Det drar ihop sig till den första TV-debatten av tre. Det är ”vinna-eller-försvinna” för Romney som har tung uppförsbacke i opinionen. Det trots att den ekonomiska spelplanen serverats på silverfat. Alla viktiga indikatorer – hög arbetslöshet, svag tillväxt, ökad skuldsättning, låg investeringsvilja – pekar i en tydlig riktning: det är dags för ett byte i Vita Huset. Men Romney har varit oförmögen att kapitalisera på eländet.

Svag policy och svårigheter med att förklara hur politiken ska implementeras och finansieras är naturligtvis en av anledningarna. Även teknokraten Paul Ryan, som ju annars kan ställa upp komplicerade ekonomiska tabeller i sömnen, måste nu svara svepande på finansieringsfrågor. Det måste smärta.

En annan anledning är Romneys ständiga flipp-floppande: nu senast ansåg han att allmän sjukvård redan omfattar alla amerikaner – de har ju rätt till akutvård på sjukhusen. För något år sedan var det argumentet grunden till hans egen Romneycare. Eller som han 2010 uttryckte saken: ”Look, it doesn’t make a lot of sense for us to have millions and millions of people who have no health insurance and yet who can go to the emergency room and get entirely free care for which they have no responsibility”.

Lägg där till alla märkliga utspel (Libyenattacken) och kommentarer (47 procent av befolkningen är offer) och det är lätt att begripa varför tyngdlagarna är satta ur spel i detta val. För att inte nämna det självklara: förmögna riskkapitalister med suspekta utlandsplaceringar ligger inte i tiden.

***

En valstatistisk sanning har länge varit att Obama har problem med den vita arbetarklassen. Det är riktigt om man väljer att betrakta denna väljargrupp som homogen. Men som opinionsinstitutet Public Religion Research kan visa har Obama snarare problem med vita sydstatsväljare. I övriga delar av landet är opinionen jämnt fördelad mellan Obama och Romney.