General Motors meddelade i veckan att man drar ner på takten i sina fabriker i Europa. Även Volkswagen drar ner. Och Skoda stoppar produktionen en vecka.
Alla drabbas av lågkonjunkturen. Men när Volvo känner av krisen i världsekonomin säger Sveriges arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin: ”Man behöver inte vara hjärnkirurg för att förstå att Volvo bygger fel bilar.” Och ett par timmar senare fyller Maud Olofsson i: ”Volvo bygger fel bilar. De är för stora, för törstiga och för dyra.”

Man behöver tydligen inte heller vara hjärnkirurg för att bli minister i en svensk regering. För så sent som runt millennieskiftet var S 60 Volvos mest sålda modell. Det är en stor, fyradörrars sedan. Sen kom stadsjeepen XC 90 och blev Volvos största succé någonsin med en produktion runt 100 000 bilar per år flera år i rad.
Sedan förra året heter storsäljaren V 70, men redan nästa år lär det komma en ny bestseller – nya stadsjeepen XC 60. Volvo har även en liten bil i modellprogrammet sen ett år tillbaka. Problemet är att ingen vill köpa den lilla och snåla modellen med namnet C 30.

I USA, Volvos viktigaste marknad, är efterfrågan så liten och förtjänsten på så små bilar ännu mindre att Volvo inte ens marknadsför bilen. Den finns där, men ingen bryr sig. Nej, Volvos stora problem i kristider är att hemmamarknaden är för liten. Och kanske för njugg.

Den billiga dollarn har länge slagit mot europeisk bilindustri och nu har krisen i världsekonomin gjort läget ännu värre. Och när det är kris sluter sig många länder och folk köper reflexmässigt inhemsk produktion i stället för import. I Tyskland innebär det att många som kanske i vanliga fall skulle ha köpt en Volvo eller en Saab nu väljer BMW eller Audi. Och tyskarna köper tre miljoner bilar varje år. Om vi svenskar skulle reagera på samma sätt är det ändå en droppe i havet. Vi köper inte ens tiondelen så många bilar som tyskarna.

Men nu reagerar inte vi svenskar som andra. Vi sluter inte leden. Vi går till angrepp. ”Fel bilar, sa Bill. Fula bilar, sa Bull.” Visst. Tyska BMW, knappast känt för sina små modeller, har tagit fram snålare motorer än Volvo. BMW leder CO 2-ligan. Och VW-koncernen är på väg att hämta in försprånget. Men redan i vinter börjar Volvo sälja sina miljöklassade snåldieslar och blir faktiskt bäst i klassen med sin V 50. Kanske rätt bil, enligt ministrarna. Men världsekonomin blir inte bättre för det. Och knappast Volvos ekonomi.

Räkna med fler varsel, både inom bilindustrin och andra företag. I Sverige och i andra länder. Det som händer Volvo i dag har bara delvis med modellprogrammet att göra. Dollarkursen, sen ett par år, den ekonomiska krisen, sen ett par månader, och den alltid lika lilla hemmamarknaden är betydligt viktigare faktorer.
(Krönika publicerad i Aftonbladet 9/10)

I USA har bilföretagen i flera år stoppat huvudet i sanden och byggt vidare på sina stora jeepar och pickuper. Fast ingen vill ha dem.

Nu står det obegripligt många osäljbara monsterbilar på fabrikernas bakgårdar och ute hos handlarna. Gigantiska  dinosauriekyrkogårdar. Och de kommer inte att bli lättare att sälja den dag konjunkturen vänder upp igen.

De skulle aldrig ha byggts.
Men Ford, GM och Chrysler var så rädda att ”störa” produktionen, att reta upp facket och att krackelera allmänhetens bild av att allt var i sin ordning, att de fortsatte att bygga bilar som om inget hänt.

Volvos ledning är klokare.
Det är en bister, överjävligt bister medicin, att i dag varsla ytterligare nästan 3 000 personer.
Men om Volvo ska ha en chans att få ordning på ekonomin är det nödvändigt att trampa på bromsen nu. Och sen försöka övervintra den värsta konjunkturnergången. För att vara rustad när det vänder upp igen.

Kanske inte nästa år… Men kanske 2010, om vi har tur.

Tack Folkpartiet!
Äntligen någon som vill rädda bensinmackarna i glesbygden.

Miljöpartiet tvingade socialdemokraterna att införa ”pumplagen” som betydet att mackarna måste sälja förnybara bränslen.

Först de största mackarna, sen de lite mindre och nu från årsskiftet de allra minsta.
Pumplagen har aldrig varit bra, och värre blir det.

För det första betyder den att alla mackar satsar på etanolpumpar, för det är billigare än gas, fast gas ju är betydligt vänligare mot miljön.

För det andra betyder pumplagen att mackar som inte är exremt lönsamma läggs ner. Till och med en etanolpump (för så där en halv miljon) är för dyr för att bära sig.

Och nu ska alltså de allra minsta glesbygdsmackarna tvingas välja mellan att bygga en etanolpump, som aldrig kommer att ge pengarna tillbaka, eller att lägga ner.

Vår Preem-mack i Norråker är hotad, till och med macken i betydligt större Hoting, längs väg 45, hotas med nerläggning.

Är det meningen att hela inlandet ska bli utan bensinmackar?
Ja, säger Miljöpartiet.
Och alla andra. Som inte vågar gå emot miljömobben.

Nej, säger Folkpartiet.

Och hela inlandet säger: Tack!

Jag jag är värd att åka dit.
Fast vädret är så där (spelar ju ingen roll, vi är inne i mässhallarna hela tiden) och heltäckningsmattan på hotellrummet luktar fotsvett (eller om det är något ännu värre) så är det alltid lika roligt att vara här.

Doften av dieelavgaser och hundskit, bilisterna som tränger sig lika ogenerat som vanligt, bstron på hörnet med en blodig köttbit.

De eleganta damerna och herrarna (hur gör de för att halsduken inte ska ramla av?)

Eiffeltornet som plötsligt dyker upp mellan husraderna.

Underbart.
Men nu blir det ett varv till på mässan, och sen om ett par timmar –  raka vägen ut till flyget och hemma på Arlanda vid halv elva i kväll.

Nye Fordchefen Alan Mulally var mycket tydlig när han pratade om Volvo på ett internt möte på måndagen, dagen före Parissalongen, erfar Bilbloggen.
Mulally hade samlat informations- och pressansvariga Fordmänniskor från hela Europa till ett möte i Paris för att prata om Fords situation i dag.
Bland annat sa han att Volvo förblir Fords premiummärke och att Volvos ställning inom Fordkoncernen snarast ska stärkas nu när man sålt andra prestigemärken som Jaguar och Landrover.

– Volvo ska uppgraderas som premiummärke sa han, och då menade han inte fler V8-motorer utan högre kvalitetsjänsla och tillförlitlighet.

På frågan om Volvo är till salu var svaret entydigt: Nej!

Vi får se hur länge det svaret står sig. Tills det dyker upp en seriös spekulant?
Men låt oss hoppas att det ger lite arbetsro.

Dagen innan Parissalongen öppnar kommer dystra försäljningssiffror från USA.
Ford störtdyker och tappar 34 procent av försäljningen jämfört med september förra året, och det är tionde månaden på raken som Ford tappar i volym.
Som jämförelse tappade Volkswagen ”bara” 9 procent läser jag i branschtidningen Automotive News.

Lex Kerssemakers, Volvos produktstrateg, som sitter brevid mig i ett konferensrum i centrala Paris, dementerar att Volvo ska bygga en 300-hästars C30.

Enligt engelska biltidningen Autocar har Volvo bekräftat modellen. Men så är det alltså inte.

Efter en bloggmässigt katastrofal sommar är det dags att blåsa liv i Bilbloggen igen.
(Ni vet väl vad som händer när man först tar ett djupt andetag – och sen blåser ut? Jo luftens syre tas upp av kroppen och omvandlas i utandningsluften till – C02!)

Och C02 är vad det handlar om just nu. För ett par år sedan handlade debatten om hälsofarliga avgaser, om farliga ämnen som kom ut ur bilarnas avgasrör. Nu är det bara klimatgasen C02 som är farlig. Och som måste ner.

Därför satsar Volvo allt på minskad förbrukning, och därmed minskat C02.
I morgon när bilsalongen i Paris öppnar för oss jounralister har Volvo tre till synes anspråkslösa versioner av S40, V50 och C30 i sin monter.

De ser inte mycket ut för världen, men släpper alla ut mindre C02 än den magiska 120-gramsgränsen.

Och det är det allra viktigaste just nu. Enligt den aningen enkelspåriga debatten.
Vi lär se fler snåla bilmodeller på salongen.

Jag lovar att berätta.

Han var inte särskilt intresserad av bilar. Han kunde ingenting om bilindustrin. Han saknade passion. Och han saknade visioner.

Men han var svensk. Därför fick han jobbet som högste chef för Volvo personvagnar för tre år sedan.
Fredrik Arp var fel man från början och jag blev förvånad när han fick jobbet.
Han kom från Trelleborg som gör gummidetaljer, bland annat till bilindustrin.
Till synes enkla gummiprylar som är extremt komplicerade och högteknologiska. Men ändå – helt befriade från känslor.
Bilindustrin däremot handlar lika mycket om känslor som mode-, design- och upplevelseindustrin.
Och där brast det.

Jag har träffat Fredrik Arp många gånger. En glad, social människa som är lätt att snacka bort en halvtimme med.
Men jag blev alltid lika sorgsen.
För han pratade aldrig om det jag ville höra.
Aldrig om vart Volvo är på väg.
Aldrig om hur en Volvo ska se ut om tio år för att fortsätta konkurrera med finbilsmärken som BMW och Audi.
Aldrig om snåla motorer, lättviktsbyggen eller ”down sizing”.

För han visste ju inget.
Kunde inget.

Det var alltid med en lite sorgsen känsla jag lämnade våra möten.
Sorgsen för Volvo och faktiskt sorgsen för Fredrik Arp själv. Vad hade han där att göra?

Det tog inte mer än ett år förrän snacket började på Volvo: När måste Arp gå?

Sen dess har dollarn rasat, vilket gör det näst intill en förlustaffär att sälja bilar i USA (små bilar med basbetonad utrustningsnivå är rena förlusten, lite större och bättre utrustade ger fortfarande en liten förtjänst. Alltså – Volvo tjänar pengar på XC90, men inte på nyligen lanserade C30.)

I dollarrasets spår har världsekonomin backat och bilförsäljningen minskar på alla gamla etablerade marknader.

Men nya marknader som Kina, Ryssland och Indien växer så det knakar. Därför har råvarupriserna rusat i höjden. Vilket gör det DYRARE att bygga bilarna, samtidigt som billig dollar gör att bilarna måste säljas för billigt.

Arp har haft omständigheterna emot sig. Precis allt har varit emot honom.

Men ändå. Med mer kunskap om bilindustrin, med passion och visioner hade läget för Volvo personvagnar varit bättre i dag.

Därför att det bra att han slutar.

Efterföljaren, engelsmannen Stephen Odell har emot sig att han är gammal Ford-man, och att han inte är svensk.

Men han lär ha alla talanger som Fredrik Arp saknat.
Det bådar trots allt gott för framtiden.

höbärgning