Medan vi var i Berlin kom vi av okänd anledning in på ämnet träning och diskuterade olika träningsformer. Nu är jag kanske främst den sporadiska träningstypen som sedan februari/mars funderat på om jag inte ska börja jogga ändå, det gjorde jag förra året och det kändes hälsosamt. Hur som haver har det scenariot inte riktigt utspelat sig i min tillvaro.

Under samtalet blev jag återigen upplyst om träning med kettlebells och tyckte det lät intressant. När vi landat i Sverige var jag uppfylld av energi och kastade mig ut i joggingspåret. Det ska erkännas att det inte var varken imponerande sträcka eller tempo utan jag fokuserade på pepp över att ha tagit på mig träningsskorna över huvud taget. Uppfylld av denna pepp traskade jag ner på stan och inhandlade en kettlebell.

Idag har jag använt den för första gången. Jag begagnade ett träningsprogram som en vän fått och satte således igång. Det var oerhört krävande. På det där viset att det tog ca trettiofem sekunder för mitt ansikte att anta den inte så tilltalande kulören knallröd. Till mitt försvar bör tilläggas att jag har mycket ytliga blodkärl. Redan nu känner jag att det inte kommer vara helt utan motstånd som jag tar mig ner för trapporna imorgon. Men peppen, kära vänner, den är kvar!

Allt gott,
Malin

Hon som jag skrev om i det här inlägget är alltså på andra sidan jorden. Det tycker jag inte är praktiskt för jag skulle gärna ha henne i min närhet mest hela tiden, vilket säkert också skulle bli lika opraktiskt som att hon är på andra sidan jorden i längden. Men jag tror ni förstår att andra-sidan-jorden-avstånd inte är att föredra jämfört med i-samma-stad-avstånd.

Min tillvaro präglas därför av tvära kast mellan saknad, glädje, nedstämdhet och jag-klarar-mig-själv-kaxighet. Emotionellt är jag alltså något av en rysk roulette. Jag har därför planer på att rikta all min fokus på arbete och matlagning. Egentligen bör jag fokusera på träning också – men det känns svettigt.

Allt gott,
Malin