Ett starkt argument för att Mitt Romney ligger bra till har varit att inte mycket har hänt i mätningarna, trots att president Barack Obama och dennes surrogater – i vad som är den smutsigaste kampanjen i mannaminne – anklagat honom för att vara grov ekonomisk brottsling, djurplågare, mördare, antiamerikan och annat smått och gott.

Men nu kommer flera mätningar som visar på ett växande gap mellan Obama och Romney.

Reuters/Ipsos nationella mätning från i går ger Obama sju procentenheters ledning över Romney bland registrerade väljare.

FoxNews mätning från i dag ger Obama nio procentenheters ledning över Romney bland registrerade väljare.

CNN/Opinion Research ger Obama sju procentenheters ledning över Romney bland registrerade väljare.

Rasmussen från i dag ger däremot Romney fyra procentenheters ledning över Obama bland troliga väljare (och med risk för att framstå som in denial är detta den enskilda mätning jag ger högst metodologiskt betyg), medan Gallup ger Obama två procentenheters ledning bland registerarade väljare.

Mätningarna är inte irrelevanta, men man måste vara medveten om dels att konventen i månadsskiftet kommer att vara oerhört viktigt, dels att Romney inte gjort något koordinerat försök att slå tillbaka mot Obamas smutskastningskampanj. När så sker kan vapnet Obama svingat hela sommaren mycket väl bli ett mycket effektivt vapen i händerna på Romneykampanjen.

Romney mördade JonBenét Ramsey.

Det här reportaget om president Barack Obama och dennes medievanor är verkligen något av det märkligaste jag läst på länge. Om texten talar sanning uppfattar Obama det som ett problem att medierna inte behandlar honom tillräckligt välvilligt.

Verklighetsfrånvänd är bara förnamnet.

Det är som om Annie Johansson skulle ha jublat över hur svensk press behandlar henne jämfört med Gustav Fridolin.

Man kan inte enkelt överföra historiska resultat på dagens val, av två skäl. För det första är urvalet för litet – USA har haft sexton presidentval sedan Andra världskriget, och ganska många under speciella omständigheter, som gjort att jobb och ekonomi inte varit avgörande för utgången.

För det andra, tiderna förändras.

Samtidigt vore det idiotiskt att avfärda historien, och vad den pekar på är att väljarna nästan alltid bryr sig mest om jobb och ekonomi, och att detta hart betydelse för hur de röstar.

Här är två diagram från Dan Clifton vid Strategas Research, som borde hålla Obamas supporter vakna om nätterna:

Hur mycket steg väljarnas reallöner under perioden innan valet? Och hur gick det i valet? Obama gör sällskap med George HW Bush och Jimmy Carter till vänster om noll, och George HW Bush och Jimmy Carter råkar vara de enda presidenterna sedan LBJ som förlorade sina omval.

Hurdan var tillväxten på jobbmarknaden (minus jordbruk) under perioden innan valet? Och hur gick det för den sittande presidenten? Svar: som ovan.

Jag har tidigare nämnt att Barack Obama bedriver den smutsigaste kampanjen i mannaminne. Men det går att sjunka ännu lägre än hittills.

Detta är en reklamfilm från en Obama närstående Super-PAC, Priorities USA, störst och viktigast av Obamas ”oberoende” kampanjorganisationer, grundad och skött av Obama närstående personer, som släpper reklamfilmer som på ett mystiskt sätt fasar in i Obamakampanjens strategi.

Förutom att filmen på ett osmakligt sätt anklagar Mitt Romney för att ha mördat en kvinna genom a) sitt jobb på Bain Capital och b) sin hållning i sjukförsäkringsfrågan, ”råkar den ha fel” om när mannens hustru dog i förhållande till sin anställning, till när hennes sjukförsäkring löpte ut, &c.

Det är obehagligt att dissekera fakta i en sådan här film – mannens hustru dog i cancer, det är ett faktum – men det bör ändå göras:

Romney slutade på Bain 1999. GST Steel gick i konkurs 2001. Kvinnan dog 2006, sju år efter att Romney lämnat Bain, fem år efter kvinnan fick sparken. Vid tillfället drevs Bain av en supporter till Obama, som samlat in många miljoner dollar till presidentens kampanj. CNN har också meddelat att kvinnan hade ett nytt jobb efter att hon fått sparken från stålverket. Hon sålde/gav råd om sjukfärsäkringar.

Krav har kommit på att Obama ska ta avstånd från filmen, men det har inte skett. Inom sociala medier pågår ett växande uppror från demokrater som blir illamående av Obamas sätt att driva kampanj. Detta kommer för övrigt samtidigt som senatens majoritetsledare Harry Reid alienerat många demokrater genom sina bisarra på påhopp på Romney.

Så här sade Rob Portman i Denver i går:

”[Four years ago Obama] said…if you don’t have fresh ideas he said, you turn to stale tactics and attack your opponent. He said that if you don’t have a record to run on, then you make your opponent unacceptable. He said you make a big election about small things.”

Obama hade rätt. Och jag vet att Super-PAC’s är ”oberoende” entiteter. Jag vet att Romneys kampanj fuskar med sina Super-PAC’s på samma sätt som Obama, att det finns koordination som bryter mot lagens mening.

Jag har hela tiden trott att två saker kommer att fälla Obama i november, att ekonomin är för dålig för presidenten att bli omvald, och att hans kampanj är för dålig för att motverka detta faktum.

Min åsikt har stärkts.

Jag läser en lång artikel i Vanity Fair om Karl Rove, men lägger den ifrån mig innan jag nått slutet. Det är samma sång, kan man säga.

I grunden finns det några sanningar i artikeln. Att Karl Rove är mycket smart och strategisk stämmer. Att han är en mäktig figur i amerikansk politik stämmer. Att han uppfunnit sig på nytt efter sin tid vid George W Bushs sida stämmer – dels genom sin kommenterande roll i medier och som föredragshållare, dels genom sin roll i viktiga Super-Pacs.

Men det finns två tramsiga röda trådar som går genom den här artikeln, och som löper genom tusen andra likadana artiklar.

För det första, det finns en stor, dold plan som samordnar hela högern i USA, med långsiktiga och genomarbetade målstrategier. Äsch. Det är klart att det finns en plan. Faktum är att det finns tio. Och det är klart att det finns både långsiktiga och kortsiktiga strategier. Men the evil genius ur en James Bond-film, som man vill måla upp finns inte.

För det andra, att detta – vad det än är – bara sker inom högern. Har alla redan glömt att Dem’s krossade högern när det gällde att samla in pengar i förra presidentvalet, och att det skedde p.g.a. stålar från stenrika Wall Street-människor som behövde politiskt stöd? Vad tror ni för övrigt Clintonmaskinen är, och ännu mer har varit, inom amerikansk politik? Hört talas om Chicago-style politics? Och så vidare.

Läs artikeln, men ta den för vad den är: fiction lika mycket som dokumentär.

Den stora sensationen bland mätningar senaste tiden är så klart det ansedda Pew Institutes resultat från 16-26 juli, där president Barack Obama leder över Mitt Romney med 10 procentenheter. Visserligen bland registered voters, men ändå. Andra mätningar från samma period eller senare (Gallup, RV, 30/7-5/8, Obama +1, vänsterinstitutet Democracy Corps, LV, 21-25/7, Obama +4, Rasmussen, 4-6/8, LV, Obama +1) ligger emellertid kvar där vi vant oss, vilket skänker mindre tyngd åt Pews observation.

*****

Obamas approval rate ligger kvar omkring 47 procent. Det är på gränsen för vad en president tål om han vill bli omvald – konventionen säger snarast att det är för lågt. Det som talar för Obama är att han tycks ha ett ganska högt golv – det är svårt att se honom rasa till under fyrtio. Det som talar emot är att hans siffror om frågan bara gäller ekonomi är betydligt lägre. Det väcker frågan om vad som sker om/när Romney lyckas placera valet till att handla om jobb och ekonomi och inget annat.

*****

Det har gått ett tag sedan HD konfirmerade att straffavgiften som ryms inom Obamacare är en laglig skatt. Möjligen har det inneburit att människor i något större utsträckning tolererar reformen, men fortfarande är det en kraftig majoritet som vill se att kongressen upphäver den, omkring hälften för och just över fyrtio procent är emot att reformen återkallas.

*****

Vid republikanernas konvent i Tampa ska Condi Rice, Rick Santorum, Rand Paul, Jeb Bush, Mike Huckabee, Chris Christie, Nikki Haley och Susana Martinez hålla tal. Konventionen säger att de därmed inte är att räkna med som kandidater till vice president-platsen. Jag är lockad av Condi Rice som running mate, men det lär inte ske. Fortfarande tycks det som om någon annat än Robert McDonnell, Rob Portman, Tim Pawlenty, Marco Rubio och Paul Ryan vore en skräll. Av de fem ser jag helst Portman eller Rubio.

*****

Det är nu 48 dagar sedan Obama lät en Vita Huset-journalist ställa en fråga till honom, gav en presskonferens eller intervju. Det är mycket länge, och kritiken växer nu mot presidenten för att han isolerar sig från granskning av hur han sköter sitt ämbete, för att inte riskera något när det gäller the never-ending campaigne. (Den 20 juni, senast han besvarade frågor, tillät han inte frågor om inrikespolitik.)

*****

Är Senatens majoritetsledare Harry Reid en tillgång för Obama? Eller skadar han honom? Under senaste veckan har Reid attackerat Romney på ett sätt som trotsar all anständighet. Teorin är att han därmed får diskussionen i medierna att handla i bästa fall om de saker han attackerar Romney för (att skattefuska), i värsta fall om hur oanständig Reid är. I inget av fallen handlar det om att ekonomin är usel och att Obama är president. Fungerar det, eller förstärker det bilden av Obama som dirty campaigner? Å ena sidan finns det ingen som tror att Reid inte bär sig illa åt med Obamas godkännande. Å andra sidan ägnar sig majoriteten av väljare inte åt den sortens kremlologi.

*****

Romney, GOP och höger-PAC’s fortsätter att samla in mer pengar än Obama, Dem’s och vänster-PAC’s. Det är dåliga nyheter för Obama, dels då han helt enkelt inte kommer att kunna köra över Romney med pengar, som han gjorde med John McCain, dels då det säger något om entusiasmnivån hos donatorer.

Well, kanske inte. Om man studerar kampanjerna, stämning och momentum, rörelser i mätningar, är det ingen tvekan om att juli lyfte mungiporna i president Barack Obamas läger, medan Mitt Romneys medarbetares miner blev något ansträngda.

Skälet är, som en mycket svepande observation, att den kampanj Obama bestämt sig för att föra hittade sin ton. Budskapet klarnade, verkställandet fungerade. Och i motståndarlägret hittade man varken någon effektiv moteld eller egen röst.

Till denna generella utveckling lades några mindre klockrena uttalanden av Romney eller dennes medarbetare, som tog fokus från det republikanernas kandidat ville prata om.

Ändå tror jag att juli på sätt och vis kan ha varit den månad då Romneys seger i november cementerades. Anledningen är att det nu inte kan finnas någon tvekan om vad för kampanj det är Obama tänker föra ända fram till valdagen. I New York Times beskrivs den ungefär så här av Ross Douthat:

Presidenten har promenerat längre ut på vänsterkanten. Han har slutat att ens erkänna att USA står inför svåra politiska val, och sänder budskapet att alla kan få allt, samtidigt som underskott och statsskuld elimineras, så länge miljonärer betalar högre skatt.

När det gäller issues of culture – immigration, samkönade äktenskap, abort, medicinsk etik, religiös frihet, socialt skyddsnät – har han övergett Bill Clintons triangulering och helt omfamnat Hollywood.

Till detta budskap har han anammat Richard Nixons kommunikationsstil: Obama berättar för osäkra väljare att alternativet till honom själv är en person som inte bara har fel i sak (det är det lilla problemet), utan dessutom är en antiamerikansk girigbuk som inte bryr sig om andra än sina rika vänner, hatar hundar, och antagligen gjort sig skyldig till svår ekonomisk brottslighet. Diskussionen i sak har fimpats till förmån för ett blodigt karaktärsmord, med folket som vittne.

Det starkaste skälet att rösta för Obama, säger Obama, är att Romney helt enkelt är för vidrig för att ha som president.

Så långt Douthat. Och så långt juli månad. Jag kanske är naiv. Kanske läser jag USA alldeles fel. Kanske har jag för stora förhoppningar på Romneys förmåga att visa upp ett alternativ.

Men jag kan inte tro att Obamas strategi kommer att hålla ända in i mål. Och strategin koagulerade under juli månad. Därför var de veckor som på ytan såg dåliga ut för Romney och som en framgång för Obama, enligt mitt sätt att se saken, den slutgiltiga bekräftelsen på att Obama (och hans kampanjledare) inte vet vilket folk de försöker övertyga, inte begriper hur ett politiskt budskap ska kommuniceras.

För fyra år sedan kunde av olika skäl Obama spela på sina starkaste sidor och folkets ljusaste förhoppningar. Han gjorde det med extrem finess. Men den vägen är inte öppen för honom den här gången. Han har, märkligt nog, valt den exakt motsatta. Från och med månadsskiftet, med de båda partiernas konvent, kommer det att bli allt tydligare att det är fel väg.

Önsketänkande från min sida? Man är alltid den sista att veta om man faller i den fällan. Vi har tre månader framför oss som kommer att visa huruvida Obamas omvalsstrategi kommer att vara en styrka eller svaghet för honom.

Ni kommer kritik mot jobbrapporten, som dels tar fasta på problematiken jag refererade till i går, dels noterar att ALLA indikatorer under samma månad var dåliga eller usla, utom just den siffra som får mest uppmärksamhet i medierna: hur många jobb skapades. Där var siffran av någon anledning nästan dubbelt så hög som förväntat.

Under juli månad skapades 163 000 nya arbetstillfällen i USA. Det är något mer än förväntat och långt mindre än vad som behövs. Arbetslösheten steg med ytterligare en tiondels procentenhet, till 8,3.

Siffrorna i juli är emellertid särskilt krångliga att ta fram, och bör tas med en större nypa salt än den lilla nypa salt med vilken all samhällsvetenskaplig mätning bör tas. Läs den här intressanta beskrivningen av de metodologiska svårigheterna.

Träffsäkerheten ökar givetvis med längre perioder och mer tid för korrigering. Alltså är följande observation relativt pålitlig: under 2012 har ekonomin skapat 151 000 jobb per månad i genomsnitt; under 2011 var samma tal 153 000.

Det är det starkaste argumentet mot den sittande presidenten. Hans politik står i vägen för återhämtningen.