Det måste vara något med maten de äter, familjen Biden. Eller luften de andas i hemstaden Delaware. För ingen toppolitiker har samma fallenhet som Joe att förmedla ögonblickstankar till publiken. Det han tänker, det säger han också. Men nu visar det sig att även hans fru Jill besitter liknande färdigheter. Vad sägs om följande introduktion av maken på ett valmöte i New Hampshire:
”I’ve seen Joe up close”
(publiken skrattar högt)
”I’ve seen his big, strong…..heart”
(nu bryter publiken ihop och inte ens Joe själv kan hålla sig för skratt)
Jag är fortfarande på resande fot, och kommer till Stockholm i morgon. Då blir det också dagliga kommentarer enligt vanligt schema. För några dagar sedan utlovade jag en kommentar till Manuels tolkning av Romneys kommentarer i samband med morden i Libyen. Nu känns det lite obsolet, men min poäng är alltså att man bör skilja på innehållet i Romneys kritik och sättet han framförde den på. I det senare fallet har Manuel och alla de konservativa kommentatorer han hänvisar till alldeles rätt: det var okänsligt och obegripligt, och bröt mot enkla regler för den sortens situationer. Ett i efterhand helt onödigt unforced error.
Men innehållet i kritiken är giltigt, och har fått brett stöd, och går tillbaka ända till Obamas egen primärvalskampanj 2008 – då det var Hillary Clinton som kritiserade Obama för samma naivitet och arrogans i utrikespolitiken.
Mycket har gått galet i det som tidigare betraktades som den säkraste kampanjen på länge. Genom hela det republikanska primärvalet begick Mitt Romney få strategiska misstag, och de som ändå gjordes hanterades av kristeamet på ett imponerande sätt. Men i somras började det väloljade maskineriet krackelera. Det var som om kampanjen blev mänsklig först efter att Högsta Domstolen godkände Obamacare. Det följdes sedan upp med den pinsamma PR-trippen till andra sidan Atlanten, Clint Eastwoods egendomliga framträdande på konventet, kritiken mot USA:s ambassad i Egypten och filmen från insamlingsträffen i Boca Raton. Man får självfallet göra misstag, det är en livshållning som gäller även en presidentkandidat. Men hanteringen av alla klavertrampen har varit minst sagt undermålig – framför allt eftersom alla vet att de kan så mycket bättre.
I dag fick vi äntligen se ett bevis på det. Efter den mardrömslika veckan för Romney-kampanjen offentliggjordes hans deklaration för inkomståret 2011. Den visar att Mitt och hans fru Ann tjänat 13.7 miljoner dollar och betalat 14,1 % i skatt. Dessutom publicerades ett brev från revisorsbyrån Pricewaterhouse Coopers som i några korta punkter lovade och svor att han sedan 1990 aldrig understigit 13,6 % i skatt till det gemensamma. Några bevis för det kommer vi dock aldrig få se. Men själva tidpunkten för offentliggörandet följde krismallen slaviskt:
Fredag – bästa dagen att dra ut negativa nyheter. Mediehusen har bantad personalstyrka på helgen och mycket av TV- och radioprogrammens innehåll är redan bestämda. Dessutom med god marginal till första TV-debatten den 3 oktober.
Slaskprincipen – finns det en större negativ nyhet (läs: ”47 procent av befolkningen beter sig som offer”) som media är upptagna av kan det vara en god idé att tömma kvarvarande skräp i byrålådan. Ingen redaktion klarar av att bära flera stora negativa nyheter om samma person eller parti samtidigt. I bästa fall kan det nya som kastas in i mediebrasan ta bort fokus från den initiala och ofta större skandalen. Om det görs i lagom dos, kanske bör tilläggas.
Frivillig skatt – egentligen hade Romney fått lägre skatt – mellan 9-11 procent – om han utnyttjat hela avdragsrätten för välgörenhet. Nu valde han att betala högre skatt och hamnade då över den magiska gränsen om 13 procent som han tidigare sagt att han alltid betalat.
Betyget blir därför ett stort A till kristeamet. Men frågan om Romneys hemliga deklarationer lever såklart kvar. För vem tror att han tidigare i livet valde att betala högre skatt än nödvändigt? Någon?
Bakom dörrarna i det här huset (bild på jättevillan för insamlingsmiddagen) kallar Mitt Romney halva befolkningen för ”offer”. Bakom dörrarna på dessa hus (bild på ett litet sött hus) kämpar medelklassfamiljer. Obamas Super PAC, Priorities USA, har snabbt gjort en attackannons av den hemliga inspelningen med Mitt Romney. Den kommer att sändas i TV och online-media i Colorado, Florida, Iowa, Ohio, Virginia och Wisconsin.
Gott folk, så här kommer det låta ända in i kaklet i november.
Hur illa är egentligen den hemliga inspelningen av Mitt Romney för valutgången, kanske du undrar? Ja, nästan samtliga av landets större lokaltidningar har nyheten på förstasidan, politiska vänner tar avstånd och konservativa kommentatorer tar sig öppet för pannan. Men riktigt illa blir det först när det sjunker in att de 47-procenten av befolkningen som Romney kallar bidragsberoende statskramare – alltså personer som inte betalar federal skatt – tillhör väljargrupper han verkligen behöver nå för att vinna valet. En snabb titt i statistiken säger att de framför allt bor i republikanskt styrda delstater i södern och är pensionärer, studenter, militärer eller fattiga.
Det går att uttrycka det på många olika eleganta sätt men enklast och ärligast är att säga som det är: snacka om att pissa snett.
***
En fördelning av delstater och personer som inte betalar federal inkomstskatt:
Sammanfattningsvis:
***
Romney fortsätter att leverera på det utrikespolitiska området. På sitt alldeles eget säregna sätt, kanske ska understrykas. Hur ser du på konflikten mellan Israel och Palestina, undrar en av donatorerna i den hemliga inspelningen. Hm, harklar sig Romney och konstaterar sedan att det är en konflikt som är nästan omöjlig att lösa. För om palestinierna får en egen stat kommer de ju vilja bestämma vilka flygplan som landar på deras flygplatser. Och vem ska patrullera deras gränser mot de andra arabstaterna? Trots allt vill inte palestinierna ha fred. Ett sätt att hantera konflikten som president är därför att ”kick the ball down the field and hope that ultimately, somehow, something will happen and resolve it.”
***
Republikanen Scott Brown som befinner sig i en knivskarp återvalskampanj mot Elizabeth Warren i Massachusetts gav följande kommentar till Romneys uttalande: ”That’s not the way I view the world. As someone who grew up in tough circumstances, I know that being on public assistance is not a spot that anyone wants to be in.”
47 procent av befolkningen är bidragsberoende latmaskar som vill få allt serverat av staten. Och betydligt värre än så: ”Mitt jobb är inte att bry mig om dessa människor.” Det var kontentan i Mitt Romneys hemliga analys av opinionsläget för en samling donatorer i Boca Raton, Florida. Jag brukar vanligtvis vara mycket försiktig med att räkna bort kandidater – politiska grodor brukar riva upp storm men ganska snart går det över till medialt bris innan de helt glöms bort. Men det här uttalandet träffar med en bågskytts precision rätt på Romneys akilleshäl. För det är just vad hans politiska motståndare hela tiden hävdat att han som miljardär tycker bakom stängda dörrar. Och samtliga 47 procenten är antingen gifta med eller har vänner, grannar, släkt, arbetskamrater som tillhör de resterande 53 procenten av befolkningen.
***
Även kampanjen insåg snabbt allvaret i det avslöjade filmklippet: extrainsatta presskonferenser hör inte till vanligheterna.
***
Ja, då var det nog tack och god natt för Mitt Romneys möjligheter att vinna valet om 49 dagar. Nu krävs det ett mindre mirakel om han ska resa sig. Bär då i minnet att läget redan innan var bekymmersamt med fallande opinionssiffror och svårigheter att få budskapet att lyfta.
***
Jag har tjatat om det ett tag nu: Romney-kampanjens budskap har varit alldeles för klent. Sedan det republikanska primärvalet har de bedrivit en valrörelse som mer går ut på att gnälla om ekonomin än att presentera begripliga, finansierade och attraktiva lösningar för breda väljargrupper. Men nu verkar strategerna dragit i nödbromsen. Kampanjen ska göra halvt om och istället rikta in sig på de konservativa kärnväljarna. Förhoppningen är att de ska mobiliseras och locka med sig vännerna till valbåset.
Samtidigt avslöjas nya besvärande uppgifter om den panik som sprider sig inom kampanjen. Politico kunde i söndags berätta om haveriet med Romneys konventstal. Med källskyddet som livlina valde flera rådgivare att öppet kritisera kampanjstrategen Stuart Stevens.
Jag som både vunnit och framför allt förlorat val känner igen stämningsläget. Beslut som tidigare var lekande lätta att fatta tar nu en evighet. Allt vägs för och emot, och när bollen väl ska sparkas till har matchen slutat för länge sedan. Och nästa gång tjongar man istället till bollen innan domaren blåst i gång spelet. Där och då börjas det peka finger mot varandra. ”Det är hans fel”, säger den ene. ”Men det var ju hon som…”, svarar den andre.
Tillsammans med nattens avslöjande filmklipp börjar en närmast mardrömslik uppförsbacke.
Jag sitter på Dulles Airport i Washington DC, på väg till London, där jag bl.a. ska hålla ett föredrag om den amerikanska välfärdsstaten. Därför dröjer mitt svar till Manuel. Men med tanke på att han så i grund och botten missförstått frågan om Mitt Romneys svar på Obamas agerande i samband med krisen i Libyen, ville jag inte helt enkelt tiga. En förklaring, som kommer att få Manuel att förstå, kommer, när jag väl är installerad på mitt hotell.
RPM fortsätter att envisas med sitt försvar av Romneys utrikespolitiska fadäs. Men han blir alltmer ensam. Inte ens ledande republikaner vill längre kännas vid hans utspel. Å andra sidan finns det något romantiskt över försvarstalet; för kappvändare finns det alldeles för många av i politiken. Men låt oss ta det en sista gång från början – så att vi åtminstone är överens om kronologin i händelseförloppet.
Två dagar före den dödliga attacken av ambassadör Chris Stevens uppmärksammar Egyptisk TV den amerikanska nidfilmen av profeten Muhammed. Filmen hade några dagar tidigare diskuterats ibland annat New York Times.
Inför den förväntade demonstrationen utanför ambassaden i Kairo publicerar ambassaden ett icke sanktionerat meddelande med formuleringen: ”The Embassy of the United States in Cairo condemns the continuing efforts by misguided individuals to hurt the religious feelings of Muslims – as we condemn efforts to offend believers of all religions.” Det är morgonen den 11 september, alltså minnesdagen för terroroffren i WTC.
Några timmar senare samlas demonstranter utanför både ambassaden i Kairo och konsulatet i Libyen. Demonstranterna blir därefter alltmer våldsamma och börjar även attackera byggnaderna.
En stund senare tar sig förövarna in i konsulatets område och börjar lynchningen av fyra amerikanska medborgare, varav ambassadören Chris Stevens är en av dem som dör.
Trots att tragedin nu är ett faktum känner sig Mitt Romney – exakt 15 minuter efter attacken – kallad att skicka ut en bulletin till landets alla medier. Han tycker nämligen att det är en skam att ambassaden – eller ”Obama-administrationen” som han fyndigt kallar den utländska beskickningen – viker sig för demonstranterna. Det kanske ska tilläggas att bulletinen egentligen skulle skickas ut efter minnesdagens slut. Men attacken öppnade upp en liten utspelslucka för kampanjen.
MEN, inflikar säkert RPM: Romney visste ju inte att konsulatet hade attackerats. Och han visste heller inte att ambassadens meddelande publicerats långt före demonstrationerna börjat.
Detta är själva problemet och anledningen till att så många rutinerade republikaner kritiserar Romneys agerande. För blåbär som han är i dessa sammanhang tog han första bästa chans att attackera en ambassad som just då slogs för sin överlevnad. Med sådana vänner behövs sannerligen inga fiender i världen. Eller för att låna orden av en rådgivare till Romney: “He had forgotten the first rule in a crisis: don’t start talking before you understand what’s happening.”
***
Nu hotar Romney även med handelskrig mot Kina. Eller ”fuskarna” som han kallar landet.
Men svaret från kineserna är faktiskt både roligt och fyndigt:
What is more sensational is that this millionaire GOP candidate has vowed to declare China a currency manipulator on the first day of his presidency if elected.
Yet it is rather ironic that a considerable portion of this China-battering politician’s wealth was actually obtained by doing business with Chinese companies before he entered politics
***
Har svårt att se vad granskande journalistik har med en enskild ambassads fördömande av religionshat att göra? För inte menar väl RPM att ambassaden i Kairo hindrat, torterat och fängslat filmmakaren i fjorton månader?
Den här tidningens uppmärksammade kulturchef Åsa Linderborgkräver av Carl Bildt att han tar offentlig ställning för journalisters rätt att verka och publicera. Hon anser generellt att för få politiker står upp för yttrandefriheten.
Vi på högersidan instämmer, och drar slutsatsen att Linderborg – åtminstone i detta begränsade ärende – står på Mitt Romneys sida mot Barack Obama. Det var ju Obama som glömde att nämna rätten för den amerikanska filmaren att publicera sin mycket dåliga och mycket dumma film om profeten. Och det var Romney som förklarade att morden på den amerikanske ambassadören och tjänstemännen i Libyen i första hand borde bemötas med ett kompromisslöst försvar för nämnde filmares rätt.
Samma ställningstagande för Romney bör vara självklart för alla de svenskar på vänsterkanten som kritiserat Bildt för att inte stå upp för yttrandefriheten.
Här på proffstyckarna har vi vid flera tillfällen diskuterat Obamas stöd till samkönade äktenskap. Det var i början av maj i år – ett vackert vårtecken kanske – som han i en TV-intervju berättade att han ändrat uppfattning. ”Det är ett personligt ställningstagande”, förklarade presidenten – väl medveten om att han inte kan påverka delstaternas äktenskapslagar. Men det var en historisk milstolpe i amerikansk politik.
På högerkanten var känslorna naturligtvis upprörda och TV-kanalen Fox News beskrev uttalandet som en krigsförklaring mot äktenskapet. Men Obama stod på sig och på partikonventet för snart två veckor sedan klubbades stödet för samkönade äktenskap igenom. Den demokratiska partilinjen lyder numera: ”We support marriage equality and support the movement to secure equal treatment under law for same-sex couples.”
Men nu möter Obama moteld. Organisationen ”Campaign for American Values” sänder sedan konventet TV-annonsen ”New Morning” i North Carolina. I filmen ses ett bekymrat par diskutera Obamas nya hållning och båda konstaterar oroat: ”Obama is trying to force gay marriage on this country. That’s not the change I voted for.” Bakom organisationen står f.d. Reagan-medarbetaren och evangelikern Gary Bauer.
***
Hittade den här gamla reklamfilmen från 50-talet. Visst, idag lär vi inte våra barn att vara uppmärksamma på homosexuella. Men som Jonas Gardell berättar i sin nya viktiga bok så lurar fördomarna hela tiden runt hörnet och väntar på att vi vänder bort blicken.
Just därför är Obamas ställningstagande så viktigt. Och hans syn delas dessutom av en majoritet av amerikanerna.
