Sedan Mitt Romneys inträde på den nationella scenen för fem år sedan har han ständigt givits ett och samma sorts råd från en viss sorts kommentatorer: bjud mer på dig själv; var mer privat, &c.
Min egen uppfattning har varit den motsatta, att han inte ska ändra något beträffande sin framtoning, förutom den naturliga evolution som följer av att bli mer och mer van vid en situation.
Mitt Romney är knastrig när han skämtar. Han äger manér som för tankarna till Andy Griffith. Om han ska ge någon en spontan kram tappar han bort viktiga element, som spontaniteten och kramen.
This is Mitt. Lev med det.
Det finns två starka skäl till varför Romney bör fortsätta vara sig själv. Det första är att jag har svårt att tänka mig något mera pinsamt än Mitt Romney när denne försöker vara en cool och easy-going snubbe. (Eller, förresten, John Kerry, när denne inledde sitt tal vid 2004 års demokratiska partiokonvent med orden, ”My name is John Kerry, and I’m reporting for service”, åtföljt av en frejdig honnör – det var mer pinsamt. Men sedan kommer Romney som cool och easy-going snubbe.)
Att vara sig själv är alltid det bättre alternativet, om man inte är en mycket skicklig fejkare.
För det andra, jag tror att det går att med tiden börja tycka om personen Mitt Romney för exakt den otidsenlige man han är. Här skriver Andrew Ferguson om detta, och det är exakt den berättelse om Romney som hans kampanj bör försöka få ut till väljarna. Den är sann och ärlig. Dock, försök inte få Romney att sälja historien, låt andra göra det.
Lyckligtvis inser Romney själv detta. I en intervju med Politico gav han svar till de som vill att han ska visa mer av sig själv under konventet: ”Jag är den jag är.”
Tre gånger under intervjun påpekade han detta faktum, förklarade att han inte trodde att alla tycker om honom: ”Jag vet att det finns en del personer som är mycket bra på att spela en roll och låtsas att de är något annat än vad de faktiskt är. Men du får det du ser. Jag är den jag är.”
I längden vinner det. Och om det inte vinner, så förlorar det åtminstone inte lika mycket som om Romney skulle försöka vara Bill Clinton – mannen utan egenskaper.