Efter duellen i går lämnade Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt landet. Och medan de var i Bryssel på olika uppdrag stod deras partisekreterare (tillsammans med sina respektive allianskollegor) i ABF-huset i Stockholm.

(Centerns Anders Flanking för dagen ersatt av valgeneral Michael Arthursson)

Det var lite av ett begravningsfölje (utom Baylan som hade jeans). Annars grått grått grått, svart, svart svart. Svartast från topp till tå var Folkpartiets Erik Ullenhag och Vänsterpartiets Anki Ahlsten. Färgklicken i sällskapet var Miljöpartiets Agneta Börjesson i militärgrön kofta. Hon hade störst skäl att vara glad. Det var Novus group som bjudit in under den kittlande rubriken ”Så går det i riksdagsvalet!”

Till viss del var det begravningsläge för alliansen. Bilden i form av något liknande ett grodyngel med huvudet vid valet 2006 och de smala, spretiga benen i nutid talade om en sak: Aldrig, faktiskt inte en enda gång sedan september 2006, har alliansen varit större än den rödgröna oppositionen.

Mätningarna som presenterades var så kallade ”poll of polls” – alltså sammanställningar av olika instituts mätningar. För första gången fick vi veta vad den typ av mätning sa om läget för fyra år sedan – i mars 2006. Då ledde alliansen över de rödgröna med 49,7 mot de rödgröna partiernas 47,1. Sedan hände det inte särskilt mycket fram till valdagen då siffrorna till slut landade på 48,2 mot 46,1.
I mars i år är styrkeförhållandet 50,8 för de rödgröna mot 44,0 för de blå. Upprepar sig historien är valet redan avgjort. Men mycket har hänt sedan dess. Till exempel har en borgerlig regering lyckats hålla sams och dessutom gjort det med betyg godkänt från väljarna. Och när det gäller till exempel förmåga att styra Sverige ligger Moderaterna bättre till än Socialdemokraterna i väljarnas ögon. Från allianshåll trodde man dessutom att vinden skulle vända framåt maj, då regeringen lagt sin vårbudget och de rödgröna levererat sitt svar. Då blir det helt plötsligt ett val mellan skarpa förslag. Alliansen tror att det gynnar dem.
Men gladast av alla kunde alltså Miljöpartiets partisekreterare Agneta Börjesson vara. Spikrakt uppåt i opinionen sedan EU-valet i somras och medlemmarna de bara strömmar till. Hon sa att Miljöpartiets roll i det rödgröna samarbetet var att hålla riktning mot mitten. Jag vet inte om det har satt sig än, men det är så de vill bli kallade nu: Mittenvänstersamarbetet. Hur uppfattas de av väljarna? Alliansen vill väldigt gärna att det ska vara ett vänstervänstersamarbete.