Trots att merparten av landets så kallade etablerade politiker är rejält tondöva så lyckades några få riksdagsledamöter få det eländiga förslaget till signalspaningslag uppskjutet och förhoppningsvis förändrat.
Men det som hänt de senaste dagarna visar på nytt den enorma klyfta som finns mellan de så kallade folkvalda och det folk de säger sig företräda.
Med 3,9 procent av befolkningen som medlemmar i politiska partier och 349 av dem som ledamöter i riksdagen har vi en politisk klass som lever i en egen värld.
Då kan man som folkpartiets Johan Pehrson resonera som så att om en fråga har diskuteras och stötts och blötts i de politiska organen enligt svensk tradition så ska man inte ändra sig i sluttampen.
En förödande inställning. Och inte blir det bättre när statsministern kastade in sin prestige och började hota med att alliansen kunde spricka.
Några riksdagsledamöter lät sin övertygelse leda dem. Inte partilinjen. De kom i vart fall ihåg att vi har personval i Sverige numer. Det går att kryssa bort dem som okritiskt röstar för en signalspaningslag vid nästa val.
Precis som alla andra länder måste Sverige kunna bedriva signalspaning och spana efter och avslöja brottsligar.
Men det är inte samma sak som upphäva brevhemligheten, undergräva tryckfrihetsförordningens meddelarskydd och att spana på alla svenskar oavsett om det finns brottsmisstanke eller inte. För det blir alla svenskar eftersom i stort sett all e-post går via andra länder även om den skickas mellan personer i Sverige och då blir föremål för signalspaning.
Då blir åtminstone inte jag trygg av att veta att de som ska kontrollera att fra håller sig i skinnet är en halvdussin av de 349 som hämtats från de 3,9 procenten.
Det viktiga nu är inte att hasta fram ett förändrat lagförslag. Några månader hit eller dit spelar ingen roll. Bättre är att få fram ett förslag som majoriteten av svenska folket tycker att de kan leva med.