Häromdagen uppmärksammade Manuel reklamvideon som publicerats på nätet av Veterans for a Stronger America: en anklagelse mot president Barack Obama för att använda dödandet av Osama Bin-Laden för partipolitiska syften. Ingen har klagat på att han tar åt sig äran (kom ihåg George W Bushs Mission Accomplished), utan på att han i samma andetag angriper Mitt Romney. Det är detta som uppfattas som mycket lågt och ett brott mot amerikansk, politisk tradition.

Filmen har bitit sig fast, och det är speciellt en mening som diskuterats de senaste dagarna. Det är när president Bill Clinton säger:

”Suppose the Navy Seals had gone in there, suppose they’d been captured or killed. The downside would have been horrible for him.”

Ja, tänk om ett tjog unga män och kvinnor dödats, och deras makar, makor, barn, mammor och pappor aldrig fått se dem igen – vilken smäll för Barack Obama!

Det är en obegripligt idiotisk mening med tanke  på Bill Clintons och Barack Obamas förmodade politiska geni, och just därför särskilt avslöjande. Detta är de två mest narcissistiska politiska ledare USA sett sedan Richard Nixon. Bara så kan man förklara att de inte bara i första hand uppfattar amerikanska soldater som dödas i fält som ett politiskt problem, utan dessutom inte begriper att dölja att det är så de tänker. Jämförelsen med George W Bush är i sammanhanget som natt och dag.

Kommentarerna jag har sett tar fasta på just detta, att annonsens sprängstyrka ligger, inte i att Obama spiked the football, utan att det är symptomatiskt för ett karaktärsdrag som går genom hans presidentskap som en röd tråd: Me, Myself, I.

Samma sak med Swiftboat Veterans For Truth. Deras budskap bet inte på grund av att de hade rätt i sak i en detalj. Det bet på grund av att det fångade en egenskap hos John Kerry, som ytterst gjorde att han förlorade valet.

Marsch! Framåt! 1-2-1-2-1… HAAALT!

I går inledde president Barack Obama kampanjen inför höstens presidentval. Denna observation är givetvis ett skämt, med tanke på att Obama under en god del av förra året (och i viktiga avseenden ännu tidigare) dels ägnat oförskämt mycket tid åt kampanarbete, snarare än att styra ett land i kris, dels låtit sina omvalsmöjligheter påverka beslut och förslag mer än någon annan president jag upplevt.

Jag uppfattar detta som den enskilt mest osympatiska egenskapen hos Obama.

Diskussionerna efter valmötet i Richmond, Virginia har bland annat gällt den slogan som Obamakampanjen uppenbarligen tänker testa: Forward!

Det är inte riktigt change we can believe in eller yes, we can – låter mer som en marschorder. Men fungerar den inte kommer den att bytas ut till något annat, det är fortfarande tidigt.

A propos byta ut. Obama har hittills inte kunnat bestämma sig för vad det är för fel med Mitt Romney, och har provat en handfull olika angreppsvinklar. Om man ska tro gårdagens tal är det den farliga kapitalisten, den elake högermannen, som skor sig själv på fattiga barns bekostnad som ska gälla. Också detta tema kommer att bytas ut om det inte fungerar.

Precis som de senaste prognoserna antytt blev siffrorna förnya jobb i USA under april dåliga – till och med sämre än förväntat. Under månaden skapades 115 000 nya jobb. Det är en kraftig nedgång från vinterns redan dåliga siffror, och hotet att den gryende återhämtningen nu är på väg att vika växer.

Konsekvenserna för valet i november är självklara: president Barack Obama kommer knappast att kunna vinna sitt omval samtidigt som ekonomin går dåligt.

Under samma månad sjönk arbetslösheten från 8,1 till 8,2, men det är en klen tröst. Dels är också 8,1 procent en hög siffra, dels är den reella arbetslösheten betydligt högre, inte minst om man räknar in alla dem som vill ha jobb men slutat anmäla sig av hopplöshet.

Kommer Obama att bli ”bordad” i valrörelsen? Frågan är märkligt formulerad men i allra högsta grad berättigad. Det var nämligen vad demokraternas presidentkandidat, John Kerry, blev i valrörelsen 2004. Ett antal Vietnamveteraner gick då samman och drog igång organisationen ”Swift Boat Veterans for Truth”.

På några månader lyckades de ändra bilden av John Kerrys hyllade insats i Vietnamkriget – han tilldelades sammanlagt fem tapperhetsmedaljer av olika valörer – till närmast landsförräderi.  Det var så pass skickligt orkestrerat att även om alla förstod att Bushkampanjen styrde bakom kulisserna lyckades ingen avslöja trådarna som fick marionettdockan att dansa.

Nu frågar sig många om Obama snart blir föremål för en liknande kampanj. Sedan en tid tillbaka har flera soldarer ur specialförbandet Navy SEALs – vars särskilda enhet TEAM 6 var de som genomförde den militära operationen mot Osama Bin Ladins gömma i Pakistan – uttryckt sitt missnöje mot Obamas politiserande av insatsen. Den förre detta SEAL-soldaten Chris Kyle har bland annat kallat Obamas självberömmande för “a cheap shot” och att “Obama is taking more credit than he is due.”

I veckan släppte den nybildade Super PAC:en ”Veterans for a Stronger America” en attackannons på samma tema och i kommentarer till media hävdar representanter för fonden att fler angrepp är att vänta den närmaste tiden. Samtidigt som annonsen publicerades på Youtube lanserades även bloggen ”Navy SEALs against Obama”.

Är det en genomtänkt och noggrant planerad kampanj likt ”Swift Boat Veterans for Truth” som är på väg att sjösättas – eller är det endast ett verk av några griniga elitsoldater? Jag tror svaret levererades när republikanernas toppstrateg, Karl Rove, i går uppmanade sina 335 775 följare på Twitter att se annonsen.

Så då tar vi Manuels punkter i tur och ordning (spoiler: de håller inte):

För det första, Rich Grenell har alltså inte fått sparken. Då är vi överens om det.

För det andra, Grenell raderade sina tweets, som sedan dök upp som skärmdumpar. Man trodde att problemet var ur världen. (Och Manuels argument gäller ju då i lika hög grad Grenells sexuella läggning.)

För det tredje, man gick till motattack. Gail Gitchmo, en av Mitt Romneys ledande medarbetare, som sänts ut tidigare när det gällt centrala budskap: ”Mr. Romney has condemned voices of intolerance within the party. We tried to persuade Mr. Grenell to stay on, and we were disappointed that he chose to resign.”

För det fjärde, ingen har förnekat att det funnits en del satellitorganisationer som sagt oacceptabla saker. Jag ska inte börja rabbla allt idiotiskt som president Barack Obamas supporters häver ur sig med jämna mellanrum – och heller inte skylla dem på Obama. Låt mig dock notera att Manuel citerar grundaren av en aktivistgrupp för bland annat samkönade äktenskap. Låt mig också notera att dennes dräpande kommentar inleds med den typiska undanglidningen, ”Det tycks som om…”. Well, det tycks som om månen är av ost också, om man kisar med ögonen. Bryan Fischer bortser sålunda från det jag visat ovan, att det har gjorts uttalanden och att Romney försökte få Grenell att stanna.

Vad som verkligen sägs är att Grenell hoppade av för att han inte ville arbeta i en kampanj som krävde budskapsdisciplin av honom. Vad vi vet om Grenells historia skänker stöd åt en sådan hypotes. Inget skänker stöd åt den våldsamt hårt skruvade hypotesen att Romneys kampanj ville bli av med honom på grund av att han är gay. Allt skänker stöd åt att man ville och verkade för att han skulle stanna.

En generell observation:

Om man studerar det republikanska partiets moderna historia finns det gott om öppet homosexuella, uppskattade och skickliga personer som arbetat i funktioner liknande Rich Grenells. Att Romneys kampanj skulle begå ett idiotiskt unforced error över en sådan sak är inte plausibelt.

Dock: det finns ett starkt motstånd i USA mot samkönade äktenskap och generellt mot att sexuell läggning uttrycks. Don’t ask, don’t tell gäller informellt i alla möjliga sammanhang, skulle man kunna säga. Motståndet gäller båda partierna, exempelvis är Obama motståndare till samkönade äktenskap. Det råder emellertid ingen tvekan om att motståndet är starkare inom det republikanska partiet, och framför allt bland dess gräsrötter och tillhörande organisationer.

Man kan hävda att detta inte är homofobi, utan allmän prydhet. Man kan hävda motsatsen. Kring detta kan man debattera. Att tillskriva varandra attityder och påståenden som är falska gynnar inte den diskussionen.

RPM springer ut till Romneykampanjens försvar. Det hedrar honom. Utan lojala medarbetare och sympatisörer vinns inga val. Men låt oss ta det hela i ordning.

För det första: Mig veterligt har ingen hävdat att Grenell har fått sparken av Mitt Romney.

För det andra: Är det rimligt att tro att Grenells inlägg på Twitter var okända för Romneykampanjen? En snabb titt i hans eget konto visar att han sedan länge är uppkopplad med de allra flesta i kampanjens innersta cirkel.

För det tredje: Varför lät Mitt Romney och kampanjcheferna högerflygeln kritisera en topprådgivare för dennes sexuella läggning utan att gå till mottack? Utan att någonsin lämna en kommentar? Är det vanligt? Är det rimligt?

För det fjärde: Varför säger Chris Barron, grundaren av konservativa gay-organisationen GOProud, följande  efter Grenells avhopp:

”It seems that Bryan Fischer, Tony Perkins and their crowd are more interested in making sure that gay people can’t work in this country than having the best people work to keep our country safe. For these people, not even national security trumps their anti-gay agenda (…) Would a public statement of support from the campaign for Ric have made a difference? I don’t know, but it certainly would have been the right thing to do.”

Avslutningsvis: var det Twitterinläggen – som var kända på förhand – eller hans sexuella läggning som till slut blev en belastning för Romney? En av rådgivarna ger svaret:

”They believed this (Grenells sexualitet, min anm.) was a nonissue. But they didn’t want to confront the religious right.”

Så nej, Romney sparkade inte Grenell. Han sparkade sig själv. Lojal som han var.

Manuel har tyvärr köpt Obamakampanjens spinn vad beträffar den öppet homosexuelle Richard Grenells skilsmässa från Mitt Romneys kampanj.

Grenell har arbetat för George W Bush och har på många sätt en lysande resumé för att anställas av Romneys kampanj. Därför fick han erbjudandet av Eric Fernstrohm – Romneys chief advisor – för tre veckor sedan att ingå i teamet. Grenell accepterade, men påminde Fehrnstrom om att han är gay.

”Det kan vara ett problem”, sade Grenell.

”Inte för oss”, svarade Fehrnstrom.

Det är sant att det kom negativa reaktioner från organisationer som representerar den kristna högern, men dessa fick inget gehör från Romneykampanjen. Problemet med Grenell var i stället 800 tweets med politiskt sprängstoff, där han skämtade om att Newt Gingrich är fet, gjorde sig lustig över utseendet på kvinnliga journalister, och i allmänhet uttryckte sig på ett sätt som hade blivit en evig följetong i pressen om han tillåtits en publik roll i kampanjen.

Därför bestämde sig Romneys kampanj för att Grenell skulle inta en lägre profil. Hans expertis ville man behålla. När detta stod klart för Grenell – i samband med att han fick en förtäckt order att inte lägga sig i samtalet vid en viktig telefonkonferens med journalister och andra – bestämde sig denne för att hoppa av. Åtminstone sex representanter för Romneys kampanj försökte övertala honom att fortsätta (däribland Fehrnstrom och kampanjchefen Matt Rhoades), men förgäves.

”Vi var chockade”, sade en av dessa till New York Times. ”Vi kunde inte övertala honom att stanna.”

Mitt Romneys kampanj har varit mycket tydlig med att ta avstånd från diskriminerande attityder mot homosexuella. Liksom president Barack Obama är Romney motståndare till samkönade äktenskap. Det är inte Grenell. Och det har klagats bland republikanska gräsrötter att Romney anställt en person som förespråkar samkönade äktenskap.

Det finns inget som tyder på att Romneys kampanj sparkat Grenell på grund av detta. Däremot en hel del som tyder på motsatsen. Den demokratiska spinnmaskinens smutskastning förändrar inte faktum.

Romneykampanjen skakas just nu av en intern strid sedan den relativt nyutnämnde talespersonen för utrikes- och säkerhetsfrågor, Richard Grenell, tvingats att lämna kampanjen. Till en början var det Grenells privata och frispråkiga Twitterkonto som stod i centrum. Men sedan har det alltmer handlat om hans sexuella läggning. Grenell är nämligen öppet homosexuell och det gillas inte av partikamraterna på högerflygeln.

Den socialkonservative debattören och ”pro-life” förespråkaren Bryan Fischer kallade exempelvis utnämningen:

“a deliberate poke in the eye to the pro-family community.”

Men även de konservativa tidningarna National Review och Daily Caller har passat på att utdela en rad hårda och fula tasksparkar utan några som helst reaktioner från Mitt Romney. Missnöjet mot Grenell blev till slut för stort och han meddelade i veckan sin avgång genom en presskommentar till Washington Post.

Att Mitt Romney inte backar upp sin talesperson säger en del mindre bra saker om hans ledarskap. Att Mitt Romney inte står upp för en homosexuell medarbetare säger dock något mycket värre.

Under de senaste dagarna har ett drama utspelat sig i Kina. Den blinde människorättsaktivisten Chen Guangcheng lyckades under dramatiska former fly sin husarrest och ta sig in på den amerikanska ambassaden. Timingen kunde inte vara bättre – eller sämre. Just nu är utrikesminister Hillary Clinton och  finansminister Timothy Geithner i Beijing för strategiska överläggningar kring ekonomiska frågor.

Efter några dagar på amerikanskt territorium kom Chen ut ”på egen begäran”. Det sades att han gjort en överenskommelse med kinesiska myndigheter om att i frihet få studera vid universitet i Beijing. Strax efter frigivandet tycktes emellertid alla tidigare villkor vara glömda. Chen kritiserade hårt den amerikanska regeringen, som enligt honom lovat att skydda honom och följa upp händelseutvecklingen efter att han lämnat ambassaden. I stället  lämnade man nästan omedelbart Chen ensam att hantera den kinesiska reaktionen.

Från kinesiskt håll gjorde man klart att Chen inte lovats något. Samtidigt passade man på att barskt tillrättavisa USA för att lägga sig i interna kinesiska angelägenheter, kodord för att klaga när USA kräver att mänskliga rättigheter ska respekteras av Kina. Från amerikanskt håll har reaktionen på den kinesiska uppläxningen varit svag.

Scenariot tycks alltså kristallklart. En människorättskämpa flyr till amerikansk säkerhet, men avvisas efter kinesiska påtryckningar. Det är en potentiellt mycket svårhanterlig situation för president Barack Obama, som redan och ofta kritiserats för att vara svag och anpasslig i sin utrikes- och säkerhetspolitik.

Samtidigt någon annstans i världen, nämligen Afghanistan. Efter besök hos de amerikanska trupperna och ett linjetal beträffande Afghanistans framtid har Obama fått tonvis med goda omdömen på hemmaplan. Överhuvudtaget har hans politik gentemot Irak och Afghanistan mottagits väl av det amerikanska folket, och han har lyckats med något som jag trodde var nästan omöjligt för fyra år sedan, nämligen att ta hem trupperna.

Faran i hans agerande består givetvis i att alla de mörka bilder som tecknats av mer hökliknande politiker i USA blir verklighet. Vad som kommer att hända i Afghanistan, Irak, Iran och Pakistan när USA lämnar regionen? Hittills har domedagscenariorna uteblivit, men nu kommer våren, då talibanerna historiskt varit som mest aktiva. Våldet i Irak tycks ibland blossa upp på nytt, ibland verkar det civila samhället ta överhand. Utvecklingen i Iran är en gissning och Pakistan befinner sig ständigt på slak lina.

Det har gått ett år sedan Osama Bin-Ladin dödades och den senaste veckan har sett stor uppmärksamhet för händelsen. Mest diskuterad blev en film Obamakampanjen släppte, där Obama klappade sig själv för axeln för beslutet att attackera Bin-Ladens safe house – självberöm som ingen protesterade mot – och i nästa andetag påstod att Mitt Romney inte skulle vågat fatta samma beslut. Det senare har lett till en våg av kritik för att presidenten sålunda gör en amerikansk angelägenhet till partipolitiskt stoff. I krig ska presidenten företräda hela folket.

Det mesta talar för att utrikes- och säkerhetspolitiken inte kommer att spela särskilt stor roll i höst, men det kan såklart förändras i ett nafs om något inträffar i omvärlden som kräver Obamas agerande. Det är också uppenbart att den mäktigaste, republikanska Super Pac-organisationen Crossroads kommer att använda Obamas utrikes- och säkerhetspolitiska historia som en kraftfull sidohistoria under valrörelsen.

Det intressanta är att det verkligen är svårt att avgöra om detta är en svaghet eller styrka för Obama. Ända sedan hans linjetal i Kairo i inledningen av hans mandatperiod, över agerandet visavi Ryssland, den arabiska våren, Palestinakonflikten, Libyen, &c, finns det starka berättelser som tecknar presidenten både som hopplöst svag och naiv och som skickligpå att värna amerikanska intressen utan destruktiv cowboy-mentalitet.

Några av de vanligaste frågorna jag får om USA-valet är om jag tror att Obama vinner valet i november och om han kommer använda sig av negativa budskap. På den första frågan är svaret ja, men den är tyvärr alldeles för lång och invecklad för att få med i denna bloggpost. Andra frågan är dock mycket enklare att svara på: självklart! Han måste. Han har redan börjat. Och det blir både hårdare och smutsigare.

Så alla ni som tror att Obamas presidentkampanj kommer att likna 2008 års version bör genast tänka om. Men som man brukar säga i kampanjsammanhang: ”when the going gets tough, the tough get going.”

Se Obamas tre senaste attackannonser:

Mitt Romneys Schweiziska bankkonto

Newt Gingrich kommenterar Mitt Romney

Mitt Romneys highlights från primärvalen