Det vore egentligen rätt rimligt att en folkvald regering skulle lyssna till de kraftiga protester som kommit mot Fra-lagen.
Och också rimligt att man tog intryck och tänkte efter om den verkligen är rätt utformad.
Istället försöker man polemisera och använda det gamla amerikanska ”love-it-or-leave-it”-greppet.
Det vill säga tycker man inte som den politiska majoriteten är det bara att flytta. För den tänker inte byta åsikt.
Man vill ge sken av att alla som tycker att Fra-lagen går för långt egentligen vill att svenska soldater på fredsuppdrag i Afgahnistan ska skadas eller omkomma på grund av dålig underrättelsetjänst.
Istället för att lyssna på vad kritikerna säger.
Visst alla länder sysslar med underrättelseverksamhet i någon bemärkelse. En del satsar jättelika summor på det.
Det gör man till exempel i Usa.
Där var underrättelsetjänsten övertygad om att Saddam Hussein hade kärnvapen och kemiska stridsspetsar i Irak. Så övertygad att man gick till anfall och hittade…ja, ingenting.
Så frågan är hur mycket säkrare en svensk av staten anställd legosoldat blir utomlands tack vare Fra:s spaning?
Det vore alltså rimligt att regeringen tänkte om. Men, det går inte.
Frågan har beretts på klassiskt svenskt vis. Med utredningar, lagförslag, remissrunda, lagrådet, försvarsutskottet och man var överens.
Då skär det i alla politikerhjärtan (alla de som som representerar de 3,5 procent av folket som är med i politiska partier).
Det stör den svenska parlamentarismens ordning om man då låter en folklig opinion påverka en lag.
– De har ju haft sin chans. Vart fjärde år får de rösta.
Däremellan är de de ”folkvalda” som styr efter sina egna huvuden.
Någon direkt demokrati vill inte svenska politiker ha. Och därför blir det ingen ändring på Fra-lagen heller.
Åtminstone inte förrän efter nästa val om det skulle leda till en ny politisk majoritet.