I Politico skriver Glenn Thrush att Barack Obamas största fiende i debatten mot Mitt Romney på onsdag är – Obama själv.

Det ligger något litet i detta. Tanken är att Obama ska visa sin överlägsna, arroganta sida. Att väljarna inte ska tycka om honom, vilket ju skulle kunna skada hans starkaste tillgång i kampen mot Romney.

Men jag vet inte. Det är en analys som passar så väl in i bilden av Obama som mer fantastisk och intelligent än någon annan – det enda som kan skada honom är att han är FÖR fantastisk och intelligent. Ungefär som när man ombeds berätta om sina svaga sidor, och lyfter fram ”ibland är jag för snäll”.

Jag tror att den största risken för Obama i debatten är att förväntningarna sätts alldeles fel. Mitt Romney är en person som genom hela sin karriär varit en mycket effektiv debattör. Dessutom har väljarna fått lära sig att han är mycket tråkigt och saknar medkänsla.

Obama är en person som genom sin korta karriär inte alls har imponerat som debattör. Däremot bär många med sig förväntingar som satts av hur Obama hanterar situationer där han får förbereda ett tal och ge det till en sympatisk publik, där ingen säger emot honom.

Debatten kan komma att präglas av detta, att Romney överträffar förväntningarna medan Obama inte alls når upp till dem. Då kan man också hoppas på att Romneys självförtroende växer, medan Obamas irritation blir synlig, och att det ger Romney tillfälle att skada Obama där det verkligen räknas: att pressa honom hårt på faktisk politik.

Obama är i ett läge där han har allt att förlora. Hans debattstrategi kommer att formas av detta: att spela runt bollen på egen planhalva, inte ta några risker, fördriva tiden, vänta på slutsignalen.

Antagligen är han skicklig nog att lyckas med det. Mina förväntingar på den enormt upphaussade debatten är därför att det blir en tråkig 0-0-match. Vilket gör Obama till den store vinnaren.

Tillväxten i USA för 2:a kvartalet har skrivits ner från tidigare 1.7 procent till 1.3 procent.

Nyordrar för kapitalvaror i USA sjönk i augusti till den lägsta nivån sedan våran 2009.

Dåliga nyheter för den sittande presidenten.

Men det finns också siffror som Obama kan lyfta fram som positiva. Exempelvis säljs fler hus till bättre priser. Konsumentförtroendeindexet steg i september till det högsta sedan i februari. Och antalet amerikaner som söker arbetslöshetsstöd sjönk för första gången på sex veckor – om än ytterst marginellt.

Samtidigt är det farligt för Obama att låta som om han försöker spinna en svår ekonomisk situation till något bättre än vad folk känner i vardagen.

Det råder ingen tvekan om att opinionen för Barack Obama har stärkts efter konventen, som nu är mer än tre veckor gamla. Demokraternas bounce har övergått i ett uthålligt övertag, och debatten 3 oktober blir nu oerhört viktig för resten av kampanjerna.

Men mätningarna är inte oproblematiska. I går visade CBS/NY Times/Quinnipiacs senaste mätningar att Obama leder med 9 procentenheter i Florida, 10 i Ohio och 12 i Pennsylvania. Problemet är att mätningarna utgår från ett mycket högt demokratiskt valdeltagande: Obama kommer till och med att dra fler sympatisörer från sofflocket än vad han gjorde 2008.

Det antagandet är svårsmält, och skälet till varför också Obamas kampanj betraktar CBS/NYT/Quinnipiacs resultat med skepsis. Men även om man viktar om mätningen till mer trovärdiga siffror passar den i en positiv trend för Obama. Dock är det rimligt att halvera hans övertag.

Frågan är tillspetsad, men det var ungefär den som Olle Wästberg ställde vid ett fullsatt seminarium på Timbro i går, där jag, Olle och Janerik Larsson talade om amerikanska politik från olika perspektiv. Olle syftade på Mitt Romneys hårda ton när det gäller hur situationen i Mellanöstern kommer att hanteras om Romney blir president.

Och det är klart, lyssnar man på guvernören kan man få känslan att Iran kommer att jämnas med marken tredje veckan i januari 2013. Men om man försöker urskilja faktiska, konkreta utfästelser, finner man att Romney håller alla dörrar öppna, och precis som Olle säger, finns det goda skäl att president Romney kommer att vara en betydligt försiktigare person än kandidat Romney.

I går höll Romney ett tal vid Clinton Global Initiative som var resonerande och klokt, och som lyckades både hålla fast vid de principer där han skiljer sig från president Barack Obama (åtminstone i hur de betonas), och samtidigt inte väja för situationens komplexitet. Väl värt att lyssna till, och man undrar varför Romney inte vågar tala så till partiets gräsrötter. Jag lovar att de är mer mottagliga än vad han tror.

Principerna? Romney understryker att diktaturer inte lyssnar om diplomati inte förenas med hård makt, han betonar USA:s exeptionalism, och han tror mycket på handel och jobbskapande som en del av säkerhets- och biståndspolitik.

I senaste numret av samhällsmagasinet Neo skriver jag en lååång artikel, där jag försöker förklara tre olika, motsägelsefulla aspekter av Mitt Romney. Dels att han tycks vara en mycket principiell man i privatlivet, pålitlig och konsekvent i sina värderingar och agerande. Dels att han som kampanjpolitiker tycks vara motsatsen till detta. Dels att han som resultatpolitiker är en ganska pålitlig konservativ. Hur får man ihop detta? Jag gör ett försök (och avslöjar samtidigt vad det var som gjorde hunden Seamus sjuk…).

Vad beträffar mitt påstående att allt tyder på att Mitt Romney borde vinna, utan det faktum att Obama håller på att vinna. En del kommenterar detta med att upprört påpeka att Obama leder i nyckelstater. Jamen det är ju exakt vad jag avser! Tittar man på mätningar om landets riktning, förtroende för Obama, förtroende för Obamas som ledare, förtroende för Obamas ekonomiska politik, konsumentförtroende, ekonomiska nyckeltal – allt tyder på att sittande president är på väg ut.

Men tittar man på mätningen av vem väljarna tänker rösta på, då ser det ut som om Obama ska vinna. Om den mätningen är pålitlig slår den såklart ut alla andra, men det innebär också att Obama besegrar historien eller trotsar gravitationskraften, eller hur man vill uttrycka det, och detta är intressant och kräver eftetanke: vad beror det på? Och håller det i sig under slutspurten?

En ny mätning från Pew, som studerat väljarnas attityder till statens storlek och vilka valfrågor som är viktigast, kan omöjligt tolkas på annat sätt än att det finns en opinion att hämta hem för Mitt Romney.

87 respektive 83 procent av de som svarade anser att ekonomin respektive jobben kommer att vara av stor betydelse när de väljer president. 56 procent vill ha mindre stat, medan 35 procent önskar att staten ska utnyttjas mer för att lösa människors problem. I förra veckan kom en Gallup-undersökning som pekade i samma riktning.

Det är alltså fortsatt som det varit: inget tyder på att Obama ska vinna, förutom det faktum att han är i färd med att vinna.

Jag är fortfarande på resande fot, och kommer till Stockholm i morgon. Då blir det också dagliga kommentarer enligt vanligt schema. För några dagar sedan utlovade jag en kommentar till Manuels tolkning av Romneys kommentarer i samband med morden i Libyen. Nu känns det lite obsolet, men min poäng är alltså att man bör skilja på innehållet i Romneys kritik och sättet han framförde den på. I det senare fallet har Manuel och alla de konservativa kommentatorer han hänvisar till alldeles rätt: det var okänsligt och obegripligt, och bröt mot enkla regler för den sortens situationer. Ett i efterhand helt onödigt unforced error.

Men innehållet i kritiken är giltigt, och har fått brett stöd, och går tillbaka ända till Obamas egen primärvalskampanj 2008 – då det var Hillary Clinton som kritiserade Obama för samma naivitet och arrogans i utrikespolitiken.

Jag sitter på Dulles Airport i Washington DC, på väg till London, där jag bl.a. ska hålla ett föredrag om den amerikanska välfärdsstaten. Därför dröjer mitt svar till Manuel. Men med tanke på att han så i grund och botten missförstått frågan om Mitt Romneys svar på Obamas agerande i samband med krisen i Libyen, ville jag inte helt enkelt tiga. En förklaring, som kommer att få Manuel att förstå, kommer, när jag väl är installerad på mitt hotell.

Den här tidningens uppmärksammade kulturchef Åsa Linderborg kräver av Carl Bildt att han tar offentlig ställning för journalisters rätt att verka och publicera. Hon anser generellt att för få politiker står upp för yttrandefriheten.

Vi på högersidan instämmer, och drar slutsatsen att Linderborg – åtminstone i detta begränsade ärende – står på Mitt Romneys sida mot Barack Obama. Det var ju Obama som glömde att nämna rätten för den amerikanska filmaren att publicera sin mycket dåliga och mycket dumma film om profeten. Och det var Romney som förklarade att morden på den amerikanske ambassadören och tjänstemännen i Libyen i första hand borde bemötas med ett kompromisslöst försvar för nämnde filmares rätt.

Samma ställningstagande för Romney bör vara självklart för alla de svenskar på vänsterkanten som kritiserat Bildt för att inte stå upp för yttrandefriheten.

Under sinaste senaste framträdanden har Mitt Romney uttryckt sin kritik mot administrationen i betydligt mjukare tonläge. Han förlorade spinnet kring händelsen, huvudsakligen på grund av ett eget unforced error: han kom med sin kritik för tidigt. Först det självklara, att beklaga sorgen och sluta upp bakom landet.

Sedan, efter en dag eller två, hård kritik i sak, utan övertoner. Han hade nämligen rätt, och Obama fel, i själva sakfrågan.