Ett steg närmare titeln.
Men bara ett litet steg.
Det är imorgon som Leicester verkligen kan koppla ett järngrepp om Premier League-bucklan.

Leicester fick en enkel resa mot tre poäng i hemmamötet med Swansea på söndagen.
Ashley Williams, som annars gjort en ny stark säsong, bjöd på första målet genom att spela en felpassning rakt i gapet på Riyad Mahrez som avslutade kallt i första hörnet. 2–0-målet i första halvlek var också en bjudning eftersom Swansea dels upphävde offsiden, dels bjöd Leonardo Ulloa på frikostigt nickutrymme på en kantfrispark.
Leonardo Ulloa, ja.

Leicester kom ju till spel den här eftermiddagen utan Jamie Vardy. Jag har ju varnat för att det, mer än något annat, är det som kan hindra Leicester från att säkra titeln.
Men idag syntes ingen märkbar avsaknad av skyttekungen Vardy. Visst var det färre maxlöpningar från Ulloa, men han gav istället ett värdefullt targetspel som Leicester annars inte är bortskämda med.
Leonardo Ulloa, ett storköp på den tiden han köptes in till klubben, tackade för en sällsynt chans i startelvan genom att sätta 2–0 och stöta in 3–0 i inledningen av andra halvlek.
Claudio Ranieri, Mr Tinkerman som nuförtiden roterar minst av alla managers i ligan, valde att ge Jeffrey Schlupp chansen till vänsterkanten. Schlupp var superb och förmodligen man of the match. Säger en del om Ranieris fingertoppskänsla den här säsongen.
När Marc Albrighton väl hoppade in med knappa tio minuter kvar gjorde han mål direkt, ett mål som de tre inhopparna, Andy King, Demarai Gray och Albrighton, var inblandade i.
Allt Ranieri gör blir genidrag.
”4-0 to the one-man team”, sjöng hemmafansen i slutminuterna.

King Power Stadium kokade, så klart. Det vore märkligt om fansen inte njöt av varenda sekund av den här osannolika säsongen.
Men även om Leicester vann mot ett omotiverat Swansea förbättrades titelchanserna bara marginellt. Allt annat än seger mot ett omotiverat Swansea hade varit förvånande.
De tre potentiella minorna väntar härnäst. Först Manchester United på bortaplan, sedan Everton hemma och till sist Chelsea på bortaplan.
Leicester behöver två segrar för att vara helt säkert på att vinna ligan. Det här var bara ett litet skutt på vägen mot Den Stora Sensationen.
Imorgon, när Leicester får reda på om Jamie Vardy får ytterligare en matchs avstängning och när Tottenham tar emot West Bromwich i måndagsmatchen, kan Leicester ta ett ännu större kliv mot titeln.

Liverpool körde över Everton i Merseyside-derbyt, men eftersnacket handlar varken om segern eller om det som Jürgen Klopp är på väg att bygga.
Det handlar om en vidrig tackling, Divock Origis skada och Evertons förfall under Roberto Martínez.

Det var två lag med diametrala skillnader som gick in i detta derby.
Liverpool har lyft under Jürgen Klopp senaste månaderna, alla kurvor pekar uppåt och optimismen har inte varit så här stor sedan Brendan Rodgers succéår, 2013/14. Liverpool kanske missar Champions League, men Jürgen Klopp har fått The Kop att tro på en ljusnande framtid.
Everton å andra sidan, har fallit ihop totalt senaste halvåret. Efter en lovande inledning i ligan har laget tappat all struktur och känslan är att spelare som Romelu Lukaku börjar fundera på ett klubbyte. Managern Roberto Martínez lär knappast bli kvar. Han är satt under hård press och har varit en längre tid.

Ikväll började Everton piggt, Kevin Mirallas hade ett par lägen som han kastade bort på grund av sitt svaga beslutsfattande. När Liverpool väl åt sig in i matchen tog de över helt. Och Everton kapitulerade.
Divock Origi nickade in 1–0 på James Milners fina inlägg och sekunderna före paus hade Mamadou Sakho nickat in 2–0 på James Milners nästan lika fina inlägg.
Den gode Milner var kritiserad i höstas, men han har fått lite upprättelse nu.
Origi har varit senaste tidens utropstecken på Anfield. Den unge belgaren gjorde inga större avtryck i höstas när han skulle acklimatisera sig till en ny liga, men sedan han väl fick chansen att spela sig in i laget har han tagit den. Han nätade i båda mötena med Dortmund och satte två mål hemma mot Stoke för två veckor sedan. Den löpstarke 21-åringen har varit så bra att han faktiskt konkurrerat ut Daniel Sturridge. Inte för att Sturridge varit halvskadad utan för att Origi gjort sig förtjänt av platsen.

Divock Origi hade varit en nyckelspelare i jakten på Champions League-spel nästa år, oavsett om vi pratar via ligaspel eller via Europa League-vinst, men så kommer det förmodligen inte att bli.
Några minuter efter paus klev Ramiro Funes Mori in med en brysk stämpling över Origis fotled. Foten vek sig. Domaren Robert Madley tog det enda gångbara beslutet – att visa ut Funes Mori.
Divock Origi fick lämna planen på bår. Jag befarade en fraktur, men den första diagnosen talar om en allvarlig stukning. Det bör ändå betyda att han spelat klart för säsongen.

Pinsamt att Evertonspelare ens kunde argumentera mot det domslutet. Allra mest skamligt var det förstås för Ramiro Funes Mori som på vägen ut tog tag i klubbmärket i någon sorts gest för att få sympati hos fansen.
Jag har svårt att se att han får det av en enda Evertonsupporter. Hans idioti orsakade inte bara en allvarlig skada, Funes Mori hjälpte dessutom Liverpool att springa i väg med den här matchen. Med decimerat manskap hade Everton ingenting att sätta emot. De hade det nog jobbigt med elva man.
Det blev 4–0. Det hade kunnat bli 8–0. Eller 10–0. Statistiken var dräpande: 37–3 (!) i avslut.
Det måste ha känts förnedrande för Funes Moris lagkamrater som vid ställningen 0–4 fick springa runt och jaga skuggor samtidigt som Anfield skanderade ”OLÉ” för varje bolltouch.

Mitt i allt elände stod Roberto Martínez. Fansen skanderade ”You’re getting sacked in the morning”. Anfield sjöng hans namn med all tänkbar ironi.
Leighton Baines gick för någon vecka sedan ut och pratade öppet om att det saknas ”kemi” i Evertons lag. Man kan läsa in mycket i det uttalandet och förmodligen hade han rätt. Baines har nog på fötter när han säger något sådant.
I ett lag utan kemi ökar risken för att spelare faller ur ramen, som Funes Mori idag.
Roberto Martínez får nog stanna säsongen ut med tanke på att det finns en FA-cupsemifinal som väntar.
Men sedan är kapitlet Roberto Martínez i Everton över.
Det blev en trevlig debutsäsong, men sedan dess har det bara blivit stadigt sämre.
Senaste halvåret har varit under all kritik.

Omgångens lag för matcherna den gångna helgen.

Mitt omgångens lag:
Heurelho Gomes, Watford (4)
—————————————–
Kyle Walker, Tottenham (4)
Eliaquim Mangala, Manchester City
Lamine Koné, Sunderland
Danny Rose, Tottenham (2)
—————————————–
Lee Cattermole, Sunderland
—————————————–
Andros Townsend, Newcastle
Dele Alli, Tottenham (5)
Christian Eriksen, Tottenham (2)
—————————————–
Sergio Agüero, Manchester City (6)
Harry Kane, Tottenham (5)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Jamaal Lascelles (Newcastle), Kevin De Bruyne (Manchester City), Damien Delaney (Crystal Palace), Fabio Borini (Sunderland), Wayne Rooney (Manchester United), Stéphane Sessègnon (West Bromwich).

Slaget om topp fyra-placeringarna är tuffare än på många år. Fem lag är på allvar inblandade – här tittar vi närmare på respektive klubbs förutsättningar.

3) Manchester City, 60 poäng +28

Återstående program: 2
Newcastle (b), Stoke (h), Southampton (b), Arsenal (h), Swansea (b).
Kommentar: Tre bortamatcher och dessutom Arsenal på hemmaplan.

Skadeläget: 2
Bacary Sagna, Samir Nasri, Gaël Clichy, David Silva, Raheem Sterling, Vincent Kompany.
Kommentar: Har dragits med en lång skadelista, men nu kan Raheem Sterling och Vincent Kompany vara nära comeback.

Formen: 3
Kommentar: City sviktade rejält i februari, men nu har man fem raka utan förlust och i returen mot Paris SG och mot Chelsea visade laget att man har fått en trygghet i defensiven.

Formen hos nyckelspelare: 5
Kommentar: Sergio Agüero satte tre mål senast mot Chelsea på Stamford Bridge. När argentinaren är bra är City ofta svårstoppat.

TOTALT: 12/20.

4) Arsenal, 60 poäng +22

Återstående program: 3
West Bromwich (h), Sunderland (b), Norwich (h), Manchester City (b), Aston Villa (h).
Kommentar: Tacksamt spelschema med ett undantag: Arsenal ska åka till Etihad och möta Manchester City. Den matchen ser ut att kunna bli avgörande för om laget säkrar Champions League-spel, måste kvala eller hamnar helt utanför.

Skadeläget: 4
Santi Cazorla, Alex Oxlade-Chamberlain.
Kommentar: Santi Cazorla har varit saknad under vintern och våren medan Alex OC inte får ses som ordinarie. Skadeläget är bättre nu är någon gång tidigare under säsongen.

Formen: 1
Kommentar: Arsenals form sedan mitten av februari har varit katastrofal. Senast blev det bara 1–1 hemma mot Crystal Palace.

Formen hos nyckelspelare: 2
Kommentar: Mesut Özil var bländande i höstas, men har inte klarat att prestera på samma höga nivå under våren.

TOTALT: 10/20.

5) Manchester United 56 poäng +10

Återstående program: 3
Crystal Palace (h), Leicester (h), Norwich (b), West Ham (b), Bournemouth (h).
Kommentar: Svårslagna Leicester, som bara förlorat tre ligamatcher på hela säsongen, och West Ham på bortaplan är de tuffaste uppgifterna. Överkomligt, speciellt om West Ham inte har något att spela för i den fajten.

Skadeläget: 3
Ander Herrera, Bastian Schweinsteiger, Adnan Januzaj, Luke Shaw.
Kommentar: Ander Herrera och Adnan Januzaj kan vara tillbaka till helgen och då har Uniteds skadelista till slut lättat något.

Formen: 2
Kommentar: Fyra segrar på de fem senaste matcherna, men innan dess hade laget fyra matcher utan seger. Louis van Gaals gäng har inte kunnat leverera över tid denna säsong. Så fort ett hopp har väckts hos fansen har det släckts lika fort med en ny plattmatch.

Formen hos nyckelspelare: 4
Kommentar: Anthony Martial har varit Uniteds klart bästa offensiva spelare under säsongen och är den som skapar överlägset flest chanser.

TOTALT: 12/20.

6) West Ham, 53 poäng +12

Återstående program: 3
Watford (h), West Bromwich (b), Swansea (h), Manchester United (h), Stoke (b).
Kommentar: Först tre möten med lag som inte har något att spela för innan man tar emot Manchester United hemma.

Skadeläget: 5
Diafra Sakho, Carl Jenkinson.
Kommentar: Sakho kan vara tillbaka till helgen och då är West Ham i stort sett skadefritt.

Formen: 2
Kommentar: West Ham har inte vunnit en match sedan 5 mars då man bortabesegrade Everton. Slaven Bilics lag har haft en rad tuffa matcher och man förblir svårslaget, fem kryss på de sex senaste.

Formen hos nyckelspelare: 4
Kommentar: Dimitri Payet har burit West Hams offensiv på sina axlar, framför allt från fasta situationer. Fram till för ett par veckor sedan var Payets form grym, men han var anonym mot Leicester i söndags.

TOTALT: 13/20

8) Liverpool, 51 poäng +9 (en match mindre spelad)

Återstående program: 4
Everton (h), Newcastle (h), Swansea (b), Watford (h), Chelsea (h), West Bromwich (b).
Kommentar: En match till good på övriga toppkonkurrenter och chansen finns att minska avståndet till sex poäng vid seger mot Everton. Rätt tacksamt schema, bara två bortamatcher och ett omotiverat Chelsea känns inte som en överdrivet svår uppgift i näst sista omgången.

Skadeläget: 2
Emre Can, Jordan Henderson, Kolo Touré, Christian Benteke, Danny Ings, Joe Gomez.
Kommentar: Kaptenen Jordan Henderson är det tyngsta avbräcket. Annars har Liverpool klarat sig rätt bra senaste veckorna.

Formen: 4
Liverpool har bara förlorat en enda match sedan förlusten i FA-cupen mot West Ham 9 februari. Tre raka segrar och avancemanget mot Dortmund i Europa League understryker att Jürgen Klopps gäng är på rätt väg.

Formen hos nyckelspelare: 2
Kommentar: Det går förstås att diskutera vem som är Liverpools nyckelspelare, men jag anser att laget står och faller med målvakten Simon Mignolet eftersom man inte har något större problem att producera framåt. Defensiven är dock fortfarande ett frågetecken.

TOTALT: 12/20.

Fotnot: Leicester och Tottenham kan teoretiskt bli indraget i kampen om Champions League-platserna, men jag har räknat bort dem i den här analysen. Samma sak gäller för sjuan Southampton.

Plötsligt gick domsluten emot Leicester.
Jamie Vardy blev utvisad för filmning (!) West Ham tog ledningen med 2–1 och marken under King Power Stadium började skaka.
Men Leicester reste sig igen.

Här har i princip allt gått med Leicester. Varenda boll har studsat deras väg. I princip varenda domslut har gått deras väg.
Så kommer dagen då nyckelsituationerna går emot dem.
Allt hade gått planenligt.
På förhand hade mötet med West Ham målats upp som en nyckelmatch. ”Hammers”, som utmanar om en topp fyra-placering, är säsongens näst största skrällag.
Men nu kom de till spel utan sitt främsta anfallsvapen. Managern Slaven Bilic valde nämligen att bänka Andy Carroll, förra helgens tremålsskytt, och starta med Emmanuel Emenike.
Kanske tänkte Bilic att inlägg ändå inte var något effektivt anfallsvapen mot firma Robert Huth/Wes Morgan?

Det gick planenligt i första halvlek också. I matchens inledning nickade Cheikhou Kouyaté via Kasper Schmeichels fingertoppar i insidan av stolpen, vidare till den andra stolpens insida… och ut.
Det var ett sånt mål som hade kunnat skaka Leicester. De är ju vana vid att ta ledningen och därifrån kunna fullfölja sin matchplan som bygger på kontringsspel.
Men det blev inte mål och istället kunde Jamie Vardy en perfekt kontring och dunka in 1–0 med vänsterfoten i den 18:e minuten.
Fram till den 56:e minuten hade i princip varenda boll och vartenda domslut gått Leicesters väg senaste månaderna.
Men så kom domsluten som förändrade allt.

Jamie Vardy sprang i en löpduell med Angelo Ogbonna, spelarna hakade i varandra och efter en sekunds tvekan dömde Jonathan Moss… gult kort för filmning.
Det var hårt dömt. Det var en svårdömd situation, det korrekta hade nog varit att inte blåsa alls, vare sig straff eller filmning.
Nu blev Leicester decimerat tio man. Claudio Ranieri bytte in Leonardo Ulloa och gick över på 4-4-1.
Leicester hade bra kontroll på West Hams tafatta anfallsförsök, men så pekade Jonathan Moss plötsligt på straffpunkten. Domaren hade blundat för Robert Huths ständiga brottningsmatcher i eget straffområde, men nu plötsligt beivrade han när Winston Reid blev upphackad i en hörnduell med Wes Morgan.
Andy Carroll slog in straffen stensäkert och nu kändes det som att Leicester gick på knäna.

Med fyra minuter kvar av ordinarie tid hamnade ett långt inlägg i bortre ytan hos vänsterbacken Aaron Cresswell. Denne svingade sin magiska vänster och bollen flög i en båge in i Kasper Schmeichels bortre kryss.
Leicester kunde släppa in mål. Leicester kunde förlora.
Eller? Med tjugo sekunder kvar av tilläggstiden sprang Jeffrey Schlupp ihop med Andy Carroll och Jonathan Moss pekade på straffpunkten.

Man ska passa sig för att överanalysera saker. Jag trodde Leicester skulle kapitulera när Danny Welbeck nickade in 2–1 för Arsenal i slutsekunderna på Emirates. Den gången svarade Leicester genom att vinna sex av sju matcher.
Nu behåller de sin förlustfria svit och det borde betyda mycket mentalt.
Men under den här tiden har de kunnat spela samma startelva i match efter match. Nu kommer de att få möta Swansea hemma nästa helg utan Jamie Vardy. Leicester kan förstås vinna ändå, men det är ingen tvekan om att de blir ett annat lag utan det djupledshot som Vardy erbjuder.
Sedan väntar tuffa matcher mot Manchester United (borta), Everton (hemma) och Chelsea (borta).
Det kanske inte är avgjort ändå?

Mitt omgångens lag:
Heurelho Gomes, Watford (3)
————————————-
Timothy Fosu-Mensah, Manchester United
Robert Huth, Leicester (4)
Toby Alderweireld, Tottenham (3)
Alberto Moreno, Liverpool (2)
————————————-
Erik Lamela, Tottenham (2)
Darren Fletcher, West Bromwich (3)
Danny Drinkwater, Leicester (5)
Jefferson Montero, Swansea (2)
————————————-
Jamie Vardy, Leicester (3)
Andy Carroll, West Ham

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelarens tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Vito Mannone (Sunderland), Ashley Williams (Swansea), Divock Origi (Liverpool), Joe Allen (Liverpool), N’Golo Kanté (Leicester), Christian Eriksen (Tottenham), Danny Rose (Tottenham), Alex Iwobi (Arsenal), Shane Long (Southampton), Jason Puncheon (Crystal Palace), Ben Watson (Watford), Steve Cook (Bournemouth), Samir Nasri (Manchester City).

Godkänd, flopp eller rent av framgångsrik?
Champions League-våren kommer att forma Manuel Pellegrinis eftermäle i Manchester City.

Manchester City tar emot Paris Saint-Germain ikväll i returen i Champions League-kvartsfinalen. Det mesta snacket både i Sverige och i England handlar om Zlatan Ibrahimovic. Den svenske superanfallaren kommer att vara sommarens hetaste spelare på marknaden och varje match inför världens ögon fungerar som skyltfönster.
Men jag tänker mest på Manuel Pellegrini.
Manchester Citys tränare lämnar efter säsongen, det har stått klart sedan länge.
Han har gjort tre år på Etihad och det är svårt att definiera hans sejour som svart eller vit. Hittills blir det  blir något mitt emellan.

Under debutsäsongen vann hans Manchester City ligan övertygande. Han formerade ett rakt, tempofyllt 4-4-2-spel och hyllades när City lyfte ligatiteln i maj. Han blev den förste icke-europeiska tränaren som lyckades vinna Premier League.
I Champions League blev det uttåg mot Barcelona.
År två började lovande, Manchester City var i delad ledning i ligan på nyårsdagen. Men på våren tappade laget formen rejält.
Det blev på nytt respass i Champions League, återigen mot Barcelona.
Vårens avslutning var så svag att det spekulerades i om Manuel Pellegrini skulle få sparken. Men Manchester City behöll Pellegrini, förmodligen för att man redan då fick indikationer om att Pep Guardiola skulle vara tillgänglig ett år framåt i tiden.

Den här säsongen inleddes med att Manchester City imponerade stort. Det blev hem raka segrar i ligan och 11–0 i målskillnad på fem första omgångarna. Där och då såg City ut som givna titelfavoriter, inte minst när regerande mästarna Chelsea darrade så betänkligt.
Men Manchester Citys energi mattades igen. Skador på Vincent Kompany, David Silva och Kevin De Bruyne gjorde att City vid årsskiftet bara låg trea i ligan, bakom Arsenal och Leicester.

Med fem matcher kvar (sex i Citys fall) vet vi att de inte kommer att vinna ligan. Så Manuel Pellegrinis facit är en ligatitel på tre säsonger. Godkänt inte mer.
Facit i Champions League under Pellegrini – två åttondelsfinaler – är underkänt. Men så har Manchester City också haft oturen att ställas mot Barcelona.
Den här gången fick de en betydligt lättare lottning i form av Dynamo Kiev och då tog man sig också vidare.
I kvartsfinalen har man skaffat sig ett jätteläge att fälla PSG efter 2–2 i Paris i första mötet.
En semifinal i Champions League skulle rädda lite av Manuel Pellegrinis ära den här säsongen. En finalplats skulle vara ett rejält framsteg medan en otippad seger i den finaste klubblagsturneringen skulle göra Manuel Pellegrini odödlig på Etihad.

Kvällens match blur en vattendelare. Om Manchester City åker ut framstår Manuel Pellegrinis facit i ligan som godkänt och i Champions League som underkänt. Tar han City till en semifinal klarar han betyget godkänt i Champions League, sett till att man ställts mot ”omöjliga” Barcelona de två föregående åren.
Matchen ikväll avgör hur Pellegrinis tre år kommer att bli ihågkomna.
Blir det eran som gav både en ligatitel och framsteg i Champions League eller blir det sejouren som endast gav en ynka ligatitel?

Leicester gjorde sitt tidigare på söndagen och behåller avståndet i toppen.
Det hindrade inte Tottenham från att fullborda sin egen saga.
Efter segern mot Manchester United har Spurs i praktiken säkrat Champions League-spel.
Det är en sensation i sig.

Tänk om Leicester inte hade funnits. Låt säga att Tottenham hade gjort den här bedriften ifjol istället.
Då hade detta unga Spurs varit samtalsämnet på allas läppar. Då hade de fått den uppmärksamhet de förtjänar.
Det Mauricio Pochettinos lag presterat i år är otroligt.
Murarna mot topp fyra har ju varit hyfsat cementerade det senaste decenniet. Balansen bröts efter det att Alex Ferguson lämnade Manchester United, men om det är något vi har vetat är det detta:
För att slå sig in på topp fyra krävs pengar. Stora pengar.

Tottenham har visserligen köpt spelare för en massa pengar senaste säsongerna, men tittar man istället på transfernetto noterar man att Spurs har lagt betydligt mindre nettopengar än alla andra topplag. Minst av alla lag i ligan över de senaste fem åren.
Att de trots arenabygge lyckats ta sig till toppen med en ung, relativt billig trupp, är en jättebedrift.
Idag när Dele Alli spelar som en färdig stjärna och Mousa Dembélé framstår som en av ligans bästa mittfältare är det lätt att säga att det är logiskt. Tottenham har ju bra spelare och en bra manager.
Men ingen, eller åtminstone väldigt få, hade tippat det här i augusti före säsongsstarten.
Jag minns hur jag kom upp på jobbet efter premiäromgången och möttes av en av de två profilerade Tottenham-anhängarna på redaktionen (minns inte om det var Simon eller Erik) som fällde följande uttalande efter förlusten i första omgången:
– Vår säsong är redan över.
Ganska fort märkte vi att säsongen var allt annat än över. Mauricio Pochettinos unga, utvecklingsbara spelare har vuxit med uppgiften och idag framstår de som ett av de mest spännande lagen i Europa sett till åldersstrukturen.

På söndagen hade de inledningsvis problem med ett högt pressande Manchester United, men efter en lite darrig första kvart tycker jag att Tottenham var klart bättre. Mer spets, bättre organisation.
Visst, det hade kunnat gå på ett annat sätt om Anthony Martial utnyttjat jätteläget i den 61:a minuten då han lattjade sig förbi Kyle Walker. Men Spurs hade mer kvalitet på fler fötter och det var ingen slump att en av de skarpaste fotbollshjärnorna på planen, Christian Eriksens, låg bakom 1–0.
Toby Aldeweireld nickade in 2–0 (svagt markeringsspel av Marcos Rojo) innan Erik Lamela direktsköt in 3–0.

Tottenham har sju poäng upp till Leicester och det ska mycket till för att de ska ta ligatiteln (jag vågar dock inte slå fast att det är klart).
Men det ska inte överskugga att Spurs har gjort en fantastisk bedrift genom att (i praktiken) säkra en Champions League-biljett.
En vanlig säsong hade vi pratat om Spurs snabba resa till toppen som en av de häftigaste vi sett i den här ligan.

***
Dele Alli, 19 år (fyller 20 imorgon) avgjorde mötet på White Hart Lane men det var länge en annan tonåring som stal platsen i rampljuset. Timothy Fosu-Mensah debuterade för Manchester United i februari då han hoppade in sista halvtimmen i segermatchen mot Arsenal. Sedan dess har hans aktier stärkts på kort tid.
Idag valde Louis van Gaal att starta Fosu-Mensah som högerback framför italienske landslagsförsvararen Matteo Darmian. Det är ett kvitto på hur högt van Gaal rankar sin unge adept, född i januari 1998.

Timothy Fosu-Mensah hade en tuff uppgift. Dels är Tottenhams vänstersida stark med överlappande ytterbacken Danny Rose, dels hade han Juan Mata framför sig. Spanjoren är inte känd för att ge det bästa understödet. Men Fosu-Mensah klarade sig utmärkt, trots ständiga anfallsförsök från Spurs på den flanken. I första halvlek gjorde han ett par heroiska brytningar och hann dessutom med att skapa ett par hörnor offensivt.
Jag tror inte att det var en slump att Tottenham gjorde mål efter en attack på vänsterkanten kort efter att Fosu-Mensah klivit av på grund av skada. Darmian var seg ut i pressen den gången och han var seg ut i pressen vid 3–0-målet också.

Det var en dyster dag för Manchester United då Champions League-drömmen förmodligen sprack. Louis van Gaal envisades med att byta in Ashley Young som striker och behålla Anthony Martial på vänsterkanten (det är svårt att förstå logiken där).
Timothy Fosu-Mensahs energifyllda spel på högerbacken var den enda ljuspunkten.

Mitt omgångens lag:
Ben Foster, West Bromwich (2)
————————————–
Héctor Bellerín, Arsenal (6)
Wes Morgan, Leicester
Daley Blind, Manchester United (2)
Martin Olsson, Norwich
————————————–
N’Golo Kanté, Leicester (6)
Fernandinho, Manchester City (3)
————————————–
Pedro, Chelsea (3)
Kevin De Bruyne, Manchester City (5)
Coutinho, Liverpool (5)
————————————–
Sergio Agüero, Manchester City (5)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Ruben Loftus-Cheek (Chelsea), Karl Darlow (Newcastle), Timm Klose (Norwich), Mousa Dembélé (Tottenham), Dimitri Payet (West Ham), Alex Iwobi (Arsenal), Alexis Sanchez (Arsenal), Dieumerci Mbokani (Norwich).

Ytterligare en meriterad, etablerad tränare gör entré i Premier League.

Antonio Conte tar över Chelsea i sommar.
Nästa säsong blir det hjärnornas krig i England.

I tuffa tider får man försöka se det positiva. Greppa efter halmstrån om ni så vill.
Premier League har sedan länge tappat sin hegemoni i Europa-fotbollen. De bästa spelarna finns inte längre på öarna och ingen spelare från ligan fanns med i senaste FifPro XI.
Men topptränarna vallfärdar till Premier League.
Nästa säsong har vi Pep Guardiola i Manchester City, Jürgen Klopp i Liverpool, José Mourinho (?) i Manchester United och Antonio Conte i Chelsea.
Den sistnämnde blev bekräftad idag. Det var ingen nyhet då det varit på gång en längre tid, men inte desto mindre intressant.
Antonio Conte har skaffat sig en status som ett av världens mest eftertraktade tränarnamn.
Vi som minns honom som spelare i Juventus kommer ihåg en hårt arbetande mittfältare, tvåvägsspelare, som aldrig vek ned sig.
Som tränare har han tagit sig till ännu högre höjder.
Han började i Arezzo och via Bari, Atalanta och Siena tog han över Juventus 2011. 
Första säsongen slutade med stor succé och ligaguld. Sedan upprepade han bedriften två år i rad innan han tog över det italienska landslaget.
Antonio Conte beskrivs som en duktig inspiratör och man-manager. Han fick Carlos Tévez att prestera sitt livs fotboll och mig veterligen har han kunnat hantera alla sorters spelare i Juve. Han har själv berättat att han gärna värvar speciella karaktärer.

Hans fotbollsfilosofi är ofta debatterad. I Juventus formerade han ofta ett 3-5-2, men jag skulle inte stämpla honom som en 3-5-2-tränare. Tvärtom har han använt sig av många olika formationer: 4-4-2, 4-3-3, 4-4-2 (diamant), 4-2-4, 3-5-2. 
Det där med 4-2-4 är intressant. Antonio Conte själv hävdar att det i själva verket var ett enkelt, rakt 4-4-2.
Så här sa han för ett antal år sedan, enligt Juventusit:
– Det har varit för mycket snack om vårt sätt att spela. Det är faktiskt ett 4-4-2. Jag vet att udda saker ger heta diskussioner. Om jag istället sagt 4-4-2 istället för 4-2-4 i början hade vi inte pratat om ”innovation”. Det är ett normalt 4-4-2. I England använder sig många lag av den formationen, som täcker zonerna på planen på det bästa sättet, enligt mig.
Antonio Conte släppte tankarna på 4-2-4/4-4-2 när Andrea Pirlo anslöt.

Jag är inte så säker på att Conte tar med sig sin trebackslinje till Premier League. Den fungerar fint i Serie A där det traditionellt är mindre fokus på kantspel än i Premier League.
Antonio Conte förespråkar en mer direkt fotboll än den rent possession-baserade. Hans lag präglas av aggressivitet och högre press.
Vad han väljer för spelsätt i Chelsea? Det kommer att styras av vilka spelare klubben signar i sommar. Men om Antonio Conte får välja hämtar han nog in löpstarka tvåvägsspelare av samma snitt som Willian. Då kommer han ha fotbollsarbetare som kan utföra hans idéer som bygger på kollektivism och hårt arbete.
Det ska bli spännande att följa vad Antonio Conte kan uträtta i England.