ja, jag håller med. På det sättet, ja.  Men idén vi har nu i Portugal om att kontrollera en match handlar om att ha mer bollinnehav än motståndaren.
DS: Exakt, men att kontrollera en match måste leda till att skapa målchanser. Bara då har man nytta av det. Det finns lag som har 60 procent i bollinnehav utan att det resulterar i något.
AVB: Så är det. Att kontrollera en match måste alltid ha ett syfte, ett huvudmål.
DS: I det avseendet, finns det någon del av laget som är mer viktig än andra?
AVB: Det beror på vilka mekanismer du vill använda defensivt eller offensivt. Låt mig ge dig ett exempel. Topplag nuförtiden försöker inte penetrera vertikalt i plan via mittfältarna för att coacherna hellre vill ha dem i position (horisontellt) för att istället i huvudsak använda yttrarna till att skapa chanser. Så som tränare måste du veta exakt vilka spelartyper du har och analysera truppen och bedöma hur de ska organisera laget offensivt. Och då finns det kanske spelare som är mer viktiga än andra. Mina lag spelar med defensiva ”pivots”, små defensiva mittfältare. Och förutom Andrea Pirlo och Xabi Alonso och kanske även Esteban Cambiasso och ett par till, är det spelare som är begränsade till det horisontella spelet: De passa från ena sidan till andra, från vänster eller höger, utan vertikala genomskärare.

Influensen från José Mourinho

AVB: Det har skett en evolution i fotbollsspråket och fotbollsanalysen sedan Mourinho började coacha. Det finns ett nytt sätt att se på en match, ett nytt sätt att göra teknisk analys. Folk har börjat att se förbi uppställningen och börjat prata om dynamiken inom laget, hur det är viktigare än lagets formation.

Taktiksnack

DS: Vad är skillnaden mellan att spela med tre och fyra mittfältare?
AVB: Rafa Benítez skapade ett 4-4-2 med mycket mer dynamik än det vanliga, engelska 4-4-2. Orsaken var att han introducerade fart i passningsspelet, han införde en variation mellan vertikala och horisontella passningar.
Det vanliga klassiska, engelska 4-4-2 är mer basic: En penetrerande mittfältare och en som håller sin position; en ytter som går inåt och en annan som håller kanten; en ytterback som överlappar och en som täcker upp defensivt.
Om du talar om 4-4-2-diamanten är det helt annorlunda. Du spelar med två ”pivots” på mittfältet, en defensiv och en offensiv, vilket skapar fler problem för motståndaren. Defensivt, dock, tar du risken att bjuda på för mycket yta eftersom du centrerar och tappar bredd. Du måste skapa mekanismer som kompenserar det.
Själv är jag fan av 4-3-3, inte 4-4-2. Jag kan inte se hur ett 4-4-2 skulle kunna fungera i spanska ligan där lagen spelar 4-3-3 och övertalighet på mittfältet har blivit avgörande.
Vad Mourinho gjorde med Chelsea och hans 4-3-3 var något som aldrig setts tidigare: en mer dynamisk struktur, aggressiv, mer aggressiva omställningar… och sedan har du Barcelonas 4-3-3, som inte skulle fungera i England, på grund av den högre risken att förlora bollen.
Om du har mittfältare som Frank Lampard och Steven Gerrard vill du inte att dina anfallare ska droppa ned och spela ”between the lines”, mellan motståndarnas mittfält och backlinje, eftersom Lampard och Gerrard ofta rör sig in i det området.
Lampard var ofta irriterad på Didier Drogba eftersom Drogba ville ta emot bollen i den ytan, men otroligt nog, var hans förstatouch så dålig att han tappade bollen och vi åkte på kontringar. Så vi var tvungna att se till att Drogba inte rörde sig till den ytan utan istället spelade högre upp.

Barcelonas taktiska plan

DS: Är bollcirkulation essentiellt i den offensiva organisationen i ett topplag?
AVB: Well, det är essentiellt för alla lag. Alla lag vill göra mål. Det är syftet med spelet. Barcelona spelar horisontellt endast efter en vertikal passning. Studera hur mittbackarna tar upp bollen, hur de bygger upp spelet. De öppnar upp (breddar sig) så att högerbacken eller vänsterbacken kan kliva upp i höjd med mittfältet.
Pep Guardiola har pratat om det: Mittbacken lockar en motståndare, bjuder in dem. Om en motståndare börjar pressa går bollen till den andra mittbacken och denne slår en vertikal passning. Inte till mittfältarna som har ryggen mot bollen utan till dem som har rört sig in i ytan mellan lagdelarna, Andrés Iniesta eller Leo Messi, eller direkt till strikern. Sedan spelar de en andraboll, en kort överlämning, antingen till yttrarna som har brutit inåt i plan eller till mittfältarna som nu har hela planen framför sig. De har en enorm kapacitet att inte förlora bollen, att göra saker med osannolik precision.
En annan sak med Barcelona: Det är alltid en ytterback som kliver fram tidigt i anfallet, den andra stannar för att sedan sakta bli en del av anfallet i takt med att bollen cirkulerar på andra sidan av planen, så att han kan bli ett överraskningsmoment. När du som minst anar det kommer han fram. Han väljer det perfekta tillfället att överlappa.
DS: Louis van Gaal säger att en vertikal passning är inte är riskfylld medan en horisontell passning gör dig mer öppen, mer sårbar om du förlorar bollen.
AVB: Ja, det stämmer. Och det är skillnad mellan horisontella och något vertikala passningar. Något som hände ofta i England där lag spelar 4-4-2 var att de centrala mittfältarna spelade bollen mellan varandra. Vad vi gjorde med Lampard, eller vad Liverpool gjorde med Gerrard, var att vi försökte skära av passningen genom att snabbt sätta press med Lampard. Om han erövrade bollen hade han redan eliminerat två motståndare i den omställningen.

Hur man hanterar defensiva motståndare

DS: Hur attackerar du ett lag som spelar ultralågt med hela laget?
AVB: Låt oss se. Juventus spelar med ett ultralågt försvar, de sätter ingen press högre upp i plan. Nuförtiden gör inte lag det. Det kan begränsa dig eftersom de kontrollerar ytan bakom dem med perfekt offside-tajming. De begränsar dina vertikala passningar också eftersom de är stationerade inom 30-40 meter, helt stängt tack vare två linjer med fyra spelare plus de två anfallarna.
Så du börjar med att bygga ”kort”, börjar anfallsprocessen med att mittbackarna eller ytterbackarna för upp bollen mot mittfältet men när du vill passa till mittfältarna vet du inte hur du ska göra eftersom ytorna är så begränsade, allting är stängt.
DS: Så vad gör du?
AVB: Du måste locka dem med hjälp av bollen, vilket är något som de flesta lag inte behärskar. Jag kan inte förstå det. Det är en essentiell del i spelet. Nu med många lag som spelar ett lågt försvarsspel måste du lära dig hur du ska locka dem, provocera dem, med hjälp av bollen. Det är bollen de vill ha så du måste använda den som en morot. Louis van Gaals idé är kontinuerlig cirkulation, från ena sidan till den andra tills momentet då du byter riktning och ytan öppnar sig – då bryter du igenom där. Han ”provocerar”, lockar fram, motståndaren med horisontella passningar tills motståndaren pressar desperat. Det jag tror på är att utmana motståndaren genom att spela bollen mot honom.
Det är något som Pep Guardiola anser är avgörande. Och det är något som Henk ten Cate tog till Avram Grants Chelsea. Han tog det med sig från Frank Rijkaards Barcelona. Vi gjorde annorlunda i Chelsea under Mourinho. Vi byggde på ett annat sätt, där bollen gick direkt till ytterbackarna eller mittfältarna. Med Ten Cate startade spelet med John Terry eller Ricardo Carvalho, för att locka fram motståndarna. Sedan hade du en motståndare mindre i nästa steg när du skulle bygga anfallet.

***
Senare idag kommer nästa del i rankingen över säsongens 50 bästa spelare i Premier League.

Högerkanten har varit Manchester Uniteds främsta anfallsvapen under andra halvan av säsongen.
Ingen har lyckats neutralisera hotet från Antonio Valencia.
Fram till i söndags.
Så här fungerade David Moyes riskfyllda matchplan som gav Everton en skrällpoäng på Old Trafford.

Efter att ha fått enorm respons förra veckan när jag lekte Rit-Ola och analyserade Wigans innovativa spelsystem och Chelseas ultradefensiva taktik mot Barcelona så tänkte jag att vi kör vidare på det här spåret.
Lika bra att smida medan järnet är varmt, typ.

Förra veckan såg vi Chelsea göra en beundransvärd defensiv insats mot Barcelona och vinna det första semifinalmötet i Champions League med 1-0. 
Roberto Di Matteos matchplan byggde på att lågt försvar utan press på bollhållaren. Det handlade uteslutande om att täcka ytor och se till att stänga de farliga ytorna, främst den ”röda zonen” framför backlinjen där Leo Messi huserar. Chelsea centrerade mittfält och försvar i vetskapen om att Barcelona sällan slår inlägg.
Därför var det ytterst intressant att se Everton i mötet med Manchester United i söndags. De använde en diametralt motsatt taktik.

Kanthotet
Efter en vinter och vår där Antonio Valencia varit en av ligans bästa spelare är det ingen hemlighet att Manchester Uniteds främsta anfallshot kommer från högerkanten. 26-åringen från Ecuador har 13 assist som backar upp det påståendet.
Valencias ”impact” var kanske allra mest tydlig i mötet med Blackburn den 2 april. I den matchen trampade Manchester United vatten länge, förutom från högerkanten där Valencia ständigt sysselsatte bröderna Olsson.
Samtidigt är vänsterflanken med Ashley Young/Nani bara marginellt sämre. Positionellt finns dock en liten skillnad. Valencia är en out-and-out-winger medan Young och Nani är högerfotade och oftast bryter in i plan och slår inåtskruvade inlägg. En detalj, men den kan få betydelse (jag återkommer till det längre ned).

David Moyes är en av ligans skickligaste defensiva tränare. I tio år har han med små resurser lyckats uppnå resultat genom att få sitt lag att uppträda som en enhet. Det var ingen slump att han var den som skulle lyckades tämja Uniteds kantspel.
Det naturliga för ett på pappret sämre lag är att packa ihop laget, på djupet och på bredden. Allt för att inte kunna ge understöd och inte få matchen till att bli en mätning i indivuduella slag på banan (vilket förmodligen skulle gynna det bättre laget).
Därför var det uppseendeväckande att David Moyes lät sina ytterbackar Tony Hibbert och Sylvain Distin ligga extremt brett i utgångsposition som Glenn Strömberg påpekade i Viasat sändning. Det medförde att Paul Scholes och Michael Carrick hade mycket svårt att hitta ut med bollar till Nani och Antonio Valencia. Valencia var blek och hade en nolla i kolumnen för skapade chanser (chances created).
Det var en riskfylld taktik eftersom det lämnade mittbackarna Phil Jagielka och John Heitinga helt utan understöd.

Bilden ovan är från andra halvlek, men det är den mest tydliga jag lyckades spara ned. United håller på att genomföra en spelvändning. Rafael (bollförare) ska slå ut bollen till Antonio Valencia på högerkanten, men där har Sylvain Distin redan klivit ut. Evertons vänsterback ”ligger kloss” på Valencia redan innan han fått bollen. Kontentan av det blev att Valencia aldrig fick ”ta fart”. United-spelaren är van att få bollen och ha en startsträcka innan backarna kommer upp i press (exempelvis mot Blackburn när han dundrade in 1-0). När han väl fått upp farten är han i princip omöjliga att stoppa. Utan fart tvingas han oftast söka alternativ hemåt.

Här (bild ovan) kan vi se det enorma avståndet mellan Evertons vänsterback Sylvain Distin  och mittbacken John Heitinga. Det här var enda gången i första halvlek som Valencia fick utmana Distin med fart.

Samma fenomen (bilden ovan). Rafael ska spela ut bollen till Antonio Valencia, men Sylvain Distin har redan här, innan bollen spelats ut, krympt ytan för Valencia.

Scholes utan spelalternativ
Evertons val att spela brett med ytterbackarna för att stänga spelvägarna till Antonio Valencia och Nani fick konsekvenser, framför allt för Paul Scholes.
Vi är vana vid att se honom hämta boll från en ytterback för att sedan vända ut med precisa crossbollar mot kanterna. Det har varit en ingrediens som gett United en ny dimension sedan veteranen gjorde comeback i januari. I den här matchen fanns inte den möjligheten och då hade Scholes svårt.
Det berodde också på att Everton spelade med en hög och genomtänkt press. Dels klev de upp högt med både Nikica Jelavic och Marouane Fellaini när David De Gea hade bollen vilket tvingade målvakten att söka längre uppspel. Dels hade de numerärt överläge på centralt mittfält tack vare sitt 4-5-1-spel är Marouane Fellaini jobbade förtjänstfullt i defensiven så fort laget förlorade bollen.
När United (som spelar 4-4-2/4-4-1-1) möter ett 4-5-1 (ganska vanligt) bygger deras spel på snabba bolleveranser ut till kantspelarna.
På grund av gästernas kombination av 1) Ytterbackar som spelade brett, 2) Numerärt överläge centralt och hög press, gavs aldrig den möjligheten. Paul Scholes lyckades aldrig styra rytmen och gjorde sin sämsta match sedan comebacken.
Han och Carrick borde i stället ha försökt att hitta Wayne Rooney oftare. Jag skriver inte under på Bosse Petterssons analys i paus om att Phil Neville stängde ytan mellan backlinje och mittfält. Jag tycker snarare att Neville flyttade upp bredvid Darron Gibson med Fellaini i en nummer tio-roll, vilket gav Rooney förvånansvärt mycket ytor mellan lagdelarna att husera på. Problemet för United var att Evertons mittfältstrio Fellaini, Gibson och Neville stressade Carrick/Scholes samt täckte spelvägarna väldigt framgångsrikt.

I diagrammet från Statszone ser vi Paul Scholes passningsstatistik i matchen mot Everton (bilden till vänster). Ytterst få crossbollar, väldigt sällan till Valencia. Till höger ser vi Scholes passningar i mötet med Blackburn borta för en månad sedan (2-0) där vi kan notera en mängd passningar mot kanterna.

Det här var den enda lyckade spelvändningen som United lyckades med i första halvlek där Michael Carrick hittade Nani med en perfekt crossboll. Men på grund av att Evertons högerback Tony Hibbert ligger så nära i pressen kommer Nani att tappa ut bollen till inspark i nästa moment.

Utelämnade mittbackar
Så varför spelar inte alla lag så här? Har David Moyes hittat en revolutionerande taktik som kommer att kopieras av alla lag som möter Manchester United?
Ja och nej.
Taktiken var ny i det avseendet att jag aldrig sett ett lag spela så brett med en fyrbackslinje tidigare. Åtminstone inte sedan man själv började spelade elvamannafotboll någon gång för närmare 20 år sedan. I ungdomsfotbollen, första åren på elvamanna, är spelet extremt man-man-baserat. Slår man ”sin gubbe” öppnas enorma ytor. I dessa åldrar kan man se ytterbackar som ”glömmer” överflyttningarna till bollsida. I seniorfotbollen existerar det inte.
Ytterbackarnas position var riskfylld eftersom det innebar att mittbackarna var lämnade till sitt öde. Jagielka och Heitinga fick i princip spela 2-mot-2 mot Uniteds anfallare Danny Welbeck och Wayne Rooney. Det är sällsynt eftersom grundtesen i försvarsspel har varit att alltid ha en ”spare man”, det vill säga en försvarare mer än motståndarna har anfallare. Det var därför liberopositionen uppfanns – för att alltid ha en extra spelare utöver de två markeringsspelarna.
Moyes val lämnade enorma ytor mellan innerback och ytterback, vilket vi kunnat se av bilderna ovan. Det är en korridor man normalt vill stänga till. Teorin är att låta motståndarna spela bollar ”utanför” laget enhet (längs kanterna) istället för att ”spela igenom” laget. Everton valde att göra tvärtom.
Därför var det ingen slump att Uniteds tre mål i andra halvlek kom till via instick/attacker centralt i plan. Welbeck gavs för mycket yta centralt i plan när han skruvade in 2-1. Nani kom innanför Sylvain Distin som låg för brett vid 3-1, Rooney och Welbeck utnyttjade 2-mot-2-situationen för att kopiera ett Yorke/Cole-mål vid 4-2.

Här ser vi 3-1-målet. Nani kommer in i korridoren mellan mittback och ytterback. Den ytan är kritisk när man spelar som Everton gjorde på Old Trafford.

Bilden ovan ser vi Wayne Rooneys 4-2-mål. Welbeck släpper bollen och går i djupet. Rooney får tillbaka bollen. Varken Tony Hibbert eller Sylvain Distin har möjlighet att ge understöd centralt.

Slutsats
David Moyes lyckades neutralisera Manchester Uniteds kanthot genom beordra ytterbackarna Tony Hibbert och Sylvain Distin att vara plåster på Antonio Valencia och Nani. Det stoppade Uniteds vassaste vapen – inläggsspelet. Men det skapade istället enorma ytor centralt där mittbackarna blev ”nakna”.
Jag tvivlar på att andra lag kommer att anamma den här taktiken eftersom United borde kunna såra dem än mer om anfallarna få spela 2-mot-2 mot mittbackarna. Everton släppte trots allt in fyra mål och var en stolpträff från att släppa in fem (det dröjde en halvlek innan United listade ut hur man gjorde tre mål centralt). Att utelämna mittbackarna framstår som galet.
Så här hade United tämligen enkelt kunnat utnyttja ytan mellan innerback och ytterback (bilden nedan).

Väggspel på ”tredje spelare”. Paul Scholes har hittat Wayne Rooney som har möjlighet att ta med sig boll och bli rättvänd i ytan mellan mittfält och backlinje. Rafael störtar fram från sin högerbacksposition och kan löpa i ytan mellan John Heitinga och Sylvain Distin.

Den kombinationen – Scholes till Rooney, Rooney till Rafael – ledde fram till den här chansen i första halvlek. Rafael var ytterst nära att komma igenom, men fick inte till avslutet.

Till sist: Det är inte alls otänkbart att motståndare hämtar inspiration och plockar delar av David Moyes taktik. Man kan tänka sig – och nu kommer den där detaljen jag nämnde tidigare – är att motståndare flyttar ut sin vänsterback för att stänga spelvägen till Antonio Valencia på Uniteds högerkant. Högerbacken, Hibbert i det här fallet, kan ge mer understöd centralt eftersom Uniteds vänsterspelare, Nani eller Young, förmodligen kommer att vandra inåt i planen när de får bollen istället för att ta sikte mot hörnflaggan och slå tidiga inlägg.

Fotnot: Tack till webbredaktör Jim Jaber som hjälpte mig att rita pilar i Photoshop.
Fotnot 2: Bild över laguppställning kommer från Eurosports app till Iphone. 

***
Vill ni få såna här inlägg serverade i er Facebook-feed kan ni alltid spana in bloggens Facebook-sida. Inga onödiga uppdateringar, bara länkar till blogginlägg och till längre texter/krönikor på Sportbladet.se.

4-24 i avslut. 35-65 i bollinnehav. Chelsea slog 158 lyckade passningar, Barcelona slog 754. Chelsea slog 17 lyckade passningar på offensiv tredjedel, Barcelona slog 215.
Ändå: Chelsea 1 Barcelona 0.
Så här gick det till.

Lika bra att slå fast det direkt: Vi ska förstås inte blunda för det faktum att Barcelona var överlägset spelmässigt, att laget träffade virket två gånger och borde ha gjort minst ett par mål.
Det hade aldrig varit möjligt om inte John Terry och Gary Cahill svarat för toppinsatser.
Ett 1-0-mål för katalanerna hade betytt att Chelsea hade varit tvungna att öppna sig, vilket hade ökat chanserna för Barcelona att få kontra mot ett ej samlat försvar. Om Alexis Sanchez lobb i inledningen av matchen gått ribba in hade tillställningen förstås fått ett helt annat utseende. Nu kom aldrig målet och istället kunde Chelsea fortsätta att ligga lågt i plan, döda tid och styrspela.
Roberto Di Matteo hyllas i dag för sin vägvinnande taktik, med rätta. Han valde rätt när han spelade Didier Drogba från start när andra ville se Fernando Torres snabbhet. Han valde rätt när han flyttade fram John Obi Mikel högre upp i plan och valet av Raul Meireles i startelvan betalade sig. Matchplanen, ”parkera-bussen-taktiken”, fungerade.
Men hade Barcelona fått ledningsmålet hade han istället sågats för att han var för passiv i inledningen. Små marginaler, som alltid.

Efter att ha fått mängder med positiva reaktioner på inlägget om Wigans taktik – det som en läsare på Twitter kallade ”ren och skär porr för en fotbollsfanatiker” – tänkte jag köra vidare på samma tema. Under gårdagens match sparade jag ned några skärmdumpar för att kunna illustrera hur Chelseas taktik fungerade.
Den mest iögonfallande delen av Chelseas matchplan kunde vi se redan efter en minut. Barcelona fick spela runt bollen i över en minut utan att Chelsea var särskilt intresserade av att stjäla bollen.
Roberto Di Matteo var inte orolig över att Barcelona skulle ha bollen, han var oroad över att de skulle få ta emot boll i ”fel ytor”.
Vissa lag har försökt att pressa Barcelona högt upp i plan första tio minuterna (Real Madrid, Milan) för att se hur laget reagerar. Chelsea gjorde tvärtom. De gick endast in i dueller när motståndarna närmade sig straffområdet.

I statistiken över brytningar (interceptions) från StatsZone kan vi se hur Chelseas försvarsspel fungerade. De var aldrig intresserade av att vinna boll högt upp i planen. Bara en brytning skedde på offensiv planhalva. Det kan jämföras med Barcelonas högre press där man vinner bollen över hela planen.

Centrerat mittfält
Tesen om att Barcelona till nittio procent anfaller centralt är ingen hemlighet. Vi visste att Chelsea skulle behöva centrera laget, flytta in yttrarna. Roberto Di Matteo löste det genom att förvandla 4-3-3 till ett 4-5-1 där yttermittfältarna Ramires och Juan Mata tog ett steg inåt i plan.
Den taktiken har varit framgångsrik tidigare. Vi minns hur José Mourinhos Inter fick en man utvisad i CL-semifinalen 2010, men ändå klarade att stå emot med ett 4-4-1 där man flyttade in ytterbackarna och i praktiken spelade med fyra mittbackar (Cristian Chivu spelade yttermittfältare i den matchen). Den som såg Milans 2-2-match mot Barcelona noterade också att Max Allegris 4-3-1-2 utan traditionella yttermittfältare fungerar bra för att neutralisera Barcelonas bästa vapen (instick centralt).

På bilden ovan ser vi hur Chelsea har centrerat och helt enkelt lämnat kanterna fria. De kan göra det av två anledningar. Dels vet de att Barcelona inte vill slå inlägg, dels vet de att om inlägget ändå levereras kommer de ha längd- och numerärt övertag i boxen.

På bilden ovan kan vi se statistiken över Barcelonas inlägg (crosses) igår. 21 inlägg låter mer än vad det är eftersom åtta kom från hörnor. Det är också intressant att Barcelona konsekvent vägrar att slå inlägg från ytan där man oftast slår inlägg mot ett lågt försvar (den ytan jag har markerat med rektanglar på båda sidorna). Endast ett inläggsförsök kommer från dessa ytor (den från vänsterkanten, precis utanför rektangeln, var en frispark som landade i händerna på Petr Cech).

Mikel som box-to-box-mittfältare
John Obi Mikel var på förhand en nyckelspelare, identifierad som den defensiva muren som skulle skydda backlinjen mot Messi. Men istället för att städa korridoren framför försvaret hade han, framför allt i första halvlek, en högre utgångsposition för att störa Xavi. Notera att det aldrig handlade om att vinna bollen. Bara om att täcka och skära av ytor.
Man kan jämföra hans roll med den som Real Madrids Pepe haft i ett par El clásico. Mikel gjorde det bättre. Han hade mer tålamod och drog inte på sig kort i onödan.

På bilden ser vi att Mikel har klivit upp i plan för att stänga av Xavi. 

Matas ovana roll
Juan Mata är vanligtvis Chelseas offensive spelfördelare. När han spelar på kanten brukar han smyga in centralt och agera nav i en nummer tio-position. I går blev han en lojal slitvarg. I första halvlek han ge Branislav Ivanovic understöd mot Andrés Iniesta. Det gjorde han förtjänstfullt vid ett tillfälle där han klev in och avväpnade en Barcelonaattack i höjd med backlinjen. Men han var också ansvarsfull nog att hjälpa de centrala mittfältarna när det behövdes. På bilden ovan ser vi hur ett rakt mittfält har låtit Leo Messi smyga in omarkerad i den farliga ytan framför backlinjen (närmast domaren). Kolla matchuret som visar 36:12.

Messi omarkerad i ytan framför backlinjen. Notera hur rakt Chelseas femmannamittfält är. Ingen har man-man-ansvar för att markera Messi. 

Cirka 20 sekunder senare (bilden nedan), har Juan Mata upptäckt att Leo Messi hittat den fria ytan centralt. Mata gör det som krävs av situationen – han kliver in och täcker den farliga ytan. Jag är inte säker på att han hade tagit samma ansvarsfulla beslut i en hemmamatch mot, låt oss säga, Blackburn.

Ytan framför backlinjen, den som Otto Hitzfeld kallat ”röda zonen”, är alltid kritisk – framför allt när man möter FC Barcelona. Det är den ytan Leo Messi vill komma rättvänd i, det är den ytan som Xavi och Iniesta alltid söker när deras tiki-taka-övningar, till slut, öppnat en lucka.
I första halvlek var Chelseas mittfält ofta rakt. Lite djärvt kan tyckas eftersom man då låter Messi flyta fritt i den ytan. Men det finns en förklaring. Eftersom Barcelona alltid överbelastar med flera spelare långt ned i plan (det framstår ju ofta som de spelar utan striker) kan det vara klokt att kliva upp med fler mittfältare för att inte hamna i numerärt underläge där bollen är.
Då Chelseamittfältarna väldigt sällan klev in på Barcelonas spelare för att stjäla bollen – de nöjde sig med att styrspela och skära av ytorna – kunde de lita till att zonspelet skulle leda till att Messi aldrig fick bollen i den ytan. Det fungerade. Messi blev otålig och föll längre och längre ned i plan för att hämta boll.

Faran över. Matchuret på 36:43. Messi (bollförare) har tvingats gå ned i plan för att få känna på bollen. Juan Mata (till vänster om domaren) kan återgå till sin position som ytter då Messi-hotet blåst förbi. 

För att illustrera hur defensivt inriktad Juan Mata var i gårdagens match kan vi studera hans passningsstatistik. Mata slog blott en (!) passning på sista tredjedelen under matchen, innan han byttes ut i 74:e minuten.

Målet – som hämtat ur instruktionsboken
Chelseas offensiv var givetvis begränsad med så lågt bollinnehav. Jag har aldrig sett Londonlaget vara så defensivt och riskminimerande på hemmaplan. Det var en diametral skillnad mot det ökända mötet 2009 när man spelade en fysisk hit-and-run fotboll och skapade fler målchanser än Barcelona.

Jag undrade i min analys inför matchen vem Roberto Di Matteo skulle välja som vänstermittfältare. Vänsterkanten är en av nycklarna när man möter Barcelona på grund av Dani Alves ultrastarka offensiva rajder. På samma sätt vet vi att det går att utnyttja ytorna som uppstår bakom honom.
Chelsea behövde inte välja en defensiv sköld eller ett offensivt kanthot till vänster. Med löpstarke och disciplinerade Ramires fick man både och.
Jag är rätt övertygad om att Ramires löpning i upprinnelsen till 1-0 var något som Di Matteo (eller kanske snarare den inofficiella tränaren John Terry) pratat om inför matchen.

I det här läget (bilden ovan) har Barcelona precis förlorat bollen. Dani Alves (till höger, utanför bild) har flyttat ut längs sin kant för att dra isär Chelsea. När Frank Lampard vinner bollen mot Messi kommer Ramires som skjuten ur en kanon på vänsterkanten. Han springer förbi Xavi, tar emot crossbollen och serverar Didier Drogba som gör 1-0.

Ni som följt mig tidigare vet att Xavi är min all time-favourite. Den lilla kritik man kan ha mot honom är att han blir ”exposed” i löpdueller. Jag minns hur Roberto Carlos flög förbi honom i ett El clásico på Bernabéu 2005. Här hade han tio meters försprång på Ramires. När brassen startar löpningen har Xavi inte en chans att hänga med.
Teorin om att attackera på Barcelonas högerkant är knappast ny. Ändå är det få som lyckas. Det här var skolboksexemplet på hur man utnyttjar det.

Slutsats
Chelseas seger visade att det går att störa Barcelona och avskärma Messi genom att packa mittfältet centralt. Men det har vi sett förut och jag slog fast inför matchen att Stamford Bridges smala plan skulle gynna Chelsea. Mötet på ”stora” Camp Nou nästa vecka blir avsevärt svårare. Då kommer Barcelona få betalt för sina spelvändningar. Det var ingen slump att John Terry nämnde ”bigger pitch” i sin analys efter matchen:
– It is going to be though game back there, on a big pitch, sa lagkaptenen.

Vad matchen i går framför allt visade var hur bra detta Barcelona är. Chelsea fick – på sin egen hemmaplan – lägga allt fokus, all energi, på att riskminimera, ha tio man på rätt sida om bollen och ha tålamod. Ändå skapade Barcelona en mängd chanser och träffade virket två gånger. Att anfalla och skapa chanser mot handbollsförsvar är det svåraste som finns så länge man inte har en extremt bra huvudspelare som kan vara måltavla för inlägg.
Barcelona lyckades med det, de hade två bollar i virket, ett par frilägen och missade ”öppet mål” från nära håll två gånger.
Men Chelsea vann matchen.

Fotnot: Tack till webbredaktör Johan D Lundin som hjälpte till att rita pilar och ringar.

För en månad sedan såg läget nattsvart ut.
Som det alltid gör.
Nu är Wigan på väg att  fixa en ”Great escape” igen.
Nej, förlåt. Det här är ”The greatest great escape”.
Så här gick det till.

Om vi bortser från Arsenal idag. Om vi struntar i att laget svarade för en plattmatch. Att flera spelare underpresterade grovt (Sagna, Walcott, Ramsey). Att Arsène Wenger var så sur vid slutsignalen att han inte tog Roberto Martínez i hand. Att Robin van Persie vägrade ta Gary Caldwell i hand.
Vi fokuserar på Wigan Athletic istället. Little fucking Wigan Athletic.
Så otroligt imponerande.
Håll med om att det är lite kul.
Varje år tippas de åka ur. Varje sommar tappar de någon nyckelspelare vilket medför att de blir ännu mer nederlagstippade.
De har inga pengar, ingen historia som en ”sovande jätte”, knappt någon publik. Den enda arenan i Premier League där man kan finna tomma platser när Manchester United kommer på besök är DW Stadium. Till bortamatcherna tar de ibland bara med sig några hundra tappra själar. I går hade de 200 tillresta på Emirates.
Wigan är en anakronism i ligan. De kommer från en stad vars rugbylag har rönt mer respekt. När de kom upp i Premier League under Paul Jewell var de ett exotiskt gäng som fick sympatier. Efter att de etablerat sig i ligan är det få som vill ha dem kvar.
Ändå lyckas de på något sätt greja kontraktet. År efter år. Hur mörkt det än ser ut. Det här är sjunde raka säsongen i världens mest konkurrenskraftiga liga.
Den här säsongen har de legat under strecket från december fram till förra veckan.
Nu är det fyra omgångar kvar och då har Wigan plötsligt skaffat sig fem poängs avstånd ned till strecket.
Utvecklingen den senaste månaden är sensationell, snudd på ett mirakel.

Den 17 mars hade Wigan spelat 1-1 hemma mot West Bromwich. Laget låg tre poäng under strecket och på programmet väntade: Liverpool (b), Stoke (h), Chelsea (b), Manchester United (h), Arsenal (b).
En-två poäng hade varit realistiskt, tre poäng godkänt.
Wigan har tagit tolv poäng.
De vann på Anfield med 2-1, vann hemma mot Stoke med 2-0, knäckte United med 1-0 och i går vann på Emirates med 2-1. De borde ha vunnit, eller åtminstone tagit poäng borta mot Chelsea (förlust, 1-2), om det inte varit för två offsidemål. Misstagen var så grova att domarbasen Mike Riley skickade en personlig ursäkt till klubben.
Det som är allra mest imponerande är att de har förtjänat att vinna dessa matcher. De pressade sönder Manchester United och i går skapade de fler klara målchanser än Arsenal.
– Jag är belåten för det var ingen slump. Vi hade frilägen med målvakten, vi hade andra chanser och vi hanterade ett fantastiskt fotbollslag. Det är sanningen, sa Roberto Martínez efter matchen.
Hur har spanjoren burit sig åt?

Vi skruvar tillbaka tiden till början av februari. Wigan låg sist i Premier League, fem poäng från säker mark. De hade mött Everton hemma (1-1) med en fyrbackslinje med Stam-Boyce-Caldwell-Figueroa. Antolin Alcaraz satt på bänken. Då hade laget vunnit tre av 24 matcher. Nedflyttning såg ut att vara oundvikligt för klubben som skrällde och slutade på tionde plats som nykomling 2005/06.
Det var då Roberto Martínez satsade fullt ut på trebackslinje. Han hade visserligen testat systemet tidigare under säsongen, men aldrig kontinuerligt. Istället hade han hattat och bytt spelsystem som andra byter kalsonger. Grundsystemet 4-2-3-1 var ofta ersatt av 4-3-3. I hemmamötet med Manchester City i januari (0-1) spelade Wigan 4-4-2.
Men till bortamötet med Bolton hade Roberto Martínez ställt upp laget enligt 3-4-3. Ett djärvt system som sällan skymtas i en liga där fyrbackslinje varit en del av ligans dna.
Wigan vann med 2-1 och sedan den här dagen har inte Martinez laborerat mer.
– Jag tror att vägen ut från trubbel är att spela bra, säger han.Det handlar inte om kort sikt. Det här systemet passar våra spelare. För att vinna måste du ha mod att försöka saker, ha tro och en viss arrogans.

Hans 3-4-3 har gjort att samtliga bitar har fallit på plats. Tidigare kunde Wigan spela fin, publikfriande fotboll, men det ledde sällan till några poäng.
Nu har de ett system där de kombinerar en pragmatisk cynism med ett snabbt omställningsspel. De försvarar sig djupt, men lyckas ändå få fram mycket folk när de väl attackerar.
Det är ett svårt system att spela. Det kräver lojala spelare som ställer upp och tar jobbet.
Om man lyckas är det ett svårt system att försvara sig emot.
Roberto Martinez sa i går efter segern:
– Vi har spelat bra sedan början av februari, det blev en vändpunkt för oss. Allt det vi jobbat på satte sig utan att vi fick med oss resultaten.
Jag skulle vilja framhålla bortamatchen mot ett formstarkt Norwich som en ”turning point”. Det var första gången jag såg Wigans nya 3-4-3-system fungera fullt ut. De fick bara 1-1 på Carrow Road, men sanningen var att de var värda så mycket mer. De hade 20 avslut i matchen och 55 procent av bollinnehavet.
För Wigans försvarare har systemet lett till synergieffekter.
> Maynor Figueroa är en vänsterback som spelat mittback för Honduras. Han passar utmärkt i rollen som mobil mittback till vänster.
> Gary Caldwell har varit en säkerthetsrisk i en hög fyrbackslinje. Nu kan han stå lågt och göra det han är bäst på, nicka undan inlägg, utan att bli utelämnad i löpdueller.
Det numerära övertaget i de bakre leden medför att mittbackarna kan följa med en droppande anfallare i rygg utan att vara orolig för att lämna alltför stora ytor bakom ryggen. Det är intressant med tanke på att den nya ”false nine”-rollen, Messi-rollen, varit effektiv för att lura bort mittbackar och öppna ytor. Caldwell var stundtals som ett plåster på Robin van Persie i går och holländaren kom sällan till mållägen.
– Det är alltid en fördel när du spelar ett annorlunda system, när du har en formation som inte är symmetrisk, sa Roberto Martínez i går i Sky Sports.
Än så länge har motståndarna inte kommit underfund med hur de ska tackla ”nya Wigan”.

Wigans 3-4-3 låter offensivt, men det ska inte förväxlas med Marcelo Bielsas 3-4-3 med Argentina i VM 2002. Wigan framstår egentligen mer som ett 5-4-1-lag. Så fort laget tappar bollen faller ”halvbackarna” ned och bildar en fembacklinje. Samtidigt kliver yttrarna ned och blir ”traditionella” yttermittfältare, vilket innebär att strikern Franco Di Santo är den enda spelaren som ligger kvar i en offensiv position (se bild nedan).
Formationen 3-4-3 med ”halvbackar” kräver löpstarka, lojala spelare som kan spela i de ansvarsfulla kantrollerna. En yngre Javier Zanetti är prototypen för arbetsbeskrivningen. Roberto Martínez har dessa spelare.
Jean Beausejour spelade offensiv ytter för Chile i VM 2010 men har accepterat en mer defensiv roll sedan flytten från Birmingham. Omskolade mittbacken Emmerson Boyce passar perfekt som sköld bakom den offensive högeryttern Victor Moses. Den mest lämpade spelaren för positionen som halvback, holländaren Ronnie Stam, satt på bänken i går. Han är högerback men har använts som ”defensiv högerytter”.

Men det är inte bara i spelet utan boll som Wigans 3-4-3/5-4-1-system bär frukt. Laget har lyckats med utmaningen att få fram rejält med folk vid omställningarna. I går kontrade laget in båda målen.
Det första kom efter en hemmahörna där Bacary Sagna slarvade med bollen och Yossi Benayoun för sent insåg att han var tvungen att ta en defensiv löpning.
Det andra kom i ett läge där Theo Walcott inte gav Bacary Sagna understöd på högerkanten, vilket öppnade för Victor Moses dribblingsnummer.
Det hade förstås inte varit möjligt utan den förträfflige Victor Moses som lattjade med Bacary Sagna, av många ansedd som ligans bästa högerback.
– Systemet ger oss extra alternativ när vi har bollen, sa Roberto Martinez i går.
Det där är intressant. Något jag noterade i går var att Wigan väldigt sällan var stressade med bollen. Mittfältaren James McCarthy, som med undantag av en indianpassning i första halvlek var en jätte, kunde tack vare de tre mittbackarna alltid vända hem på ett defensivt alternativ.

Under gårdagens match sparade jag ned ett gäng bilder för att kunna visa hur Wigans formation fungerar. Här är för- och nackdelarna med 3-4-3-systemet.

Här ser vi utgångspositionerna. Trebacklinjen med, från höger, Alcaraz, Caldwell och Figueroa tar ett rejält djup. Samtidigt är laget ”kort”, endast 25 meter skiljer upp till anfallaren Franco Di Santo.

Här har ”halvbackarna” Boyce och Beausejour fallit ned och bildat en fembackslinje. Vi ser också att 3-4-3 har förvandlats till 5-4-1 även om vänsteryttern Victor Moses slarvar lite med överflyttningen till bollsida. Arsenals Tomas Rosicky (inringad) har hittat en yta som jag anser är kritisk för Wigan. Med fembackslinjen och ett rakt mittfält utan en uttalad ”pivot” lämnas utrymme framför backlinjen. När motståndarnas striker droppar ned i den ytan, i det här fallet Robin van Persie, är han lätt att plocka upp för en av mittbackarna (som då ändå har täckning av två centrala mittbackar). Men när löpningen kommer från mittfältet eller, ännu svårare, från en ytter som kliver inåt i banan, eller som i går från en försvarare (Thomas Vermaelen) är den spelaren svårare att plocka upp. 

Upprinnelsen till Arsenals reduceringsmål. Wigan har legat rätt i sitt 5-4-1, men Victor Moses (närmast bollen) har halkat och hinner inte fram i press på Tomas Rosicky som ostört får svinga in ett inlägg. Thomas Vermaelen (på straffområdeslinjen) skapar numerärt överläge i boxen och kommer att nicka in 1-2. Emmerson Boyce (i högerbacksposition för Wigan) inser för sent att han borde flytta in och hjälpa sina mittbackar.

I andra halvlek kunde vi notera att Roberto Martínez åtgärdat missen. James McCarthy föll lite längre ned i plan. Här ser vi att han stängt ytan framför backlinjen för Tomas Rosicky. När Arsenal kom med en löpning bakifrån, ofta genom Thomas Vermaelen, pekade McCarthy för att mittbackarna skulle uppmärksamma det. Kommunikation vid överlämningar i markeringsspelet är extra viktigt med ett osymmetriskt spelsystem där det inte blir lika tydligt vem som ska markera vem. McCarthy skötte det exemplariskt efter paus.

Den här bilden har jag lånat från bloggen Red Rants för att illustrera hur Wigan neutraliserade formstarke Antonio Valencia i förra veckans möte. Jean Beausejour och Shaun Maloney ”dubblar” på United-yttern. Maynor Figueroa ger understöd. Maloney (till höger om bollförande Valencia) demonstrerar den ”lojalitet” som jag nämnt tidigare. Som ytter i ett 3-4-3 är han att betrakta som anfallare. Ändå måste han ta sig ned och ge understöd så pass långt ned i plan.

Det är alltså det här systemet som inom loppet av några veckor fällt Liverpool, Manchester United och Arsenal. Och detta med ett spelarmaterial som är, minst sagt, begränsat.
Ibland känner jag att Roberto Martínez inte fått tillräckligt med credit för vad han åstadkommit med detta lag sedan han anslöt från Swansea 2009. När ordföranden Dave Whelan förra säsongen hävdade att Martínez var ”bra nog att träna Barcelona” var det vissa som skrockade.
Det är förstås skillnad på att leda ett bottenlag i Premier League och världens bästa klubblag, men glöm inte bort att det var Martínez som lade grunden till Swanseas tiki-taka-fotboll. Han har en offensiv dimension också.
Sedan han tog över tränarjobbet i Wigan har han fått agera med bakbundna händer. Han har gång på gång fått se de bästa spelarna flytta. Inför årets säsong lämnade bästa spelaren Charles N’Zogbia. Lagets näst bäste, Hugo Rodallega, har varit sugen på flytt och inte bidragit med mycket. Martínez köpte ingen ersättare till N’Zogbia, utan litade på att Victor Moses skulle fylla luckan. Det har han gjort. Tomrummet efter Rodallega har han löst ändå. Trots att hans anfallare, Di Santo och Conor Sammon, haft svårt att hitta målet. Di Santo gör få mål, men hans rörlighet passar bra i det här systemet där han dels får jaga ensam, dels måste suga in bollar så laget hinner flytta upp.
Direkt vid slutsignalen i går skrev jag på twitter: ”Roberto Martínez – genius”. Jag tror inte att jag är ensam om den uppfattningen.
Senare stod Gary Neville i Sky och konstaterade:
– Roberto Martínez ska vara stolt. Jag är stolt över honom och jag är inte ens Wigan-fan…

FAKTA: WIGANS SPELARFÖRLUSTER – ÅR FÖR ÅR

(Inför och under säsongen) 2006/07

• Jimmy Bullard
• Stéphane Henchoz
• Jason Roberts
• Pascal Chimbonda
• Graham Kavanagh
• Damien Francis
• Arjan De Zeeuw
• David Unsworth

2007/08

• Leighton Baines
• Denny Landzaat

2008/09

• Emile Heskey
• Ryan Taylor
• Wilson Palacios
• Kevin Kilbane
• Andreas Granqvist

2009/2010

• Antonio Valencia
• Lee Cattermole
• Michael Brown
• Henri Camara
• Marlon King
• Antoine Sibierski
• Erik Edman

2010/2011

• Mario Melchiot
• Jason Scotland
• Titus Bramble
• Paul Scharner
• Olivier Kapo
• Richard Kingson

2011/12

• Jason Koumas
• Steven Caldwell
• Daniel De Ridder
• Charles N’Zogbia

Fotnot 1: Sammanställningen innefattar inte samtliga spelare som lämnat Wigan dessa år, utan spelare av betydelse för laget eller åtminstone kända namn.
Fotnot 2: Tack till redaktör Johan D Lundin som hjälpte mig med att rita pilar i Photoshop. 

***
Vill ni få såna här inlägg serverade i er Facebook-feed kan ni alltid spana in bloggens Facebook-sida. Inga onödiga uppdateringar, bara länkar till blogginlägg och till längre texter/krönikor på Sportbladet.se.