Kritiken mot president Barack Obama för vad som hände i Benghazi växer. Mycket tyder på att hanteringen, den tidiga reaktionen, påståendena om vad man visste och inte visste, o.s.v., är på väg att koka ihop till en soppa som kommer att sjuda länge i valrörelsen. Ingredienserna ger en perfekt blandning för de som porträtterar Obama som okunnig, principlös och naiv i utrikes- och säkerhetspolitiken.

När utrikesminister Hillary Clinton nu går ut i CNN och säger att ”hon tar ansvaret” för vad som hände den 11 september i Nordafrika och Mellanöstern – där de tragiska morden i Libyen var kulmen – hyllas hon för att vara just ansvarstagande, och att ta en smäll för chefen.

Men det är ju precis tvärtom. Hon understryker att USA klantade sig. Alla vet att det yttersta ansvaret ligger hos presidenten vad utrikesministern än säger. Hillary Clinton framstår som lojal och en hjälte som offrar sig, samtidigt som hon fullt ut ger presidentens kritiker rätt: det finns något som någon måste ta ansvar för.

Subtilt, ändå kristallklart.

Debatten i går var, tycker jag, den sämsta jag sett på den nivån någonsin. Vi som uppskattar den intellektuella höjden på det politiska samtalet i USA fick anledning att tvivla på vårt omdöme.

De som är mest nöjda med debatten torde vara Obamas folk. Efter Romneys utklassningsseger i förra veckan, i den mycket substantiella debatten mot Obama, fanns risken att bilden av Romney/Ryan som en överlägsen kombo skulle förstärkas. Crazy Uncle Joe mot klassens ljus, Paul Ryan — det fanns skäl att vara nervös.

Men Biden avväpnade Ryan med en blandning av bufflighet och hån. Det får han mycket kritik för i dag i pressen, men han var aldrig ute efter eget beröm. Han var ute efter att stoppa Romneys momentum gentemot Obama, eller åtminstone förhindra att det fick ytterligare skjuts. Det lyckades han med.

En sak slog mig under den del av debatten där Biden faktiskt vann på substans, nämligen utrikesdiskussionen. Romney och Ryan är en spegelbild i det sammanhanget av Obama och Biden när det gäller jobb och ekonomi.

Allt Obama och Biden gör i frågor om jobb och ekonomi är att kritisera och klaga på Romney och Ryan. Men de har inget alls eget att komma med.

Inom utrikespolitiken är det så Romney och Ryan agerar: de klagar och kritiserar Obama, men har sedan inget eget att komma med när de ombeds avslöja sitt alternativ.

Jag är sedan några dagar i Washington DC, där jag – förutom att hänga i barer och titta på slutspelet i baseball – har träffat personer från diverse tankesmedjor, partier och mediaorganisationer. I morgon åker jag tillbaka till Texas, och jag gör det med en mycket stark övertygelse: utgången i valet den 6 november är fullkomligt oviss.

Obama fick stryk av Romney i debatten förra veckan, det vet alla. Mätningar visar att en lika tydlig vinnare knappast någonsin korats efter en presidentdebatt. Till och med Obamas trognaste supporters utser Romney till vinnare, och de få som säger något annat sorteras in i Bagdad Bob-kabinettet.

Men det är något annat som dominerar kommentarerna mellan skål och vägg: känslan av att Obama saknar motvapen för att vända Romneys momentum.

Obamas kampanj hade satsat omvalet på att beskriva Romney som out of touch, girig, och med politiska förslag som var utformade för att gynna de rika. Romney lyckades avväpna de angreppen i debatten – som sågs av nästan 70 miljoner personer – på ett sätt som gör det svårt för Obama att fortsätta på den inslagna vägen.

Obama: Romney vill ta godis från små barn.

Romney: Obama säger att jag vill ta godis från små barn. VArje gång ni hör honom säga detta, kom ihåg en sak: han ljuger!

Och vad ska då Obama säga? Vad han faktiskt sagt är att Romney ljuger när han säger att jag ljuger, men det tycks inte bita. De demokrater jag träffat de senaste dagarna är frustrerade. De republikaner jag träffat är mycket uppspelta.

Jag ska inte göra misstaget att nu börja ta segern 6 november för given. Det är minst femtio procents risk att Obama vinner. Men vi befinner oss nu i ett läge där Romney mycket tydligt har ”the Big Mo”, som George HW Bush kallade det, och det betyder att till och med den annars meningslösa vice president-debatten har betydelse. Om Romneys kampanj sätter två eller tre träffar under närmaste veckan finns chansen att botten faller ur Obamas kampanj. På båda sidorna har man varit överens under hela hösten att Obama trotsar gravitationskraften. Om han förlorar den förmågan kan han falla snabbt.

Vi kan ha sett ett nytt skifte i momentum, efter Mitt Romneys starka debatt i förrgår. Jobbsiffrorna som nyss släpptes var inget vidare: 114 000 nya jobb i september.

Men samtidigt justerades augustis jobbsiffror till 142 000 från 96 000. Juli justerades upp till 181 000 från 141 000. Det ser betydligt snyggare ut.

Tillsammans med det faktum att arbetslösheten sjönk till 7,8 procent – symboliskt viktigt att komma under 8 – betyder det att Obama har större skäl än Romney att sprida dagens budskap. Det är en helt annan femma att siffrorna bara är bra mot bakgrund av ett uselt läge.

Efter debatten försvann Gallups mätning av Obamas approval ratings (utförd innan debatten) i bruset. Den gav Obama 54 procent positiva, den högsta siffran på hur länge som helst, och fullt acceptabel för en president som vill bli omvald.

Så efter debatten i onsdags, då känslan var att Obama lika gärna kunde lägga ner, är det nu tydligt att han förblir den svaga favoriten inför 6 november. Det var en mycket viktig morgon för Obamas kampanj, för honom själv, och för entusiasmen hos valarbetarna.

Enligt Politicos Tim Mak kommer Mitt Romney snart att hålla ett linjetal kring utrikes- och säkerhetspolitik. Platsen för talet blir Virginia Military Institute.

Det är klokt med tanke på att debatterna som är kvar kommer att handla en hel del om just dessa politikområden.

Skillnaderna mellan Romney och president Barack Obama är inte särskilt stora när det gäller omedelbara politiska åtgärder. I stället består de i hur de betraktar USA och landets roll och ansvar i världen.

Romney betonar USA:s exceptionella status. Han lägger betydligt mer vikt vid styrka i den eviga balansen mellan diplomati och styrka. Han är mer idealistisk än Obama när det gäller begrepp som frihet och demokrati, och mer realistisk när det gäller synen på andra länders agerande.

Obama har samma svåra läge i dessa frågor, som när det gäller jobb och ekonomi på hemmaplan. Han flyttade in i Vita Huset med en ideologiskt motiverad vision, som han sedan försökt förverkliga. Resultatet har varit mycket svagt, men Obama måste förstås försvara det han gjort. Alltså skönmålar han verkligheten.

Det är som Romney skriver i en nyligen publicerad kolumn i Wall Street Journal:

Disturbing developments are sweeping across the greater Middle East. In Syria, tens of thousands of innocent people have been slaughtered. In Egypt, the Muslim Brotherhood has come to power, and the country’s peace treaty with Israel hangs in the balance. In Libya, our ambassador was murdered in a terrorist attack. U.S. embassies throughout the region have been stormed in violent protests. And in Iran, the ayatollahs continue to move full tilt toward nuclear-weapons capability, all the while promising to annihilate Israel. These developments are not, as President Obama says, mere ”bumps in the road.”

Nästa debatt kommer att handla om just detta. Om Romney gör sin hemläxa och kommer till debatten med samma attityd som i går, då finns det skäl för Obama att oroa sig för en upprepning.

Det sägs ofta att debatter inte betyder särskilt mycket. Det är ett falskt påstående. Det sanna påståendet är att debatters betydelse beror på dynamiken i den aktuella valrörelsen.

Förhandssnacket inför nattens debatt var att dynamiken var sådan att Mitt Romney var tvungen att besegra Barack Obama eftertryckligt. Han lyckades med det – i varje fall om vi ska tro alla utom Al Sharpton.

Vad kan det betyda? Min tolkning är att Romney fört tillbaka valrörelsens till Ruta 1. Och på den stod en mycket sårbar president, utan något att försvara och utan plan för framtiden. Men i ett avseende ser det nu inte ut som då: När det började hade Obama emot sig en okänd motkandidat med uppenbara brister. Nu möter han en kandidat som börjar bli känd för väljarna, och som – om nattens debatt får bestämma tolkningen – har hittat sin ton.

Därmed är frågan hur denna nya valrörelse kommer att se ut. Ska Obamas kampanj åter lyckas begrava Romney med sina negativa budskap? Eller kommer Romneys kampanj att lyckas behålla initiativet från i natt, och fortsätta föra debatten offensivt?

Svaren på de frågorna har inget med nattens debatt att göra. Men Romney har nu chansen att ta tillbaka initiativet och kapitalisera på Obamas svagheter.

Vad innebär nattens debatt i siffror? Historiskt – enligt Karl Rove – lyfter segraren i första debatten med 1-2 procentenheter. Det är inte mycket, men ger momentum och raderar i praktiken ut Obamas försprång. Nedan en bild som visar hur kandidaterna legat i förhållande till varandra inför första debatten och efter den tredje. Givetvis är det inte debatterna som ensamma stått för förändringarna, men lika självklart har de haft stor betydelse. Vi befinner oss nu i ett skede då debatterna i hög grad kommer att dominera kampanjernas narrativ. I år ännu mer än vanligt, med tanke på Romneys nästan chockerande kraftfulla seger i natt.

En video av Barack Obama, när denne håller tal till afrikanamerikanska, protestantiska pastorer under primärvalsprocessen 2007, har publicerats av Daily Caller, och lett till viss kontrovers. Det är ännu inte klart om den kommer att svälla till något som får stor uppmärksamhet i medierna, eller om historien kommer att tyna bort. Att den första debatten sker i kväll kan komma att bidra till det senare.

Vad är ”skandalen”? I huvudsak tre saker. För det första, Obama inleder sitt tal med att hylla sin egen pastor, Jeremiah Wright, som han senare tog avstånd från. Pastor Wright är ledare för en församling i Chicago, och är enligt alla rimliga mått mycket konfrontativ när det gäller frågan om relationen mellan svarta och vita i USA. En del av hans uttalanden har varit mycket obehagliga och hatiska, riktade mot det vita Amerika, som Wright tycks uppfatta som en fiende.

För det andra, Obama gick till val på den omvända berättelsen, en om försoning. Men det här talet framstår inte som försonande. Att han är mörkhyad innebär såklart att han delar en erfarenhet med alla afrikanamerikaner, men att prata jive är inte en del av att vara svart. Attityden att svarta förväntas klä sig på ett visst sätt, prata på ett visst sätt, tänka på ett visst sätt, uppfattas av många som svårt kontraproduktiv i kampen att lyfta de svarta i USA. Jag har talat med svarta amerikaner som uppfattar den sortens fördomar som deras svåraste hinder att bryta sig loss ur stereotypen: de hånas av vänsterradikala svarta för att vara svarta på utsidan och vita på insidan.

Om Obamas tal kommer att uppfattas som att han underblåser den sortens attityder, då avviker det från den berättelse han annars framförde under sin kampanj.

För det tredje, det här talet var ingen hemlighet. Journalister fanns på plats. Men det verkar som om de inte rapporterade de kontroversiella delarna av Obamas tal. Det passar ihop med påståendet att medierna var så mycket på Obamas sida att de friserade sin rapportering för att han skulle besegra Hillary Clinton. Det var den sortens beteende som gjorde Bill Clinton så frustrerad under den valrörelsen.

Som sagt, vi får se vart det här tar vägen. Det är såklart en djupt obehaglig historia i vilket fall som helst. Balansgången är hårfin mellan vad man bör säga och inte bör säga, bör tycka och inte bör tycka, i de här sammanhangen. Och, generellt, varje gång Barack Obamas hudfärg uppfattas som relevant för hans gärning som politiker och för vem han är som människa påminns vi om något vi skulle vilja kunna duscha oss rena ifrån.

Samtidigt är förnekelse ingen god strategi. Svarta amerikaner delar en smärtsam historia, och det är viktigt att den diskuteras; det är viktigt att den erfarenheten får delas. Att rikta kritik mot Obama för det här talet får inte spilla över i något som förnekar dessa viktiga självklarheter.

Men vägen framåt kan inte vara att inflammera såret. Det finns ett stråk inom den progressiva, afrikanamerikanska opinionsbildningen som är mycket problematisk i det avseendet. Om Obama valde att underblåsa dessa stämningar bör han kritiseras. Dessutom är det såklart ett problem om han säger en sak i ett sammanhang och något annat i andra sammanhang. Det är något Mitt Romney fått berättigad kritik för. Obama ska inte undgå samma kritik om han uttrycker samma dubbelmoral.

I morgon är det alltså dags för den första debatten mellan president Barack Obama och Mitt Romney, som ska följas av ytterligare två, plus ett möte mellan Joe Biden och Paul Ryan. Här finns all information för den som tänker sig följa dem, på nätet eller på TV.

Samtidigt som morgondagens debatt måste betraktas som alldeles ovanligt viktig – debatternas värde brukar inte vara lika stort som mediahypen antar – måste den förstås i ett sammanhang. Låt oss hypotetiskt säga att Mitt Romney lyckas med vad han föresatt sig, och dels besegrar Barack Obama eftertryckligt, dels uppnår detta genom att ställa Obama mot väggen i sådant som har med jobb och ekonomi att göra.

Vad har han då uppnått?

Svaret är att han köpt en biljett tillbaka in i racet, men den kommer att vara värdelös om den inte utnyttjas till att låta det som sker veckan efter debatten bekräfta och förstärka debattens intryck.

I det avseendet är fredagen minst lika viktig som onsdagens debatt, och det gäller något som Romney inte ens kan påverka på egen hand. Yes, det är dags för nästa jobbrapport mindre än 48 timmar efter att debatten är över.

Förra månaden såg 96 000 nya jobb, en närmast anemisk siffra i USA:s stora ekonomi, när en återhämtning enligt all erfarenhet borde vara kraftigt på gång. Om rapporten – från Bureau of Labor Statistics – överträffar den siffran med råge, och exempelvis berättar om 200 000 nya jobb, då kommer den att sticka en käpp i hjulet för Romney, oavsett vilken fart onsdagens debatt gav honom.

Men tänk om Romney får Obama rejält på defensiven på onsdag, och jobbrapporten sedan visar att det inte skapades några nya jobb i USA under september. Den kommer då att fungera som en urstark förstärkare av debatten, och på allvar vända den oceanångare som Obamas juggernaut visat sig vara för Romney.

Och med tanke på ekonomins underliggande betydelse för väljarnas attityder skulle det sedan vara lika svårt för Obama att hamna på rätt köl, som det hittills varit för Romney att rubba presidenten. Nästa debatt skulle vara avgörande för Obamas chanser att vinna i lika hög grad som den här är för Romney.

Viktig debatt i morgon alltså, men det är på fredag som det verkligen gäller, oavsett hur det går i debatten mellan Romney och Obama.

JibJab försöker i det här valet också, men inget som har slagit riktigt ännu. Men det kommer kanske.