Fyra dagars utbildning på Bosön och när den sista föreläsningen var över satte Öhlin och undertecknad oss i KFF-bilen och började den mödosamma resan hem till Kalmar. Men kaffe, fotbollssnack och bra musik fick milen att gå snabbt och dagen efter fyllde jag 40 år, det är en siffra som inte är helt enkel att ta in och jag mindes när jag firade min 20-årsdag, jag och mina närmaste vänner var hemma hos Olof (som fyllde dagen efter mig ) och jag fick en orange skjorta i present och det känns som om det hände igår och det känns som om det hände för en evighet sedan.

Nu firade jag min 40-årsdag i Tipshallen i Växjö. Match mot Östers IF.

Eftersom vi hade A-lagsmatch i lördags hade vi bestämt att – utifrån belastningssynpunkt – undvika att låta spelarna dubblera.

Matchen mot Östers IF skulle spelas av dem som inte medverkade i så stor utsträckning mot Ängelholm samt många unga spelare.

Men när sedan både influensa och magsjuka slog till i truppen försvann i princip alla mer etablerade spelare och vi fick fylla på från U19-truppen. Som också var skadeskjutet av sjukdomar. Till det har vi medvetet valt en strategi där vi vill ha många unga spelare i A-truppen samt också ge dem erfarenhet genom att låta dem få ansvar och spela mot bra motstånd.

Det är givetvis en balansgång, för om de unga spelarna inte har rutin att luta sig mot och få hjälp av blir det svårt för dem att prestera.

Och så vidare och så vidare.

Men vi åkte alltså till Växjö och Östers IF kom rustat som om det var en seriematch och var klart bättre än vad vi var. I synnerhet innan paus.

Våra killar spelade inkapslade i en slags rädsla. De lät sig begränsas av kontexten. Välbesökt Tipshall, seniormotstånd, derby mot en motståndare som kom med sitt A-lag och det räckte att Öster började kliva mot oss i vår speluppbyggnad för att vi skulle bli livrädda.

Det är inte så jag vill att våra spelare ska agera.

Vi ska respektera varje motståndare. Men aldrig styras av rädsla.

På det stora hela gjorde vi svagt ifrån oss innan paus och Öster ledde välförtjänt med 2-0.

Jag uttryckte min besvikelse till spelarna i pausen. Och tryckte på några saker som vi var tvungna att förbättra. Som att våga spela förbi Östers press.

Killarna lyssnade och tog till sig och i andra halvlek var det ett moment som fungerade klart bättre; vår förmåga att ta oss ur Östers försök till att vinna bollen. Vi tappade inte längre bollen lika snabbt och enkelt och vi tog oss plötsligt in på Östers planhalva. Vi jämnade ut spelet, men Öster vann ändå halvleken med 2-0 och matchen med 4-0.

Man kan skylla på hundra olika anledningar. Att vi alltså var väldigt unga, att mattan i Tipshallen är svårbemästrad för spelare som inte har sin vardag där, men alla nämnda saker är det som det är med. Och det är inte förlusten i sig som jag irriterar mig på (även om den givetvis gör ont).

Det är det faktum att vi gjorde oss sämre än vad vi vanligtvis är som stör mig.

Vi ska alltid, oavsett motstånd och omständigheter, vara det lag vi vill vara.

Men det var vi inte igår.