Ett alldeles för sent omgångens lag, men det här gäller alltså omgång 28, veckomatcherna som spelades förra veckan. Vi har fortfarande en elva som avvaktar en ospelad match.
Omgångens spelare: Jordan Henderson, Liverpool.

Mitt omgångens lag:
Thibaut Courtois, Chelsea (2)
—————————————–
Phil Bardsley, Stoke
Gary Cahill, Chelsea
Emre Can, Liverpool (2)
Keiran Gibbs, Arsenal
—————————————–
Jordan Henderson, Liverpool (2)
—————————————–
Jesús Navas, Manchester City
David Silva, Manchester City (6)
Sadio Mané, Southampton (2)
Alexis Sanchez, Arsenal (6)
—————————————–
Charlie Austin, QPR (2)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
John Terry (Chelsea), David De Gea (Manchester United), Aleksandar Kolarov (Manchester City), Moussa Sissoko (Newcastle), Carl Jenkinson (West Ham), Jon Walters (Stoke), Victor Moses (Stoke), Danny Rose (Tottenham), Eden Hazard (Chelsea), Gabriel Agbonlahor (Aston Villa), Michael Dawson (Hull City), Andy Robertson (Hull City), Cheikhou Kouyaté (West Ham).

***
Det här blev en kortare, pliktskyldig, version av omgångens lag på grund att jag haft mycket med annat och sjukdom.

Han var spelaren som skulle ge Manchester United spets och stjärnglans.
Igår kulminerade Angel Di Marías floppsäsong med ett rött kort i FA-cupkvartsfinalen mot Arsenal.
Kan han hitta formen igen?

Manchester United jagade desperat efter stora namn i somras när Louis van Gaal fick uppdraget att bygga om truppen.
I slutet av augusti spenderades 60 miljoner pund på Angel Di María. Argentinaren hade fått spela andrafiolen bakom Cristiano Ronaldo och Gareth Bale, men sista halvåret började han få sitt rättmätiga erkännande som en världsklasspelare. Alla kunde ju se tempot han bidrog till, de kirurgiskt precisa passningarna och det lojala defensiva arbetet.

Så det var inte vilken spelare som helst som gjorde entré på Old Trafford. Det var en spelare som inte bara skulle höja Manchester United utan hela ligan.
Det började oförskämt bra.
I debuten borta mot Burnley var han bäst i Manchester United. I hemmadebuten mot QPR var han bäst i Manchester United. I matchen efter borta mot Leicester var han återigen magisk och gjorde ett av säsongens mål med en läcker lobb. Hans inlägg var dödliga. Målchans varje gång.
Där och då framstod Angel Di María som ett kap. Hans spetskompetens hade gett Manchester United en ny dimension och han gjorde slarvsylta av begrepp som ”anpassningsperiod”.
Men sedan avtog farten i takt med att Louis van Gaals bygge började krackelera.
Angel Di María blev skadad och sedan dess har han aldrig hittat rytmen igen.

Under den här vintern, när spelet hackat betänkligt, har ändå varit Manchester United ett bättre lag med Angel Di María än utan honom. Det säger dock mer om United än om spelaren. I ett sidledsspelande lag har han varit den som åtminstone försökt få saker att hända.
Problemet är att han inte varit bra/skarp nog för att klara av det. Hans passningsprocent är låga 77,7, men hans ”key passes” endast 2,3/match. Den siffran borde vara högre med ett sådant risktagande i spelet.
Di Marías 3 mål och 8 assist är klart godkänt, men en del av dessa assist är från fasta situationer. Jag trodde han skulle leverera mer framspelningar från ”open play”.
Men sedan den tidiga hösten har Di María aldrig hittat rätt i van Gaals uppställningar. En förklaring är förstås holländarens dribblande mellan system, men inte enbart. När Di María användes i en ny roll som anfallare borta mot Manchester City gjorde han en bra match efter en rad anonyma insatser.

Igår kom kulmen i mötet med Arsenal. Angel Di María sköt tätt utanför när han chansen att sätta 2–1. Senare blev han utvisad.
Varningen för filmning går att diskutera. Jag har sett spelare som får frispark för mindre (även om Di María så klart överdrev).
Men hans reaktion – att grabba tag i tröjan på domare Michael Oliver var helt oförsvarbar. Pinsam.
Det röda kortet var korrekt och Di María fick vandra till omklädningsrummet i förvissningen om att Manchester United bränt den sista titelchansen denna säsong.

Vad händer nu? Vad betyder det här för hans United-karriär?
Är det ett tecken på att han är ur balans? Ja, definitivt.
Men jag vågar inte hamra fast att det i sin tur gör det svårare att komma tillbaka.
Den här typen av händelser kan också bli en väckarklocka. Spelaren är väl medveten om att han inte levt upp till förväntningarna senaste månaderna. Nu gjorde han ett snedsteg och får därför tid att reflektera över hur han ska ta sig ur svackan.
Svackan är onekligen djup och det kommer krävas hårt arbete för att gräva sig upp.
Är det något Angel Di María varit beredd att göra tidigare i sin karriär är det att jobba hårt.
Form är tillfällig och klass är beständig. Nu är det upp till Angel Di María att bevisa att han har det senare.

Förr var den nickstarke targetspelaren ett givet inslag i alla lag.
Nuförtiden är det den sällsynte jokern som motståndarna får allt svårare att hantera.

Tänker man tillbaka på brittisk fotboll på 90-talet, kommer man osökt att tänka på stora, buffliga centertankar. Alla lag hade en sån.
På den tiden, med tvåmannaanfall, var det standard att ha en stor, nickstark anfallare bredvid en mindre, djupledslöpande spelare. Big man/little man.
Gamle Evertonhjälten Duncan Ferguson var prototypen för den sortens spelare. Han var stor, stark och hade sina främsta kvaliteter i huvudspelet. Den sortens spelare passade utmärkt för dåtidens fotboll. Att ha två små, rappa strikers, ansågs otänkbart. Tankefel. Hur skulle de kunna få fast bollen? Vem skulle ta första duellen när bollen kom flygande från målvakt/backlinje?
I takt med att fotbollen förändrades och blev mer passningsinriktad ville tränare ha en extra spelare på mittfältet. Det ledde i sin tur till att lag började spela med en ensam anfallare. Och då krävdes ett större register hos anfallarna än att bara kunna nicka ned bollar – kravbilden förändrades.

Det här har gjort att nickspecialisten är på utdöende. Visst, det hänger fortfarande kvar en Peter Crouch i Stoke, men Mark Hughes har ibland föredragit andra anfallstyper. I början av säsongen använde han sina snabba, kontringsstarka spelare, Mame Biram Diouf, Bojan Krkic. När Stoke satsar på små anfallare är det ett tecken i tiden.
Det optimala är förstås att hitta anfallare som både kan nicka, springa, dribbla och skjuta, en Didier Drogba, men de är svåra att få fram. Dagens generation anfallare är mindre till storleken, mer tekniska.
Det här har slagit mig tidigare, och det är på intet sätt nytt för denna säsong, men det som blir mer och mer påtagligt är hur nickspecialisten fått en renässans genom att denne är så sällsynt. I och med att försvarare alltmer sällan ställs mot det här hotet så är de ovana när det väl sker.
Igår tog Liverpool emot Blackburn i FA-cupen (0–0, omspel). Gary Bowyers gäng gjorde det briljant defensivt när de neutraliserade ett formstarkt hemmalag. Brendan Rodgers skyllde på låg energi till följd av hårt matchande, och det låter rimligt, men det förklarar inte varför de hade såna problem med Rudy Gestede.
Den tidigare Cardiff-anfallaren har inte gjort några större väsen av sig i engelsk fotboll och dessförinnan tillhörde han ”bara” Metz i Frankrike.
Men han sysselsatte på egen hand Liverpools trebackslinje igår tack vare sin spetskompetens i luftrummet. Den kvaliteten blev än mer påtaglig efter det att Martin Skrtel tvingats utgå (efter just en duell med Gestede). Det kändes som Gestede var ett hot varje gång en luftboll svingades in i Liverpools straffområde.

Det här händer ganska ofta numera, upplever jag. Bobby Zamora har haft sådana matcher för Queens Park Rangers. Han är begränsad som spelare, men fysiskt är Zamora ett monster och tack vare sitt huvudspel kan han, i den enskilda matchen, var ostoppbar. Andy Carroll har varit effektiv för West Ham när han väl varit hel. Peter Crouch fyller fortfarande sin funktion i Stoke och Marouane Fellaini har utgjort Louis van Gaals ”plan b” i Manchester United.
Den store, nickstarke anfallaren är ett effektiv vapen.
Försvararna har fasligt svårt att hantera detta.
Dagens försvarare, vill säga. Jag har svårt att tro att Gary Pallister, Steve Bruce, Steve Bould och Tony Adams hade legat sömnlösa inför duster med såna här spelare. De var själva oerhört starka i luftrummet.
Mittbackarna och deras roll har ju också förändrats och min uppfattning är att det idag finns färre nickstarka mittförsvarare i Premier League än på 90-talet. Idag förväntas du som försvarare även kunna sätta ett vettigt uppspel, inte bara skicka upp bollen mot en blå himmel.
Precis som genomsnittsanfallaren har förändrats har den genomsnittlige mittbacken också gjort det.
Därför våras det för Peter Crouch, Rudy Gestede, Bobby Zamora & Co.

Everton är på väg mot en fiaskosäsong.
Här synar jag några av orsakerna till att laget inte kunnat upprepa succén från ifjol.

Everton var en av förra säsongen stora överraskningar. Med Roberto Martínez som ny manager utmanade laget länge om fjärdeplatsen och man gjorde det med en ny spelidé.
I somras spände man bågen ytterligare med köpet av Romelu Lukaku för över 300 miljoner kronor.
Den värvningen skulle markera en satsning uppåt i tabellen, en allvarlig intention att slåss om Champions League-biljetter.
Men Everton har istället tagit ett steg tillbaka.
Nu är laget inblandat i en bottenstrid.
Efter 28 omgångar har Everton bara tagit 28 poäng. Senast man hade en liknande poängskörd var på 1950-talet och då åkte man ur ligan ett år senare.
Är Everton för bra för att åka ur?
Ja, de borde vara det. Tittar man på deras startelva finns det stora kvaliteter i laget.
Men som laget agerar nu är man inte ”för bra” för att åka ur. Inget lag är för bra för att åka ur om man inte tar tillräckligt med poäng.
Här tittar jag närmare på orsaker till att Everton inte får till det.

Formsvaga stjärnor
Ni minns säkert hur vassa Ross Barkley och Romelu Lukaku var i inledningen av förra säsongen. Barkley framstod som Englands mest lovande spelare. Den offensive mittfältaren blandade fysik med teknik på ett sätt som kan jämföras med en ung Wayne Rooney. Samtidigt spelade Romelu Lukaku på ett sätt som fick folk att ifrågasätta José Mourinhos omdöme.
Den här säsongen är situationen annorlunda. Ross Barkley har gjort ett mål och en assist på 19 matcher (fyra inhopp). Utan självförtroende har han trampat sig djupare och djupare i kvicksanden. Romelu Lukaku har, dessvärre, demonstrerat sina begränsningar och hans sju mål på 28 matcher (varav tre inhopp) är långt under förväntningarna.

Barkleys och Lukakus svaga form har inneburit problem för Everton. Steven Naismith är ingen spelare som bär en offensiv, däremot kan han krydda en redan fungerande uppställning med sitt osjälviska och oförutsägbara löpande.

Veteraner som sjunger på sista versen
I början av säsongen minns jag att jag noterade hur Phil Jagielka och Sylvain Distin över en sommar plötsligt framstod som sega och trötta. Och det är klart – Jagielka är 32 år och Sylvain Distin fyller 38 senare i år. Det är naturligt om deras kurvor pekar nedåt.
Jagielka har i flera år varit en av ligans mest pålitliga spelare, med en oförskämt hög lägstanivå. Distin har varit ett fysiskt fenomen som trots att han närmar sig 40-strecket hängt med betydligt yngre anfallare.
Men i höstas var det som om tiden kommit ikapp dem. Och med unge John Stones otillgänglig hade Everton problem.
Bakom dessa har Tim Howard inte alls varit sig lik. Förra året var amerikanen trygg och säker, nu har han blandat och gett en längre tid. Målen han släpper in har inte varit jättetavlor, som Guillaume Hoaraus långskott i Europa League, Sone Alukos kvittering för Hull och Leciesters två mål häromveckan. Men en Howard i form hade grejat dessa.
Enligt Optas statistik är Tim Howard den målvakt i Premier League som gjort flest misstag (errors) som lett till baklängesmål.
Ändå har han hållit Joel Robles utanför laget, en målvakt som höll nollan tre raka matcher.
Den veteran som åldrats allra mest över senaste tolvmånadersperioden är dock Gareth Barry. Ifjol var han en frälsare när han anslöt på lån och gav Everton stadga på mittfältet.
Den här säsongen är Barry ytterst ordinär. Han har startat 16 av 17 senaste matcherna, vilket renderat blott en seger i ligan och en i Europa League.

Europa-spelet
Europa League har skördat många offer senaste åren och det är ingen tvekan om att den turneringen dränerar lag på energi.
Lagen i Champions League har råd att stärka trupperna för att klara av dubbelspel, men de mindre pengarna i Europa League ger inte samma möjligheter.
Det finns en rad exempel på klubbar som kämpat till sig en Europa League-biljett för att nästa år få betala priset.
Everton har gått tämligen bra i Europa League, laget vann sin grupp före Bundesliga-tvåan Wolfsburg, och är vidare till åttondelsfinal. Förmodligen har spelarna kunnat slappna av i Europaspelet medan man känner kniven mot strupen i ligaspelet.
Frågan är om Roberto Martínez vågar prioritera Europa League-matcher nu när läget i ligan är så prekärt.

Roberto Martínez tro på systemet
När Roberto Martínez anställdes i Everton såg jag en uppenbar risk för kulturkrock.
Everton hade under David Moyes gjort sig känt som en fanbärare för den raka, brittiska fotbollen. Längre spel upp på en Marouane Fellaini eller en Tim Cahill. Kantspel och inlägg mot dessa nickspecialister.
Roberto Martínez stod för något annat. Under sin tid i Wigan förespråkade han – och stod fast vid – en passningsinriktad fotboll.
Han tog med sig dessa idéer till Everton och det var otroligt att se redan i premiären för 1,5 år sedan, borta mot Norwich, vilken revolution han var på väg att genomföra.
Det fysiska Everton var ersatt av ett passningsorienterat, kvickare lag.
Resultaten lät inte vänta på sig. Everton skuggade toppen under hela säsongen.
Där och då framstod Roberto Martínez som ett geni, men tolv månader senare är spanjoren istället ifrågasatt och hans spelidé framstår som naiv.

När säsongen började försökte Everton spela sitt passningsinriktade spel. Men utan Ross Barkleys initiativförmåga och utan formstarka yttrar och ytterbackar som ifjol har passningsspelet gett noll och inget.
Mellan raderna har man kunnat läsa att spelarna velat ha ett rakare spel, ett längre spel, för att kunna utnyttja styrkorna hos strikern Romelu Lukaku.
Roberto Martínez har statt fast vid sin filosofi. Jag ser inga problem med det, men han kanske skulle kompromissa lite, tvista lite, för att ge laget större chanser att ta poäng?
Legendariske Evertontränaren Howard Kendall anser att Everton borde anamma Tony Pulis-tänket. Istället för att gå ut med inställningen att spela och underhålla borde de tänka omvänt. Motståndarna får stå för underhållningen.
Det ska bli intressant att se om Roberto Martínez är beredd att gå den vägen.
I Wigan valde han att hålla fast vid sin linje. Laget vann många hjärtan och de neutrala åskådarna höll nog en tumme för att de skulle klara kontraktet, men det gjorde man inte.
Jag tror verkligen inte att Everton hamnar i samma sits. Det återstående spelschemat, där man inte har så många möten med topplagen, talar för att de grejar det. Truppens kvalitet talar för att de grejar det. Det faktum att det finns ett gäng ”plankor” i ligan talar för att de grejar det.
Allt annat vore ett monumentalt fiasko.

Efter 13 matcher utan seger och en massa sorger och ännu fler bedrövelser hade Aston Villa äntligen lite flyt.
Med sekunder kvar av derbyt mot West Bromwich skänkte den olycklige Ben Foster en straff som Christian Benteke placerade i nät.

Slutet var osannolikt. Alla räknade ju med ett kryss, ett gungande Villa Park hade redan kalkylerat att få gå hem besvikna.
Då gjorde Ben Foster en ny tavla (i första halvlek höll han så när på att göra ”en Robert Green” och tappa in en boll mellan benen). Han misslyckades med att greppa bollen och kastade sig över Matt Lowton. Domare Moss hade inget annat val än att peka på straffpunkten. Christian Benteke, den formsvage anfallaren som inte hade gjort mål sedan december, stegade upp och den här gången hittade han rätt.
Tim Sherwood firade som om han vunnit Champions League i sista minuten. Efteråt talade han om att han vunnit på jackpott och visst, de är tre poängen kan vara värdefulla. Om Aston Villa klarar kontraktet kan du skänka en tanke eller vinflarra till Ben Foster. Det är möjligt att han hade tappat den också.

Kollega Wennman har redan skrivit om matchen så jag behöver inte gå närmare in i detalj och berätta hur pigg och vass Gabby Agbonlahor var. Hans första halvlek där han rullade in 1–0 mellan benen på Ben Foster var briljant.
Jag kan istället fokusera på Tim Sherwood.
Den före detta Tottenhamtränaren fick förtroendet att ta Villa ur krisen. Starten har inte gett mycket, men igår kom första segern och detta sedan han laborerat med en mittfältsdiamant.
Tim Sherwood fick smeknamnet ”Tactics Tim” för sin sorgfria inställning under tiden i Spurs. Det påverkades självklart av kontrasten mellan honom och företrädaren André Villas-Boas.
Nu har ”Tactics Tim” alltså skissat fram ett diamantmittfält. Igår startade Villa med Ashley Westwood i den defensiva positionen, Fabian Delph och Tom Cleverley i de ”indragna kantrollerna” och Charles N’Zogbia som mittfältsspets. Uttagningen av N’Zogbia var överraskande, men han skötte sig bra.
Det här gav ett tvåmannaanfall och Christian Benteke och Gabriel Abgonlahor kunde därigenom fungera som en traditionell strikerduo: En targetspelare (Benteke), en löpare i djupled (Agbonlahor).
Första målet var resultatet av det samarbetet och det ska bli intressant att följa framöver.
Aston Villa har använt tremannaanfall, eller en ensam striker senaste åren, men på pappret är Benteke/Agbonlahor ett intressant par.

Aston Villa dominerade matchen och vann rättvist. De hade 58 procent av bollinnehavet, definitivt en följd av att diamanten gav centralt övertag. Kan de göra det mot starkare motstånd (och då talar jag inte om blåsiga kvällar i Stoke)? Jag tvivlar på att Aston Villa, ett utpräglat kontringslag senaste åren, kan börja dominera matcher och vinna.
Men om de gör det i fler matcher med nya systemet? I så fall har Tim Sherwood snickrat fram något genialt. Då kanske hans smeknamn kan uttalas utan den raljanta undertonen…

***
Aston Villas Alan Hutton skulle förstås ha fått rött kort för sin bryska stämpling i slutminuterna på Saido Berahino. Det är något fel på regelverket när sådant inte kan bedömas i efterhand för att domaren har sett situationen (och bedömt den felaktigt).

***
Jag gillade det jag såg av unge Jack Grealish när han kom in för Aston Villa. Där finns potential att bygga vidare på.

Det är brist på bra mittbackar i toppfotbollen. Det är nästan alla överens om.
Kurt Zouma gör sitt bästa för att slå hål på den tesen.

När laguppställningarna presenterades inför Ligacupfinalen mellan Chelsea och Tottenham igår utbröt en stunds förvirring på Twitter. Skulle Gary Cahill spelas på mittfältet? Hade José Mourinho i avsaknaden av Nemanja Matic skissat på en fembackslinje?
Nej, valet var istället att spela unge försvararen Kurt Zouma på centralt mittfält bredvid Ramires.
Det var ett djärvt drag av José Mourinho, lite av en chansning och ett tag i första halvlek så det väl djärvt. Tottenham dominerade centralt. Men Kurt Zouma växte och hans insats infriade till slut alla förväntningar.

Chelsea vann Ligacupfinalen igår med 2–0 mot Tottenham. Planenligt. Spurs besegrade Chelsea i Ligacupens final för sju år sedan och jag kunde inte se dem göra det igen. Hur het Harry Kane än må vara, hur spännande Mauricio Pochettinos trupp må vara. Jag anade att Chelseas tyngd och erfarenhet skulle fälla avgörandet.
Så blev det också. Spelmässigt var det jämnt, Christian Eriksen drog en frispark i ribban (finns det någon bättre frisparksskytt i hela Europa för tillfället?), men Chelsea gjorde målen.
John Terry satte 1–0 och Diego Costa prickade in 2–0 via Spursben.
Chelseakaptenen Terry var finalens gigant. Resolut, placeringssäker och kapabel till brytningar i världsklass.
Men jag fastnade ändå på hans arvtagare.
Kurt Zouma startade alltså på mittfältet. Men obekväm i rollen? Till en början kanske, men ju längre matchen led, desto mer plats tog han. 20-åringen agerade stabilt, täckte ytor och spelade enkelt.
– Zouma är den nye Marcel Desailly. Det var svårt att spela på mittfältet. Han var tvungen att var kvick. Men vi förberedde honom innan utifall vi behövde använda honom där. Med Ramires och Fàbregas på mittfältet hade vi inte vunnit, sa José Mourinho.
Stora ord från en stor tränare om det som kan bli en stor spelare.

Jag älskar det jag sett av Kurt Zouma hittills i Chelseatröjan. Han började säsongen på bänken och i höstas när John Terry och Gary Cahill ledde ett vattentätt försvar såg det ut som om Zouma skulle få vänja sig vid en roll som reserv. Men så tappade Gary Cahill formen i vintras, José Mourinho kastade in Zouma och fransmannen övertygade så mycket att han spelade till sin en mer eller mindre ordinarie tröja.
Det jag gillar är att Zouma framstår som en ”proper defender”. Han är rejäl, fysisk, positionssäker och kan tackla. Sådana finns det alldeles för få av i fotbollsvärlden för tillfället.
Det känns som alla toppklubbar i Europa är på jakt efter mittbackar. Alla önskar att de hade en försvarare av Kurt Zoumas ålder och cv.
Chelsea säkrade honom i januari ifjol och lånade tillbaka honom till Saint-Étienne.
José Mourinho förklarade att han utvecklat Raphaël Varane till en världsback under tiden i Real Madrid och att han kunde göra samma sak med Zouma.

När affären blev klar hade Lyon-födde Zouma varit en av Europas mest jagade tonåringar i ett par år. Sedan debuten som 16-åring hade han kopplats samman med en rad storklubbar.
Zoumas föräldrar döpte honom till Kurt efter en av Jean-Claude van Dammes rollkaraktärer. Tanken var att han skulle vara tuff. Hans mellannamn är ”Happy”, han skulle vara ”tuff men glad”.
Att han är tuff råder det inga tvivel om. Kurt Zouma stängdes av tio matcher i november 2013 för en tackling mot Thomas Guerbert i Sochaux. Den senare bröt benet och ankeln till följd av duellen (där dock Zouma träffade bollen först).
– Jag var ledsen för spelarens skull. Jag skadade honom, men det var inte meningen. Han lirar med min brorsa i Sochaux och han är okej igen. Som försvarare måste jag göra tacklingar som den. Veckan före gjorde jag samma tackling mot Edinson Cavani och tog bollen.
John Terry har stått för tuffhet och pondus i Chelseas försvar i över ett decennium.
Med Kurt Zouma kan det arvet föras vidare.

Hösten var becksvart.
Men Liverpool grävde sig upp ur grottan.
Nu har de lika stora chanser att greja en Champions League-plats som någon av de andra konkurrenterna som slåss om tredje- och fjärdeplatsen.

Ni minns säkert hur dyster hösten var på Merseyside.
Efter att förväntningarna tryckts upp i himlen efter den fantastiska fjolårssäsongen var det mesta som bortblåst för Liverpool. Avsaknaden av Luis Suárez var kännbar och när Daniel Sturridge samtidigt var långtidsskadad hade laget ingen pålitlig målkälla.
Vissa röster höjdes till och med för att Brendan Rodgers skulle få sparken.
Rodgers, hyllad från alla håll förra året, var pressad och tvungen att visa sina yppersta kvaliteter för att vända skutan.
Han lyckades.

Utan en given striker snickrade han på eft 3-4-3-system till bortamötet med Manchester United 14 december. Det blev förlust med 0–3, men insatsen var lovande.
Sedan dess har Liverpool tagit steg för steg åt rätt håll.
Visst, i veckan blev det respass i Europa League mot Besiktas, men Liverpool har inte förlorat en enda ligamatch sedan den där resan till Old Trafford när Brendan Rodgers 3-4-3-system såg dagens ljus.

Under den här utvecklingsprocessen har Liverpool fått handskas med beskedet att Steven Gerrard, lagets hjärta och själ, lämnar efter säsongen. Men istället för att halka efter toppen har de unga spelarna ställt sig upp och tagit ansvar.
Emre Can har vi redan hyllat, Philippe Coutinho är en annan som klivit fram som en galjonsfigur.
Tidigare har brassen varit ojämn, briljant ibland, anonym alldeles för ofta. Men senaste månaderna har den offensive mittfältaren burit lagets offensiv i många matcher. Hans roll i 3-4-3-systemet passar honom perfekt, han får kliva in från kanten, blir svårmarkerad och får hitta ytorna han vill hitta, bakom motståndarnas mittfält. Samtidigt är det defensiva ansvaret begränsat då han har täckning av en yttermittfältare/wingback som kan ta kanten.
Coutinho har varit en av ligans bästa spelare sedan nyår. Målet med kvarten kvar var hans tredje drömmål på kort tid. Han har gjort liknande kanonskott mot Bolton och så sent som förra veckan mot Southampton.

Liverpool vann rättvist, tycker jag. Manchester City kontrollerade bollinnehavet inledningsvis men hemmalaget spelade med förvånansvärt mycket energi med tanke på torsdagsmatchen i Europa League. Jordan Henderson skruvade in 1–0 vansinnigt vackert under en otrolig första kvart där Sergio Agüero hann med att pricka stolpen.
Manchester Citys kvitteringsmål osade kvalitet. Yaya Tourés maskerade, stenhårda passning till David Silva, Silvas löpning in ”between the lines”.
Andra halvlek var inte lika sevärd och tempostark. Det kändes som det skulle sluta 1–1, men Coutinho ville annorlunda.

Liverpool är (i skrivande stund) bara två poäng efter Manchester Untied på tredjeplatsen. Fyra Arsenal kan vid poäng mot Everton gå om United.
När Liverpool fick storstryk på Old Trafford i december talade inte mycket för att laget skulle greja fjärdeplatsen. Men nu?
Det känns som chanserna har ökat dramatiskt. Samtidigt som Manchester Uniteds spel hackar är Liverpool ungt, entusiastiskt och sevärt. Kurvan pekar uppåt, både kollektivt och individuellt. Idag satt Daniel Sturridge på bänken och senaste veckornas sensation Jordon Ibe var skadad. Ändå lyckades laget besegra Manchester City.
Brendan Rodgers ska ha enorm credit för sitt sätt att vända Liverpools säsong.
Om laget grejar en CL-biljett kommer han få välförtjäna hyllningar. Misslyckas de kommer få komma ihåg den här uppryckningen.
Det är så villkoren i den karga fotbolllsvärlden fungerar.

Ett försenat omgångens lag på grund av förra helgens tränarkurs, men nu har jag kollat ett gäng repriser så nu kommer elvan.
Simon Mignolet fick rättmätig kritik i höstas för sina svaga insatser, men senaste tiden har Liverpoolmålvakten hittat formen. Belgaren var riktigt bra mot Southampton och gjorde matchavgörande räddningar.
I backlinjen väljer jag Branislav Ivanovic, återigen målskytt, till höger. I mitten var Martin Skrtel mycket bra borta mot Southampton medan Ben Mee imponerade på vänsterbacken för Burnley. Per Mertesacker gjorde en katastrofal insats i veckans Champions League, men förra helgen var han en stöttepelare i de bakre leden borta mot Crystal Palace.
Jordon Ibes entré i Liverpools startelva kan bara beskrivas med ett ord: Succé. 19-åringen var en av planens bästa som wingback mot Saints. Ander Herrera var Manchester Uniteds bästa spelare, gjorde 1–0-målet, och förtjänade inte att vara i det förlorande laget på Liberty Stadium. Swansea vände matchen, mycket tack vare kloke Ki Sung-yeung, som dessutom satte 1–1-målet. David Silva var dominant för Manchester City och satte två av målen i 5–0-segern över Newcastle.
På topp väljer jag Edin Dzeko och Diafra Sakho. Den sistnämnde var riktigt bra för West Ham och kanske kan hitta målformen igen som han visade i början av säsongen.
Omgångens spelare: David Silva, Manchester City.

Mitt omgångens lag:
Simon Mignolet, Liverpool
———————————————
Branislav Ivanovic, Chelsea (7)
Martin Skrtel, Liverpool (2)
Per Mertesacker, Arsenal
Ben Mee, Burnley
———————————————-
Jordon Ibe, Liverpool (2)
Ander Herrera, Manchester United (2)
Ki Sung-yeung, Swansea
David Silva, Manchester City (5)
———————————————-
Edin Dzeko, Manchester City (3)
Diafra Sakho, West Ham

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Aaron Cresswell (West Ham), Nathaniel Clyne (Southampton), Philipp Wollscheid (Stoke), Scott Sinclair (Aston Villa), Jason Shackell (Burnley), Eden Hazard (Chelsea), Yannick Bolasie (Crystal Palace), Mesut Özil (Arsenal), Robert Green (QPR), Nikica Jelavic (Hull City), Dame N’Doye (Hull City), John O’Shea (Sunderland), Jonjo Shelvey (Swansea), Yaya Touré (Manchester City), Estéban Cambiasso (Leicester), Wes Brown (Sunderland), Samir Nasri (Manchester City).

***
Omgångens mål: Coutinho drog i väg ett skruvat skott som letade sig in i krysset, ribba in bakom Fraser Forster. Ett magiskt mål.
Omgångens manager: Sean Dyche, Burnley. Bärgade en poäng borta mot Chelsea – en bragd.
Omgångens floppspelare: Christian Benteke, Aston Villa. Anfallaren visar usel form, vilket har lett till ett personligt möte med nye tränaren Tim Sherwood.

Ni kanske undrar varför det inte blev något inlägg från förra helgens Premier League-omgång. Anledningen var enkel. Jag var ute på Bosön för den andra delkursen av tränarutbildningen. Så det får bli några rader om den istället.
Jag märkte av reaktionerna att förra månadens inlägg om tränarkursen var uppskattat hos åtminstone en del av er. Då flera av er någon gång tränat ett ungdomslag eller åtminstone funderat på att göra det kan det här fungera som en liten försmak av vad som väntar. Här kommer en liten inblick i vad vi sysslade med på den andra fyradagarskursen.

Första delkursen handlade som ni säkert minns om att förhindra speluppbyggnad, det vill säga försvarsspel. Då tittade vi närmare på kollektiva försvarsmetoder som centrering, överflyttning, retirering och så vidare.
Den här gången var temat speluppbyggnad.
När det gäller speluppbyggnad kan man tala om två ytterligheter i valet av arbetssätt: Hög eller låg risk.
Med låg risk menas ett passningsspel efter marken där man tar sig fram genom att vinna spelyta för spelyta. Med hög risk i speluppbyggnaden menas längre bollar (det är större risk att man förlorar bollen om man slår en längre passning än en kort). Att spela med hög risk innebär att hoppa över minst en spelyta i uppspelsfasen. Spelytorna vi talar om är Utgångsyta (framför motståndarnas anfallare), Spelyta 1 (framför motståndarnas mittfält), Spelyta 2 (framför motståndarnas backlinje) och Spelyta 3 (bakom motståndarnas backlinje).

Vi fick titta på en repris av Champions League-mötet mellan Schalke 04 och Real Madrid och analysera lagens arbetssätt i speluppbyggnaden. Schalke, med sin 5-3-2-uppställning, använde ofta ett rakt spel mot targetspelaren Eric Choupo-Moting medan Real Madrid varierade mellan kortpassningar, djupledsspel och effektiva spelvändningar. I grupper fick vi diskutera lagens arbetssätt, utgångspositioner och vilka roller spelarna hade.
Vi repeterade modellen för bollhållarens alternativ. Som felvänd kan du: a) Vända upp, b) Passa till understöd, c) Skarva. Som rättvänd kan du a) Driva, b) Använda anfallsvapen, c) Avsluta, d) Passa.
Av anfallsvapen finns, individuella: Utmana, Finta, Dribbla, Avledande rörelser. Kollektiva: Väggspel, Överlappning, Motrörelser, Korslöpning, Överlämning.

Vi gick vidare och tittade på de kollektiva anfallsmetoderna: Spelvändning, Djupledsspel, Uppflyttning, Uppspel. Notera här att Uppflyttning både kan användas som försvarsmetod (för att ställa en motståndare offside eller som anfallsmetod (för att behålla lagets formation och ge spelalternativ längre fram i plan).
Vi fick titta på Fifas rapport från senaste VM-turneringen och slutsatserna man drog.
Dels över var målen görs (surprise: de flesta målen görs i straffområdet). Man konstaterade att fembackslinjen fick en renässans (för fördjupning, läs min analys från i somras) och att tränare blivit mer och mer benägna att ändra spelsystem. Argentinas Alejandro Sabella använde i princip olika spelsystem i varje match och nådde VM-final. Vi som minns öppningsmatchen mot Bosnien kommer dock ihåg att valet av en fembackslinje från start mot Bosnien med en ensam anfallare var en av turneringens största taktiska missar (Sabella insåg det och ändrade till andra halvlek den gången).

Dag två diskuterade vi senaste trenderna inom fotbollen och vad det får för konsekvenser för hur vi tränar. Vi fick även lite tips kring positionsanpassad träning med Svenska fotbollförbundets matris om hur träningen ska bedrivas. Effektiv träning innebär många repetitioner i så matchlik miljö som möjligt. Men ibland måste man gnugga i övningar som ger många repetitioner och däri ligger utmaningen. Balansen mellan dessa.
På lördagen skulle vi i grupper om två och två leda en övningsgrupp (inkallade ungdomslag) i antingen Uppspel med låg risk/hög risk, Spelvändning, Uppflyttning eller Djupledsspel kant/centralt.
Jag fick assistera min kurskamrat Andreas när han ledde en övning i (offensiv) uppflyttning. Ett halvlurig uppgift då man sällan nöter detta.

Dag 3, i söndags, handlade det om att leda övningar i anfallsvapen på offensiv planhalva. Då talar vi om väggspel, motrörelse, skapa 1 mot 1, överlappning, korslöpning och överlämning.
Då var det min tur att leda, den här gången hade vi besök av Vasalunds duktiga 16-åringar. Eftersom deltagarna fick välja fritt denna gång var det tre deltagare som valde överlappning (ingen valde det förlegade överlämning). Så när jag som siste man för dagen ledde min övning valde jag att koppla ihop överlappning med motrörelse i min övning för att införa något nytt moment. Anfallarna instruerade jag i avledande löpningar, ett av de individuella anfallsvapnen.

Senare under dagen tittade vi närmare på de olika spelsystemen, eller rättare sagt de olika fördelarna/nackdelarna med olika formationer. Typ att ett 4-4-2 har lätt att skapa 2 vs 1 mot ytterback i ett 4-3-3. Och tvärtom att ett 4-4-2 rätt ofta centrerar mot ett 4-3-3 i försvarsspelet. Rätt grundläggande. Vi vidrörde olika val av press-strategi här, inåt eller utåt, men vi gick aldrig djupare i det ämnet.
Under det här avsnittet fick vi genomföra ”teoretiska matcher” på taktiktavlan. I grupper två och två skulle vi med ett tilldelat system (min grupp fick 4-2-3-1) möta andra system och förklara hur vi skulle försvara och anfalla. Hur vi skulle styra våra motståndares uppspel och vilket arbetssätt vi skulle använda i försvarsspelet.

Dag 4 var den som många såg fram emot, då fotbollsfys-experten Jimmy Högberg kom på besök.
Det här området kännetecknas av nya rön och metoder, men i grunden handlar det om att syftet med alla övningar bör vara att spelare ska: 1) Få bättre kvalitet i sina fotbollsaktioner, 2) Kunna göra fler aktioner (kvantitet), 3) Kunna bibehålla mer kvantitet matchen igenom, 4) Bibehålla bra aktioner.
Här har träningsmetoderna förändrats radikalt från när jag var ung fotbollsspelare. Då gav vi oss ut i löparspåret och sprang en mil. Idag förespråkas intermittent träning, det vill säga intervaller. Det bästa sättet att bygga upp fotbollskondition är att spela mycket fotboll och arbeta på liknande sätt som spelare gör i match. I I undersökningar kan man se att en spelares rörelsemönster ser ut enligt följande:

Stående: cirka 20 procent (av matchtiden).
Gång:  35 procent.
Baklänges: 3-4 procent.
Jogging: 15 procent.
Lätt löpning: 15 procent.
Ryck/snabb löpning/halvsnabb löpning: 5 procent.
De flesta högexplosiva fotbollsaktioner varar endast i 2-3 sekunder. Få, väldigt få, löpningar är upp emot 40 meter.
Analyser av manliga elitfotbollsspelare visar att de rör sig cirka 9–14 kilometer per match (0,5–3,0 procent av tiden är med boll), med ett genomsnitt på 10,8 kilometer. Den här siffran skiljer sig inte väsentligt om man jämför med damspelare eller spelare i lägre divisioner. Den stora skillnaden ligger i antalet högintensiva löpningar. Det finns spelare som nått upp i 100 maxlöpningar under en och samma Champions League-match.
Visste ni förresten att antalet högintensiva löpningar i Premier League mellan säsongen 2006/07 och 2012/13 ökade med 80 procent samtidigt som den totala distansen spelarna sprang minskade med 2 procent?

Det är såna här saker som framtidens tränare – till skillnad mot dåtidens tränare – bör ha koll på och ta hänsyn till när man gör sitt träningsupplägg. Jag skulle säga att det allra flesta tränare tar hänsyn till det idag och jag känner inte till något fotbollslag längre som ger sig ut på långdistanslöpningar i skogen.
Den här avdelningen – träningslära – handlar också om att man som tränare skaffar sig kunskap/erfarenhet om hur olika övningar belastar spelarna och hur man med olika knep kan styra den nivån. 4 vs 4 belastar på ett sätt, 6 vs 6 belastar på ett annat.

Nu dröjer det till november innan den tredje delkursen (av fyra) går av stapeln.

***
Läs mer:
Inblick i tränarkurs, del 1.

Hur bra är egentligen Premier League?
Efter en sådan här vecka är det oundvikligt att undra.

För ett par veckor sedan säkrade Premier League ett nytt historiskt tv-avtal. Kontraktet värt cirka 60 miljarder kronor över tre år underströk än en gång ligans lyskraft.
Premier League regerar marknadsmässigt. Varje helg följs ligamatcherna på öarna av hundratals miljoner världen över.
Men Premier League har tappat på planen.
Åren 2007-09, tre år i rad, var tre av fyra semifinallag i Champions League från England.
Under den är tiden fanns en uttalad ”Big Four” i engelsk fotboll, fyra klubbar som prenumererade på CL-biljetter, och som sällan behövde oroa sig för att bli utan den ekonomiska jackpotten. Mellan åren 2006-2009 nådde alla dessa fyra klubbar CL-final, vilket vittnar om Premier Leagues imponerande bredd.
Där och då kändes det som att engelsk fotboll hade en särställning. Inte om tronen – semifinaldominansen ledde bara till en seger, Manchester United 2008 – men om bredden.
Premier League stod för underhållning, spänning – och kvalitet.
Slutet för ”Big Four”-eran, att Tottenham tog CL-platsen 2010, sammanföll med slutet för Premier Leagues storhetstid.

Underhållningen och spänningen finns fortfarande kvar. Men kvaliteten? Nja, andra länder har sprungit förbi.
För tre år sedan, 2011/12, lyckades Chelsea defensivspela sig till en oväntad triumf i Champions League. Året efter var alla engelska lag utslagna redan i åttondelsfinalen. Det var första gången sedan 1996 det skett, men på den tiden hade inte toppligorna fyra representanter. Chelsea och Manchester City tog sig inte förbi gruppspelet. I semifinalen fanns två tyska lag och två spanska.
Ifjol var ett engelskt lag i semifinal, Chelsea. De förlorade mot spanska uppstickaren Atlético Madrid.
Den här säsongen har inget av de engelska lagen, bortsett från Chelsea, övertygat i Europaspelet. Manchester City hankade sig med möda vidare från gruppen. Liverpool åkte ur en grupp med Basel och Ludogorets.
I veckan har Manchester City fått en avhyvling av Barcelona. Det var utspelning ett tag i första halvlek. Och detta var ett City som har fått sina läroår i Europa och som många, däribland jag, gissat var redo att ta sig längre fram i turneringen.
Igår på Emirates fick vi se ett Arsenal som blev avslöjat av ett sargat Monaco. Ett Monaco som är ligafyra i Ligue 1, ett Monaco som hade fyra-fem spelare på frånvarolistan.
Den här veckan var en råsop i magen för Premier Leagues självbild.

Chelsea kan fortfarande försvara de engelska färgerna i Europa om man tar sig förbi Paris Saint-Germain. Chelsea skulle potentiellt kunna vinna turneringen, även om jag håller åtminstone tre lag högre. Och vi kan inte heller utesluta att Manchester City och Arsenal kravlar sig vidare till nästa omgång, även om deras utgångslägen ser övermäktigt ut.
Det mesta talar för att Chelsea är ensamt brittiskt lag i kvartsfinal.
Vad beror det här på?
När Premier League stod utan lag i kvartsfinal för två år sedan konstaterade Arsène Wenger att England tappat i slagstyrka.
– Det (uttåget) betyder att övriga Europa har kommit ikapp oss. Vi måste tänka på det när vi talar om Premier League framöver.
Tittar man på den så kallade Uefa-koefficienten är spanska La Liga överlägset sett över de fem senaste åren. Premier League är fortfarande tvåa, men Bundesliga närmar sig med stormsteg. Tyska lag har presterat bättre i Champions League och Europa League hittills denna säsong och nästa år försvinner den starka engelska siffran från 2010/11, vilket betyder att Bundesliga troligen springer om England i rankingen.

Vad beror det på? Handlar det om att Manchester United, engelsk fotbolls flaggskepp sett över senaste 20 åren, genomgår en generationsväxling och upplevt ett trauma på andra sidan av sir Alex Ferguson? Handlar det om att engelsk fotboll hamnat efter i talangutveckling jämfört med Spanien och Tyskland och nu får betala priset?Eller handlar det om att tv-avtalet försvårar för engelska lag i Europa?
Det drömavtal som ger ekonomiska muskler att erbjuda topplöner har inneburit att även mindre klubbar i England kan spendera. Inte som i Spanien där lagen på nedre halvan endast har råd att signa Bosman-spelare.
Det här – att Southampton kan lösa Victor Wanyama och att West Bromwich kan punga ut för Brown Ideye – har medfört att Premier League är jämnare än tidigare. Jag älskar det. Nivån hos lagen som slåss om CL-biljetter är inte nödvändigtvis bättre, snarare tvärtom, men kvaliteten är mer utspridd vilket ger än mer oförutsägbar liga. Den här säsongen har åtta lag aspirerat på Champions League-platser även om det ser ut som om West Ham nu fått vika in handduken.
Det här gör att topplagen i Premier League sällan, eller aldrig, kan gå på halvfart i ligalunken. Och det gör att de inte har kraft kvar att prestera lika bra i Europa. Jag tror att det är en delförklaring.

Något som förvånar mig är att den taktiska delen, än idag, är eftersatt i England.
Ni minns säkert hur engelska lag hade svårt i Champions League under större delen av 90-talet. Dels berodde det på att man led av avstängningen från Europaspel efter Heysel-katastrofen, dels av att lag från andra länder var mer slipade taktiskt.
Sir Alex Ferguson hade tillräckligt bra manskap för att erövra Europa mer än en gång, men insåg i början av 2000-talet att ett rakt 4-4-2 inte fungerade.
Den här veckan har både Manuel Pellegrini och Arsène Wenger gått bort sig taktiskt.
Det är ingen hemlighet att brittiska tränare är begränsade när det gäller försvarsspel och att de största tänkarna härstammat från Serie A och Portugal. Det har varit för mycket fokus på fighting spirit, för lite på ren spelintelligens. De främsta defensiva insatserna av brittiska lag sedan millennieskiftet har varit verk av Rafael Benítez, José Mourinho och Carlos Queiroz (Uniteds 0–0 mot Barcelona på Camp Nou 2008 var hans matchplan).

Det var än mer beklämmande att se igår att Monaco var minst lika skickligt som Arsenal i det tekniska spelet. Dimitar Berbatov har visserligen alltid varit ett missförstått geni, men nu framstod Geoffrey Kondogbia som en mittfältare i världsklass och João Moutinho som en modern Zico. Samtidigt fick Aymen Abdennour än en gång bevisa att han är en monstruös försvarare.
Om enskilda spelare understryker sin briljans mot ett visst motstånd kanske det beror på motståndet?
Vi har även fått andra tecken på att Premier League har tappat i status.
När Fifa World Team of the Year presenterades saknades spelare från Premier League (Angel Di María var med, men det var inte tack vare hans insatser i Manchester United).
Sedan 2011 har ingen spelare från Premier League varit med i elvan. 2009 var sex spelare hemmahörande i England.

Premier Leagues slagkraft i Europa har dalat senaste fem åren och Chelsea tursamma seger 2012 kan inte sudda ut den uppfattningen.
Det nya tv-avtalet kommer att ge engelska klubbar ökade intäkter och ännu större köpkraft.
Men räcker det för att engelska klubbar återigen ska börja dominera utanför landets gränser? Barcelona och Real Madrid kommer fortfarande ha sin dragningskraft. Bayern München har sin framgångsrika modell som dammsuger alla intressanta ämnen i Tyskland.
Det kan mycket väl vara så att engelsk fotboll behöver spetsa den egna talangutvecklingen snarare än fortsätta handla in dyra, utländska stjärnor.
Sånt tar tid.
Känslan är att Premier League halkat efter. Det har gett en mer intressant liga, men klubbarna har hämmats när de ska slåss med de stora drakarna.

FAKTA/Champions League-titlar per land

Spanien 7
Italien 5
England 4
Tyskland 3
Frankrike 1
Portugal 1
Holland 1