Puh. Igen.
Förra veckan var det en galen match mot Elfsborg, nu var det en galen match mot Blåvitt.
Mot Elfsborg blev det vinst, mot Blåvitt en poäng, men på något sätt sitter vi nu i bussen hem till Kalmar och känner glädje.
Sättet vi tog poäng på gör att vi känner så.
Med en riktigt fin arbetsmoral, med en uppoffrande attityd och med att aldrig vika ner oss.
I spelargången, när Snart skiner Poseidon spelades, gick jag fram till Tobias Hysén och kommenterade hans fysik, ”det är de nya, tajta tröjorna som gör det, du hade älskat att spela i dem”, sa han och jag berömde hans bröstkorg.
När matchen väl satte igång gick det ungefär tio sekunder innan vi brast i exakt det vi hade gnuggat hela veckan; att när en i backlinjen går upp i duell måste övriga bilda en ny linje bakom. Nu var vi feltajmade och taggiga och Gustav Engvall kom fri – men drog avslutet i insidan av Ole Söderbergs stolpe.
Det var matchens första ”puh”.
Sedan spelade vi upp oss, tog tag i spelet och Romario och Ismael dominerade centralt på mittfältet och vi kände att vi kunde störa Blåvitt med vår aggressivitet.
Vi hade pratat om just det under uppvärmningen.
Som spelare gillade jag alltid de där små snacken man har mellan uppvärmningens olika delar. Man är inte inne i matchbubblan än – då väldigt mycket information inte når fram – men man är samtidigt tillräckligt fokuserad för att lyssna.
Peter hade dragit de stora linjerna i Blåvitts spel på matchgenomgångens, jag fokuserade under uppvärmningen mer på det vi själva ville göra. Ett klivande försvarsspel där vi plågade dem med vår aggressivitet. Och till det utnyttja vår bollskicklighet.
I 20 minuter gjorde vi exakt det. Och vi fick – återigen – utdelning på en fast situation.
Sedan jämnade Blåvitt ut spelet och vi blev några nyanser mindre klivande i vårt försvarsspel.
Vi pratade om det här i pausen. Att vi inte skulle vara nöjda bara för att vi fått Blåvitt-spelarna felvända, fortsätt pressa dem! Vi visste också att Blåvitt skulle komma ut med fart och kraft direkt i andra halvlek, men vi kände oss tämligen lugna och trygga.
Marko hade med sig en varning från första halvlek och nu var han direkt inblandad i en situation där Blåvitt fick frispark. En varning till hängde i luften.
Och den kom strax därefter.
Från vår plats på bänken såg vi inte riktigt vad som hände. Men jag såg på reprisbilderna att det var kontakt och att Marko slet i Bohman. Det var emellertid först efter matchen som vi såg att förseelsen skedde utanför straffområdet.
Straff – som de satte i mål – och utvisning.
Feldömd eller ej, det fanns inte tid att bli upprörd. Marko blev som sagt utvisad och vi fick snabbt göra Markus Thorbjörnsson spelklar. In med Thorbjörnsson istället för Jonathan Ring.
Efter det ägde givetvis Blåvitt mer boll än vad vi gjorde. Och det fanns en period då det kändes farligt när Blåvitt kom runt på kanterna.
Men det ebbade ut och vi hade istället några farliga kontringslägen.
Grabbarna slet som djur där ute och vägrade ge sig.
På övertid kom det en liten kavalkad av Blåvitt-chanser och jag tror inte jag andades på drygt tre minuter. Men vi höll ut.
Puh. Igen.
Jag pratade en stund med Alvbåge efter matchen, han tycket att vi kändes starka och att vi ställde till med problem för dem innan paus. Jag lovade ringa honom när jag var huvudtränare någonstans.
Sebastian Eriksson, min forne antagonist, fick kramp i slutet av matchen och hamnade precis utanför sidlinjen, vid vår bänk. Jag gick fram till honom och frågade hur det var med honom. ”Kramp!”.
– Ja, du har sprungit mycket. Är det bara för att jag inte spelar längre?, sa jag.
”Ja, nu vågar jag ju det, nu när inte du är där inne”, sa han och log.
Efter matchen samlades vi i tränarteamet inne i ett litet rum på Gamla Ullevi. Det var Jörgen Lennartsson och hans stab som bjöd in oss och det var ett synnerligen trevligt initiativ. Det fanns något att dricka till var och en och så snackade vi av oss matchen.
Att våra spelare fick vänta ute i bussen brydde vi oss mindre om.
Det är väl tränarna som är chefer, inte sant?