George W Bush uppfattade hotet från jihadistisk terrorism som en fråga om ideologi. ”De hatar oss på grund av vår frihet”, sade han ofta. Han uppfattade kampen som ett krig som USA dragits in i mot sin vilja, men tänkte avsluta på sina villkor.

Barack Obama uppfattar jihadistisk terror som utlopp för vrede orsakad av fattigdom och intolerans. Kampen bör i första hand bedrivas diplomatiskt och när våld är oundvikligt handlar det om polisiära insatser. Det finns inget ”krig” mot terrorismen.

En del av problemet, enligt Obamas världsbild, är Israel beteende. Om landet förstod att bemöta de omgivande islamska diktaturerna med mer respekt kommer de att få respekt tillbaka.

Jag tror personligen att grundkonflikten står mellan den diktatoriska jihadismen och demokratisk islam, men fronten mot väst liknar inte alls det Obama tror sig se. President George W Bush gjorde rätt tolkning.

Nedan en artikel av Michael Rubin från American Enterprise Institute, som jag tycker ligger mycket nära en korrekt analys:

The September 11 murder of U.S. Ambassador Christopher Stevens, a mob’s sacking of the U.S. consulate in Benghazi, and the attack on the U.S. embassy in Cairo demonstrate the war against terrorism is far from over. Disturbingly, 11 years after al Qaida’s devastating attack on New York and Washington, neither the White House nor the State Department appears to recognize what the fight is about.

As protests erupted outside the U.S. embassy in Cairo, embassy public affairs officer Larry Schwartz tweeted — and then re-tweeted — a condemnation of the controversial film which initial reports suggested motivated the rioters. “We firmly reject the actions by those who abuse the universal right of free speech to hurt the religious beliefs of others,” the embassy’s feed declared. The Arabic tweets were even more fervent: “We vehemently reject the actions of those who abuse the worldwide right to freedom of expression in order to injure the religious beliefs of others.” It would be unfair to make Schwartz the fall guy. After all, the tweets — which Secretary of State Hillary Clinton ordered deleted — were no outlier. Even before the smoke cleared from the U.S. consulate in Benghazi, President Barack Obama effused moral equivalency. “While the United States rejects efforts to denigrate the religious beliefs of others,” he declared, “we must all unequivocally oppose the kind of senseless violence that took the lives of these public servants.”

The idea that the riots were spontaneous shows detachment from the reality of the Middle East. Dozens of heavily armed and murderous Islamists sacking embassies are not flash mobs of teenagers converging on a mall food court. When I lived in pre-war Iraq, the Islamic Republic of Iran, and Yemen, my students and colleagues often spoke of how they had been informed by government representatives where to board buses to attend “spontaneous” rallies to be held the following day.

The 2006 Danish cartoon crisis is a case in point. The Middle East erupted into protest not as the Danish newspaper Jyllands-Posten published its cartoons, but rather three months later — and several weeks after an Egyptian and Indonesian paper republished without incident the controversial depiction of the Prophet Muhammad. Danish authorities later reconstructed what happened: After the cartoons’ publication, the Turkish ambassador in Copenhagen complained to Abdullah Gül, Turkey’s Islamist president, who in turn called his friend, Ekmeleddin İhsanoğlu, head of the Organization of Islamic Conference (OIC), an association of 56 majority Muslim states promoting Islamic solidarity. High on the OIC agenda is the imposition of international laws prohibiting criticism of Islam and speech offensive to Muslims. The cartoons provided an opportunity to translate contrived grievance into political concession. There followed an organized campaign to rally radicals. In the end, more than 100 people perished in the ensuing “spontaneous” violence.

The White House and diplomats may wish to believe a distasteful, provocative, and inflammatory film motivated the violence in both Egypt and Libya. It is comforting for politicians and officials to ascribe the root cause of Islamist terrorism to grievance because if grievance motivates terror, then resolving the grievance could provide the solution.

Islamist terrorism, however, has far less to do with material grievance than ideology. Obama’s serial dismissal of Israeli Prime Minister Benjamin Netanyahu and the Jewish state’s security concerns suggest an assumption that Israel’s behavior — or perhaps its very existence — provokes Islamist terror. The problem with the belief that Israel represents original sin is that Islamist terror predates Israel’s creation and, indeed, the partition of Palestine. In 1946, the Military Intelligence Division of the War Department, the predecessor to today’s Defense Intelligence Agency, identified Muslim Brotherhood terror as posing a growing threat to the international order. Years later, Abdullah Azzam, a Muslim Brotherhood acolyte, would teach his student Osama bin Laden that Western culture was a deliberate plot dreamed up in the bowels of the Pentagon to separate Muslim youth from religion. Diplomats may accept the idea that Jihad is first and foremost about the struggle to better oneself and only violent in defense, but if the Islamists like Azzam, Bin Laden, and blind Sheikh Omar Abdel-Rahman believe they have been attacked by the likes of Beethoven, Britney Spears, and the Backstreet Boys, then they believe violence against the West is justified. Women’s rights? Justification for murder. Religious tolerance? An abomination justifying slaughter. Free speech? An excuse to kill. Simply put, when the grievance is Western freedom, there can be no compromise. It is time that President Obama and the men and women representing the United States abroad understand that.

The war on terrorism and, more specifically, the fight against Islamist radicalism, is an ideological battle. The United States, moderate Muslims, and those valuing freedom and liberty must triumph not only on the battlefield, but also in the classroom and on the airwaves. Alas, apologies and self-flagellation represent not a path to peace, but little more than preemptive surrender.

Det visar sig nu att det finns en förklaring till det parodiska uttalandet från den amerikanska ambassaden, till följd av extremisternas vrede mot att en amerikansk medborgare gjort en film.

Uttalandet skrevs och publicerades utan tillåtelse av en tjänsteman på ambassaden.

Vad beträffar tiden för publiceringen och hur allt skedde i förhållande till yttre händelser, finns en redogörelse här.

Därmed står det klart att alla – från president Barack Obama till Hillary Clinton och Mitt Romney – delar kritiken mot uttalandet. Skillnaderna som kvarstår är att Romney framförde sin kritik på ett inte så smidigt sätt, och att Obama, när det var hans tur, glömde bort att försvara den yttrandefrihet som ambassadspersonalen i Libyen dog för.

Efter attackerna mot amerikanska ambassaden i Kairo och mordet på USA:s ambassadör i Libyen, och ytterligare tre amerikaner, har ett gräl om USA:s officiella reaktion startats mellan Mitt Romney och president Barack Obama.

Bakgrunden: ambassaden i Kairo gjorde ett uttalande som gick ut på att kritisera den amerikanska film om islam, som triggade extremisternas handlingar. Man bör inte sålunda förolämpa religiösa människor, var budskapet.

Romney kallade detta för oanständigt, och ett tecken på Obamas svaghet i att stå upp för amerikanska värden utomlands. Presidenten själv har inte tagit avstånd från uttalandet, men gjort ett eget som säger samma sak, fast mer välformulerat, och dessutom innehåller att mycket starkt fördömande av extremisternas våld.

Skillnaden mellan de båda, och kärnan i Romneys kritik, är att Obama inte på ett kraftfullt sätt hävdat freedom of speech i sammanhanget: rättigheten att säga också idiotiska saker. Romney har varit mycket tydlig med att detta värde borde nämnas först och sist i sammanhanget. I stället för att kritisera filmen borde presidenten hävdat filmmakarens rätt att göra och visa filmen.

Många tycks övertygade om att Romney har gjort bort sig, men han har inte mildrat sin kritik under dagen, tvärtom. Jag har en stark åsikt i frågan, och det är att Romney borde ha låtit en dag gå under vilken han enbart beklagade att amerikanska tjänstemän mördats på sin post. Därefter kunde han gjort politik om saken.

Hans observation att Obama inte kraftfullt försvarar yttrandefriheten tycker jag är riktig. Det är mer osäkert om han vinner opinionsstriden. När dåliga saker händer i utlandet brukar det inte vara en lyckad formel att ta strid med landets ledare om hur krisen hanteras. Men ingen regel utan undantag.

***UPPDATERING***

Jag såg just att Manuel skrivit ett inlägg om samma sak. Vi tycker ungefär likadant, men tolkar det lite olika. En rättelse av Manuels inlägg dock. Ambassaden i Kairo gav, om jag förstått saken rätt, sitt uttalande innan kollegan mördats i Libyen. Man står dock fast vid uttalandet.

Sedan kan man diskutera innehållet utifrån den informationen. Är det ett dåligt uttalande? Jag tycker att det är dåligt på gränsen till parodiskt, till skillnad från Obamas uttalande, som var bra, men missade ett av de grundläggande budskapen: detta handlar om amerikanska medborgares rätt att i sitt eget land uttala sig offentligt – också om det de säger är idiotiskt.

Parallellen till Lars Vilks ligger nära till hands. Jag anser att han gjorde fel som ställde ut sin rondellhund. Men han hade givetvis rätt att göra det utan att drabbas av hot och mordförsök.

Dessutom, om en ambassadör tappar omdömet till följd av rädsla eller nedbrutenhet över en kollegas död finns det all anledning att ha medkänsla med den personen. Vederbörande har dock valt fel yrke, och borde se sig om efter något som är mindre stressframkallande än ambassadör i Egypten för USA 2012.

Jag bör svara på Manuels omtänksamma inlägg häromdagen. Han gör tre poänger:

1. Barack Obama drog in mer pengar än Mitt Romney i augusti.

2. Obama ser bra ut i många osäkra delstater.

3. Mätningarna sticker i Obamas riktning efter partiernas konvent.

Jag är inte orolig över nummer 1. Det var aldrig frågan om att Romney skulle kunna göra med Obama vad Obama gjorde med John McCain för fyra år sedan. Berättelsen om insamlade pengar är fortfarande att Obamas kampanj har lyckats betydligt sämre än vad man hoppades på för ett år sedan. Att det blir bättre fart på donationer nu när kampanjen tar fart på allvar är fullkomligt självklart – motsatsen hade varit ett tecken på kris.

Vad beträffar nummer 2 – utan tvekan har Obama i nuläget fler vägar till 270 elektorer. Men egentligen kvittar det i nuläget. Antingen kommer Romney att hitta ett sätt att vända opinionen mot Obamas politik och vinna förtroende för sin egen förmåga – då sveper han de osäkra staterna. Eller så gör han det inte – och då är Obamas chanser att vinna mycket goda. Orosmomentet för oss som håller på Romney är alltså inte vad mätningarna säger i dag, utan att Romneys kampanj inte tycks kunna hitta rätt ord, bilder, inramning, medan Obamas kampanj – efter en mycket haltande inledning – framstår som  betydligt tonsäkrare i dag.

Vad beträffar the bounce efter konventen, den har historiskt lite att göra med resultatet i november och försvinner på ett par, tre veckor. Den reflekterar vem som lyckades bäst på konventen, inte vem som för rösten när det gäller.

Jag slits fortfarande mellan två motstridiga uppfattningar. Å ena sidan är det svårt att föreställa sig att en president blir omvald med anemisk tillväxt, hög arbetslöshet, lågt konsumentförtroende, ingen ljusning i sikte, och med starka argument för att det är den sittande presidentens politik som bär stor skuld till läget. När väljarna på allvar börjar intressera sig för valet kommer det att fälla avgörandet. Romney vinner en betryggande seger.

Å andra sidan är Obama betydligt mer populär än Romney. Han har i praktiken varit i ledningen från Dag Ett. Paul Ryan var ett riskabelt val, som hittills inte gett önskad effekt – tvärtom. Och vi har den vanliga tendensen bland väljare att gå till vänster när tider är ekonomiskt oroliga.

Jag tror att vi kommer att veta betydligt mer om vilken av de båda bilderna som stämmer när vi är en bit in i oktober. Börjar det inte hända saker för Romney då blir det mycket svårt att ändra valrörelsens utseende – som just nu gynnar Obama.

Vi hänvisar ofta till opinionsmätningar, men som jag varit inne på en del gånger är inte alla mätningar skapade lika. De använder olika metoder, oftast utformade på ett sätt som konsekvent viktar resultaten på samma sätt – och inte sällan med en ideologisk tendens.

Efter valen jämförs förutsägelserna med det faktiska utfallet, och det visar sig vilka som kommit närmast. Också den sortens granskningar måste granskas. Det finns många sätt att mäta mätningarna.

Med det sagt har ansedda jesuituniversitetet i New York, Fordham University, mätt opinionsinstitutens framgång med att förutsäga presidentvalet 2008. Bäst av alla var Rasmussen och Pew. Först på 20:e plats kom Gallup.

Läs här och här.

Clint Eastwood förklarar den tomma stolen, och en del annat, i en intervju till lokaltidningen i Carmel – staden där han en gång var borgmästare.

DN publicerar de för Obama nedslående siffrorna om jobben som nyss kom:

FLER ÄR SYSSELSATTA I USA

Man vet om man ska skratta eller gråta. Jag vet i alla fall. Jag skrattade.

Non-farm pay roll – jobb utanför jordbrukssektorn – växter med 96 000 under förra månaden, ungefär hälften av förväntat och under det magiska 100 000-strecket. Arbetslösheten sjönk från 8,3 till 8,1, vilket inte hade förväntats – gissningen var oförändrat – men anledningen tillskrivs att arbetssökande slutat söka jobb, inte att de fått jobb.

Det är för det första i sig en dålig nyhet, för det andra en särskilt dålig nyhet, eftersom den kan sätta fokus på de ytterligare miljoner människor som gjort samma sak under de senaste åren. Så tillvida är arbetslöshetssifrrorna – om än höga – ännu sämre än vad de ser ut.

Samtidigt revideras siffrorna för juni från 64 000 till 45 000 och för juli från 163 000 till 141 000.

Detta var den nödvändiga slutpunkten till Tampa och Charlotte, och den avgör saken: republikanerna hade inte lika roligt, men de var effektivast. Tillbaka till jobbdiskussionen, så kan demokraterna diskutera Sandra Fluke.

Nu kommer det fler citat ur Bob Woodwards bok, The Price of Politics, och det är inte en smickrande bild som ges av president Barack Obama – insiders omdömen,som spridits i flera år, om en president som inte klarar jobbet, men ändå har mycket höga tankar om sig själv, tycks bekräftas.

Jag undrar hur mycket den här kommer att användas i valrörelsen. I nästa vecka släpps den till försäljning.

Under de besök jag gjort i Washington DC sedan president Barack Obama tillträdde har ett tema varit genomgående från republikaner och demokrater: Under de första avgörande åren uppvisade Obama en förlamande inkompetens i den exekutiva konsten, som ofta ställde till onödiga problem, och som försvårades av hans egen uppfattning att han visste precis hur jobbet skulle skötas.

Det mest berömda och avgörande exemplet var när Representanthusets talman John Boehner och presidenten förhandlade fram ett sparpaket som mycket väl kunde ha vänt den ekonomiska krisen – och Obama sedan oförutsägbart och oförklarligt krävde ytterligare skattehöjningar av Boehner. Det var som om han trodde att saken gällde att pruta på en bil, och Boehner reagerade med att lämna förhandlingarna.

Skälet till Boehners vrede var givetvis att Obama trixade med paketet paketets skattehöjningar, som alla tror att republikanerna i alla lägen vägrar att gå med, och som innebar ett högt politiskt pris för Boehner personligen och för republikanerna i Huset. Möjligen trodde Boehner att Obama fifflade med deras överenskommelse. Sanningen var snarare att presidenten inte begrep vad han sysslade med, vilket också ligger nära journalisten Bob Woodwards slutsats i boken The Price of Politics, som kommer ut den 11 september. Woodward: ”Det blev allt tydligare att ingen styrde Washington. Det innebar trubbel för alla, men särskilt för Obama.”

Det är en av de ihållande myterna om Obamas tid i Vita Huset att republikanerna obstruerat och hindrat samarbete mellan partierna. Skulden ligger i lika hög grad hos det demokratiska partiet, som i Harry Reid, Nancy Pelosi och Barack Obama har en trio av sällsynt kompromisslöst slag, utan förståelse för att det andra partiet också har en agenda. Kompromissen som hade kunnat vända skutan, som Obama klantade bort, är ett exempel på det, sättet att halvfiffla igenom Obamacare är ett annat.