Jeb Bush, en av de starka, republikanska ledare som inte ställde upp i primärvalen, berättade i dag för AP att han vill se Marcio Rubio, senatorn från Florida (där Bush bor och har varit guvernör), som vice president-kandidat. han avslöjade dessutom att han i samtal med Mitt Romney sagt samma sak.

*****

Presidentkampanjer är smutsiga och båda partierna har långa historier av oärlighet, fiffel och båg. Historiskt är demokraterna mästare på att vara särskilt slemmiga, men under de senaste decennierna har GOP gjort sitt bästa för att matcha dem.

Också i år förekommer det dolkstötar från båda hållen. Min uppfattning är att Obamas kampanj är värre än Romneys, men även om jag är beredd att försvara den åsikten är jag medveten om att det handlar väldigt mycket om percepetion. Kanske är det kontrasten mellan Obamas holier than thou-försäljning av sig skäl och sättet hans kampanj agerar på som gör att det sticker särskilt i ögonen.

Senaste exemplet: en ”anonym medarbetare” till Romney påstås ha sagt att Romney bättre förstår relationen mellan USA och England, eftersom han delar ”anglosaxiskt arv” med britterna. Romney har dementerat detta, och med emfas sagt att det är bullshit. Vilket inte hindrar Obamas kampanj från att lita mer på en ”anonym medarbetare” än en högst synlig person som dementerar: Andrea Saul, en icke-anonym hög medarbetare till Romney har förklarat att denne inte tycker så, inte tror att någon av hans medarbetare sagt det, och skulle någon ha gjort det strider det mot Romneys egna åsikter.

Demokraterna kör nu hört på detta ”uttalande från Romney”.

*****

Chris Christie, som arbetar hårt för att Mitt Romney ska bli vald, sade i dag att han själv kommer att ”fundera på att ställa upp 2016” om Romney inte vinner.

*****

President George W Bushs inititaiv för att bekämpa HIV/AIDS i Afrika har räddat mångfalt fler liv än vad det dött människor i krigen i Irak och Afghanistan. Det är ett av skälen till att Bush är så populär i Afrika, och varför det fanns afrikanska ledare som oroade sig för hur det skulle bli med Barack Obama som president.

Utanför Afrika har Bush inte fått mycket beröm för PEPFAR, som programmet mot HIV/AIDS (och malaria) i Afrika heter. Men vid den pågående Internationella AIDS-konferensen i DC fick han faktiskt ett ovanligt erkännande.

Debra Messing (känd från Will and Grace): “President Bush created PEPFAR [President’s Emergency Plan for AIDS Relief]. That’s one of the most important contributions to this fight made by anybody, by any living president. So I think that regardless of his other policies, or how you feel about how he was as a president, anybody who is an advocate and trying to support global health has so much to thank the former President Bush for.”

Även Elton John passade på att berömma president Bush för hans insatser.

*****

Virginias guvernör Bob McDonnell har nämnts ofta som tänkbar running mate för Romney. Oddsen lär sjunka efter att Beth Myers i dag nämnde just McDonnell som en ”enormt kapabel person” för posten som vice president.

Vem Beth Myers är? Hon leder Romneys jakt på en vice president-kandidat…

*****

Och därmed blev gårdagens mätning från WSJ/NBC News, som visade president Barack Obama i ledning med 6 procentenheter över Mitt Romney bland registerade väljare, plötsligt betydligt mindre intressant.

Gallups tracking visar i dag att Romney leder bland registrerade väljare med 1 procentenhet – 46 mot 45 – medan Rasmussens (kanske den intressantaste) mätning av troliga väljare från i dag ger Romney ledningen med 3 procentenheter, 47 mot 43.

Frågan i rubriken kanske framstår som märklig från ett europeiskt perspektiv. En Pew-mätning nyligen bekräftade det vi redan visste, att president Barack Obama skulle ha vunnit sitt omval med bisarrt stor marginal om det var européer som röstade.

Men faktum är ju att ekonomin i USA går dåligt, att folket känner det, och att riktningen på ekonomin är nedslående. Det betyder i demokratiska samhällen att den som haft makten i några år kommer att förlora nästa val, om inget extraordinärt motverkar en sådan utgång.

Det finns inget sådant extraordinärt inslag i kampen mellan Obama och Mitt Romney. Så varför är det jämnt mellan de båda, med knapp övervikt för den sittande presidenten?

Sean Trende har läst den senaste Pew-mätningen, och föreslår en förklaring som inte är så dum.

På frågan om de vet allt de behöver veta om Obama svarar registrerade väljare ’ja’ med marginalen 90 till 8 procent.

Samma fråga om Romney ger siffrorna 69-28.

Slutsatsen är att många väljares bryderi just nu är att bilda sig en uppfattning om Romney.

Bland väljare som inte är registrerade för något parti – oberoende – säger 42 procent att de vill veta mer om Romneys insats som guvernör i Massachusetts, 37 procent vill veta mer om hans tid som VD för Bain Capital, och 35 procent vill veta mer om hans deklaration genom åren.

När det handlar om Romneys förmögenhet är det bara 21 procent som är intresserade av att veta mer, 19 procent vill veta mer om Romneys uppväxt och familj och 16 procent vill veta mer om hans religiösa övertygelser.

Om vi sedan utgår från att valet i höst är en folkomröstning vars fråga lyder, ”Bör Obama få fortsätta”, då kan vi bryta ner väljarnas process för att nå fram till svaret på den frågan i två delar. Först, vill jag att Obama ska få fortsätta? Sedan, är utmanaren gjord av det material som Vita Huset kräver?

En tolkning av Pew-mätningen, tillsammans med andra siffror för Obama (hur sköter han ekonomin? vad tycker jag om honom som person? hr sköter han sitt jobb?), antyder att väljarna har bestämt sig för att de inte vill ha Obama kvar som president – den slutsatsen är betydligt starkare om man tillämpar den på de oberoende väljarna, än på hela väljarkåren.

Vad Pew också visar är emellertid att väljarna tycker sig veta för lite om Romney för att besvara den andra frågan. Och den är en klassiker: utmanaren måste vid något tillfälle nå det genombrott som innebär att väljarna kan föreställa sig honom som president. Det var när Ronald Reagan lyckades med detta, som jordskredssegern mot Jimmy Carter plötsligt blev oundviklig, efter att Reagan under lång tid haft stora svårigheter att få grepp om Carter i opinionen.

Tolkningen är intressant. Den antyder att Romneys kampanj bör lägga betydligt mer energi på att definiera den egna kandidaten, istället för att bara kritisera Obama och upplysa om ekonomins dystra tillstånd.

Den kan dessutom leda till den intressanta spekulationen att Obama kan förlora stort i höst, om Romney lyckas räta ut frågetecknen kring sin egen person. För Obama finns det inte så mycket att göra, mer än att mala på – väljarna har redan en bestämd uppfattning om honom. Om deras tvekan inför Romney fortsätter är den uppfattningen tillräckligt icke-negativ för att Obama ska vinna sitt omval.

Ingen av kandidaterna kommer i sådana fall att vinna på egna meriter. Vinner Obama är det på grund av att alternativet är för svagt. Vinner Romney är det på grund av att väljarna inte vill ha Obama.

Medan väljarna grubblar över detta kommer mätningarna att fortsätta visa avstånd mellan de båda kandidaterna som ligger inom felmarginalen.

Här är en reklamfilm från president Barack Obama som är signifikant av flera skäl. För det första låter den inte likadant som budskapet från hans kampanj gjort under sommaren. Mindre arg, mindre negativ, fokuserad på att lägga fram ett principval för väljarna. Det kan bero på att egna mätningar nu visar vad många redan känt: smutskastningen fungerar inte.

För det andra är det en 60 sekunder lång spot, vilket är ganska ovanligt. Det signalerar att man bedömer detta som en viktig annons. Ser vi kampanjen byta riktning.

För det tredje är filmen gjord i Vita Husets west wing. Det är en smula kontroversiellt. Skattepengarna som går till presidentens bostad och arbetslokaler betalas också av republikaner – av mig, exempelvis. Jag har ingen lust att sponsra Obamas omvalskampanj.

Utöver det kan man notera att illustrationen av budskapet – låt oss låta de rika betala lite mer i skatt, så kan vi ordna budgetunderskottet – är likaintellektuellt oärligt nu, som tidigare. Den skattehöjning Obama föreslår för övre medelklass, småföretagare och rika kommer att kännas för dem, och skada tillväxten i ekonomin och jobben. Den kommer däremot inte att ha en gnutta betydelse för de strukturella problemen. Det vet Obama.

Under lång tid har opinionsmätningarna rört sig så lite att inga uppenbara slutsatser har kunnat dras. Men nu har det kommit en mätning som inte liknar alla andra: Wall Street Journal/NBC News nya mätning säger att om det vore val i dag skulle 49 procent rösta för president Barack Obama, medan 43 skulle välja Mitt Romney.

Det är ett gap vi inte sett på länge. En viktig observation är att det är registrerade väljare som mätts, vilket enligt konventionen gynnar Obama med flera procentenheter jämfört med troliga väljare.

Och i och med att det bara är en mätning finns alltid möjligheten att det är ett undantagsresultat. Ytterligare mätningar – och några viktiga är på gång – behövs för att bekräfta trenden.

Med allt dett sagt kvarstår faktum: 49-43 enligt WSJ/NBC News.

Mitt Romneys tal till Veterans of Foreign Wars imponerade inte – och hade inte det syftet. Snarare än att leverera en analys av världsläget och USA:s roll, höll Romney ett tal som syftade till att försäkra republikanska väljare att han har rätt attityder: stark militär, amerikanska exceptionalism.

När Romney talade om Kina förklarade han också att USA vill ha Kina som handelspartner: ”It is in our mutual interest for China to be a partner for a stable and secure world, and we welcome its participation in trade.”

Det är självklara ord, men slog an en inbjudande ton som vi inte hört från Romney tidigare. Han har bara nämnt Kina som handelsnation i ett enda sammanhang: att landet ägnar sig åt fiffel och båg.

Hans nyansering passar väl ihop med den enda Romneylinje som jag kunnat utläsa under åren, nämligen att handelspolitik är saäkerhetspolitik, och att USA bör arbeta strategiskt och konsekvent utifrån den insikten.

En annan tydlig markering från Romney var att han inte kommer att bidra till besparingar på militären om han blir president. Jag instämmer helhjärtat, men med en brasklapp. Det finns mycket dödkött inom den amerikanska militären. Donald Rumsfeldt fick order av George W Bush att göra något åt detta, och påbörjade ett förändringsarbete, men det är en seg process och kräver att militären och den politiska grenen kan samarbeta.

Om Romney bör låta bli att skära i de militära utgifterna, men måste samtidigt effektivisera styrkorna, strategiskt, tekniskt och administrativt.

Annars var det starkaste avsnittet i talet exakt det som nämndes i bloggen för ett par poster sedan, om läckorna från Vita Huset. Här höll Romney inte tillbaka:

”It is reported that Bob Gates, the President’s first secretary of defense, bluntly addressed another security problem within this administration. After secret operational details of the bin Laden raid were given to reporters, Secretary Gates walked into the West Wing and told the Obama team to “shut up.” He added a colorful word for emphasis.

Lives of American servicemen and women are at stake. But astonishingly, the administration failed to change its ways. More top-secret operations were leaked, even some involving covert action in Iran.

This isn’t a partisan issue; it’s a national security crisis. And yesterday, Democrat Senator Dianne Feinstein, Chairman of the Senate Intelligence Committee, said, quote, “I think the White House has to understand that some of this is coming from their ranks.”

This conduct is contemptible. It betrays our national interest. It compromises our men and women in the field. And it demands a full and prompt investigation by a special counsel, with explanation and consequence. Obama appointees, who are accountable to President Obama’s Attorney General, should not be responsible for investigating the leaks coming from the Obama White House.

Whoever provided classified information to the media, seeking political advantage for the administration, must be exposed, dismissed, and punished. The time for stonewalling is over.

It is not enough to say the matter is being looked into, and leave it at that. When the issue is the political use of highly sensitive national security information, it is unacceptable to say, “We’ll report our findings after Election Day.”

Exactly who in the White House betrayed these secrets? Did a superior authorize it? These are things that Americans are entitled to know – and they are entitled to know right now. If the President believes – as he said last week – that the buck stops with him, then he owes all Americans a full and prompt accounting of the facts.

And let me make this very clear: These events make the decision we face in November all the more important. What kind of White House would reveal classified material for political gain? I’ll tell you right now: Mine won’t.”

Scott Brown, republikanen som överraskande vann fyllnadsvalet för Ted Kennedy för senatsplatsen från Massachusetts, står inför sitt första omval. Hans motståndare är en lika symboltyngd demokrat, Elisabeth Warren.

Här är Browns senaste reklamfilm, som upprepar ett tema vi börjar vänja oss vid. Jag tror att detta kommer att förfölja Obama ända in i november, jag tror dessutom att det kommer att innebära stora opinionsmässiga svårigheter för honom. Och jag tror att detta är sant på grund av att det ligger mycket i kritiken.

Enligt Romneykampanjens förhandsmaterial inför ett tal i Reno i dag om utrikes- och säkerhetspolitik, kommer Mitt Romney att försöka föra tillbaka diskussionen om läckor i Vita Huset på agendan.

Jag har diskuterat det här tidigare. Det fnns tecken på att Vita Huset har läckt konfidentiellt material om ytterst känsliga aktioner och samtal, för att få president Barack Obama att framstå som handlingskraftig.

Läckorna har fått stenhård kritik från hela det politiska fältet. Om de kan knytas till Vita Huset och Obamas närmaste medarbetare – eller Obama själv – då kan det faktiskt avgöra valet. Därför har jag förundrats över att den framväxande skandalen inte tagit mer plats i det offentliga samtalet under de senaste månaderna.

Nu tycks det som om Romney har bestämt sig för att ändra på detta. Om Vita Huset har något att dölja finns det mycket goda skäl för stark oro. Det ska bli ytterst intressant att se hur man bemöter Romneys frågor och eventuella anklagelser – det kommer att vara ledtrådar till vad som har hänt.

UPPDATERING: Den demokratiska senatorn från Kalifornien, Dianne Feinstein, på partiets vänsterflygel och ordförande i Senatens utskott för underrättelseverksamhet har enligt AP sagt att hon tror att läckorna åtminstone delvis kommer från Vita Huset: ”I think the White House has to understand that some of this is coming from their ranks…”

Däremot avfärdar hon tanken att de skulle komma direkt från Barack Obama. Men vad betyder egentligen det? Bara en idiot kan tro att Obama personligen läckt sådan information. Frågan gäller såklart om han varit medveten om eller godkänt läckorna. Och om detta inte kan bevisas, som ett brev på posten: hur kan han ha så svag kontroll över sina medarbetare i så viktiga frågor att den sortens läckor tillåts?

*****

För övrigt är talet ett avstamp på en resa som Mitt Romney nu ger sig ut på till England, Polen och Israel. Han behöver sätta en tydligare bild av sig själv i det avseendet, och det är värt att följa honom i fotspåren för att se hur han lyckas. Följ bloggen för det.

Vid sidan om mätningar som gäller sådant som hur presidenten hanterar sin uppgift, hur han sköter ekonomin, hur stark han är som internationell ledare, &c, mäts också regelbundet något mycket mera grundläggande: tycker du om honom? Ibland talar man om huruvida du skulle vilja gå ut och ta en öl med presidenten.

President George W Bush låg ofta bättre till i den mätningen, också när väljarna verkligen inte uppskattade sättet på vilket han skötte sitt jobb. Och president Barack Obama har också fått höga siffror i kategorin. Inget konstigt med det, båda männen ger solida intryck: vänliga, omtänksamma, ansvarsfulla familjemän, balanserade och pålitliga.

Men på senaste tiden har något dramatiskt hänt med Obamas siffror. Efter att legat konstant på över sextio procent visade NY Times/CBS i april att 42 procent hade en positiv bild av Obama medan 45 sade motsatsen. I förra veckans mätning var siffrorna 36 mot 48.

Det är en stor förändring. Inget har inträffat på det personliga planet som kan motivera förskjutningen, inga skandaler, inga utbrott. Kan det vara att stråken i Obamas personlighet av arrogans och elitism hamnat i förgrunden? Är det i sådana fall ett resultat av republikanernas enträgna försök att sätta den bilden?

Valet avgörs inte av vem som är mest lockande att dricka pilsner med, och för övrigt hade Mitt Romney nöjt sig med decaffeinated diet Coke, men det är en perception som har betydelse i samband med kommunikation.

Det ska bli intressant att följa huruvida detta är ett tillfälligt trendbrott eller om det amerikanska folkets relation till Obama faktiskt har förändrats.

*****

Var befinner sig Romney i samma sorts mätningar? Ungefär där Obama befinner sig i dag. Förändringen, om den är hållfast, innebär alltså inte att Romney är populärare än Obama, utan att ett övertag har tappats.

Super Pac American Crossroads – som grundades av Karl Rove och Ed Gillespie – har en ny reklamfilm ute, som tar sig an Obamas syn på småföretagare.