Jag ser att Intrade, en spelmarknad som är bra (men inte ofelbar, precis som alla marknader) på att hamna nära rimliga odds för diverse händelser, gav Obamacare tjugo procents chans att överleva HD:s beslut.

Så kan det gå.

Reaktionerna har varit som man kunde förvänta. Republikaner har sagt att HD hade fel, men nu måste beslutet följas, uppgiften är att dra tillbaka Obamacare via val istället. Om man letar runt kan man hitta en del som sagt dumma saker, men det har verkligen inte varit vad som dominerat responsen.

Vad jag redan tycker mig skönja är en vilja att lämna detta bakom sig. Jag råkade befinna mig i sällskap med en handfull amerikanska demokrater när HD:s beslut kom, och de blev alldeles vimmelkantiga av glädje. ”HD vann just valet åt min president”, sade en av dem.

Tror jag inte alls. Det omvända beslutet hade haft mycket starkare negativ effekt på Obamas möjligheter, än vad detta hade positiva. Vad detta innebar var att en mycket dålig månad för Obama eliminerades, han är med i matchen igen och har momentum. Därifrån kommer snart debatten återigen att landa i jobb och tillväxt, som fortfarande kommer att avgöra valet.

Om nästa jobbrapport säger att det skapades 32 000 nya jobb i USA senaste månaden, då kan Obama inte hänvisa till att Obamacare är i enlighet med grundlagen.

Förra gången jag kommenterade HD:s beslut sköt jag från höften, beslutet hade precis kommit. Nu har jag hunnit läsa hur HD resonerat, ta del av kommentarer från USA, och fundera en smula. Ungefär så här går resonemanget:

Den långa diskussionen som jag och Manuel haft om huruvida staten ska kunna tvinga folk att köpa broccoli avgjordes till min fördel, vilket är en seger för konservativa i USA. President Barack Obama ville under inga omständigheter kalla sin försäkringsreform för en ny skatt på folket, utan ansåg att den reglerade handeln på ett sätt som godkänds av the commerce clause i grundlagen.

Det var ett ohållbart krav, som skulle inneburit att staten också har rätt att tvinga alla medborgare att köpa broccoli. Följdriktigt gjorde HD:s chefsdomare John Roberts en poäng av att förklara just detta. Obamacare kan inte rättfärdigas genom commerce clause, den strider i det avseendet mot konstitutionen.

Att reformen ändå godkändes beror på att Roberts ansåg att den kunde tolkas som en ny skatt, och staten har rätt att beskatta medborgarna. Det är en tolkning som Obama gång på gång motsatt sig, och efter beslutet har framträdande språkrör för Obama fortsatt att hävda att det inte handlar om en skatt.

Och de har rätt. Alla måste nu köpa sjukförsäkring. De som inte gör det kommer att tvingas betala en straffavgift. Det är denna avgift som tolkas som en skatt, vilket tänjer på begreppet mer än vad som är rimligt. Några exempel illustrerar detta:

Är det en skatt att betala böter vid fortkörning? Eller, om man vill hitta undlåtenhetsexempel, ta länder där man är förpliktigad att hjälpa till om en annan person är i nöd, och låter bli. Är det en skatt att betala straffavgift för det man inte gjorde? Eller, om man tillåter sig att lämna verkligheten, låt oss tänka en lag i Sverige som säger att ingen får ha ett BMI över 27, vore det en skatt att betala den straffavgift som följt för dem som ätit för mycket pizza?

Givetvis inte, i något av fallen. Staten kan beskatta sådant man äger eller gör, nu väljer staten att beskatta det vissa inte gör. Det är intellektuellt helt osammanhängande.

Varför gjorde John Roberts detta? Av samma skäl som angavs av dem som trodde att han skulle bli tungan på vågen för demokraterna: han vill värna Högsta Domstolens anseende. Ett 5-4-beslut som gått emot Obamacare hade uppfattats som ett helt och hållet politiskt utslag. Det hade varit fel perception, de politiska är de fyra liberala domare som går emot den rimliga tolkningen av konstitutionen, men icke desto mindre hade det blivit fallet. När Roberts, konservativ konstitutionalist, röstar på det här viset sänder han en tydlig signal om att HD inte är en politisk institution.

Det är nu upp till de republikanska politikerna att befria landet från Obamacare. HD har inte sagt att staten måste genomdriva reformen, bara att den får.

Vad beträffar alternativet kan det vara på sin plats med några klarlägganden, för att upplysa Manuel och andra om situationen i USA.

Sjukvården i USA är fantastiskt bra och tillgänglig för alla. Jag har besökt vårdcentraler och sjukhus som i huvudsak tjänar fattiga och låginkomsttagare. Också de är fantastiskt bra. Vardagsvården i USA utklassar, enligt min erfarenhet, den svenska i tillgänglighet och bemötande.

Sjukförsäkringssystemet i USA är extremt krångligt och dåligt, och måste förändras. Men det är en oberoende fråga i förhållande till sjukvårdens kvalitet och tillgänglighet.

Manuel ger ett exempel på en räkning på en halv miljon dollar för läkarhjälp. Grejen är att den som inte kan betala den räkningen ändå får vård. Och om vederbörande kommer tillbaka till sjukhuset nästa vecka med en ny åkomma, nu skyldig en halv miljon från förra besöket, då får hon vård igen. Och igen. Och igen. Sådan är lagen. Föreställningen att oförsäkrade eller fattiga nekas vård i USA är falsk.

Däremot krossas deras privatekonomi. Och det är såklart en oacceptabel konsekvens, som bland annat har följden att många inte går till sjukhuset och kräver vården de har rätt till. Inget konstigt med det, jag hade antagligen gjort likadant.

Obamacare vill komma åt detta genom att tvinga alla att köpa sjukförsäkring. Jag anser att han i princip har rätt i detta, liksom Mitt Romney hade rätt som guvernör. Om vi inte accepterar att medborgare står utanför sjukvården måste försäkringen vara obligatorisk. Med mindre kommer det alltid att finnas de som väljer att inte köpa försäkring (och många miljoner av de som saknar försäkring i USA gör ett sådant aktivt val, de har råd, men avstår), och då får vi folk som antingen inte får den behandling de behöver eller får sin ekonomi förstörd för resten av livet vid banala sjukdomar.

Tillsammans med problemet med preconditions leder detta till den självklara slutsatsen att sjukförsäkringen måste vara obligatorisk. Annars kan alla amerikaner låta bli att köpa sjukförsäkring till den dag då de behöver den, då de snabbt ringer ett försäkringsbolag och tecknar sig för vad de behöver. Men så kan såklart inte en försäkringnsbransch fungera, att den bara har de som behöver rejäla utbetalningar omedelbart som kunder.

Min invändning mot Obamacare är bland annat att det är den federala staten som tvingar folket att köpa sjukförsäkring. Det är ett brott mot tanken om hur federalismen i USA ska fungera, och skänker den federala överstaten för mycket makt i förhållande till delstaterna. Dels i det aktuella fallet, dels som exempel på hur staten kan agera inför framtida scenarier. Dessutom finns det goda skäl att tro att det som sköts av den federala staten sköts mycket bättre av delstaterna.

Den andra invändningen mot Obamacare är att det är en usel reform. Manuel, Obama och demokraterna erbjuder ett falskt val: antingen lever USA med det dåliga försäkringssystem man har nu, eller väljer man Obamacare. Men det finns ett annat val: antingen lever USA med det dåliga försäkringssystem man har nu, eller väljer man en annan lösning, som inte är Obamacare.

Det är inte så att motståndet till Obamacare följer av att man försvarar den rådande ordningen eller inte bryr sig om de som lider på grund av den rådande ordningen. Att teckna den bilden är valstrategiskt snömos. Obamacare är helt enkelt en mycket dålig lösning på det problem som finns, ekonomiskt och praktiskt. Dessutom finns det mycket goda skäl att anse att den strider mot grundlagen. Därför hade det varit bra om HD beslutat annorlunda.

Efter förhandlingarna kan beslutet i dag inte räknas som annat än överraskande. Jag tror att de flesta räknade med att det individuella mandatet skulle ogiltigförklaras, och i praktiken resten av Obamacare stå fast.

Precis som spekulationerna gått var det den respekterade chefen för HD, John Roberts, som röstade med de liberala domarna. Utslaget blev det fruktade 5-4, men eftersom det var vänstern som vann lär konvulsionerna från förlorarsidan inte bli så svåra.

Givetvis var utslaget en monumental seger för president Barack Obama. Man kan vrida och vända på vilka de politiska konsekvenserna kommer att bli, och hur utslaget kommer att påverka kampanjerna, men om Obamas viktigaste seger under mandatperioden ogiltigförklarats hade det såklart varit en enorm förlust. Nu gick det tvärtom.

Att kalla det individuella mandatet för en skatt var enda vägen att gå, tror jag, för att låta det överleva. Precis som Roberts skriver innebär inte det att en sådan tolkning nödvädnigtvis är den bästa eller rimligaste juridiska tolkningen av det individuella mandatet – men den är tillräckligt rimlig i förhållande till konstitutionen för att rymmas inom grundlagen.

En konsekvens av detta är att broccolidiskussionen är obsolet. HD valde att gå en annan väg. Och man valde, enligt min mening, fel väg. Personerna som köper sjukförsäkring gör det på en marknad av privata företag. Hur kan det kallas för en skatt? Jag tror att konstitutionalisternas kritik kommer att vara hård, och inriktas just på den anomalin.

Ytterligare en observation. Jag hör en del svenska journalister kommentera utslaget, som om detta garanterar Obamacares framtid. Men beskedet säger att staten har rätt att bestämma om det aktuella individuella mandatet – inte att den måste. Vi har fortfarande ett val i november, som kommer att leda till att Obamacare dras tillbaka exekutivt och parlamentariskt, om väljarna så vill.

Och det är kanske den allra mest intressanta – och svårförutsägbara – frågan: hur kommer detta att påverka väljarnas attityd till Obamacare? Hittills har majoriteten varit negativ, de starkt negativa betydligt fler än de starkt positiva, och den trenden har varit tydlig också bland mittenväljarna.

Betyder HD:s utslag att Obamacare får ny legitimitet och växer i popularitet? Eller växer väljarnas frustration?

p.s. Manuel, ”det huvudsakliga problemet för många av dem som dör i onödan är brist på information, inte brist på sjukvård” ska alltså utläsas att det huvudsakliga problemet för många är brist på information, inte tillgång på sjukvård.

När jag läser Manuels inlägg om hur tre amerikaner dör varje timme på grund av att de saknar sjukförsäkring blir jag deprimerad. Det finns ingen anledning att betvivla siffrorna, och det är djupt nedslående att människor i världens rikaste land ska dö av behandlingsbara sjukdomar när vården finns tillgänglig.

Men jag vill invända en smula mot hur Manuel ramar in problemet – som om Obamacare är lösningen på denna pågående tragedi, och motståndet till Obamacare karakteriseras av bristande medkänsla.

För det första, det finns en grundläggande frihetston i den amerikanska grundlagen, som också är värd att tas på allvar. Tänk om vi kunde låta regeringar lösa alla problem utan att ta hänsyn till medborgarnas friheter – vad har vi då vunnit? Jag tror alla är överens om att man måste balansera statens makt över våra personliga val mot statens makt att sköta vårt samhälle. Man kan inte låtsas som om konflikten mellan dessa båda mål inte finns.

För det andra, det är väl dokumenterat att Obamacare kommer att leda till att kanske så många som hälften av de oförsäkrade förblir oförsäkrade – vilket var kärnan i Hillary Clintons kritik mot Obamas förslag. Hur ska vi tolka det om vi accepterar Manuels beskrivning? Bryr sig Obama och demokraterna inte om dessa människor? Räcker inte deras godhet till? Eller kan det vara så att också Obamacare brottas med balansen mellan statliga ingripanden och medborgerlig frihet?

För det tredje, det är inte alls så att republikanerna vill ersätta Obamacare med det rådande, dåligt fungerande systemet. Det finns en handfull goda förslag på hur oförsäkrade ska kunna bringas in i systemet utan de tvångsmedel som Obamacare innebär. Kanske är de förslagen inte så bra som jag tror att de är, men att hävda att Obamacare är det enda sättet att förbättra systemet är helt enkelt falskt.

För det fjärde, Obamacare är en ekonomisk katastrof, och i en tid när det politiska systemet måste ta ansvar för svag ekonomi, hög arbetslöshet och kurvor som pekar in i en skrämmande framtid, då är det närmast ansvarslöst att försöka driva igenom ett förslag som Obamacare.

För det femte, alla amerikaner har rätt till sjukvård, försäkrad eller inte. Om man går in på ett sjukhus har man rätt att stanna och ges den bästa tillgängliga behandling tills man är friskförklarad. Det finns mjuka mekanismer som gör detta mycket problematiskt, men det huvudsakliga problemet för många av dem som dör i onödan är brist på information, inte brist på sjukvård.

För det sjätte, av vad vi kunnat se hittills tycks Obamacare fungera sämre än väntat när det gäller att utsträcka sjukförsäkring till fler människor. Tänk om tre onödiga dödsfall om dagen blir fyra efter Obamacare? Ska vi ändå vara nöjda, på grund av de goda intentionerna? Bleeding heart liberals kan vara trevliga att dricka vin med, men det är inte alltid som deras välvilja omsätts i politik som gör livet lättare att leva för samhällets utsatta.

Jag skrev för ett tag sedan om president Barack Obamas eget Watergate, en tillspetsad formulering av en potentiell skandal i samband med omfattande och allvarliga läckor från Vita Huset. Sedan dess har det varit tyst om Leaggate. Anledningen är att en ny, potentiell skandal dominerat amerikanska, politiska medier de senaste dagarna: Fast and Furious – Återkomsten.

Vad har hänt med No Drama Obama? Efter att ha seglat igenom den mest skandalfria mandatperiod i mannaminne omgärdas presidenten nu av rykten om misstänkta skandaler. Ska han lyckas navigera runt dem? Och är de dåliga för honom – eller välkomna distraktioner från diskussioner om den usla ekonomin?

Fast and Furious är en under-cover-operation, som iscensattes av den amerikanska myndigheten Bureau of Alcohol, Tobacco, Firearms, and Explosives. Det låter kanske som en trist inspektionsmyndighet, men den har också en viktig, polisiär gren, som snarast påminner om FBI. Operationen gick ut på att tillåta försäljning av många hundra illegala vapen till knarkkartellerna i Mexico, för att sedan spåra vart dessa tog vägen. I slutänden var förhoppningen att man skulle kunna ta högt uppsatta gängledare på bar gärning.

Det gick inte som planerat. Skjutvapnen hamnade på villovägar, och under de senaste åren har man kunnat binda hundratals vapenbrott, många med dödlig utgång, till illegala vapen som i praktiken placerats i mördarnas händer av den amerikanska staten. När starka misstankar väcktes att specialagenten Brian Terry mördats med ett av vapnen krävde allt starkare röster en ordentlig utredning av hela operationen. Obamas justitieminister Eric Holder påbörjade en egen undersökning tidigt i våras, för att slå fast vem som låg bakom Operation Fast and Furious, men anklagelser har förts fram att Holder bara försöker ta kontroll över ärendet för att kunna mörklägga sin egen inblandning – och sin chefs?

Hittills har skeendet visat alla klassiska tecken på en skandal som blir värre av hanteringen. Eric Holder har utan tvekan känt till betydligt mer än vad han påstått, och republikaner i Representanthuset har blivit allt mer aggressiva. Härom veckan drog man Holder inför kongressen för förhör, resultatet var att man prickade Holder efter en omröstning som gick strikt längs partilinjer. Den utlösande faktorn var 1 300 sidor med dokument, som Holder vägrade släppa ifrån sig.

Så långt var det en skandal av tveksamt värde. Ledande republikaner hade försökt undvika den, eftersom man hellre vill prata om ekonomin. Men majoriteten republikaner i Huset drev på för vidare granskning, och majoritetsledaren John Boehner gick motvilligt med på strategin.

Men när sedan president Barack Obama plötsligt använde sig av sin exekutiva makt för att blockera kongressens tillgång till de dokument Holder vägrade lämna över, då växte den tveksamma skandalen till vad som kallats för Obamas första rejäla skandal som president. Instrumentet executive privilege, som Obama använde, är relativt ovanligt och omgärdas av regler för hur och när en president får använda det. Detta var första gången som Obama använde sig av den makten, och mycket tyder på att han gör det i ett sammanhang som inte täcks av regelverket.

Agerandet är extremt, strategiskt dumt – och Obama vet om det. Han har anklagats för maktfullkomlighet, för att vilja utsträcka presidentens befogenheter bortom konstitutionen, för att vara inkompetent och naiv, för att inte vara tillräckligt värdedriven i kampen mot brottslighet, för att vara för svag – allt detta får stöd av beslutet att använda presidentens privilegium i den här affären.

Och den brännande frågan, som alla ställer sig, är: Hur illa är den bakomliggande skandal som Obama försöker dölja, med tanke på att han tar en sådan här smäll frivilligt?

Snart (troligen den här månaden) är det dags för Högsta Domstolen att fälla sitt avgörande beträffande Obamacare. Kommer sjukförsäkringsreformen att stå kvar eller förklaras bryta mot grundlagen? Och om den inte klarar sig, ryker hela paketet eller bara delar?

Domstolsförhandlingarna härom månaden förändrade attityderna kraftigt. Innan de började skämtade ledande demokrater om hur dumt det var att tänka sig att HD skulle slå ner Obamacare. Efter var det få som inte insåg att det finns genuina konfliktytor mellan Obamacare och grundlagen.

Samtidigt är det omöjligt att dra långtgående slutsatser av förhandlingarna. Det är under arbetet mellan förhandlingarna och beslutet som saken avgörs, och därför kan fortfarande vad som helst hända. Personligen skulle jag bli förvånad, men inte chockad, om hela Obamacare klarar sig oskadd.

Ur ett valstrategiskt perspektiv, vem gynnas av vad?

Nå, om president Barack Obamas flaggskepp till reform slås ned kan det omöjligt vara goda nyheter för honom. Det kommer att vara ytterligare en signal – den starkaste – att han inte är alldeles kompetent. Mitt Romneys reaktion bör vara att lugnt förklara att det är bra att Obamacare straffats, men att det nu är viktigt att lägga fram ett hållbart förslag på hur alla amerikaner ska kunna äga en sjukförsäkring till rimligt pris.

Sedan bör han lägga fram sitt förslag, som finns och är bra: låt privatpersoner ta med sig försäkringen när de byter jobb, öppna marknaden över delstaterna, flytta skatteavdragen från företag till privatpersoner, låt små företag gå samman och sluta avtal med försäkringsbolagen. Och uppmana delstaterna att vara kreativa med egna lösningar.

Obama får något att samla partiet kring om Obamacare slås ned, och en fråga att gå till val på: sjukförsäkring åt alla. Men den har han alltså nu klantat bort en gång, och det blir avgörande att han gör det rätt andra gången. Han behöver ett förslag som lockar mittenväljare och båda partierna. Inget tyder på att han förmår överge sin progressiva agenda, men han har ryggen mot väggen den här gången.

Vad händer om Obamacare istället överlever? Well, om Obamas främsta flaggskepp förklaras ok, då kan det inte vara dåliga nyheter för presidenten. Men också i det fallet krävs att han är öppen för att fixa sådant som är dåligt med reformen.

Om reformen överlever HD:s beslut kommer Romney att ha denna fråga att gå till val på, och amerikanerna står bakom honom – det är sant i ännu högre grad för mittenväljarna. Han kan förklara hur Obamacare kostar mycket mer än vad som utlovades, hur tjogtals miljoner amerikaner ändå inte kommer att vara försäkrade, hur den utvidgar den federala makten i förhållande till delstaterna, hur den tar beslutsmakt från individer, &c. Och sedan presentera sitt eget förslag enligt ovan.

Alltså kokar det ner till hur Obama reagerar på utslaget. Romneys reaktion kommer och bör vara ungefär samma, vad som än sker. Samma sak för Obama egentligen. Skillnaden är att vi vet med ganska stor säkerhet att Romney kommer att följa planen, medan det är mycket svårt att förutsäga Obamas agerande.

Han har haft så många tillfällen att gå in mot mitten och avväpna republikanerna – och inte tagit dem. Varje gång har kommentatorer påstått att det är av strategiska skäl, att han sparar den manövern till rätt tillfälle i valrörelsen. Några avvikande röster har föreslagit att Obama inte rör sig in mot mitten p.g.a. att han inte kan: han är för långt till vänster och för mycket idealist.

Reaktionerna på HD:s utslag kommer att vara talande.

När Navy Seal bröt sig in i Osama Bin-Ladens gömställe och dödade honom steg det amerikanska folkets uppskattning för president Barack Obama. Vid ettårsminnet av händelsen fäste därför Obamas folk uppmärksamheten vid händelsen, och Obama själv använde den som argument för varför han bör väljas om: Mitt Romney skulle inte ha fattat samma djärva beslut.

Obama fick kritik för självförhärligande och att han tog åt sig för mycket av äran, men faktum kvarstod: han tjänade på händelsen.

Under våren har så en mängd läckor från Vita Huset, om diverse hemliga operationer, kommit till allmänhetens kännedom. De har alla kännetecknats av en sak: Obama framstår som en handlingskraftig och djärv ledare.

Problemet är såklart att läckor inte är bra, särskilt inte när de gäller rikets säkerhetspolitik. Därför har kritiken varit stenhård, också från framträdande demokrater, som uttryckt farhågan att de försvagar USA och riskerar amerikanska soldaters och säkerhetsagenters arbete och, ytterst, liv.

När det kom anklagelser att läckorna kan spåras till Obama själv var det därför sprängstoff. Har presidenten använt sig av sin roll som commander-in-chief som ett kampanjvapen? Och även om Obama själv har ”deniability”, har hans nära medarbetare vetat om och kanske beordrat läckorna?

Om det ligger sanning i sådana anklagelser kan historien växa till ett nytt Watergate, och Obamas chanser att väljas om är dömda. Saken utreds. Från republikanskt håll är man orolig att utredarna kommer att nå slutsatser som beställts av administrationen, vilket innebär att journalister och politiker punktmarkerar allt som händer.

Den här historien kan leda till något närmast oväsentligt, om det visar sig att läckan är en välmenande freee-lancer på låg nivå, men det finns också extremt stark kraft i skeendet. Min gissning är att vi kommer att läsa mycket om detta framöver.

I går höll både president Barack Obama och Mitt Romney tal i den extremt viktiga battleground-staten Ohio. Från Romney, som började en halvtimme innan Obama, fick vi vad vi vant oss vid: en kompetent uppräkning av Obamas misslyckanden, och en tydlig – om än valrörelsevag – egen färdriktning.

Vad beträffar Obama finns det bara en sak vi vant oss vid under senare tid, nämligen att han kommer att säga något dumt på fel sätt. Men i går var det uppenbart att Obama insett att hans spretighet och slappa formuleringar av budskap blivit ett problem. Han gav ett välformulerat och sammanhängande tal, som inte sköt över målet. Ohiotalet var en nystart, och för första gången på mycket länge gjorde Obama något helt rätt.

Budskapet var enkelt och välkänt: Krisen var Bushs fel, jag har gjort mer än vad man kunde förvänta sig, krisen är kvar, men ge mig chansen att avsluta vad jag påbörjat, ni kan lita på mig. Och om Romney vinner, då blir det mer av samma politik som skapade den ekonomiska krisen.

Det är ett lättbegripligt budskap och Obamas enda väg till omval. Han måste hamra in detta, framställa sig som trygghetsgarant, skrämmas med Romney, och jobba stenhårt i de delstater som kommer att avgöra valet. Då kanske han kan vinna en rysare.

Hittills har känslan varit att Obama och hans kampanj letat efter den magiska formeln som kommer att sänka Romney och skänka en bekväm seger till Obama. Att man förstått att läget är allvarligt och att den bästa möjliga utgången för Obama är en knapp seger  – det är en viktig insikt. Om jag varit bookmaker att jag sänkt oddsen något för en Obamaseger efter gårdagens tal.

Men de hade fortfarande varit lägre för Romney. Mätningarna fortsätter att röra sig i en riktning som gynnar honom, exempelvis kom det en mätning från Ohio som visade djup misstro mot ekonomin och riktningen, och gav Romney en ledning över Obama med tre procentenheter.

Och det kan mycket väl vara så att Ohio avgör allt i november.

Efter att Rand Paul gav Mitt Romney sitt stöd – en nödvändig gest om han inte vill bli samma randfenomen som sin pappa – har naturligtvis libertarianer av diverse klädstilar rasat mot denna sell-out. Också Libertarianska partiet har uttryckt sin besvikelse över Pauls verklighetsförankring.

Libertarianer är lustiga på det viset, de ser precis allt som sker genom en politisk lins, påstår samtidigt att politik är det värsta som finns, envisas med att delta i varenda politiskt sammanhang som finns, rasar när någon försöker nå framgång i dessa sammanhang…

I dag räknar president Obama med att dra in omkring 25 miljoner kronor till sin kampanj. Han tar först en sväng till Baltimore, där han äter några middagar (15 resp. 25 gäster) för vilka gästerna betalat drygt en kvarts miljon kronor var. Sedan besöker han byggaren Josh Fidler i Owing Mills, Maryland, som bjudit in 175 gäster att möta Obama.

Dagen avrundas med två billigare middagar, där priset ligger på omkring 2000 kronor per kuvert – med femhundra gäster vid vardera middag.

Det är sådana tider, och Mitt Romney far också runt och smörjer kråset med diverse miljardärer. Överraskande nog är det fakiskt Romney som är mest framgångsrik hittills, vilket, med tanke på förhandstipsen, är ungefär som om Åtvidaberg skulle vinna Allsvenskan. Obama utklassade John McCain för fyra år sedan, och det har gjorts många utfästelser av Obamas kampanjfolk att de skulle vara ännu effektivare den här gången.

Inte för att Obama inte gör sitt bästa. En blick på hans kalender berättar att han ägnat omkring var 3:e dag den senaste månaden åt att dra in pengar, vilket späder på kritiken att Obama glömmer att regera landet.