Under sinaste senaste framträdanden har Mitt Romney uttryckt sin kritik mot administrationen i betydligt mjukare tonläge. Han förlorade spinnet kring händelsen, huvudsakligen på grund av ett eget unforced error: han kom med sin kritik för tidigt. Först det självklara, att beklaga sorgen och sluta upp bakom landet.
Sedan, efter en dag eller två, hård kritik i sak, utan övertoner. Han hade nämligen rätt, och Obama fel, i själva sakfrågan.
George W Bush uppfattade hotet från jihadistisk terrorism som en fråga om ideologi. ”De hatar oss på grund av vår frihet”, sade han ofta. Han uppfattade kampen som ett krig som USA dragits in i mot sin vilja, men tänkte avsluta på sina villkor.
Barack Obama uppfattar jihadistisk terror som utlopp för vrede orsakad av fattigdom och intolerans. Kampen bör i första hand bedrivas diplomatiskt och när våld är oundvikligt handlar det om polisiära insatser. Det finns inget ”krig” mot terrorismen.
En del av problemet, enligt Obamas världsbild, är Israel beteende. Om landet förstod att bemöta de omgivande islamska diktaturerna med mer respekt kommer de att få respekt tillbaka.
Jag tror personligen att grundkonflikten står mellan den diktatoriska jihadismen och demokratisk islam, men fronten mot väst liknar inte alls det Obama tror sig se. President George W Bush gjorde rätt tolkning.
Nedan en artikel av Michael Rubin från American Enterprise Institute, som jag tycker ligger mycket nära en korrekt analys:
The September 11 murder of U.S. Ambassador Christopher Stevens, a mob’s sacking of the U.S. consulate in Benghazi, and the attack on the U.S. embassy in Cairo demonstrate the war against terrorism is far from over. Disturbingly, 11 years after al Qaida’s devastating attack on New York and Washington, neither the White House nor the State Department appears to recognize what the fight is about.
As protests erupted outside the U.S. embassy in Cairo, embassy public affairs officer Larry Schwartz tweeted — and then re-tweeted — a condemnation of the controversial film which initial reports suggested motivated the rioters. “We firmly reject the actions by those who abuse the universal right of free speech to hurt the religious beliefs of others,” the embassy’s feed declared. The Arabic tweets were even more fervent: “We vehemently reject the actions of those who abuse the worldwide right to freedom of expression in order to injure the religious beliefs of others.” It would be unfair to make Schwartz the fall guy. After all, the tweets — which Secretary of State Hillary Clinton ordered deleted — were no outlier. Even before the smoke cleared from the U.S. consulate in Benghazi, President Barack Obama effused moral equivalency. “While the United States rejects efforts to denigrate the religious beliefs of others,” he declared, “we must all unequivocally oppose the kind of senseless violence that took the lives of these public servants.”
The idea that the riots were spontaneous shows detachment from the reality of the Middle East. Dozens of heavily armed and murderous Islamists sacking embassies are not flash mobs of teenagers converging on a mall food court. When I lived in pre-war Iraq, the Islamic Republic of Iran, and Yemen, my students and colleagues often spoke of how they had been informed by government representatives where to board buses to attend “spontaneous” rallies to be held the following day.
The 2006 Danish cartoon crisis is a case in point. The Middle East erupted into protest not as the Danish newspaper Jyllands-Posten published its cartoons, but rather three months later — and several weeks after an Egyptian and Indonesian paper republished without incident the controversial depiction of the Prophet Muhammad. Danish authorities later reconstructed what happened: After the cartoons’ publication, the Turkish ambassador in Copenhagen complained to Abdullah Gül, Turkey’s Islamist president, who in turn called his friend, Ekmeleddin İhsanoğlu, head of the Organization of Islamic Conference (OIC), an association of 56 majority Muslim states promoting Islamic solidarity. High on the OIC agenda is the imposition of international laws prohibiting criticism of Islam and speech offensive to Muslims. The cartoons provided an opportunity to translate contrived grievance into political concession. There followed an organized campaign to rally radicals. In the end, more than 100 people perished in the ensuing “spontaneous” violence.
The White House and diplomats may wish to believe a distasteful, provocative, and inflammatory film motivated the violence in both Egypt and Libya. It is comforting for politicians and officials to ascribe the root cause of Islamist terrorism to grievance because if grievance motivates terror, then resolving the grievance could provide the solution.
Islamist terrorism, however, has far less to do with material grievance than ideology. Obama’s serial dismissal of Israeli Prime Minister Benjamin Netanyahu and the Jewish state’s security concerns suggest an assumption that Israel’s behavior — or perhaps its very existence — provokes Islamist terror. The problem with the belief that Israel represents original sin is that Islamist terror predates Israel’s creation and, indeed, the partition of Palestine. In 1946, the Military Intelligence Division of the War Department, the predecessor to today’s Defense Intelligence Agency, identified Muslim Brotherhood terror as posing a growing threat to the international order. Years later, Abdullah Azzam, a Muslim Brotherhood acolyte, would teach his student Osama bin Laden that Western culture was a deliberate plot dreamed up in the bowels of the Pentagon to separate Muslim youth from religion. Diplomats may accept the idea that Jihad is first and foremost about the struggle to better oneself and only violent in defense, but if the Islamists like Azzam, Bin Laden, and blind Sheikh Omar Abdel-Rahman believe they have been attacked by the likes of Beethoven, Britney Spears, and the Backstreet Boys, then they believe violence against the West is justified. Women’s rights? Justification for murder. Religious tolerance? An abomination justifying slaughter. Free speech? An excuse to kill. Simply put, when the grievance is Western freedom, there can be no compromise. It is time that President Obama and the men and women representing the United States abroad understand that.
The war on terrorism and, more specifically, the fight against Islamist radicalism, is an ideological battle. The United States, moderate Muslims, and those valuing freedom and liberty must triumph not only on the battlefield, but also in the classroom and on the airwaves. Alas, apologies and self-flagellation represent not a path to peace, but little more than preemptive surrender.
Obama-kampanjen har gjort sitt hitintills största medieköp i Florida. Enligt rykten uppgår budgeten till ca 35 miljoner kronor. För tillfället sänder kampanjen tre filmer i olika delstater. Här är den senaste:
Negativ. Hård. Enkel. Ett mönsteranfall, helt enkelt.
***
Till RPM: ja, det var ju det som var min poäng. Romney uttalade sig strax efter att Libyen-ambassadören Chris Stevens och tre andra amerikaner mördats. Och han skyllde allt på ett uttalande författat av en tjänsteman på ambassaden i Egypten. Den gjordes dessutom innan själva attacken. Då för att lugna de växande protesterna utanför de bägge ambassadbyggnaderna. Ibland kan sunt förnuft vara en lika stabil plattform att stå på i kriser som djupa kunskaper i säkerhetspolitik. Romney saknar tyvärr båda.
***
Programledaren och f.d. republikanske kongressledamoten Joe Scarborough ställer i dag en relevant fråga: “Who told Mr. Romney to issue a political broadside against the commander in chief the day after a U.S. ambassador was murdered?”
***
Efter den misslyckade fritagningen av amerikanska gisslan i ambassaden i Teheran 1980 gav republikanernas kandidat Ronald Reagan följande kommentar om president Carters agerande:
“This is a difficult day for all of us Americans. It is time for us to stand united. It is a day for quiet reflection when words should be few and confined essentially to our prayers.”
Tänk om Romney kunde sagt ungefär detsamma.
***
På tal om Vilks. Så här valde Bush-administrationen att kommentera protesterna kring Muhammed-karikatyrerna i Jyllands-Posten 2005:
Det visar sig nu att det finns en förklaring till det parodiska uttalandet från den amerikanska ambassaden, till följd av extremisternas vrede mot att en amerikansk medborgare gjort en film.
Uttalandet skrevs och publicerades utan tillåtelse av en tjänsteman på ambassaden.
Vad beträffar tiden för publiceringen och hur allt skedde i förhållande till yttre händelser, finns en redogörelse här.
Därmed står det klart att alla – från president Barack Obama till Hillary Clinton och Mitt Romney – delar kritiken mot uttalandet. Skillnaderna som kvarstår är att Romney framförde sin kritik på ett inte så smidigt sätt, och att Obama, när det var hans tur, glömde bort att försvara den yttrandefrihet som ambassadspersonalen i Libyen dog för.
Efter attackerna mot amerikanska ambassaden i Kairo och mordet på USA:s ambassadör i Libyen, och ytterligare tre amerikaner, har ett gräl om USA:s officiella reaktion startats mellan Mitt Romney och president Barack Obama.
Bakgrunden: ambassaden i Kairo gjorde ett uttalande som gick ut på att kritisera den amerikanska film om islam, som triggade extremisternas handlingar. Man bör inte sålunda förolämpa religiösa människor, var budskapet.
Romney kallade detta för oanständigt, och ett tecken på Obamas svaghet i att stå upp för amerikanska värden utomlands. Presidenten själv har inte tagit avstånd från uttalandet, men gjort ett eget som säger samma sak, fast mer välformulerat, och dessutom innehåller att mycket starkt fördömande av extremisternas våld.
Skillnaden mellan de båda, och kärnan i Romneys kritik, är att Obama inte på ett kraftfullt sätt hävdat freedom of speech i sammanhanget: rättigheten att säga också idiotiska saker. Romney har varit mycket tydlig med att detta värde borde nämnas först och sist i sammanhanget. I stället för att kritisera filmen borde presidenten hävdat filmmakarens rätt att göra och visa filmen.
Många tycks övertygade om att Romney har gjort bort sig, men han har inte mildrat sin kritik under dagen, tvärtom. Jag har en stark åsikt i frågan, och det är att Romney borde ha låtit en dag gå under vilken han enbart beklagade att amerikanska tjänstemän mördats på sin post. Därefter kunde han gjort politik om saken.
Hans observation att Obama inte kraftfullt försvarar yttrandefriheten tycker jag är riktig. Det är mer osäkert om han vinner opinionsstriden. När dåliga saker händer i utlandet brukar det inte vara en lyckad formel att ta strid med landets ledare om hur krisen hanteras. Men ingen regel utan undantag.
***UPPDATERING***
Jag såg just att Manuel skrivit ett inlägg om samma sak. Vi tycker ungefär likadant, men tolkar det lite olika. En rättelse av Manuels inlägg dock. Ambassaden i Kairo gav, om jag förstått saken rätt, sitt uttalande innan kollegan mördats i Libyen. Man står dock fast vid uttalandet.
Sedan kan man diskutera innehållet utifrån den informationen. Är det ett dåligt uttalande? Jag tycker att det är dåligt på gränsen till parodiskt, till skillnad från Obamas uttalande, som var bra, men missade ett av de grundläggande budskapen: detta handlar om amerikanska medborgares rätt att i sitt eget land uttala sig offentligt – också om det de säger är idiotiskt.
Parallellen till Lars Vilks ligger nära till hands. Jag anser att han gjorde fel som ställde ut sin rondellhund. Men han hade givetvis rätt att göra det utan att drabbas av hot och mordförsök.
Dessutom, om en ambassadör tappar omdömet till följd av rädsla eller nedbrutenhet över en kollegas död finns det all anledning att ha medkänsla med den personen. Vederbörande har dock valt fel yrke, och borde se sig om efter något som är mindre stressframkallande än ambassadör i Egypten för USA 2012.
Det går nog inte att sägas på något annat sätt: Mitt Romney är en utrikespolitisk pajas. Hårda ord kan tyckas. Men efter hans senaste inhopp på den internationella arenan delas den uppfattningen även av ett stort antal profilerade republikaner. Inte nog med den numera världsberömda PR-resan i somras som The Guardian träffande döpte till ”Insult-the-world-tour”. Då lyckades han ju med konststycket att först förolämpa britternas förberedelse av OS-spelen och sedan förklara de ekonomiska skillnaderna mellan Israel och Palestina med kulturen, ty det hade han läst i en bok.
Efter den vidriga attacken mot den amerikanska ambassaden i Libyen i går visade Romney åter prov på politisk tondövhet. Först gjorde han ett uttalande – men med krav på att ingen fick publicera uttalandet före midnatt – där han gick till hård attack mot president Obama. Sedan drog han tillbaka embargot och lät ändå medierna att återge uttalandet innan minnesdagen för 11 september var över.
Enligt Romney var det skamligt att Obama-adminstrationens första reaktion på attacken varit att ”sympatisera med förövarna” och inte att ”fördöma attackerna.” Det han förhoppningsvis inte förstod var att den så kallade ”reaktionen” kom från den mördade ambassadörens kollegor i grannlandet Egypten. Ambassaden i Kairo hade tidigare under dagen försökt att lugna ner protesterna mot en amerikansk amatörfilm som vanhedrar profeten Muhammed.
Så inte nog med att Romney bröt mod seden om politisk sammanhållning vid tragedier. Han tog en nedbruten ambassadörs ord som just mist sin kollega för att ge sig på presidenten i valrörelsen. På minnesdagen för 11 september dessutom.
Jag bör svara på Manuels omtänksamma inlägg häromdagen. Han gör tre poänger:
1. Barack Obama drog in mer pengar än Mitt Romney i augusti.
2. Obama ser bra ut i många osäkra delstater.
3. Mätningarna sticker i Obamas riktning efter partiernas konvent.
Jag är inte orolig över nummer 1. Det var aldrig frågan om att Romney skulle kunna göra med Obama vad Obama gjorde med John McCain för fyra år sedan. Berättelsen om insamlade pengar är fortfarande att Obamas kampanj har lyckats betydligt sämre än vad man hoppades på för ett år sedan. Att det blir bättre fart på donationer nu när kampanjen tar fart på allvar är fullkomligt självklart – motsatsen hade varit ett tecken på kris.
Vad beträffar nummer 2 – utan tvekan har Obama i nuläget fler vägar till 270 elektorer. Men egentligen kvittar det i nuläget. Antingen kommer Romney att hitta ett sätt att vända opinionen mot Obamas politik och vinna förtroende för sin egen förmåga – då sveper han de osäkra staterna. Eller så gör han det inte – och då är Obamas chanser att vinna mycket goda. Orosmomentet för oss som håller på Romney är alltså inte vad mätningarna säger i dag, utan att Romneys kampanj inte tycks kunna hitta rätt ord, bilder, inramning, medan Obamas kampanj – efter en mycket haltande inledning – framstår som betydligt tonsäkrare i dag.
Vad beträffar the bounce efter konventen, den har historiskt lite att göra med resultatet i november och försvinner på ett par, tre veckor. Den reflekterar vem som lyckades bäst på konventen, inte vem som för rösten när det gäller.
Jag slits fortfarande mellan två motstridiga uppfattningar. Å ena sidan är det svårt att föreställa sig att en president blir omvald med anemisk tillväxt, hög arbetslöshet, lågt konsumentförtroende, ingen ljusning i sikte, och med starka argument för att det är den sittande presidentens politik som bär stor skuld till läget. När väljarna på allvar börjar intressera sig för valet kommer det att fälla avgörandet. Romney vinner en betryggande seger.
Å andra sidan är Obama betydligt mer populär än Romney. Han har i praktiken varit i ledningen från Dag Ett. Paul Ryan var ett riskabelt val, som hittills inte gett önskad effekt – tvärtom. Och vi har den vanliga tendensen bland väljare att gå till vänster när tider är ekonomiskt oroliga.
Jag tror att vi kommer att veta betydligt mer om vilken av de båda bilderna som stämmer när vi är en bit in i oktober. Börjar det inte hända saker för Romney då blir det mycket svårt att ändra valrörelsens utseende – som just nu gynnar Obama.
Det är något speciellt med förberedande debatter. I mitt tidigare liv hade jag ibland rollen som budskapstränare inför radio- och TV-debatter. Det handlade då om att fånga motståndarens retorik och debatteknik, hitta svagheter och angreppsytor. Sen var det upp till test: fungerar papperskluddet i verkligen – biter attackerna och håller försvaret?
I amerikanska val är rollen som motståndare närmast en hedersutnämning. Trots att det egentligen borde vara det omvända. Rollspelaren ska nämligen i så hög uträckning som möjligt efterlikna den verkliga personen. Inför Bill Clintons debatter med utmanaren Bob Dole, 1996, kallades f.d. majoritetsledaren i senaten Goerge Mitchell in som Doles stand-in. Det gick inget vidare för Clinton. Med hans egna ord: ”The first debate we had in the preparation session he just killed me. You know, I walked in there; he had been preparing for weeks. He’d really done his homework, and I just kind of read the book in a cursory way, and he literally beat my brains out.”
I årets förberedelser har Obama-kampanjen valt ut John Kerry i rollen som Mitt Romney och Romney-kampanjen har i sin tur valt Ohiosenatorn Rob Portman. Övningen är redan i full gång och de filas säkert på varenda stopp-replik som kan tänkas komma upp i de kommande tre TV-debatterna. Det hindrar naturligtvis inte från att misstag ändå begås i skarpt läge. Det är som ett före detta statsråd en gång sa till mig: ”Du glömde ju att förbereda mig på det viktigaste – mental blackout.”
***
Det ser alltid bättre ut i Hollywoods produktioner. Men följande klipp är inte särskilt långt från verkligenheten.
***
Fakta om de tre TV-debatterna:
3 oktober i University of Denver. Moderator är Jim Lehrer och producent PBS NewsHour
16 oktober i Hofstra University, New York. Moderator är Candy Crowley och producent CNN’s State of the Union.
22 oktober i Lynn University, Florida. Moderator är Bob Schieffer och producent CBS News.
Vi hänvisar ofta till opinionsmätningar, men som jag varit inne på en del gånger är inte alla mätningar skapade lika. De använder olika metoder, oftast utformade på ett sätt som konsekvent viktar resultaten på samma sätt – och inte sällan med en ideologisk tendens.
Efter valen jämförs förutsägelserna med det faktiska utfallet, och det visar sig vilka som kommit närmast. Också den sortens granskningar måste granskas. Det finns många sätt att mäta mätningarna.
Med det sagt har ansedda jesuituniversitetet i New York, Fordham University, mätt opinionsinstitutens framgång med att förutsäga presidentvalet 2008. Bäst av alla var Rasmussen och Pew. Först på 20:e plats kom Gallup.
Vore jag RPM skulle jag vakna upp på natten något kallsvettig och undra: vad är det som händer, egentligen? För just nu kan en eventuell valseger vara på väg att rinna republikanerna ur händerna. Det finns nämligen inte många tecken i all valdata som strömmar in som säger att utmanaren Romney tar över presidentposten. Tvärtom talar det mesta mot ett sådant scenario. Låt mig nämna några aktuella exempel:
***
Så vad talar då för Romney? Ja, pengarna naturligtvis. Även om hans kampanj brände mer än vad de skrapade ihop i augusti finns fortfarande stora kontanta reserver att tillgå i egna och vänners fickor. Och sen Reagan naturligtvis. Han lyckades ju besegra Jimmy Carter i valet 1980 trots att han låg under med dubbla tal under hösten. Det är i alla fall berättelsen som Romneys opinionsmätare Neil Newhouse vill få oss att köpa. Och slutligen den svaga ekonomiska utvecklingen i landet. Pengar, arbetslöshet och historia – så stavas huvudingredienserna i vinnarreceptet.
***
Jag är av naturen en tvivlare, lika bra att ha det sagt. Det vore mig därför främmande att ta ut segern i förskott. Bättre då att utgå från Murphys Law: ”Anything that can go wrong, will go wrong.” Men just nu ser det oförskämt bra ut.
***
Om jag vore Romneys rådgivare för en dag skulle jag säga det uppenbara: det är dags för en Etch A Sketch. Det budskap han driver om USA:s väg mot ekonomisk kollaps räcker inte för att fånga de skeptiska mittenväljarna. Det krävs en ompositionering i några viktiga frågeställningar. Typ:
Romney har byggt hela sitt politiska jag på att ändra uppfattning i kontroversiella frågor. Men nu när det äntligen gäller väljer han att stå blixt stilla. Det borde ha varit omvänt.