47 procent av befolkningen är bidragsberoende latmaskar som vill få allt serverat av staten. Och betydligt värre än så: ”Mitt jobb är inte att bry mig om dessa människor.” Det var kontentan i Mitt Romneys hemliga analys av opinionsläget för en samling donatorer i Boca Raton, Florida. Jag brukar vanligtvis vara mycket försiktig med att räkna bort kandidater – politiska grodor brukar riva upp storm men ganska snart går det över till medialt bris innan de helt glöms bort. Men det här uttalandet träffar med en bågskytts precision rätt på Romneys akilleshäl. För det är just vad hans politiska motståndare hela tiden hävdat att han som miljardär tycker bakom stängda dörrar. Och samtliga 47 procenten är antingen gifta med eller har vänner, grannar, släkt, arbetskamrater som tillhör de resterande 53 procenten av befolkningen.

***

Även kampanjen insåg snabbt allvaret i det avslöjade filmklippet: extrainsatta presskonferenser hör inte till vanligheterna.

***

Ja, då var det nog tack och god natt för Mitt Romneys möjligheter att vinna valet om 49 dagar. Nu krävs det ett mindre mirakel om han ska resa sig. Bär då i minnet att läget redan innan var bekymmersamt med fallande opinionssiffror och svårigheter att få budskapet att lyfta.

***

Jag har tjatat om det ett tag nu: Romney-kampanjens budskap har varit alldeles för klent. Sedan det republikanska primärvalet har de bedrivit en valrörelse som mer går ut på att gnälla om ekonomin än att presentera begripliga, finansierade och attraktiva lösningar för breda väljargrupper. Men nu verkar strategerna dragit i nödbromsen. Kampanjen ska göra halvt om och istället rikta in sig på de konservativa kärnväljarna. Förhoppningen är att de ska mobiliseras och locka med sig vännerna till valbåset.

Samtidigt avslöjas nya besvärande uppgifter om den panik som sprider sig inom kampanjen. Politico kunde i söndags berätta om haveriet med Romneys konventstal. Med källskyddet som livlina valde flera rådgivare att öppet kritisera kampanjstrategen Stuart Stevens.

Jag som både vunnit och framför allt förlorat val känner igen stämningsläget. Beslut som tidigare var lekande lätta att fatta tar nu en evighet. Allt vägs för och emot, och när bollen väl ska sparkas till har matchen slutat för länge sedan. Och nästa gång tjongar man istället till bollen innan domaren blåst i gång spelet. Där och då börjas det peka finger mot varandra. ”Det är hans fel”, säger den ene. ”Men det var ju hon som…”, svarar den andre.

Tillsammans med nattens avslöjande filmklipp börjar en närmast mardrömslik uppförsbacke.