Puh. En välbehövlig seger. Jag tror att just ordet ”välbehövlig” sammanfattar känslorna efter att vi besegrat Elfsborg på GFA med 3-2.

Även om jag med en dåres envishet hävdar att vi även vid en förlust hade haft framtidstro. Och fortsatt fokusera på prestationen.

Det är annars lätt att vi som arbetar i en resultatinriktad verksamhet glömmer bort vad det är som leder till just bra resultat – prestationen! Nästan en Moment 22-situation.

Det är också lätt att vi rycks med i omgivningens syn. Antingen blir vi för positiva eller för negativa.

Den senaste tiden har det varit väldigt mycket negativt runt oss.

Efter 1-4 mot IFK Norrköping i onsdags valde vi att fokusera på det vi trots allt gjort och gör bra.

Vi resonerade in i det sista hur startuppställningen skulle se ut. Peters känsla var att Papa Diouf skulle kunna göra nytta ihop med Antonsson i anfallet. Pape Diouf hade emellertid inte lirat match sedan han stänkte in två baljor för mig i vår U 21-match mot division II-laget FK Karlskrona i februari. Efter den matchen fick han problem med en vad. Nu hade han dock tränat för fullt i över en vecka.

Vi ville ha kvar Calle Johansson i startelvan eftersom både Peter och jag gillade hans insats mot Peking. Det var Calles allsvenska debut.

Ni som läser bloggen vet att Calle är lite av min favoritspelare. Jag fick visserligen tjata in honom till Kalmar FF när han spelade i Oskarshamns AIK. Han trivdes bra där och han drömde om att få debutera i division I, sa han till mig. Till slut blev jag tjurig och förklarade att hos oss skulle han kanske få spela i vårt U 21-lag och möta allsvenska spelare. Ville det sig riktigt väl skulle han då och då få träna med A-laget. Det smällde ju högre än division I. Och om han var i vår organisation fanns det ju möjlighet till mer än så. Det gjorde det ju inte i OAIK, sa jag. Så Calle kom in till Kalmar FF. Tog direkt plats hos mig i U 19, fick börja vara med i U 21 och sedan gick det snabbt.

Idag satte han alltså 3-0 mot Elfsborg.

En parantes i sammanhanget är att Calle och jag har gnuggat avslut till förbannelse. Han har en fin förmåga att komma till lägen, men valde nästan alltid att passa. ”Du måste få en slutprodukt på dina aktioner”, sa jag och vi började jobba med att först identifiera situationerna där ett skott var bättre än en passning. Och sedan handlade det om att gnugga i ett i alla fall acceptabelt avslut. Calle misströstade, ”jag kan inte skjuta!”, sa han, men vi nötte vidare och det är ju inte så att han har en hästspark till tillslag, men numera skjuter han i alla fall. Och idag gick skottet in.

Peters fingertoppskänsla med Papa Diouf slog galet bra ut.

Vi blev rakare i vårt spel, Ismael och Romario ägde det centrala mittfältet, vår backlinje höll upp linjen och Antonsson och Diouf löpte sönder Elfsborgs försvar. Diouf knoppade in både 1-0 och 2-0 och sedan spelade han fram till Calles 3-0-mål. Ledningen kunde och borde dock ha varit större än så, sett till spel och chanser.

Var det vår vassaste halvlek på GFA sedan 2013?

I paus pratade vi om att inte backa en millimeter. Att inte bli övermodiga.

Kanske blev vi just det, övermodiga. Eller rädda för att tappa vår ledning. Ibland är det svårt att veta vad som är vad. Men faktum är att vi släppte in Elfsborg i matchen efter paus när vi lät dem oftare komma in på vår planhalva. Det var ju inte så att Elfsborg radade upp chanser, men vi kom lägre ner i banan och Elfsborg satte 1-3 och med en kvart kvar kom 2-3. Då blev det stirrigt. Osäkert. Och vi agerade allt annat än taktiskt. Vi släppte ifrån oss bollen för lätt, vi fick inte avslut på våra anfall och istället för att äga boll och låta Elfsborg jaga åkte vi på kontringar.

Men vi höll undan.

Och vi tog en välbehövlig seger. Som en följd av en – åtminstone i 60 minuter – bra prestation.

Efter sjöng vi segersången. Det är tre år sedan jag sjöng den senast. Njutbart.