Genom att sparka var femte anställd i Sverige och göra ytterligare neddragningar runt om i världen ska Ericsson bli ett mera konkurrenskraftigt företag.

Säger företagets styrelse. Samma styrelse som under de senaste fem åren sett Ericssons aktiekurs mera likna en pulkabacke på väg utför än något annat. Samma styrelse som rekryterade Hans Vestberg som inte höll måttet och hade svårt att fokusera på den egentliga uppgiften. Vestbergs engagemang i Handbollsförbundet och senare Sveriges Olympiska Kommitté var minst sagt förvånande. En VD i ett multinationellt företag som går dåligt och som mellan 2010, då han tillträdde som VD, till han sparkades i somras, fått ut 265 miljoner kronor i lön och bonusersättningar har ingen rätt till fritid.

Det märkliga är att Ericssons styrelse förväntar sig att alla ska tro på att den, efter ha fattat okloka beslut i åratal, nu plötsligt börjat fatta kloka sådana. Vad finns det som talar för det?

Två svenska maktsfärer styr Ericsson. Wallenbergs Investor och Industrivärden. De sitter på tillräckligt många röststarka A-aktier för att ensamma kunna styra bolaget. Trots att deras aktieinnehav i pengar räknat är tillräckligt för det. Varje A-aktie i Ericsson har en röst. De B-aktier som institutioner som pensionsfonder och vanliga småsparare kan köpa har en tiondels röst styck.

En konstruktion med rötter i det odemokratiska feodalsamhället som ger Wallenbergarna och Industrivärdens direktörer makt att styra Ericsson. Men makt innebär inte med automatik kompetens. Det visar de senaste fem åren tydligt. Däremot innebär makt ansvar och det väntar vi fortfarande på att Ericssons huvudägare och styrelse ska ta.