Jag jämförde en gång ishockey med amerikanska actionfilmer och sa så här i Sportbladet:

– Fotboll är ett väldigt intellektuellt spel. Hockey är som en hollywood-film, det smäller och exploderar men det rör sig inte på djupet. Fotboll är då som en långsam teaterpjäs som man måste sätta sig in i och förstå. Vi fotbollsspelare är de djupa, hockeyspelarna är de ytliga.
Nu har jag svårt att gå och lägga mig på kvällarna. För jag måste bara se lite till på Viasats sändningar från World Cup i ishockey.
Ingen är mer förvånad än jag själv.
För hockey är för mig medioker underhållning. Sällan några linjer i spelet, mest bök, stök och plötsligt är pucken i mål. Eller icing.
Och World Cup är en turnering som jag egentligen tämligen enkelt skulle kunna avfärda som Kalle Anka-aktig.
Turneringen spelas för första gången på 12 år och det är NHL som arrangerar – därför spelas matcherna på rinkar med NHL-mått, med NHL-regler och med NHL-domare. Åtta lag är med och utöver Kanada, USA, Tjeckien, Ryssland, Sverige och Finland två All Star-lag; Europa och Lag Nordamerika.

Och där är det Kalle Anka-aktiga. Det påminner onekligen en smula om Galenskaparna och deras VM i curling, där Nya Zeeland, Gamla Sverige och En liten del av Polen deltar.
Men ändå ser jag fram emot Viasats sändningar från turneringen. Jag nästan längtar till dem.
Det är inget extraordinärt med dem. Det är studio och det är match. Under gruppspelet i nio livetimmar i följd.

Medialandskapet har förändrats, numera ser vi på TV när det passar oss själva och många mediabolag är i kris, man famlar efter sätt att fånga tittarna, men livesändningar vinner på sin exklusivitet, du måste se det nu, nu, nu, inte sen och det skapar en känsla av upphöjdhet, av axis mundi, av Världsträdet som vi alla (nåja) samlas runt.
Förr, när det fanns en TV-tablå att följa – och om du inte följde den fick du skylla dig själv – fanns det fler tillfällen då TV-program fungerade som axis mundi, men i en fragmentarisk värld är det annorlunda.

Livesändningar – och inte minst idrottsevenemang – bryter mot det där och får oss att samlas.
Viasat brassar alltså på nio timmar av axis mundi varje kväll under gruppspelet och det är lite som humlan som inte ska kunna flyga, men flyger ändå. Ishockey ska inte kunna vara intressant under så lång tid, men det blir ändå intressant.
För det finns en genuin nyfikenhet som personifieras av programledaren Niklas Jihde. Jag minns när jag skulle göra ett test som expert hos Kanal 5 2006 (inför Royal League). Då var Niklas Jihde springpojke. Han kom och tog emot mig vid taxin, såg till att jag kom till rätt studio och hämtade kaffe. Genuint trevlig redan då.

Trevlighet kan bli utslätande, men i Jihdes fall är det en tillgång. Han får övriga i studion – allt som oftast Erik Granqvist och Rickard Wallin – att tryggt luta sig tillbaka och vara sig själva och medan sändningar glider in i den svenska natten blir samtalen allt mer initierade, naturliga och intressanta.
Hela tiden under Jihdes övervakande och han vet när han ska ställa en följdfråga och när han inte ska ställa en följdfråga och diskussionerna får möjlighet att vecklas ut.
Niklas Jihde får till och med Håkan Södergren att verka pånyttfödd och det säger egentligen allt..
Sedan är det något med hockey och öppenhet.

När så många andra sammanhang – och inte minst fotbollsvärlden – sluter sig och distanserar sig är NHL en plats där spelarna lär sig att hockeyn som produkt är beroende av media och därför är det inga problem att få stjärnorna att ställa upp både på hemma hos-reportage och på korta Frida Nordstrand-intervjuer vid rinksargen under matchuppvärmningarna.
Hockeyn förstår att det finns ett värde att fansen kommer så nära spelet som möjligt. Och låter därför en spelare i varje lag vara utrustad med en mikrofon under matcherna. Så att vi åskådare kan höra vad som sägs i båset och på isen. Och känna att vi faktiskt delar något. Axis mundi. Världsträdet.
För min del hade även Nya Zeeland, Gamla Sverige och En liten del av Polen också kunnat vara med i World Cup. Det hade betytt fler matcher och – framför allt – mer studiotid.