Min relation till Rick Santorum är inte helt okomplicerad, kan jag erkänna. Av någon anledning har jag tyckt litet synd om honom. Som om han inte visste bättre och att det är min uppgift från andra sidan jordklotet att lotsa honom rätt bland livets alla fallgropar. Jag tänker att det liknar George Miltons vänskap med Lennie Small i Möss och människor.

Inför andra har jag därför ofta tagit Santorum i försvar. ”Han tror ju på sin sak”, brukar jag säga. Och vem har rätt att ifrågasätta någon annans tro? När vi andra ställer oss frågan varför människor är fattiga, frågar sig Santorum först vad som gör en människa till just människa. Det är logiskt på ett djupt ologiskt sätt.

Och likt Lennies döda mus bär Santorum omkring på en liten mjuk moralkaka i byxfickan som han smeker försiktigt för att söka tröst och få vägledning. Men nu är det dags för mig att släppa taget och gå vidare. För hur ska jag förklara och försvara Santorums senaste uppvisning i oförmågan att känna andras känslor?

Dödskjutningen av 17-årige Trayvon Martin upprör en hel nation. Människor av alla dess slag samlas på gatorna för att ge uttryck för sin ilska och sorg, och Obama liknar till och med Martin med den son han aldrig haft.

Santorum bestämmer sig i det läget för att åka till en skjutbana i Louisiana. Inför rullande TV-kameror och en fnittrande publik tömmer han stolt två magasin i en pappfigur.

Jag tänker: vem ska nu berätta drömmen för Santorum om den lilla gården på 1600 Pennsylvania Avenue i Washington?

***

I valet mellan Barack Obama och Mitt Romney väljer Rick Santorum den sittande presidenten. Kan de någonsin bli vänner igen när nomineringsvalet är över?

Ur NBC:s intervju med Santorum:

”You win by giving people the opportunity to see a different vision for our country, not someone who’s just going to be a little different than the person in there.”

”If you’re going to be a little different, we might as well stay with what we have instead of taking a risk with what may be the Etch A Sketch candidate of the future.”

***

Mitt Romneys energiplan från guvernörsperioden i Massachusetts är en kopia av Obama-administrationens. Med ekonomiska incitament skulle han få medborgarna att minska el- och oljekonsumtionen. Delstaten inrättade dessutom en fond för förnybar energi. Sju år senare ska det istället borras efter olja och alla höga chefer på miljödepartementet ska få kicken.

***

På tal om flipp-flopparen Mitt Romney – minns du George W Bush 30 sekunder långa mästerverk om John Kerry? Bättre än så här blir inte en negativ annons.

***

New Jerseymafioson Tony Sopranos kommer ut som Santorumsupporter i nya säsongen av TV-serien. Till sin terapeut säger han: ”Jag håller med den där senatorn Santorum – låter vi det här gå för långt kommer vi snart ha sex med hundar.” Du kan ju gissa vad det är för ämne som avhandlas? Om inte läs den uppmärksammade AP-intervjun med Rick Santorum från 2003.

***

Tänk att höger och vänster kan tänka så lika. Kanske är det så enkelt som att dubbelmoral inte har någon partifärg. Läs därför RPM:s utmärkta text om du missat den.

***

Dagens bild: Newt Gingrichs ”Etch-A-Sketch”-kupp

I varje svensk valrörelse avslöjar media de så kallade partispionerna. Det är en sorts journalistisk naturlag. Men undantaget de politiska reportrarna är det mycket få som känner till deras uppdrag.

En sak vet jag dock av egen erfarenhet: det är långt ifrån ett glamouröst arbete de är satta att utföra. De ska skugga partimotståndaren vid alla offentliga framträden och löpande rapportera av minnesanteckningarna till högkvarteret. Vill det sig riktigt illa håller bevakningsobjektet ett högt tempo med många resor och med samma talunderlag i portföljen. Fältperioden kan då snabbt utveckla sig till en närmast mardrömslik uppgift.

Nu avslöjar nättidningen Huffington Post spionbevakningen av Rick Santorums kandidatur till senaten 1994. I ett 200-sidigt dokument har bevakarna, på uppdrag av demokraten och partimotståndaren Harris Wofford, sammanställt vartenda ord som Santorum sagt offentligt i valkampanjen. Men även detaljer om antalet närvarande på mötena, publikens olika bakgrunder och till och med vilket kaffe som serveras finns noggrant antecknat i rapporterna.

Här kan du läsa alla dokumenten. Hittar du något av intresse är du välkommen att mejla din upptäckt till proffstyckarna: proffstyckarna@aftonbladet.se

***

Förr reste partispionen runt med anteckningsblock och dator. I dag används istället film- och mobilkameror, vars innehåll sedan publiceras i olika sociala medierum. Mycket av det material du tar del av på proffstyckarna är inhämtat av dessa bevakningsteam.

***

Innan den svenska valrörelsen drar i gång brukar partierna utbyta information om sina respektive partibevakare. Inte särskilt hemligt, kan tyckas.

Varje val har sitt ”språktest” – alltså, en populistisk fråga med ofta enkla lösningar som partierna eller kandidaterna tvingas förhålla sig till under valrörelsen. Det svåra är att på förhand lista ut vilken det blir och hur den ska hanteras när den väl träffar opinionsfläkten. I det amerikanska valet har ”bensinpriset” för tillfället satt på sig språktestdräkten.

Vi börjar med några fakta som sparkar. I USA rullar på ett ungefär 250 miljoner registrerade och oregistrerade fordon. Det innebär att varje hushåll i genomsnitt äger 2,3 fordon. En bil till pappa, en till mamma och kanske en extra som man skjutsar barnen till gympan med, typ.

Räknar man med att åtminstone två av fordonen rullar på vägarna några dagar i veckan står det snabbt klart att drivmedlet utgör en kännbar andel av familjekassans utgifter. Under 2011 spenderade ett amerikanskt hushåll i snitt 28 900 kronor i bränslekostnader. Det motsvarar hela 8 procent av medianinkomsten.

Även om bränslepriset fortsatt att öka något under 2012 ska man bära i minnet att den nationella prisvariationen är stor. Exempelvis kostar en normalliter (”regular”) 6,40 kronor i Wyoming men 8,30 kronor i Hawaii. I Sverige säljs samma drivmedel till ca 15 kronor på bensinstationerna.

Folk är nu ordentligt upprörda och familjer med knappa ekonomiska marginaler funderar på hur de ska klara kostnadsökningen. Som tur är har Newt Gingrich och hans republikanska kandidatvänner ett svar på deras bekymmer. Gingrich kallar sitt eget förslag för ”4,6 kronor/liter/planen” och bygger på ett antal enkla åtgärder: borra efter fler fyndigheter på
land och till havs, dra nya pipelines över kontinentet samt sluta exportera oljeöverskottet på den internationella marknaden. Grunden för hela resonemanget är naturligtvis det konservativt självklara: klimatförändringarna är en bluff. Eller som Rick Santorum uttrycker det: ”Berätta för blomman att det är dåligt med koldioxid.”

Den politiska pajkastningen kring ”bensinpriset” lär fortsätta så länge som väljarna tycker det är viktigt. Obama ägnade exempelvis hela gårdagen till att resa runt i landet för att prata om alla inhemska energisatsningar som görs. Och de republikanska presidentkandidaterna kommer även dem att fortsätta att lova det omöjliga: USA ska stänga gränsen till den internationella
energimarknaden, och med start i november 2012 kommer Vita Huset sätta drivmedelspriserna.

I mitt huvud: Men sälj en av bilarna, då. Eller varför inte: välkommen till Sverige, här kostar litern mer än det dubbla.

I deras huvud: Drill, baby, drill.

I dag fick alla ”Romneysupportrar” ett brev från hans fru Ann där hon berättar att de firar 43 år som gifta. Det är en viktig dag för dem, skriver hon, och därför har hon gjort en kärleksfilm till sin älskade Mitt.

Det är så gulligt att inte ett öga lämnas torrt.

Men det är inte första gången Romneyparet manifesterar sin kärlek för alla konservativa Harlekin-prenumeranter. För två veckor sedan släppte de filmen ”A Love Story.”

Romney vann en betryggande seger i Illinois sent i går kväll. Vinsten bekräftar vad alla redan visste: Romney är stark i de moderata delstaterna och svag i de mer konservativa. Sammanlagt har han skrapat ihop 54 procent av primärvalens delegater  och om inte något oväntat händer på vägen – vilket det ju naturligtvis alltid gör – kommer Romney nå den magiska gränsen om 1144 delegater senast i början av juni.

***

Några röstfakta från Illinois:

Kvinnor: Romney 46 %, Santorum 37 %

Gift kvinna: Romney 50 %, Santorum 37 %

Arbetande kvinna: Romney 48 %, Santorum 30 %

Väljare som stödjer tedrickarna: Romney 47 %, Santorum 36 %

Katoliker: Romney 50 %, Santorum 30 %

Kan vinna över Obama: Romney 74 %, Santorum 17 %

Santorum i sin tur vann sex väljargrupper varav fyra är kristna. De övriga två:

Är en riktig konservativ: Santorum 69 %, Romney 11 %

Har en stark moral karaktär: Santorum 62 %, Romney 18 %

***

Newt Gingrich problem fortsätter. Katastrofresultatet i går var visserligen väntad eftersom han istället satsar allt krut på lördagens primärval i Louisiana. Men nu viskar initierade källor att kampanjen går tomt på pengar. Under februari samlade Gingrich ihop 2.62 miljoner dollar och spenderade 2.8, samtidigt som han drogs med ett tidigare underskott på 1.55 miljoner dollar.

Röda siffror i nedersta raden brukar vara det sista varningstecknet.

***

Många har undrat: vem är egentligen den riktige Romney och vad driver honom? Australiensaren Hugh Atkin tar Eminem till hjälp och levererar valets bästa musikvideo: ”Will the real Mitt Romney please stand up.”

Vita Husets kommunikationsbyrå, WHCA, har bland annat till uppgift att fastställa kodnamnen för politiker som skyddas av Secret Service. Grundregeln är att namnen ska vara entydiga samt enkla att både uttala och uppfatta. Förr gavs kodnamnen av rena säkerhetsskäl, i dag mest av tradition. Så får du av någon outgrundlig anledning höra ”Eagle gone to sleep” över amatörradion en kväll – ja, då vet du att Bill Clinton har gått och lagt sig.

Andra kodnamn

Barack Obama – Renegade

Joe Biden – Celtic

Mitt Romney – Javelin

Rick Santorum – Petrus

John McCain – Phoenix

Michelle Obama – Renaissance

George W. Bush – Trailblazer

George H. W. Bush – Timberwolf

Ronald Reagan – Rawhide

Richard Nixon – Searchlight

John F. Kennedy – Lancer

Du som följer USA-valet har lärt dig att det finns tre republikanska kandidater om nomineringsposten, och så en äldre farbror som alla verkar tycka om men som ingen tar på riktigt allvar. Fyra män. Två huvudkandidater.

Men det är långt många fler som bär på drömmen om att en dag sväras in som landets nästa president. Karateexperten Jimmy McMillan är en av dem, så även konspirationsteoretikern Andy Martin och hjälparbetaren Kathyern Lane.

Och så finns oberoende republikanen Fred Karger. Med sin imponerande meritförteckning som rådgivare till Gerald Ford, Ronald Reagan, George Bush och medarbetare i sammanlagt nio presidentkampanjer borde han vara en tungviktare i fältet. Det är han inte. Han är gay. Och hela hans kampanj bygger på HBT-frågan. När Karger i april 2010 meddelade sin kandidatur på en pressträff i New Orleans var han tydlig med två saker: ”Jag är den förste öppet homosexuella kandidaten” och ”Jag kommer göra samkönat äktenskap till nationell lag.”

Sedan dess har han rest runt i favoriternas fotspår och försökt fånga de mediesmulor som blivit kvar på borden när alla andra ätit sig mätta. De har knappast varit tillräckliga för att mätta en hungrig kampanjmage. Men så i söndags small det till: Fred Karger toppade den engelskspråkiga och puertoricanska tidningen Daily Sun. Nyheten i sig – att Karger nekats ett möte med guvernör Fortuño – kanske inte var en vinnare, men han fick åtminstone utrymmet att föra ut sitt budskap.

Med vind i seglet reste han vidare till fastlandet. Vill det sig väl glömmer någon av de andra kandidaterna att skrapa tallriken ren efter maten.

***

Fred Karger slog Ron Paul i primärvalet i Puerto Rico. Det säger kanske mer om Paul än om Karger. Hade jag haft Twitter eller Facebook – som alla ni andra – hade jag grattat till segern. Nu nöjer jag mig med ett litet leende.

Efter nomineringsmötet i Puerto Rico, som Mitt Romney i går vann i utklassningsstil, vänder nu alla blicken mot industritunga Illinois. Delstaten utser i morgon 69 delegater och tjänar framför allt som värdemätare för hur stark Santorums ”momentum” egentligen är, eller om Romney äntligen kan börja se ljuset i tunneln.

***

Brandmännens fackförbund, IAFF, går i en TV-annons hårt åt Mitt Romney. Varför det väljer ut Romney som huvudmotståndare är kanske inte så svårt att lista ut – det kastar litet grus i republikanernas primärval. Annonsen sänds i flera TV-kanaler i Illinois. Det ska väl i ärlighetens namn tilläggas att IAFF är ett av de mer politiska och aktivistiska förbunden i USA.

***

Den republikanske senatorn Scott Brown skämtade till på St. Patricks Day – till publikens stora jubel. I sitt Bostontal sa han: ”Som ni alla noterat har Santorum nu fått skydd av Secret Service. Det är första gången han använder skydd (läs: kondom) i sitt liv.”

***

Hur glad blir en kandidat efter att ha vunnit ett primärval? Så här sprudlande lycklig blev i alla fall Mitt Romney och hans fru Ann när de nåddes av nyheten att CNN utropat Romney som segrare i Puerto Rico. Inte så värst, eller hur?

***

Robert H. Michel, republikansk nestor och Romneysupporter, slår huvudet på spiken när han beskriver Mitt Romneys problem i primärvalen: “He’s not overwhelming, that’s the problem through the whole damn primary” och fortsätter: “What’s the spark? What’s the thing that gets him off and running? No one knows.” Nu är han visserligen glad pensionär men efter 38 år i kongressen kan Robert lukta sig till bekymmer.

Hollywoodfabriken har producerat ett stort antal liknade historier, men ingen har varit i närheten av den som nu rullas upp i delstaten Montana i norra USA. Den är så otrolig att till och med John Le Carré hade tvingats verklighetsanpassa flera kapitel för att ge romanen den trovärdighet som publiken kräver.

Det hela började med att den republikanske guvernörskandidaten i Montana och förre detta toppspionen Neil Livingstone i en öppenhjärtlig intervju för nyhetsbyrån AP återgav interiörbeskrivningar av de hårda och svåra utmaningar som en spion måste lära sig att hantera. Exempelvis tvingades han att övernatta i en lyxyacht tillsammans med galna pirater och ett stort antal prostituerade. Kort därefter publicerade den Montanabaserade nyhetsbloggen Cowgirl ett utdrag ur Neil Livingstones bortglömda manual för manliga affärsresenärer. I manualen ger Livingstone ett stort antal handgripliga tips för hur man bland annat genomför lyckade sexköp.

Men det stannar inte där. I november 2011 kunde New York Times avslöja ett känsligt dokument i en av Khadaffis gömmor i Libyen. Det var ett brev undertecknat av en belgisk affärsman vid namn Dirk Borgers. I brevet berättar Borgers att han tillsammans med en grupp som kallar sig ”American Action Group” erbjuder sig att smuggla ut Khadaffis son Seif ur landet. För besväret vill gruppen ha – som bland annat består av en f.d. CIA-agent, en republikansk strateg och Neil Livingstone – 10 miljoner dollar. Men planen gick i stöpet när Seif tvingades fly från Tripoli och senare även sköts ihjäl av rebellerna. Livingstone erkände snabbt sin inblandning i den hemliga operationen. Målsättningen, sa han, var att ”få ut familjen Khadaffi ut ur landet så fort som möjligt.”

Men Libyen fadäsen ter sig som en kort parentes i Neil Livingstones händelserika liv som spion i USA:s tjänst. Han har enligt egen utsago blivit jagad av nazister i Argentinas gator, fängslats och förhörts i Libyen, festat med Sinn Fein och ryska maffian, krälat genom hemliga gränstunnlar mellan Syd- och Nordkorea, för att nämna några av alla exempel. Men i de militära databaserna finns han endast registrerad som reservsoldat under Vietnamkriget. Hemligstämplad information, hävdar Livingstone, som efter den egenberättade tjänstgöringsperioden livnärt sig på att driva en egen säkerhetsfirma i Washington.

Avslutningsvis. Man kan tänka sig att Neil Livingstones partimotståndare, republikanen Rick Hill, nu kommer få ett ordentligt försprång i nomineringsvalet till guvernörsposten. Men då känner du inte till att Hill bland annat ertappats med ha så kallat olämpligt umgänge med en av sjöjungfrurna (?) på herrbaren ”Sip N Dip.” Det är dock en helt annan historia.

Låt oss därför ägna en tanke till Montanas hårt prövade medborgare. Det kan de behöva.