Dagen efter.

Efter en lång försäsong, efter en tämligen bra försäsong där träningsmatcher och tävlingsmatcher (cupen) successivt skapat en känsla att vi är på rätt väg, att vi är bättre, starkare än 2015 var det dags för allsvensk premiär.

På hemmaplan.

Mot en allsvensk nykomling. Jönköping Södra.

I takt med att vår egen känsla blivit bättre har omgivningens syn på oss ändrats. Från två år av besvikelse till förväntningar och positiva tongångar och det kom över 10 000 åskådare till Guldfågeln Arena.

En underbar publiksiffra.

Jönköping Södra kom med – sina mått mätt – en röststark klack och vi hade vår egen. Som ställde upp på ett sätt som inspirerade.

Dessvärre hade vi svårt att få fram allt det där. Det blev som en låsning.

Det var ju inte det att vi inte kämpade eller ville. Vi ville så in i helvetes mycket.

Och vi hade pratat om att ta ett kliv framåt. Sätta press på en allsvensk nykomling som vi visste skulle vilja spela sitt spel. Lugnt och metodiskt skapa övertalighet i väl valda delar av planen och när vi hade bollen skulle Jsödra spela nästan man-man eller i alla fall en form av zonmarkeringsförsvar.

Vi visste det.

Men direkt på avspark tog vi ett kliv tillbaka.

Inte för att vi ville det eller för att spelarna valde att göra det. Men av någon anledning var det precis det vi gjorde – bjöd på några meter som efter en stund blev ytterligare några meter och plötsligt blev det tämligen bekvämt för Jönköping Södra, ”aha, det här att spela i Allsvenskan är inte så svårt, trevligt, trevligt” och vi fick negativa tankar i skallen, ”fan, det var ju inte så här det skulle se ut!” och de där meterna vi bjöd på från start blev svåra att ta tillbaka.

Avstånden till varandra blev för långa – i sidled och i djupled. Och när avstånden blir för långa blir det svårare att ge varandra energi. Successivt dränerades vi på kraft och i andra halvlek blev det en fotboll som påminde om det många gånger såg ut i fjol. Och så vill vi inte spela.

Jönköping Södra vann rättvist och tjänarhjärnan i mig kunde imponeras av sättet de attackerade uppgiften.

Vi har fortfarande en bra bit att vandra. Det fina – och jobbiga – med fotboll är att varje match är ett tillfälle att få se var man står och nu fick vi den där käftsmällen som fick oss ner på knä. För några sekunder. Vi fick också en påminnelse om vad vi måste göra i varje match, i varje stund ute på planen för att ens kunna få visa allt annat vi besitter.

Och det börjar med att ta ett kliv framåt, ej bakåt.

Som tröst lyssnar jag på Weeping Willows nya låtar. Jäklar, det är dynamit!