Jag träffade vår Supporterunion, jag har alltid tyckt om våra supportrar, men det har inte alltid varit helt problemfritt. De har haft sina åsikter om oss, jag har haft mina åsikter om dem, men har de dykt upp på nästa match har allt varit förlåtet.
De lägger tid och pengar på oss, då har de all rätt i världen att vara kritiska och högljudda mot oss också. Samtidigt har jag i gengäld krävt att de ska stötta oss fullt ut i matcherna och framföra den eventuella kritiken i efterdyningarna till matchen. Inte under matchen.
Jag pratade länge med supportrarna. Det är de värda.
Och jag förklarade att vad skulle vi vara utan deras engagemang?
Samtidigt, det är ju inte alltid så att supportrarna kan ha samma perspektiv som vi som är mitt i verksamheten. Från utsidan kan man tycka att vi ska värva den och den och samtidigt ska vi banta truppen för att i nästa stund ha bredare trupp och vi ska också satsa på våra unga spelare. Men fan ta oss om vi råkar få stryk när vi vågar spela våra unga killar.
Det är ofta många Moment 22-situationer.
Samtidigt, jag har full respekt för att man från utsidan gör förenklingar. Ibland för att det är bekvämast, ibland för att det är enda alternativet.
Snart är vi inne i februari, januari har gått blixtsnabbt och jag har märkt att jag gillar att ta kliv som tränare. U 17, U 19 och nu i A-laget och även om det är en speciell situation att vara assisterande har jag alltså fått ta en hel del plats. Åtminstone hittills.
Peter har lyssnat på mina tankar och förslag när det gäller hur vi ska träna och lägga upp det och också låtit mig styra ibland. Det är jag tacksam över.
Samtidigt, är du assisterad kommer det aldrig vara du som har det sista ordet. Du kommer aldrig vara chef. Det är nyttigt för mig att lära mig det. Att inte alltid få sista ordet. Det är ständiga lektioner i kompromissernas skola.
Jag tog med vår fystränare Fredrik Carlén till Crossfitgymmet. Det blev ett köttigt pass. Dagen efter kunde han knappt räta på benen. Alla utfallssteg och airsquats och wallballs tog ut sin rätt. Vi försöker få med oss Swärdh. Men han lyckas alltid ha en ursäkt. Idag kom han dock och deklarerade att han hade tränat. Han hade löpt intervaller. Sex stycken 1-minutare.
”Så du tränade sex minuter, då”, antydde Carlén sarkastiskt.
– Naj, naj, jaa joggade 10 minuter innan och 10 minuter efter åsså, svarade Swärdh.
Carlén och jag tittade på varandra.
Att jogga är inte att träna.