Inte oväntat visar det sig nu att Washington Post ljugit, överdrivit och förvanskat verkligheten. Artikeln som framställer tonåringen Mitt Romney som en mobbande homofob, som förstört ett människoliv, plockas isär av bland andra mobbingoffrets egen familj.

Washington Post har halvt i smyg varit inne i sin test på nätet och rättat felaktigheter i en artikel som givetvis helt slumpmässigt råkade publiceras dagen efter president Barack Obamas ställningstagande för samkänade äktenskap.

Läs mer här.

Historierna om hur Mitt Romney mobbade några skolkamrater när han var i tonåren är inte smickrande. Vi känner igen den bekymmersfria spolingen som inte begriper konsekvenserna av sina handlingar, som inte förmår sätta sig in i andra människors svårigheter, och som föraktar svaghet. Varje klass har den sortens elever.

Ibland får det svåra följder, ibland är det bara ett irritationsmoment. Nästan alltid växer den tillfällige mobbaren upp och inte bara slutar med sitt beteende, utan inser intellektuellt och känslomässigt hur förkastligt tonårsbeteendet varit.

Med det sagt. Nu tapetseras tidningssidor (och den här bloggen) med de här historierna, som sägs ha inträffat för ett halvt sekel sedan. Den första frågan som infinner sig är givetvis: hur sant är det? Jag har inga specifika skäl att misstro vittnesmålen, men det finns generella skäl. Det är långt ifrån ovanligt att det dyker upp personer i valkampanjer med konstiga historier som inte tål dagens ljus. Jag skulle kunna berätta om några sådana ”sanningssägare”när det gäller president Barack Obama – men gör det inte. Det gör inte pressen heller. Eller den här bloggens andra hälft.

Den andra tanken gäller den dubbla standarden. Att våga påpeka att Obama umgåtts och försvarat terroristen Bill Ayers anses vara oförsvarligt. Samma sak med Obamas umgänge med kommunister som påverkat hans politiska bildningsgång. Kommer ni förresten ihåg den liberala pressens ramaskri när det avslöjades att Obama inte bara tillhört den våldsromantiserande extremisten pastor Jeremy Wrights församling i många år, utan dessutom använde Wright som en viktig mentor? Och hur orättvist det ansågs vara att tala om de ekonomisk-politiska banden mellan Obama och skurken Tony Rezko?

Eller, om man nu ska gå, inte ett halvt sekel tillbaka som i fallet med Romney, utan 25 år, då Obama sniffade kokain och rökte brass och ville göra revolution.

Det skrivs inte om de här sakerna. I vissa fall tycker jag det är bra. I vissa fall tycker jag visst att historierna kan vara relevanta för en bedömning av vem Obama är i dag. Jag kan resonera kring detta, försvara mina positioner. Hur försvarar man ”avslöjandet” att Romney – om vars ungdomskaraktär det också finns hur många positiva berättelser som helst – stundtals var en arrogant mobbare för femtio år sedan? Att man tycker om att skvallra? Att ändamålen helgar medlen? Eller vet man att man inte behöver försvara det, eftersom man ändå kan komma undan med precis vad som helst?

Reaktionerna på president Barack Obamas ställningstagande för samkönade äktenskap har två huvudspår. Dels har många liberaler reagerat med tacksamhet och lättnad. Man ser hur världens viktigaste opinionsbildare, den fria världens ledare, sätter ner foten i en avgörande rättighetsfråga, och förväntar sig att det kommer att ha viktiga, generella effekter på attityderna till homosexuella.

Dels har många på högerkanten reagerat mot hur Obama – igen – tycks låta politik och valkampanj forma hans åsikter. Efter att ha varit för samkönade äktenskap när det inte spelade någon roll (innan han blev en betydelsefull politiker) ändrade han sig till att vara emot under några år då motsatsen kunda skada honom. Nu har det politiska landskapet tvingat fram en ny förändring i en samvetsfråga och följdriktigt byter Obama åsikt igen.

Däremot har man inte – ännu, åtminstone – sett några högljudda protester mot Obama när det gäller själva sakfrågan. Fox News förvånade med en tramsig vinjett (som Manuel visar här), men annars har det varit tyst. Det förstärker min uppfattning att den här frågan inte kommer att vara viktig fram till valet.

Det viktigaste skälet är att ekonomin och jobben överskuggar allt annat. Men ett annat skäl är att (återigen, Manuel har redan varit inne på detta) amerikaner i grund och botten vill skänka andra frihet. Det viktiga för den överväldigande majoriteten amerikaner som är emot samkönade äktenskap är att de själva tillåts upprätthålla en sådan praktik, exempelvis inom sina religiösa samfund, och att de inte därigenom beskylls för homofobi och bigotteri. För andra männsikor, de som inte delar deras världsbild, bör de stå fritt att agera annorlunda.

(Kom nu inte med motexempel på det påståendet i form av enstaka citat från högerkristna som resonerar annorlunda. Jag vet att de finns. Min poäng är att de flesta är ute efter att värna sitt sammanhang, mer än att tvinga på andra sina attityder.)

Jag delar kritiken mot Obama att han flip-floppade på grund av dagspolitiska avväganden. Det är ett osympatiskt och genomgående drag hos honom. Däremot ser jag inget problem i att han ändrat sig i frågan. Synen på äktenskapet är genuint svår, där viktiga värden står emot varandra. Jag skulle vilja likna hans omvändelse med Mitt Romneys egen resa vad beträffar aborter, och finner inga skäl att betvivla i något av fallen att de faktiskt har ändrat ståndpunkt av goda skäl och ärligt sökande. Problemet i bådas fall är ju att tillkännagivandet kommit vid ett så ytterst praktiskt tillfälle…

Vilket för mig till diskussionen som Manuel initierar, om huruvida detta var en plan, där Joe Bidens och Arne Duncans tillkännagivanden var testballonger. Så kan det vara, men jag tror inte det. Det finns en tendens bland Obamas beundrare att tillskriva honom eftertanke och smarthet också om han råkar snubbla på ett bananskal. I det här fallet tyder allt på att han planerade att långt senare annonsera sin ändrade syn på samkönade äktenskap. Läckor från hans innersta cirkel ger olika besked, några säger i samband med konventet sent i sommar, andra säger att frågan skulle städas undan till efter valet.

Verkligheten tvingade Obama att meddela sin utveckling nu, och då gäller det att göra det bästa av saken. Om han hade lyckats att själv behålla kontrollen över processen, då hade beskedet dröjt.

Vad är då det bästa av saken? Jag tror att både Obama och Romney vill göra detta till en icke-fråga. Vinsten för Obama är att han talat om för sina gräsrötter – alla som hoppats på honom och börjat tvivla – att det verkligen ÄR skillnad på honom och det republikanska partiet. Risken för honom är att han på marginalen förlorar väljare på sitt ställningstagande. I vissa delstater kan den marginalen betyda vinst eller förlust.

För visst är det som Manuel säger, att det amerikanska folkets attityder till samkönade äktenskap har förändrats kraftigt under det senaste decenniet. En del opinionsexperter talar om en förändring som saknar motstycke. Men det är också ett faktum att dessa mätningar är nationella, och att det ser annorlunda ut på delstatsnivå. Det är också ett faktum att 32 delstater hittills har röstat i frågan, och alla har röstat emot den position som Obama nu intagit.

Enligt Gallups senaste mätning tyckte 50 procent av befolkning att samkönade äktenskap är okej. Förra årets mätning visade att 53 procent tyckte att samkönade äktenskap är okej.

En del tror att detta ska skada Obama bland afrikanamerikaner, där motståndet till samkönade äktenskap på sina håll är kraftigt. Det betvivlar jag starkt. Det ska mer än så till för att dessa ska överge Obama i ett val mot Mitt Romney.

Alltså, som marginell fråga på delstatsnivå kan detta skada Obama, men vinsten när det gäller entusiasm bland de egna är antagligen viktigare. Det enda sätt på vilket denna fråga kan få märkbar betydelse i valet är om Romney och det republikanska partiet gör en stor affär av den. Då kommer väljarna, med rätta, att fundera över om man prioriterar rätt i en tid då landet står inför sina största ekonomiska utmaningar sedan 1930-talet.

Nyligen stod det klart att president Barack Obamas syn på samkönade äktenskap har ”utvecklats”. I en intervju med ABC:s Robin Roberts förklarade Obama att han efter samtal med homosexuella, sin fru och sina döttrar och homosexuella militärer kommit fram till att han är för samkönade äktenskap.

Obama betonade att det ska räknas som hans personliga uppfattning, och att han fortfarande anser att frågan ska avgöras på delstatsnivå. Det är ett självklart tillägg, något annat hade varit konstitutionellt omöjligt och politiskt självmord.

Hur påverkar detta honom? Min gissning: inte särskilt mycket. Alla ”visste” redan var han stod i frågan. Troligen tvingades han till det här ställningstagandet av de senaste dagarnas händelser, framför allt Arne Duncans och Joe Bidens uttalande om att de stödjer samkänade äktenskap. Att fortsätta tiga eller vara lika luddig som han varit de senaste åren hade uppfattats som politiserande och svagt, och troligen skadat honom ännu mer.

Det är också sant att medan många amerikaner anser att äktenskapet ska begränsas till män som gifter sig med kvinnor, uppfattar de ändå inte frågan som särskilt viktig. Mycket få väljer sin presidentkandidat utifrån en sådan fråga.

Om något kan det bidra till att ytterligare förstärka bilden av Obama som långt mer liberal och vänster än det amerikanska folket, men det ska uppfattas som ännu en droppe, inte som en avgörande händelse.

År 2004, då Barack Obama slog igenom nationellt med sitt tal vid demokraternas konvent, gav han den här intervjun i lokal-TV hemma i Chicago. Han förklarar att han är emot samkönade äktenskap av religiösa skäl, och förklarar sig dela president George W Bushs hållning i frågan.

Resultatet från gårdagens folkomröstning i North Carolina var tveklöst: 60 procent röstade för ett tillägg till delstatens grundlag som säger att North Carolina definierar äktenskapet som mellan man och kvinna. Därmed har trettio delstater någon form av grundlagstillägg av sådan karaktär, och fler kommer.

Detta är alltså förklaringen till att president Barack Obama fortsätter att inte ge sitt stöd till samkönade äktenskap, trots att det allra mesta tyder på att han egentligen är av den åsikten. Leading from behind, som Obama själv kallat sin ledarstil, ges därmed en konkret betydelse.

UPDATE:

Läs första kommentaren nedan, om hur leading from behind inte alls är ett påstående av Obama, utan en beskrivning gjord av en av hans medarbetare.

I helgen skapade vice president Joe Biden rubriker med ett uttalande på Meet the Press om samkönade äktenskap:

“I am absolutely comfortable with the fact that men marrying men, women marrying women and heterosexual men and women marrying another are entitled to the same exact rights, all the civil rights, all the civil liberties. And quite frankly, I don’t see much of a distinction beyond that.”

Det gick mindre än en timme, sedan hade Bidens vid det här laget luttrade presstab dragit tillbaka påståendet:

“The vice president was saying what the president has said previously — that committed and loving same-sex couples deserve the same rights and protections enjoyed by all Americans and that we oppose any effort to roll back those rights.”

I dag är det folkomröstning i North Carolina gällande en ändring i delstatens grundlag som ska göra samkönade äktenskap grundlagsvidriga. President Barack Obamas hållning? Han är emot ett sådant förbud – och emot samkönade äktenskap.

År 2010 sade Obama följande i frågan, ett ofta citerat uttalande:

“I have been to this point unwilling to sign on to same-sex marriage primarily because of my understandings of the traditional definitions of marriage. But I also think you’re right that attitudes evolve, including mine.”

Alltså ett löfte om att ändra sig? Så har det tolkats av gayaktivister, som håller på att bli alltmer otåliga. Det räcker inte, säger man, att vara emot dem som är emot. Man måste själv vara för.

Problemet är givetvis att alla vet att Obama är för samkönade äktenskap, men att han vägrar säga det av rädsla att förlora väljare. Det är en begriplig strategi, men knappast beundransvärd. Vad beträffar Mitt Romney har denne varit tydlig. Han gav sin ståndpunkt i primärvalsdebatten i South Carolina tidigare i år:

“I’ve always opposed gay marriage. I believe that we should provide equal rights to people regardless of their sexual orientation but I do not believe that marriage should be between two people of the same gender.”

Om det kan man tycka vad man vill, men det är ett klart besked – och inte alldeles utan risker. Stödet för samkönade äktenskap växer i USA, inte minst bland de mittenväljare som Romney måste övertyga för att besegra Obama.

Klokast har som vanligt förre guvernören i Kalifornien, Arnold Schwarzenegger, varit, som när han fick frågan av Sean Hannity på Fox News, svarade:

“I think that gay marriage is something that should be between a man and a woman.”

Det var självklart att Rick Santorum skulle ge Mitt Romney sitt fulla stöd inför höstens val – och nu har det skett. Om något avvek från det förväntade var det att det dröjde lite längre än vad jag hade trott. Beskedet kom i går i ett låååångt email till Santorums anhängare.

Nedan följer hela texten för den enormt intresserade. Snabbspolning: I ett p.s. på slutet lovar Santorum att snart ge ett srtort och viktigt besked. Jag har ingen aning om vad det kan vara, men min gissning är att det inte är stort och viktigt.

Friend

Thank you again for all you did as one of my strongest and committed supporters. Your belief in our campaign helped us start a movement of Americans who believe deeply that our best days are ahead as long as we fight to strengthen our families, unshackle our economy and promote freedom here and around the world. Karen and I will be forever grateful for the support, kindness and commitment you showed us, as well as our children, over these last months.

On Friday, Governor Romney came to Pittsburgh for an over-hour long one-on-one meeting. The conversation was candid, collegial and focused on the issues that you helped me give voice to during our campaign; because I believe they are essential ingredients to not only winning this fall, but turning our country around.

While the issue of my endorsement did not come up, I certainly have heard from many of you who have weighed in on whether or not I should issue a formal endorsement. Thank you for your counsel, it has been most helpful. However, I felt that it was completely impossible for me to even consider an endorsement until after a meeting to discuss issues critical to those of us who often feel our voices are not heard by the establishment: social conservatives, tea-party supporters, lower and middle income working families.

Clearly without the overwhelming support from you all, I never would have won 11 states and over 3 million votes, and we would not have won more counties than all the other candidates combined. I can assure you that even though I am no longer a candidate for president, I will still continue to fight every day for our shared values – the values that made America the greatest country in the history of the world.

During our meeting I felt a deep responsibility to assess Governor Romney’s commitment to addressing the issues most important to conservatives, as well his commitment to ensuring our appropriate representation in a Romney administration.

The family and its foundational role in America’s economic success, a central point of our campaign, was discussed at length. I was impressed with the Governor’s deep understanding of this connection and his commitment to economic policies that preserve and strengthen families. He clearly understands that having pro-family initiatives are not only the morally and economically right thing to do, but that the family is the basic building block of our society and must be preserved.

I also shared with Governor Romney my belief that we cannot restore America as the greatest economic engine the world has ever seen until we return America to being a manufacturing superpower. He listened very carefully to my advice on this matter, and while our policy prescriptions differed, he clearly expressed his desire to create more opportunities for those that are feeling left behind in this economy.

As it is often said, ”personnel is policy.” I strongly encouraged Governor Romney as he builds out his campaign staff and advisors that he add more conservative leaders as an integral part of his team. And you can be sure that I will work with the Governor to help him in this task to ensure he has a strong team that will support him in his conservative policy initiatives.

Of course we talked about what it would take to win this election. As you know I started almost every speech with the phrase that this was the most important election since the election of 1860 and four more years of President Obama is simply not an option. As I contemplated what further steps I will take, that reality weighed heavy on me. The America we know is being fundamentally changed to look more like a European socialist state than the land of opportunity our founding fathers established.

Freedom and personal responsibility are being replaced with big government dependency. The greatest and most productive workers in the world are being hamstrung by excessive regulations making it impossible to compete. Our healthcare system had been socialized, and the worth of each life dictated by some government bureaucrat. Our allies are insulted while our enemies are appeased. And our religious beliefs and freedom have come under attack.

What is even more troubling is what a second term of an Obama administration could bring. President Obama’s admission to the Russians that he will have more flexibility in a second term can only be translated to ”if you thought I was liberal in the first four years you haven’t seen anything yet!”

The primary campaign certainly made it clear that Governor Romney and I have some differences. But there are many significant areas in which we agree: the need for lower taxes, smaller government, and a reduction in out-of-control spending. We certainly agree that abortion is wrong and marriage should be between one man and one woman. I am also comfortable with Governor Romney on foreign policy matters, and we share the belief that we can never allow Iran to possess nuclear weapons. And while I had concerns about Governor Romney making a case as a candidate about fighting against Obamacare, I have no doubt if elected he will work with a Republican Congress to repeal it and replace it with a bottom up, patient, not government, driven system.

Above all else, we both agree that President Obama must be defeated. The task will not be easy. It will require all hands on deck if our nominee is to be victorious. Governor Romney will be that nominee and he has my endorsement and support to win this the most critical election of our lifetime.

My conversation with Governor Romney was very productive, but I intend to keep lines of communication open with him and his campaign. I hope to ensure that the values that made America that shining city on the hill are illuminated brightly by our party and our candidates thus ensuring not just a victory, but a mandate for conservative governance.

Karen and I know firsthand how difficult the campaign trail can be particularly as governor Romney faces relentless attacks from the democrats. We have been praying for him and his family and will continue to do so in the weeks and months ahead.

Thank you again for all you have done for us, and I look forward to working together to defeat President Obama this fall and to protect faith, family, freedom and opportunity in America.

With Gratitude,

Rick Santorum

P.S. As promised, very soon we will be making another big announcement, and I will be asking you to once again join forces with me to keep up the fight, together. Stay tuned.

USA:s ambassadör till Sverige är sedan förra året Mark Brzezinski, som jag inte har träffat, men som återföljs av goda omdömen från både vänster och höger. Hans syster heter Mika Brzezinski, en framgångsrik TV-journalist och en av programledarna för morgonsoffsprogrammet Morning Joe på MSNBC.

Pappan heter Zbigniew Brzezinski, mest känd som säkerhetsrådgivare till president Jimmy Carter, för vilken han intog rollen som demokraternas Henry Kissinger. Det finns en del kontroversiella saker att diskutera beträffande Brzezinskis gärning, men han betraktas tveklöst som en respekterad, kunnig och balanserad sakkunnig inom ämnet internationell säkerhetspolitik.

Inget av detta äger något omedelbart nyhetsvärde – betrakta det som folkbildning – utan motiveras enbart av att Zbigniew Brzezinski i helgen framträdde i en tung, politisk talk show, anrika Face the Nation på CBS, där han gav president Barack Obama ”någonstans mellan B+ och A-” i betyg för dennes säkerhetspolitiska insats.

Häromdagen uppmärksammade Manuel reklamvideon som publicerats på nätet av Veterans for a Stronger America: en anklagelse mot president Barack Obama för att använda dödandet av Osama Bin-Laden för partipolitiska syften. Ingen har klagat på att han tar åt sig äran (kom ihåg George W Bushs Mission Accomplished), utan på att han i samma andetag angriper Mitt Romney. Det är detta som uppfattas som mycket lågt och ett brott mot amerikansk, politisk tradition.

Filmen har bitit sig fast, och det är speciellt en mening som diskuterats de senaste dagarna. Det är när president Bill Clinton säger:

”Suppose the Navy Seals had gone in there, suppose they’d been captured or killed. The downside would have been horrible for him.”

Ja, tänk om ett tjog unga män och kvinnor dödats, och deras makar, makor, barn, mammor och pappor aldrig fått se dem igen – vilken smäll för Barack Obama!

Det är en obegripligt idiotisk mening med tanke  på Bill Clintons och Barack Obamas förmodade politiska geni, och just därför särskilt avslöjande. Detta är de två mest narcissistiska politiska ledare USA sett sedan Richard Nixon. Bara så kan man förklara att de inte bara i första hand uppfattar amerikanska soldater som dödas i fält som ett politiskt problem, utan dessutom inte begriper att dölja att det är så de tänker. Jämförelsen med George W Bush är i sammanhanget som natt och dag.

Kommentarerna jag har sett tar fasta på just detta, att annonsens sprängstyrka ligger, inte i att Obama spiked the football, utan att det är symptomatiskt för ett karaktärsdrag som går genom hans presidentskap som en röd tråd: Me, Myself, I.

Samma sak med Swiftboat Veterans For Truth. Deras budskap bet inte på grund av att de hade rätt i sak i en detalj. Det bet på grund av att det fångade en egenskap hos John Kerry, som ytterst gjorde att han förlorade valet.