Ibland gör Obamas kampanj något som är så obegripligt korkat att man bara skakar på huvudet.

Jag säger inte att det inte finns en del personer som tycker detta är jätteroligt, men just nu handlar det om att vinna valet. I USA.

Beträffande Libyen och morden i Benghazi tycks det stå klart att Mitt Romney gjorde klokt i att låta frågan bero under senaste debatten – den stannar alldeles av sig själv i rampljuset, och Romneys stora misstag i den här frågan var när han rusade ut i offentligheten och kritiserade president Barack Obama mitt under brinnande kris. Han framstod då som en politiserande person, mer än som en president, av det enkla skälet att han betedde sig mer som en politiserande person, än som en president.

Detta kritiserar Condi Rice honom rättmätigt för. Att Colin Powell far ut till Obamas försvar är mindre dramatiskt, motsatsen hade varit en jätteskräll.

Men nyheten stannar alltså kvar i fokus, och handlar allt mer om Vita Husets och Barack Obamas svaga hantering av Benghazi. Presidenten valde, i bästa fall mot bakgrund av bristfällig information, vilket är illa nog, att tolka morden som gatuhuliganers rättmätiga vrede som gick för långt. I värsta fall, och allt mer tyder på det, fanns det tillräckligt med information tidigt nog för att Vita Huset skulle förstå att det här var en händelse som bäst förstods som planerade och med sitt ursprung i organiserade terroristgrupper. Men den tolkningen passade inte Obama, så han valde att förtiga opassande information för det amerikanska folket, och sälja morden som en händelse som passade in i Obamas tolkning av den vidare konflikten mellan den fria världen och jihadisterna.

Varför skulle Romney tjata om det i debatten? Riskerna var för stora, låt Obama sjuda i sin egen soppa.

*****

Obamas knappa debattseger – om man ägnar sig åt stilpoäng – har uppenbarligen inte lyckats vända trenden till hans fördel. Men den tycks ha bidragit till att försvaga Romneys momentum, dennes ledning nationellt växer inte, hans ledning eller krympning av underläge, i battleground states tycks ha avstannat. Tillfälligt?

*****

Flera mätningarna den senaste tiden visar att Obamas överläge bland kvinnliga väljare krympt kraftigt. Jag skulle gissa att det huvudsakligen beror på att kvinnor och män väljer säkerhet och god ekonomi när det kommer till kritan, och snart kommer det till kritan.

Men det finns möjligen ett par andra orsaker. Obamas vansinniga försök att teckna Romney som i krig mot kvinnor är mer än något annat en strategi som utgår från att kvinnor inte tänker. Den slår tillbaka nu. Dessutom kan Obamas irriterade och hånfulla beteende i debatten och i sina tal slå tillbaka. Det doftar vrede, rädsla att förlora, brist på respekt för processen.

Hur ska man annars tolka det att Obama jämför det faktum att Romney bytt åsikt i en del frågor med långt gången cancer? Eller att Obama säger att ”barn ser att Romney snackar skit”. Det är på samma nivå som ”åttiotalet ringde och ville ha tillbaka sin utrikespolitik”. Vad är det för tonårsretorik? Och dessutom: ge mig USA:s utrikespolitik från 1980-talet sju dagar i veckan, den befriade en hel värld.

Jubelidioten Donald Trump har lovat en October surprise av sällan skådat mött, och nu börjar det läcka vad den handlar om: det finns skilsmässopapper för paret Obama!

Det kanske är sant, kanske är det inte sant. Det är utan tvekan sant att de inte är skilda. I vilket fall som helst är det lågt, smutsigt, snaskigt och dokusåpe-aktigt av the Donald – med andra ord, helt i klass med hur han brukar bete sig.

Nu börjar folk på högerkanten oroa sig (demokrater jublar såklart), eftersom allt faktiskt går riktigt bra för Mitt Romney just nu. Ska Trump lyckas stjäla en handfull dagar från en utveckling som pekar på att vi ska en ny president i Vita Huset?

Jag är inte orolig. Det är en lätt match för Romney att vifta undan det som trams. Han kan till och med erbjudas ett tillfälle att framstå som vuxen och generös – motsatsen till det intryck Obama gjort sista tiden.

Kan en man, som i den viktigaste, utrikes- och säkerhetspolitiska debatten på åratal, i världens viktigaste land, i en farlig tid, säger till sin meningsmotståndare, ”Åttiotalet ringde, och ville ha tillbaka sin utrikespolitik”, vinna ett val?

Jag är en intuitiv person. Mitt svar på den frågan är, ”Inte en chans!”.

Men jag har å andra sidan för länge sedan lärt mig att inte odelat lita på min intuition.

Manuel har skrivit ett mycket bra inlägg om diskussionen kring Obama-administrationens reaktion på morden i Benghazi, och dess efterspel. Det har bara två brister, en detalj och en mera övergripande.

Detaljen först: Fox News är inte en ”högerextrem” kanal. Det där är ett tramsigt språkbruk som en av landets smartaste sossar borde hålla sig för god för. Det är en TV-kanal som uttrycker en tydlig republikansk hållning, bara en idiot skulle förneka det, men det är inte att vara ”högerextrem” och ”republikan” är inte ett skällsord. Det är en politisk hållning i världens främsta demokrati.

Min övergripande invändning är att det finns en viktig konflikt mellan Obama och Romney, liksom den finns mellan vänster och höger i västvärlden, när det gäller hur den terroristiska islamismen ska konceptualiseras och bemötas.

Här är en renodlad beskrivning (verkligheten innehåller såklart mycket finare nyanser):

Från vänster vill man se ett fattigt och outbildat och förtryckt folk, som reagerar på orättfärdigheter med perversa handlingar. Västs skyldighet är att lyfta dessa människor ur deras misär, då kommer de att sluta att mörda våra civila. Vårt problem är alltså mer eller mindre självförvållat.

När perversa våldshandlingar drabbar oss ska de behandlas som enskilda illdåd och bemötas polisiärt. Under tiden fortgår vår övergripande strategi att hjälpa dessa fattiga och outbildade att få det bättre, och att försöka förklara för dem att vi vill dem väl.

Från höger ser man en ideologisk kamp, som påminner om den demokratiska länder utkämpat mot nazism, kommunism och fascism. Fattigdom och låg utbildning är alltid ett problem, överallt, men orsakar inte massmord på civila alltid, överallt.

Vi har en fiende som bekrigar oss, och den rimliga reaktionen är att försöka besegra denna fiende.

Vad hände i Benghazi? Man måste vara blind och döv om man inte ser hur Obama och hans administration omedelbart och under lång tid ville övertyga världen om att det handlade om outbildade och fattiga människors begripliga vrede, riktad mot en film som producerats i USA, i vilken Muhammed framställdes på ett ovärdigt sätt. Reaktionen var i minst lika hög grad att fördöma filmen, som att fördöma illdådet.

För högern är det självklart att Obamas första uttalande borde ha varit att amerikanska medborgare kan publicera den sortens Muhammedfilmer sju dagar i veckan utan att amerikanska medborgare ska riskera mördas av terrorister. Det följer inte att filmens budskap bör försvaras. Obama vinglade i detta.

Det dröjde innan Obama tolkade morden som en terroristhandling orsakad av terrorister som tillhör ett terroristnätverk. Han höll fast vid att händelseförloppet var: a) en amerikansk film visades, b) fattiga och outbildade muslimer reagerade spontant och vredgat.

Manuel säger att en riktig regering inte uttalar sig som Sverigedemokrater, utan fakta. Obama gjorde just detta, men hamnade fel på ett annat sätt än din genomsnittlige SD:are.

Alltså, man kan gnabbas om ord, men det är vänstern som vill göra det den här gången – ”jag sade visst det att det var en ’act of terror’ – för att dölja att något inträffat som är problematiskt för vänsterns ideologiska hållning i striden mot terrorismen, problematiskt för Obamas ursäktande hållning gentemot jihadisterna.

I kvällens debatt kommer Romney att plocka hem den poängen med all önskvärd tydlighet. Obamas enda chans är att vika från sin hållning, och inta en tydligare och hårdare högerattityd.

På något av två sätt kommer kvällens debatt att visa hur Obama vinglat och tänjt på innebörden av sina ord. Antingen förlorar han meningsutbytet klart och tydligt eller så ändrar han sin hållning, och låter som en hård högerman.

Barack Obama och Mitt Romney framträdde häromdagen vid den traditionella Al Smith Dinner, en fund-raiser för välgörenhetsorganisationen som bär namn efter USA:s förste, katolske presidentkandidat.

Precis som traditionen bjuder höll de båda tal som skämtade friskt med dem själva, den andre och med kampanjen – och som underströk den fundamentala respekt kandidaterna har för varandra och den demokratiska processen.

Klicka på länkarna ovan, de är väl värda tio minuter var.

Det går rykten att vi har att vänta besked om en överenskommelse mellan Iran och USA, som går ut på att Iran avslutar sitt kärnanrikningsprogram mot att USA lyfter sanktioner mot landet.

Ayatollah Khamenei har en historia av att lägga sig i amerikanska presidentval, och tanken är att han gör detta för att behålla Barack Obama i Vita Huset.

My take: Baloney.

Det vore riskabelt på gränsen, nej, över gränsen till det idiotiska att ge sig in i den sortens förhandlingar med Iran inför valet. Att spinna ett sådant avtal på ett sätt som inte framstår som inrikespolitisering av utrikes- och säkerhetspolitik är omöjligt.

Det är snarare ett rykte från höger för att diskreditera Obama.

***UPDATE***

Talesmannen för National Security Council, Tommy Vietor:

”Det är inte sant att USA och Iran har gått med på enskilt möte eller något annat möte efter valet i USA.”

Jag är tillbaka. För att vara personlig och konkret: en löprunda slutade på sjukhus, och jag har sedan varit satt ur spel i några dagar. Dock inte längre.

Jag mjukstartar med några intryck. Inför debatten i Boca Raton, Florida, på måndag, framstår det som allt mer sannolikt att tragedin i Benghazi kommer att spela en central roll. Man kan diskutera materiens vikt, men man kan inte diskutera att Obama har skött efterspelet klantigt. Precis som väntat (jag tror jag var inne på det spåret själv) blev det en björntjänst åt Obama när moderatorn Candy Crowley i senaste debatten bröt in och rättade Romney i vad som i bästa fall var en tolkningsfråga, i värsta fall var en fråga där Obama var den som hade fel.

Detta har stort bidragit till att hålla kvar frågan i rampljuset, och i förhandsdiskussionerna är det den som dominerar. Obama måste ha ett bättre svar än att hans lama ”act of terror” syftade på terrorism. Det var i sammanhanget uppenbart att han syftade på ”act of terror” ungefär på samma sätt som när ett gäng huliganer löper amok. Det var också uppenbart att hans linje omedelbart efter dådet i Benghazi var att det spontant provocerats fram av en korkad film i USA. Som sagt, han måste ha bättre svar på detta.

Romney växer. I senaste nationella Gallup-mätningen leder han med sex procent och bryter igenom 50-procentsgränsen: 51-46. Det har aldrig hänt att en kandidat gjort detta utan att sedan vinna valet. Det pratas mycket och med rätta om att detta är ett elektorsval, men man får inte glömma att det är ytterst ovanligt att en kandidat förlorar majoritetsvalet nationellt och ändå vinner Vita Huset. Det har hänt tre gånger. Dessutom växer Romney i de avgörande delstaterna, där han antingen övertagit ledningen eller krympt den betydligt. Med två veckor kvar till valet är det inget snack om vart trenden pekar.

Och ändå. Mitt eget kriterium är alltid följande: du måste satsa din familjs ekonomiska framtid på en av kandidaterna – vilken väljer du? Och om jag rannsakar mig själv är det nog så att jag i nuläget skulle satsa mina pengar på Obama.

Hittills har allt gått exakt som jag trott. Ju närmare valet vi kommer desto bättre ser det ut för Romney. Det finns tre skäl till detta. För det första, ju mer väljarna ser av Romney, desto mindre trovärdig blir Obamas skräckbild av honom. För det andra, ju mer väljarna ser av Obama, desto starkare blir kontrasten mot den underbara kandidat som charmade hela världen för fyra år sedan. För det tredje, och viktigast, landet är i dåligt skick och då får den sittande presidenten betala priset. När vaga åsiktsuttryck ska bytas mot hård röst i valbåset blir detta tydligare.

Mitt problem är att trenden för Romney varit för svag för att jag som ärlig bookmaker ska kunna sätta lägre odds på honom än på Obama. Måndagens debatt och kampanjernas slutspel blir extremt viktiga. Det kan verkligen gå hur som helst, och jag skulle inte bli förvånad om Obama vinner med bred marginal (det som får väljarna att tveka inför Romney gör att de återvänder till Obama i slutskedet), om Romney vinner med bred marginal (fundamenta gör att väljarna strömmar till Romney i slutskedet), eller om det blir en nagelbitare.

Jag vet, det är en tråkig helgardering, men det är där jag står i dag.

Under en lång följd veckor har opinionsmätningar visat att Barack Obama leder över Mitt Romney i battleground states och nationellt. Högerns svar: man kan inte lita på mätningarna.

Efter Romneys utklassning av Obama i den första debatten har läget förändrats. Enligt mätningar är en stark anledning att Romney vunnit ökat stöd bland kvinnor (ni vet, den folkgrupp han gått i krig mot, enligt vänstern).

I går kom bl.a. en Gallup från battleground states, som visade att Romney och Obama nu ligger lika i dessa bland kvinnliga väljare. Obamakampanjens reaktion? Att klaga på mätningen.

Precis som det fanns flera goda poänger i kritiken mot mätningarna som gav Obama stora ledningar tidigare tänker jag inte utesluta att Obamas gäng kan ha en poäng den här gången. Dock en observation: den som klagar på mätningar har oftast oberoende skäl att vara missnöjd.