Det blir lite nationalistisk yra dagar som i dag då en svenskt dataspelbolag säljs för fantasisummor. Ekot, Studio 1, med flera, går i spinn och vi översköljs med reportage om hur fantastiskt bra vi är på att utveckla dataspel i Sverige.

Det är vi. Och det är bra. Det är roligt, åtminstone för ägarna, att King säljs för 50 miljarder.

Det är kul för den svenska dataspelsbranschen som får ännu bättre renommé utomlands.

Och lite kul är det för Sverige. Men, när medier och politiker går i spinn och talar om ”Det svenska musikundret” eller ”Det svenska dataspelsundret” så missar de en viktig poäng.

Dataspel är en högteknologisk verksamhet som inte är personalintensiv. Varken Dataspel eller musik kan ersätta de stora basindustrierna i Sverige i framtiden. Dataspelsbranschen växer så det knakar och skapade under det senaste året 500 nya jobb. 500 är, tyvärr, en droppe i havet.

Varken dataspel eller musik kan i någon större utsträckning bidra till att skapa de nya jobb som behövs för att minska arbetslösheten. De kan bidra, men bara litet.

År 2000 hade Ericsson över 42 000 anställda i Sverige. I dag har man cirka 15 000. De 27 000 jobb som försvunnit där kan varken Mojang eller King göra så mycket åt.

Så om man tar ett steg bakåt och sansar sig lite är det nog så att försäljningen av King för 50 miljarder är roligast för ägarna…