Har sagt det förut. Teknikval blir ofta som ortodoxa religionsuppfattningar.
Såg att Ericssons marknadsdirektör Johan Bergendahl i går ska ha sagt att han tror att wifi-hotsports där man kan koppla upp sig på bredband lokalt snart är historia och att restauranger som Starbucks med espresso, tilltugg och trådlöst bredband snart är lika inne som telefonkiosker. Istället är det mobilt bredband som kommer att ta över.
Puh, ännu en dag då jag är glad att jag inte äger aktier i Ericsson.
På Ericsson får man nämligen inte vara kättare. Den enda renläriga tron som accepteras är den att framtiden heter lte och bygger på en vidareutveckling av dagens 3G-nät med mobilt bredband som ska gå ännu snabbare än det gör i dag.
OK, det är en mycket möjlig utveckling. Fast troligen inte den enda möjliga.
Men talibanerna på Ericsson är så renläriga att man faktiskt lagt alla ägg i en korg.
Man blundar hårt inför det faktum att det finns alternativ som till exempel Wimax – som egentligen är wifi-nät med längre räckvidd. Ett sådant byggs till exempel just nu i norra delen av Österåkers kommun norr om Stockholm, som trots närheten till storstaden är en glesbyggd i mångt och mycket.
Ericsson har helt enkelt satsat allt på ett kort. Lte ska segra. Och man har egentligen inga alternativ i produktportföljen.
Det borde kunna få mer än en småsparare att sova oroligt.
Bergendahl har rätt i att användandet ökat och priset på mobilt bredband fallit kraftigt i Europa senaste året. Och rätt när han påpekar att nästa steg måste bli att man sänker roamingkostnaderna när kunderna reser utomlands.
Kan vara på sin plats. Söndag till tisdag i Barcelona för några veckor sedan kostade mig cirka 8 000 kronor i avgifter till Telefonica.
Men samtidigt missar Bergendahl två hinder som inte är att leka med.
1. Girighet
De priser operatörerna i Europa i dag tar ut av sina kunder i hemlandet täcker knappt kostnaderna. Det är de höga avgifterna på roaming för utländska kunder som ger vinsten.
2. Girighet
Ericssons förväntade framtida försäljning bygger på att man ska sälja in en teknik hos sina kunder som kunderna först ska betala för. Sedan ska de sänka sina priser för utländska besökare och tjäna mindre pengar. Låter det som ett attraktivt affärsupplägg? Det blir en utmaning för vilken säljkår som helst.
Dessutom utgår Bergendahl och Ericsson från att det inte blir något av med Wimax eller någon annan konkurrerande teknik. För Wimax är ju inte den rätta vägen.
Man ska ju inga andra vägar ha än lte.
Känns tonerna igen? Judar, muslimer, kristna? Katoliker, ortodoxa, protestanter?
Ledsamt och troligen inte så begåvat vare sig för Ericsson, dess aktieägare eller det land där man har cirka 20 000 anställda.
Brukar inte hoppas att jag har fel. Fast i det här sammanhanget gör jag det.
