Det har skrivits tidigare i den här bloggen att få veckor är viktigare än de som följer direkt efter att laguppställningen inför presidentvalet är bestämd. Då ska båda kampanjerna definiera sin kandidat och motståndaren. Det är därför vi sett hur president Barack Obamas kampanj gått till stenhård offensiv senaste veckan, med annonser som visar Mitt Romney som mobbare, anti-gay, känslokall kapitalist och flip-floppare.

Störst uttymme finns såklart för Romney att sätta bilden av sig och för Obama att sätta bilden av Romney. Presidenten är redan någon som nästan alla amerikaner har en uppfattning om. Därför är Romneys huvudbudskap att Obama varit en dålig president, snarare än att han är si eller så som person.

Men utanför Romneys kampanj pågår försök att fästa vissa personlighetsdrag vid Obama. Att han är en elitist, att han säger vad som helst för en politisk vinst, att han är skicklig på att skapa yta, men saknar djup. Tillsammans med Romneys budskap – att Obama varit en svag president – är det en kraftfull bild.

Ett par nya mätningar antyder att de senaste veckorna har gått till Romney. Tvärt emot de senaste årens attityder säger den senaste Gallupmätningen att Romney (50 tycker om, 41 tycker inte om) är populärare som person än Obama (52/46). Mitt intryck för fyra år sedan var att Romney blev mer populär ju mer man såg av honom. Stämde det då? Och i sådana fall, är det fortfarande på det viset?

Samtidigt har CBS/New York Times kommit med en mätning som säger att bara 24 procent tror att Obama gav samkönade äktenskap sitt stöd för att han tror att det är rätt, medan häpnadsväckande 2 av 3 säger att Obama gjorde det för att han trodde det var politiskt smart. Och som ett brev på posten kom kritik från Obamakampanjen mot mätningen, som man menade var opålitlig – ett säkert tecken på att de är skakade i det fantastiska, superteknologiska, science fiction-högkvarteret i Chicago, där vår generations smartaste ynglingar bedriver valkampanj på ett sätt som får 2008 att likna stenåldern…

För arton månader sedan fick jag ett mail från en entuasiastisk kompis i Texas. Han berättade att han för första gången gett pengar till en politisk kampanj, nämligen Ted Cruz försök att bli republikanernas kandidat inför höstens senatsval. Och vad jag hörde och läste verkade lovande. Cruz var kunnig, bildad, konservativ på ett framstegsvänligt, tolerant och teknikoptimistiskt sätt, med ständigt fokus på människors egenmakt.

Kort sagt, han representerade det bästa inom Tea Party-rörelsen.

Några månader senare läste jag en intervju med honom i National Review och blev djupt besviken. Istället för att balansera Tea Party-rörelsens ideal med seriositet och öppenhet – som Marco Rubio – hade Cruz valt att dyka rätt ner i det populistiska vatten som representerar det sämsta inom Tea Party-rörelsen. Han gav svar och sände signaler som uppenbart handlade om att vinna primärval, utan någon tanke på hur jobbet faktiskt ska skötas om han hamnar i Senaten.

Nu börjar det dra ihop sig. Om två veckor ska GOP utse efterträdaren till Kay Bailey Hutchison (att vinna primärvalet är utmaningen, höstens val mot den demokratiske kandidaten är en formalitet). Cruz huvudmotståndare är Texas vice guvernör David Dewhurst, välbeställd, förutsägbar och tråkig. Allt Dewhurst säger låter som om han läser talking points från fokusgrupper. Jag har för övrigt träffat Dewhurst vid något tillfälle och närmast somnade.

Vem vinner? Mitt tips är Dewhurst, men resultatet kommer att bli en värdemätare på hur de republikanska gräsrötterna i Texas just nu står i valet mellan upprorsmakare och etablissemang. Och scenariet utspelas på flera håll. Härom veckan förlorade Indianas Richard Luger det republikanska primärvalet till Senaten mot Richard Mourdock, vilket delvis berodde på att Luger, som är 80 år, tappat en hel del stamina det senaste decenniet, men det kan också ses som ett ställningstagande mot etablissemanget och D.C.

I Utah utmanas etablissemangskandidaten Orrin Hatch av förre delstatssentorn Dan Liljenquist, 37. Mycket tyder på att Hatch kommer att överleva och vinna sin fjärde period i Senaten, men Liljenquist har entusiastiska anhängare.

I Nebraska slåss etablissemangskandidaten och åklagaren Jon Bruning mot gräsrotsfavoriten och delstatssenatorn Deb Fischer om vem som ska bli republikanernas kandidat mot demokraternas välkände Bob Kerrey.

Dessa republikanska primärval följs noga också av Mitt Romneys kampanj. De är långt viktigare än opinonsmätningar för att se hur stämningen faktiskt är inom partiet i dag, och resultaten kommer att bidra till hur Romney kommer att formulera sitt budskap under hösten.

Jag tycker mig ana två något motstridiga tendenser. Dels är ryktet om Tea Party-rörelsens död betydligt överdrivet. Den frustration och de värderingar som skapade denna viktiga massrörelse finns kvar. De kan när som helst återta förlorat utrymme i offentligheten. Givetvis skulle president Barack Obama älska en sådan utveckling.

Samtidigt tycks det som om det inte längre räcker att vara Tea Party-outsider för att vinna val eller göra kraftiga inbrytningar i opinionen och valresultaten. Utmanarna finns, men de tycks antingen förlora eller vinna på meriter och framtoning som väger tyngre än vad som krävdes i många av valen till Kongressen för två år sedan. Det tyder på att Romney kan vara trygg i att rikta sitt budskap mot mittenväljare, utan att frukta ett destruktivt uppror från de egna gräsrötterna.

Det är uppenbart att Ron Paul skapat ett litet monster han inte längre kan kontrollera. De många och glada supportrarna har från andra sidan läktaren fått se hur den hårdföra klacken växt sig allt större på ståplats. Och bakom de politiska huliganerna samlas fanatiska ideologer med konspirationsteoretiker. Det är sannerligen ingen vacker syn längre.

Men.

Där finns fortfarande övertygade libertarianer som kämpar för och tror på politisk förändring. Som är kritiska till att den federala staten växt sig alldeles för stor och som hävdar att mänskliga friheter på allvar är hotade. Men deras röst dränks i huliganernas hatramsor.

Hur kunde det gå så snett?

Det enkla och konspiratoriska svaret är naturligtvis att mediernas tystnad om Pauls förträfflighet skapat en frustration hos supportrarna. Ungefär som Sverigedemokrater ofta resonerar. Men medielogiken är densamma här som där: det är först när något oväntat sker som en nyhet blir till. Att Paul ”säger sanningen” räcker liksom inte. En sak är dock säker: hade Paul lyckats med sin strategi att vinna något av de inledande primärvalen hade rapporteringen sett annorlunda ut. Nu blev det inte så och trots att kampanjen fortsatt att locka stora skaror supportrar har delegatsmatematiken varit till Romneys fördel.

I takt med den ökande besvikelsen har flera delstatskonvent urartat och fått det republikanska partiets toppar att agera. I helgen buade exempelvis Paul-supportrar ut Mitt Romneys son Josh i Arizona och i Oklahoma blev det handgemäng och polisutryckning. Ska jag tolka uttalandet från i går och vad Pauls rådgivare Doug Wead skriver är det bland annat detta som ligger till grund för beslutet att inte fortsätta primärvalskampanjen i de återstående delstaterna.

Också här på denna blogg syns huliganerna. Jag är med deras begränsade språk en ”idiot” och ”pajas”. Och reflekterande kommentarer om det osannolika att Paul vinner den republikanska nomineringen möts med ”lika intelligenta som en sten”.

Därmed delar jag och Dr Paul samma problem.

***

Cheng Xu: du har helt rätt – ska stå över ”tvåhundra” och inte ”trehundra”.  Överslagsräkningen var inte med mig i går.

Nu kastar även Ron Paul in handduken. Han har sannerligen inte fått den uppmärksamhet han förtjänar i det republikanska primärvalen – inte heller på denna blogg. Trots att han haft mycket klokt att säga både om USA:s roll i världen och om den federala statens växande makt över delstaterna. Landets politiska balans vilar nämligen tryggt på konstitutionen och som ingen annan har han bokstavstroget försvarat de över trehundra år gamla ursprungstexterna.

De senaste veckorna har Ron Paul även fått lite medvind i jakten på konventsdelegater. Nu senast i Maine där han vann 21 av 24 delegater – trots att Romney egentligen tog hem segern i det icke-bindande valmötet (”straw poll”) i februari.

Enligt Pauls uttalande i kväll kommer han fortsätta arbetet fram till och under konventet. Men primärvalskampanjen är över för hans del och åtta huvudkandidater blev till slut bara en.

Läs hela uttalandet:

”As I reflect on our 2012 Presidential campaign, I am humbled by the supporters who have worked so hard and sacrificed so much. And I am so proud of what we have accomplished. We will not stop until we have restored what once made America the greatest country in human history.

This campaign fought hard and won electoral success that the talking heads and pundits never thought possible. But, this campaign is also about more than just the 2012 election. It has been part of a quest I began 40 years ago and that so many have joined. It is about the campaign for Liberty, which has taken a tremendous leap forward in this election and will continue to grow stronger in the future until we finally win.

Our campaign will continue to work in the state convention process. We will continue to take leadership positions, win delegates, and carry a strong message to the Republican National Convention that Liberty is the way of the future.

Moving forward, however, we will no longer spend resources campaigning in primaries in states that have not yet voted. Doing so with any hope of success would take many tens of millions of dollars we simply do not have. I encourage all supporters of Liberty to make sure you get to the polls and make your voices heard, particularly in the local, state, and Congressional elections, where so many defenders of Freedom are fighting and need your support.”

Efter Obamas ställningstagande för samkönade äktenskap tar nu nyhetsmagasinet Newsweek utgörning av förstasidan till en helt ny nivå. Ganska kul, faktiskt.

Ni har alla sett dem i amerikanska TV-serier eller filmer: flickscouterna i grön uniform som säljer kakor i villakvarteren. Organisationen ”Girl Scouts” startades redan 1912 av Juliette ”Daisy” Gordon med syftet att stärka flickors självkänsla och i dag finns det ca 60 miljoner kvinnor i USA som någon gång i livet varit verksamma som flickscouter.

Sedan en tid tillbaka är dock flickscouterna under attack. Flera republikanska delstatspolitiker har fått för sig att ledningen driver en hemlig dagordning: att indoktrinera barnen att tro att både aborter och homosexualitet är något naturligt och bra. Som stöd för kritiken hävdas att flickscouterna samarbetar med ”Planned Parenthood” – vilket kan jämföras med svenska RFSU. Men detta dementeras av båda organisationerna.

I helgen ställdes kritiken på sin spets efter att landets katolska biskopar i ”U.S. Conference of Catholic Bishops” beslutade sig för att inleda en utredning med anledning av flickscouternas ”possible problematic relationships with other organizations and various problematic program materials.”

En av republikanerna som säkerligen applåderar utredningen är Indianapolitikern Bob Morris. I ett brev till sina partikollegor skrev han i februari:

”Many parents are abandoning the Girl Scouts because they promote homosexual lifestyles. In fact, the Girl Scouts education seminar girls are directed to study the example of role models. Of the fifty role models listed, only three have a briefly-mentioned religious background – all the rest are feminists, lesbians, or Communists.”

***

I en hearing i Sarah Palins hemstad Wasilla tidigare i år utfrågades en representant för flickscouterna av republikanen Wes Keller. Anledningen var att de önskade fira hundraårsjubileet av organisationens bildande. Keller inledde utfrågningen med orden:

”I’m sure you are aware of the information that’s floating around the Internet, and I’d like to give you the opportunity to respond to your connection, the Girl Scout connection, with Planned Parenthood and the activist role in that – is there a connection? Is there not? Frankly, I haven’t looked into it but I see it’s out there. I just wondered if you want to make a statement on that?”

Undrar vem som kan försvara sig mot ”information som flyter runt på internet”?

Obamas hyllade valslogan från 2008 ”Yes, We Can!” tog socialdemokraterna ett år senare och ändrade till ”S We Can”. Men ganska snabbt visade det sig att ”swecan” är en samlingsplats för svensk cannabislobbying och sloganen ersattes därför med ”Vi kan inte vänta”.

Lagom till riksdagsvalet 2010 lanserade Alliansen – med god hjälp av duktiga reklambyrån Garbergs – sin nya logotyp och valslogan ”Framåt”. I korthet byggde kampanjen på att ställa begreppen ”Framåt” (Alliansen) och ”Bakåt” (oppositionen) mot varandra.

Nu kan Proffstyckarna visa att Obama har kopierat reklammanéret i sin presidentvalskampanj. ”Forward” (Obama) ställs mot ”Reverse” (Romney). Frågan är därför: har Obamakampanjen stulit Alliansens vinnande koncept från 2010? Det vore sensationellt.

Inte oväntat visar det sig nu att Washington Post ljugit, överdrivit och förvanskat verkligheten. Artikeln som framställer tonåringen Mitt Romney som en mobbande homofob, som förstört ett människoliv, plockas isär av bland andra mobbingoffrets egen familj.

Washington Post har halvt i smyg varit inne i sin test på nätet och rättat felaktigheter i en artikel som givetvis helt slumpmässigt råkade publiceras dagen efter president Barack Obamas ställningstagande för samkänade äktenskap.

Läs mer här.

Obamakampanjen gör just det som jag hoppades att de inte skulle göra: bygger hård konfrontationspolitik om samkönade äktenskap. För precis som RPM mycket riktigt påtalar i sin kloka analys: ingen av kandidaterna vinner eller förlorar valet med äktenskapsfrågan. Däremot finns det åtminstone fem andra viktiga kampanjeffekter av ställningstagandet:

1. Sinnesfrid – Obama kan äntligen säga sin innersta mening om det självklara att ge homosexuella lika rättigheter.
2. Endorsement – Efter att omvärldens uppbackning för Obama den senaste tiden varit något ljum – för att uttrycka mig försiktigt – svämmar det nu över med positivt beröm från kändisar och liberala makthavare.
3. Fundraising  – 90 minuter efter Obamas intervju i ABC hade kampanjen samlat in ca 7 miljoner kronor.
4. Fokusförflyttning – Genom att prata mer om sociala och moraliska frågor, desto mindre pratas om ekonomi och arbetslöshet.
5. Branding – Ställningstagandet bygger kampanjens slogan ”Forward”.

Med allt detta sagt: att skicka ut en attackannons mot Romney som en första aktion är därför rent ut sagt korkat. Trots allt tyckte Obama likadant (officiellt) för en vecka sedan – vilket väljarna naturligtvis känner till. Återigen har kampanjhögkvarteret dragit från höften och prickat bredvid måltavlan. Och det med en politisk okänslighet som både förundrar och förvånar. För hur tänker de när de reducerar en grundläggande och för många efterlängtad frihetsfråga till en polemisk annonsspott på ca 2 minuter?

Historierna om hur Mitt Romney mobbade några skolkamrater när han var i tonåren är inte smickrande. Vi känner igen den bekymmersfria spolingen som inte begriper konsekvenserna av sina handlingar, som inte förmår sätta sig in i andra människors svårigheter, och som föraktar svaghet. Varje klass har den sortens elever.

Ibland får det svåra följder, ibland är det bara ett irritationsmoment. Nästan alltid växer den tillfällige mobbaren upp och inte bara slutar med sitt beteende, utan inser intellektuellt och känslomässigt hur förkastligt tonårsbeteendet varit.

Med det sagt. Nu tapetseras tidningssidor (och den här bloggen) med de här historierna, som sägs ha inträffat för ett halvt sekel sedan. Den första frågan som infinner sig är givetvis: hur sant är det? Jag har inga specifika skäl att misstro vittnesmålen, men det finns generella skäl. Det är långt ifrån ovanligt att det dyker upp personer i valkampanjer med konstiga historier som inte tål dagens ljus. Jag skulle kunna berätta om några sådana ”sanningssägare”när det gäller president Barack Obama – men gör det inte. Det gör inte pressen heller. Eller den här bloggens andra hälft.

Den andra tanken gäller den dubbla standarden. Att våga påpeka att Obama umgåtts och försvarat terroristen Bill Ayers anses vara oförsvarligt. Samma sak med Obamas umgänge med kommunister som påverkat hans politiska bildningsgång. Kommer ni förresten ihåg den liberala pressens ramaskri när det avslöjades att Obama inte bara tillhört den våldsromantiserande extremisten pastor Jeremy Wrights församling i många år, utan dessutom använde Wright som en viktig mentor? Och hur orättvist det ansågs vara att tala om de ekonomisk-politiska banden mellan Obama och skurken Tony Rezko?

Eller, om man nu ska gå, inte ett halvt sekel tillbaka som i fallet med Romney, utan 25 år, då Obama sniffade kokain och rökte brass och ville göra revolution.

Det skrivs inte om de här sakerna. I vissa fall tycker jag det är bra. I vissa fall tycker jag visst att historierna kan vara relevanta för en bedömning av vem Obama är i dag. Jag kan resonera kring detta, försvara mina positioner. Hur försvarar man ”avslöjandet” att Romney – om vars ungdomskaraktär det också finns hur många positiva berättelser som helst – stundtals var en arrogant mobbare för femtio år sedan? Att man tycker om att skvallra? Att ändamålen helgar medlen? Eller vet man att man inte behöver försvara det, eftersom man ändå kan komma undan med precis vad som helst?