Jens säger det när vi sitter och har tränarmöte vid frukosten. ”Bowie har dött!”
Vafan, han släppte ju en platta i fredags, säger jag.
Det gjorde han. Där kritiker hyllade honom för hans nyfikenhet och skaparförmåga.
Men i natt förlorade han kampen mot cancern.
Vilket det har talats väldigt tyst om.
Vilket på något sätt bara är en förlängning av hela David Bowies artistskap. En slags värdighet. En mystik. Med väldigt stort fokus på själva utförandet, musiken, skådespeleriet och inte alls så mycket på allt runt omkring.
Nu sitter jag och lyssnar på hans musik.
Jag blir väldigt emotionell. Jag läser samtidigt hyllningarna till honom i sociala medier och jag är ledsen och glad på samma gång.
Det känns sorgligt och på samma gång vackert.
Tungt och lätt.
Mörkt och ljust.
David Bowie levde verkligen i skapandet hela vägen fram till slutet och även om han skapade de största sångerna i slutet av 1960-talet och under 1970-talet släppte han plattor och låtar även i slutskedet av sin karriär och sitt liv som var fantastiskt bra.
Själv drabbades jag av honom tämligen sent, som 23-åring 1999. Men då var det en uppenbarelse.
Hur hade jag kunnat undvika att bli märkt av det här tidigare?
Nu är David Bowie borta.
En av våra största artister någonsin är borta.
Det känns sorgligt.
Samtidigt, jag läste följande i sociala medier:

”If you´re sad today, just remember, the world is over four billion years old and you somehow managed to exist at the same time as David Bowie.”

Tack.

Jag satte ihop en Spotifylista med några av hans största låtar.

 

Tungt och lätt.

Mörkt och ljust.

Wild is the wind.