En del av beslaget mot fildelarsajten Piratebay har hävts av tingsrätten.
Och ett eventuellt åtal har på nytt skjutits fram i tiden.
Om det kan man undra.

Det som följer nedan är en fiktiv berättelse. Alla eventuella likheter med verkliga personer och händelser är en slump.

”Det glada morgonhumöret efter fotbollsträningen var som bortblåst. Ministern såg sur ur. Mobilsamtalet med den amerikanske handelsattachén hade förstört dagen.
– Jävla jänkare. Men det är är väl lika bra att vi gör något så de slutar tjata, tänkte ministern för sig själv när statsrådsbilen svängde upp framför departementet.
På väg in till tjänsterummet bad han sekreteraren se till att Karlerud kom in så fort som möjligt. Karlerud var hans högra hand. Statssekreterare med en lång SSU-karriär bakom sig och numera ansvarig för kontakterna med polis och åklagare.
Ministern lade ifrån sig portföljen och satte sig och ungefär samtidigt hörde han Karleruds trumvirvel med knogarna mot dörrposten.
– Kom in och stäng dörren efter dig vi måste snacka fildelning, säger ministern.
En halvtimma senare var planen klar. Karlerud skulle snarast kontakta Hans Blomäng, en karriärsugen åklagare, som skulle få se till att jobbet blev gjort.

Hans Blomäng satt i sitt tjänsterum på åklagarmyndigheten och tittade förstrött ut över Östra Reals skolgård när mobilen ringde.
– Hej Hans, det är Karlerud på departementet. Jag har haft ett snack med ministern och vi behöver hjälp med en grej. Har du tid att ses över lunch så kan jag dra förutsättningarna för dig?
Blomäng visste vad det betydde att ställa upp när ministern behövde hjälp, så han tackade ja på stående fot och gjorde upp med Karlerud att de skulle mötas och ta en lunch på restaurangen Atrium på Nationalmuseum. Där var alltid mycket folk på luncherna men högt i tak och mycket sorl och inte minst ganska långt mellan borden så att ingen skulle höra i onödan.

Båda promenerade till mötet. Blomäng ner genom Östermalm och via Nybrokajen till Blasieholmen och Karlerud genom Kungsträdgården förbi Grand Hotel fram till museet. De möttes redan i hörnet vid Hovslagargatan och hälsade. Karlerud började berätta.
– Vi har ett problem med de där jävla fildelningspiraterna. Amerikanerna är fly förbannade. Deras skiv- och filmindustri trycker på och begär att Piratsajten ska stoppas. Och nu kräver ambassaden att vi gör något. Annars hotar de med att svartlista Sverige som handelsnation.
De gick in i museets entré och nedför trapporna till restaurangen. De beställde var sin tallrik med serranoskinka och oliver. Hittade ett ledigt bord i ena hörnet och satte sig.
– Alltså de där killarna som kör Piratsajten är för jävla fräcka. När de kontaktats av amerikanska advokater och myndigheter ber de dem i princip fara åt helvete och jänkarna blir som tokiga. Vi måste göra något och jag och ministern vill att du löser det här, säger Karlerud.

På väg tillbaka till kontoret efter lunchen visste Blomäng rätt väl vad han skulle göra. Någon fällande dom skulle det nog knappast bli. Fast det var inte det viktigaste.
Med ett tillräckligt stort tillslag mot Piratsajten skulle det bli stora rubriker som skulle skrämma folk från fildelning och ministern skulle kunna säga till amerikanerna att Sverige visst motarbetar fildelning och brott mot upphovsrätten.
Nu gällde det att komma igång och få så stort genomslag som möjligt. Han hängde av sig kavajen och satte sig vid skrivbordet.
– Dessutom skulle man ju kunna beslagta alla datorer och servrar och sedan skulle ju utredningsarbetet kunna ta sin tid, skrockade Blomäng för sig själv.  Sedan lyfte han telefonluren och slog numret till länskriminalen för att få loss folk till tillslaget.”

Men det är ju ren fiktion. Vi lever trots allt i verkligheten.