Nyss röstade Senaten ner president Barack Obamas budgetförslag med siffrorna 99-0. Sammansättningen i Senaten är 53-47 till Obamas eget partis fördel.

Anledningen till fiaskot är att Obamas budgetförslag var oseriöst. Han försökte inte att skapa politik som kan möta landets problem, utan gjorde en taktisk manövern som i allt väsentligt gick ut på att undvika obeväma ställningstaganden. Siktet var inställt på valet, inte på jobben. Det kan nog visa sig ha varit mindre smart. Resultatet ser inget vidare ut och skänker knappast trovärdighet åt presidentens erbjudande inför november.

George W Bush har nu äntligen gett Mitt Romney sin politiska uppbackning. Till skillnad mot alla andra hel- eller halvkända republikaner som får kliva upp på den stora scenen och hålla ett hyllningstal – levererade Bush stödet i en hiss med de blygsamma orden: ”I’m for Mitt Romney”. Romney i sin tur tackade för stödet i ett historiskt kort uttalande och vände omedelbart blad.

***

Den är inte första gången i denna valrörelse som något datasnille klipper ihop Obama eller Romneys uttalanden till en musikvideo. The Gregory Brothers version är dock bland de bättre.

***

Obama visar upp sina populärkunskaper i TV-programmet ”The View”. Vet dock inte om det är till hans för- eller nackdel att känna till vem av alla Kardashians som separerat efter 72 dagar. Men han klarar provet galant.

***

I Karl Roves uppdaterade elektorskarta har Obama fortfarande ett gigantiskt försprång till Romney: 217 mot 90 säkra röster.

***

Obama vinner valet – om väljarna får gissa. Gapet mellan Obama och Romney är hela 20 procent, enligt Gallup.

***

(www.romneyeconomics.com)

Obamakampanjen tar Ted Kennedys vinnarkoncept från senatsvalet 1994 och låter några av alla arbetare som fick sparken av Mitt Romneys riskkapitalbolag Bain Capital träda fram i valrörelsen. Då som nu ska Romney utmålas som en kallhamrad och profithungrig riskkapitalist.

Samtidigt svarar Romneykampanjen med att lyfta fram några arbetslösa amerikaner som till pianotoner berättar hur landets ekonomi försämrats med Obama som president.

Deb Fischer vann det republikanska primärval i Nebraska för höstens senatsval, som jag diskuterade som en Tea Party-indikator häromdagen. Hon besegrade favoriten Jon Bruning med 41 procent mot 36. Mitt påståendet att simplistisk Tea Party-retorik inte längre räcker får visst stöd. Kritiken mot Bruning för dennes ungdomsåsikter (som var vänsterliberala) tycks enligt vallokalsundersökningar ha gynnat den tredje kandidaten, Don Stenberg, snarare än Fischer.

Samtidigt var Fischer den kandidat som både Herman Cain och Sarah Palin gav sitt stöd, vilket givetvis för tankarna till 2010 års Tea Party-segrar. Återigen finns det alltså argument både för att Tea Party-rörelsen i sin gamla skepnad håller på att göra comeback och för att det är en annan sorts republikanska kandidater som nu utmanar etablissemanget.

Det har skrivits tidigare i den här bloggen att få veckor är viktigare än de som följer direkt efter att laguppställningen inför presidentvalet är bestämd. Då ska båda kampanjerna definiera sin kandidat och motståndaren. Det är därför vi sett hur president Barack Obamas kampanj gått till stenhård offensiv senaste veckan, med annonser som visar Mitt Romney som mobbare, anti-gay, känslokall kapitalist och flip-floppare.

Störst uttymme finns såklart för Romney att sätta bilden av sig och för Obama att sätta bilden av Romney. Presidenten är redan någon som nästan alla amerikaner har en uppfattning om. Därför är Romneys huvudbudskap att Obama varit en dålig president, snarare än att han är si eller så som person.

Men utanför Romneys kampanj pågår försök att fästa vissa personlighetsdrag vid Obama. Att han är en elitist, att han säger vad som helst för en politisk vinst, att han är skicklig på att skapa yta, men saknar djup. Tillsammans med Romneys budskap – att Obama varit en svag president – är det en kraftfull bild.

Ett par nya mätningar antyder att de senaste veckorna har gått till Romney. Tvärt emot de senaste årens attityder säger den senaste Gallupmätningen att Romney (50 tycker om, 41 tycker inte om) är populärare som person än Obama (52/46). Mitt intryck för fyra år sedan var att Romney blev mer populär ju mer man såg av honom. Stämde det då? Och i sådana fall, är det fortfarande på det viset?

Samtidigt har CBS/New York Times kommit med en mätning som säger att bara 24 procent tror att Obama gav samkönade äktenskap sitt stöd för att han tror att det är rätt, medan häpnadsväckande 2 av 3 säger att Obama gjorde det för att han trodde det var politiskt smart. Och som ett brev på posten kom kritik från Obamakampanjen mot mätningen, som man menade var opålitlig – ett säkert tecken på att de är skakade i det fantastiska, superteknologiska, science fiction-högkvarteret i Chicago, där vår generations smartaste ynglingar bedriver valkampanj på ett sätt som får 2008 att likna stenåldern…

För arton månader sedan fick jag ett mail från en entuasiastisk kompis i Texas. Han berättade att han för första gången gett pengar till en politisk kampanj, nämligen Ted Cruz försök att bli republikanernas kandidat inför höstens senatsval. Och vad jag hörde och läste verkade lovande. Cruz var kunnig, bildad, konservativ på ett framstegsvänligt, tolerant och teknikoptimistiskt sätt, med ständigt fokus på människors egenmakt.

Kort sagt, han representerade det bästa inom Tea Party-rörelsen.

Några månader senare läste jag en intervju med honom i National Review och blev djupt besviken. Istället för att balansera Tea Party-rörelsens ideal med seriositet och öppenhet – som Marco Rubio – hade Cruz valt att dyka rätt ner i det populistiska vatten som representerar det sämsta inom Tea Party-rörelsen. Han gav svar och sände signaler som uppenbart handlade om att vinna primärval, utan någon tanke på hur jobbet faktiskt ska skötas om han hamnar i Senaten.

Nu börjar det dra ihop sig. Om två veckor ska GOP utse efterträdaren till Kay Bailey Hutchison (att vinna primärvalet är utmaningen, höstens val mot den demokratiske kandidaten är en formalitet). Cruz huvudmotståndare är Texas vice guvernör David Dewhurst, välbeställd, förutsägbar och tråkig. Allt Dewhurst säger låter som om han läser talking points från fokusgrupper. Jag har för övrigt träffat Dewhurst vid något tillfälle och närmast somnade.

Vem vinner? Mitt tips är Dewhurst, men resultatet kommer att bli en värdemätare på hur de republikanska gräsrötterna i Texas just nu står i valet mellan upprorsmakare och etablissemang. Och scenariet utspelas på flera håll. Härom veckan förlorade Indianas Richard Luger det republikanska primärvalet till Senaten mot Richard Mourdock, vilket delvis berodde på att Luger, som är 80 år, tappat en hel del stamina det senaste decenniet, men det kan också ses som ett ställningstagande mot etablissemanget och D.C.

I Utah utmanas etablissemangskandidaten Orrin Hatch av förre delstatssentorn Dan Liljenquist, 37. Mycket tyder på att Hatch kommer att överleva och vinna sin fjärde period i Senaten, men Liljenquist har entusiastiska anhängare.

I Nebraska slåss etablissemangskandidaten och åklagaren Jon Bruning mot gräsrotsfavoriten och delstatssenatorn Deb Fischer om vem som ska bli republikanernas kandidat mot demokraternas välkände Bob Kerrey.

Dessa republikanska primärval följs noga också av Mitt Romneys kampanj. De är långt viktigare än opinonsmätningar för att se hur stämningen faktiskt är inom partiet i dag, och resultaten kommer att bidra till hur Romney kommer att formulera sitt budskap under hösten.

Jag tycker mig ana två något motstridiga tendenser. Dels är ryktet om Tea Party-rörelsens död betydligt överdrivet. Den frustration och de värderingar som skapade denna viktiga massrörelse finns kvar. De kan när som helst återta förlorat utrymme i offentligheten. Givetvis skulle president Barack Obama älska en sådan utveckling.

Samtidigt tycks det som om det inte längre räcker att vara Tea Party-outsider för att vinna val eller göra kraftiga inbrytningar i opinionen och valresultaten. Utmanarna finns, men de tycks antingen förlora eller vinna på meriter och framtoning som väger tyngre än vad som krävdes i många av valen till Kongressen för två år sedan. Det tyder på att Romney kan vara trygg i att rikta sitt budskap mot mittenväljare, utan att frukta ett destruktivt uppror från de egna gräsrötterna.

Det är uppenbart att Ron Paul skapat ett litet monster han inte längre kan kontrollera. De många och glada supportrarna har från andra sidan läktaren fått se hur den hårdföra klacken växt sig allt större på ståplats. Och bakom de politiska huliganerna samlas fanatiska ideologer med konspirationsteoretiker. Det är sannerligen ingen vacker syn längre.

Men.

Där finns fortfarande övertygade libertarianer som kämpar för och tror på politisk förändring. Som är kritiska till att den federala staten växt sig alldeles för stor och som hävdar att mänskliga friheter på allvar är hotade. Men deras röst dränks i huliganernas hatramsor.

Hur kunde det gå så snett?

Det enkla och konspiratoriska svaret är naturligtvis att mediernas tystnad om Pauls förträfflighet skapat en frustration hos supportrarna. Ungefär som Sverigedemokrater ofta resonerar. Men medielogiken är densamma här som där: det är först när något oväntat sker som en nyhet blir till. Att Paul ”säger sanningen” räcker liksom inte. En sak är dock säker: hade Paul lyckats med sin strategi att vinna något av de inledande primärvalen hade rapporteringen sett annorlunda ut. Nu blev det inte så och trots att kampanjen fortsatt att locka stora skaror supportrar har delegatsmatematiken varit till Romneys fördel.

I takt med den ökande besvikelsen har flera delstatskonvent urartat och fått det republikanska partiets toppar att agera. I helgen buade exempelvis Paul-supportrar ut Mitt Romneys son Josh i Arizona och i Oklahoma blev det handgemäng och polisutryckning. Ska jag tolka uttalandet från i går och vad Pauls rådgivare Doug Wead skriver är det bland annat detta som ligger till grund för beslutet att inte fortsätta primärvalskampanjen i de återstående delstaterna.

Också här på denna blogg syns huliganerna. Jag är med deras begränsade språk en ”idiot” och ”pajas”. Och reflekterande kommentarer om det osannolika att Paul vinner den republikanska nomineringen möts med ”lika intelligenta som en sten”.

Därmed delar jag och Dr Paul samma problem.

***

Cheng Xu: du har helt rätt – ska stå över ”tvåhundra” och inte ”trehundra”.  Överslagsräkningen var inte med mig i går.

Nu kastar även Ron Paul in handduken. Han har sannerligen inte fått den uppmärksamhet han förtjänar i det republikanska primärvalen – inte heller på denna blogg. Trots att han haft mycket klokt att säga både om USA:s roll i världen och om den federala statens växande makt över delstaterna. Landets politiska balans vilar nämligen tryggt på konstitutionen och som ingen annan har han bokstavstroget försvarat de över trehundra år gamla ursprungstexterna.

De senaste veckorna har Ron Paul även fått lite medvind i jakten på konventsdelegater. Nu senast i Maine där han vann 21 av 24 delegater – trots att Romney egentligen tog hem segern i det icke-bindande valmötet (”straw poll”) i februari.

Enligt Pauls uttalande i kväll kommer han fortsätta arbetet fram till och under konventet. Men primärvalskampanjen är över för hans del och åtta huvudkandidater blev till slut bara en.

Läs hela uttalandet:

”As I reflect on our 2012 Presidential campaign, I am humbled by the supporters who have worked so hard and sacrificed so much. And I am so proud of what we have accomplished. We will not stop until we have restored what once made America the greatest country in human history.

This campaign fought hard and won electoral success that the talking heads and pundits never thought possible. But, this campaign is also about more than just the 2012 election. It has been part of a quest I began 40 years ago and that so many have joined. It is about the campaign for Liberty, which has taken a tremendous leap forward in this election and will continue to grow stronger in the future until we finally win.

Our campaign will continue to work in the state convention process. We will continue to take leadership positions, win delegates, and carry a strong message to the Republican National Convention that Liberty is the way of the future.

Moving forward, however, we will no longer spend resources campaigning in primaries in states that have not yet voted. Doing so with any hope of success would take many tens of millions of dollars we simply do not have. I encourage all supporters of Liberty to make sure you get to the polls and make your voices heard, particularly in the local, state, and Congressional elections, where so many defenders of Freedom are fighting and need your support.”

Efter Obamas ställningstagande för samkönade äktenskap tar nu nyhetsmagasinet Newsweek utgörning av förstasidan till en helt ny nivå. Ganska kul, faktiskt.

Ni har alla sett dem i amerikanska TV-serier eller filmer: flickscouterna i grön uniform som säljer kakor i villakvarteren. Organisationen ”Girl Scouts” startades redan 1912 av Juliette ”Daisy” Gordon med syftet att stärka flickors självkänsla och i dag finns det ca 60 miljoner kvinnor i USA som någon gång i livet varit verksamma som flickscouter.

Sedan en tid tillbaka är dock flickscouterna under attack. Flera republikanska delstatspolitiker har fått för sig att ledningen driver en hemlig dagordning: att indoktrinera barnen att tro att både aborter och homosexualitet är något naturligt och bra. Som stöd för kritiken hävdas att flickscouterna samarbetar med ”Planned Parenthood” – vilket kan jämföras med svenska RFSU. Men detta dementeras av båda organisationerna.

I helgen ställdes kritiken på sin spets efter att landets katolska biskopar i ”U.S. Conference of Catholic Bishops” beslutade sig för att inleda en utredning med anledning av flickscouternas ”possible problematic relationships with other organizations and various problematic program materials.”

En av republikanerna som säkerligen applåderar utredningen är Indianapolitikern Bob Morris. I ett brev till sina partikollegor skrev han i februari:

”Many parents are abandoning the Girl Scouts because they promote homosexual lifestyles. In fact, the Girl Scouts education seminar girls are directed to study the example of role models. Of the fifty role models listed, only three have a briefly-mentioned religious background – all the rest are feminists, lesbians, or Communists.”

***

I en hearing i Sarah Palins hemstad Wasilla tidigare i år utfrågades en representant för flickscouterna av republikanen Wes Keller. Anledningen var att de önskade fira hundraårsjubileet av organisationens bildande. Keller inledde utfrågningen med orden:

”I’m sure you are aware of the information that’s floating around the Internet, and I’d like to give you the opportunity to respond to your connection, the Girl Scout connection, with Planned Parenthood and the activist role in that – is there a connection? Is there not? Frankly, I haven’t looked into it but I see it’s out there. I just wondered if you want to make a statement on that?”

Undrar vem som kan försvara sig mot ”information som flyter runt på internet”?

Obamas hyllade valslogan från 2008 ”Yes, We Can!” tog socialdemokraterna ett år senare och ändrade till ”S We Can”. Men ganska snabbt visade det sig att ”swecan” är en samlingsplats för svensk cannabislobbying och sloganen ersattes därför med ”Vi kan inte vänta”.

Lagom till riksdagsvalet 2010 lanserade Alliansen – med god hjälp av duktiga reklambyrån Garbergs – sin nya logotyp och valslogan ”Framåt”. I korthet byggde kampanjen på att ställa begreppen ”Framåt” (Alliansen) och ”Bakåt” (oppositionen) mot varandra.

Nu kan Proffstyckarna visa att Obama har kopierat reklammanéret i sin presidentvalskampanj. ”Forward” (Obama) ställs mot ”Reverse” (Romney). Frågan är därför: har Obamakampanjen stulit Alliansens vinnande koncept från 2010? Det vore sensationellt.