Sista matchen med A-laget blev AIK på bortaplan. Dagen efter började jag som U 19-tränare och det har sedan dess varit intensivt. Intensivt på ett bra sätt.
Planering av träning, strukturering av Akademiverksamheten och parallellt med det går jag ju Uefa Advanced och utöver det läser jag på distans Idrottspsykologi på GIH.

Mitt team i U 19 börjar sätta sig. Jag har Johan Steglander vid min sida och vi var ett bra team 2015. Till vår hjälp har vi Jocke, som är nyfiken och självständig och sedan försöker vi skapa tajtare band mellan U 19, U 17 och U 16 och ett led i det är att skapa ett gemensamt kontor åt oss och jag förklarade för Kalmar FF att utrymmet som används när dopingkontrollanter kommer till GFA ska bli vårt ställe och sedan flyttade vi in.

Jag har köpt taktiktavlor, Stefan Larsson, tränare ihop med Tobinho i U 17, fixade Apple-TV (så vi kan kolla på övningar på TV:n) och Johan Öhlin, ansvarig i U 16, köpte en kaffebryggare och jag tror att det kommer blir riktigt nyttigt att vara samlade, det underlättar diskussioner, kommunikation och den gemensamma synen på vår verksamhet.

Förhoppningsvis får vi Fys-Carlén till vårt team. Förutom att jag klår honom i Crossfit är det en förbannat duktig fystränare. Lojal, lyhörd, samarbetsvillig och med den där förmågan att utföra sin uppgift utifrån huvudtränarens vilja.
Ibland tycks vissa tro att en fystränare ska bestämma hur ett lag ska träna och periodisera aktiviteterna. Men så är ej fallet. Den kunskapen måste huvudtränaren ha, sedan ska fystränaren vara ett verktyg i processen för att kunna spela den fotboll man vill spela.
Det som är fint med Carlén är att han också är en duktig fotbollstränare och då han lättare förstå vilka övningar vi ska göra i gymmet/planen för att förbättra våra aktioner i spelet.

Efter en veckas träning med U 19 åkte vi till Listerlandet för att möta Mjällbys U 19 i Ligacupen och det blev ett kärt återseende med Mjällbys akademichef Jacob Lennartsson. Han fixade kaffe och bullar, men var sedan inte lika vänlig när det kom till poängen i matchen. Hans Maif vann med 2-1 och jag säger inte så mycket om resultatet.
Jag tycker inte vår prestation var vidare imponerande.
Första halvtimmen var vi helt okej och hade grepp om matchen. Då spelade vi på ett sätt som i någon bemärkelse liknar det som jag vill att vi ska spela. Men sedan blev vi otydliga i konturerna och i början av andra halvek gjorde Maif både 1-0 och 2-0 och löpte då mer än vad vi gjorde.
Vi kom tillbaka in i matchen, fick visserligen en utvisning, men fick ett litet grepp om händelserna i slutskedet av matchen, men spelade generellt för långsamt och löpte för sakta och för sällan.
Det finns lite att göra.

Uefa Advanced, som utbildningen heter, och vi var alltså på Bosön, detta idrottscenter och det är härligt att för några dagar verkligen gå in i träningslägerbubblan, men med skillnaden att vi nu inte tränar fotboll utan tränas i att vara tränare och det är en massa praktiska lektioner och det är givetvis nyttigt, men jag märker att jag har en smula svårt att spela spelet fullt ut. Du får välja en övning, det ska ta maximalt 15 minuter att genomföra den, du har en övningsgrupp med unga spelare vars kvalitet och namn du inte har en aning om och sedan ska du följa fotbollförbundets anvisningar i hur man lägger upp, presenterar och genomför en övning och det är givetvis nyttigt att ha riktlinjer att förhålla sig till, men som tränare vill man ha sin egen stil, ett sätt som passar en själv och det tycker jag att jag numera har, i min hemmiljö, men här håller jag en lägre profil, jag känner inte att jag måste ösa på med allt jag har, jag försöker istället iaktta de andra och se om det finns något jag kan plocka med mig hem.

Vid en av middagarna pratade vi om bloggar och dylikt och Mjällbys akademichef, underbarnet Jacob Lennartsson, visade sig vara en smula starstrucked när han satt bredvid mig, han hade följt min blogg länge, allt sedan jag startade blogga för drygt tio år sedan och han mumlade något om hur bra jag var. Tror jag. Jag är emellertid inte helt säker. Det här var fjärde dagen på utbildningen och våra hjärnor var möra och jag kanske bara inbillade mig att Lennartsson mumlade just det.

Och det var ju inte bara tiden i lektionssalen och övningshallen som sög musten ur oss, kvällarnas prestigefyllda matcher mellan deltagarna från de norra delarna av Sverige och deltagarna från de södra delarna av Sverige tog också på krafterna och det blev hätskt och aggressivt, men i vanlig ordning segrade vi från söder.

Jag drog mig först för att spela. Jag vet hur jag fungerar. Om jag släpper loss mitt spelarjag kan det bli otrevligt. Riktigt otrevligt. För de andra. Jag blir snabbt väldigt osympatisk. Samtidigt blir jag ju också en tämligen blek figur om jag bara struttar omkring och försöker mysa på planen och till slut pallrade jag mig ner till hallen och hoppade in i spelet och jag hittade en helt okej nivå och det underlättades av att IFK Lidingös maestro Ernesto Sivodedov plockade med sin lillbrorsa, Christian Sivodedov, tillhörande i Schalke 04, i gäng Norr. Då kändes det lättare att gå in med full kraft (nåja) och vi i syd fick igång helt okej kombinationsspel och när vi slog in segermålet hade vi svårt att inte håna norrgänget, men vi försonades och kramades och omfamnade varandra i kollegial kärlek och sedan satt vi resten av kvällen och sågade de mer etablerade tränarna i Sverige och tyckte att det var dags för dem att flytta på sig, här kom de young guns, tränartalangerna med de nya, fräscha idéerna och alla nickade och kramades och omfamnade varandra i kollegial kärlek.

En ny vända till Bosön, jag går just nu Advanced och IFK Kalmars tränare Jonas Walfridsson och undertecknad startade bilen tidigt, 05.00 körde vi från GFA och det var snöoväder och sliriga vägar, men vi kom fram och slängde oss in i föreläsningar och praktik och när dagen i skolsalen var till ända – 20.30 – var vi möra både i huvudet och kroppen.

Men Ernesto, nestor i IFK Lidingö, bokade futsalhallen och skrapade ihop ett gäng som kunde lira efter den sista föreläsningen och vi från söder dominerade spelet, men det blev allt grinigare och tjurigare och det hela kulminerade när jag blev knuffad av planen och högljutt klagade på att ”jag skiter fan i det här om det ska vara på det här sättet”.
Men vi blev vänner och sedan somnade vi ovaggade.
Dagen efter praktik i inomhushallen på Bosön och även om en hel del av föreläsningarna inte alltid innehåller revolutionerande insikter är det nyttigt att bli påmind och tvingas reflektera över det man själv tror på. Men framför allt – det är grymt inspirerande och lärorikt att umgås med andra, drivna tränare. Tränare som inte stelnat i sin form utan vill lära sig mer, som vill veta mer och som gärna diskuterar och delar med sig.
Det är som att få en injektionsspruta av adrenalin.

Årets sista match och vi åkte till Stockholm för match på Friends mot AIK och när vi vaknade i Stockholm på matchdagen var vi glada att vi skulle lira på just Friends. Snö, blåst och minusgrader och då var det gott att veta att det skulle vara tak på arenan och 15 behagliga grader i luften.
För vår del fanns det möjlighet att nå femteplatsen, men vi visste också att med lite otur kunde vi sluta sjua, åtta.

För mig var det också den sista matchen som assisterande. Jag skrev på ett tvåårskontrakt inför 2016, men med en hel del farhågor.
Jag trivdes, som jag tidigare nämnt, som U 19-tränare och jag förstod att det skulle vara tufft för mig att inte få fullt spelrum för mina egna tankar och idéer.

Samtidigt lockade Allsvenskan igen och jag ville se vad jag kunde lära mig som tränare och också se om jag hade det som krävdes för att få spelarna att lyssna på mig.
Jag har i alla fall inte blivit avskräckt av att vara tränare på den här nivån, men att fortsätta som assisterande ett år till var inte ett alternativ. Det gjorde jag klart för Kalmar FF och Kalmar FF lyssnade på mig.

Jag vet att det finns en del som tycker att jag sagt för mycket i intervjuer, att jag varit överdrivet kritisk när jag varit missnöjd och att det på något sätt skulle ha indikerat på att jag och Peter inte dragit jämnt.
Så är verkligen inte fallet.

Eller, Peter och jag har väldigt olika synsätt i många frågor, men det visste vi redan innan och en del i vårt samarbete var att jag skulle vara en motvikt mot det Peter tycker och tänker. För att väga upp.
Det har aldrig funnits några samarbetsproblem.

Att jag sedan fastnat i min egen frustration har stundom varit ett problem, det medger jag. För jag har kapslat in känslan och inte blivit den energigivare till Peter och spelarna som jag önskade vara.
Men det här med att jag sagt vad jag tycker om vårt spel i intervjuer, jag förstår inte hur det kan vara ett problem. Som spelare hycklade jag ALDRIG med vår insats. Var vi kassa, sa jag att vi var kassa. Detsamma gäller som tränare.

Och jag tycker inte att vi varit så bra som vi har potential att vara. Och jag har verkligen en del i att vi inte kommit upp i den nivån. Det har jag varit tydlig med. Jag kritiserar alltid mig själv hårdast.
Ibland har jag verkligen känt att min insats som assisterande varit på gränsen till usel.

AIK på Friends och vi började helt okej. Men det var en avvaktande match, med få maxlöpningar, men så fick Romario yta i AIK:s straffområde och stänkte in 1-0.
Om det var offside? Det tyckte jag onekligen från tränarbänken.

AIK, i sitt 3-5-2, började dock hitta förbi oss för ofta och vi hamnade i brydderier på kanterna, inte minst fick vår vänsterkant jobba hårt när AIK överbefolkade oss där och eftersom AIK hade så breda positioner fick vi väldigt många kvadratmeter att täcka och i förlängningen gjorde det att vi nöttes ner och blev trötta och fick sämre slagstyrka när vi väl vann bollen.
Kanske var det just därför vi gjorde ovanligt många misstag i vårt passningsspel? För att vi var trötta.
På ett sådant misstag kontraslog AIK och kvitterade och även om vi i halvtidsvilan pratade om att musta ut allt vi hade blev det en jobbig andrahalvlek. AIK satte omgående 2-1 på straff och även om vi försökte ge laget vitamininjektioner genom byten var känslan att AIK aldrig blev stressat eller sattes under tryck. AIK hade matchen under kontroll.

De sista minuterna sjön AIK-publiken fram sitt lag och efter matchen var det prisutdelning, AIK fick sina silvermedaljer och jag tackade domarna och pratade sedan med AIK:s fystränare Johan Svensson och assisterande tränaren Peter Wennberg och AIK-duon nämnde att planen på Friends är 68 meter bred, det blir ju en hel del meter att täcka.

Nu buss hem genom ett snöigt landskap och jag har två träningar kvar med A-laget, men parallellkör U 19 från och med i morgon och jag inser att jag blivit väldigt mycket bättre på att lämna saker och gå vidare, jag har tidigare haft en fäbless för nostalgi, men nu tänker jag framåt och även om jag verkligen kommer sakna vissa saker längtar jag också efter att få jobba hårdare med vår akademi och ungdomsverksamhet, det bubblar och sjuder av iver i den delen av Kalmar FF.

Men nu alltså buss hem. Terapi. Lyssnar på det här.

.

När Nenad Djordjevic kom till oss i Kalmar FF 2012 blev det till en början synnerligen ansträngt mellan Nenad och mig. Han var inte nöjd med hur jag ledde laget och uttryckte det på ett kanske inte helt optimalt sätt och det blev frostigt och kyligt, men Nanne är ju en klurig farbror och när vi åkte på träningsläger parade han ihop Nenad och undertecknad och vi lärde kände varandra.
För det är ju ofta det som behövs, att man lär känna varandra.
Och vi pratade om vår syn på det här med ledarskap och Nenad kom från en bakgrund där ledarskapet var väldigt hierarkiskt  och pekande-med-hela-handen och i Kalmar FF lämnade Nanne mycket till gruppen och jag var en lagkapten som försökte leda genom att på planen ställa stenhårda krav på arbetsinsatsen, men utanför låta var och en sköta sig själv.
Vi började ta saker från varandras syn och numera är vi vänner.
Nenad har under året varit assisterande tränare i IFK Berga och vi pratar ofta och nu skulle vi käka lunch på Kallskänken och jag kom rusande från simhallen, jag hade hjälpt dotterns klass med vakande ögon när de simmade och jag kom före Nenad och slog mig när, fick in min mat och då gled Pontuz Löfgren och Henrik Schyffert in genom dörren.
I fjol var jag en av gästerna på Löfgrens välgörenhetsgala i Kalmarsalen, nu var det Schyffert och vi hälsade och jag sa ”celebert besök!” och Schyffert replikerade att detsamma gällde i retur och sedan undrade han om det här med assisterande rollen, jag sa att den inte alltid var så enkel och sedan sa jag till Pontuz att i fjol hade han fyra namn som dragplåster till galan, bland andra jag och Fredrik Reinfeldt, i år var det bara Schyffert, hur skulle jag tolka det och Pontuz svarade att han var ju tvungen att kompensera min falnande stjärna med några andra namn.
Jag förstod.
Samtidigt kom Nenad in på Kallskänken och han hälsade på Schyffert och jag hann fundera på hur jag skulle presentera dem för varandra, men jag fann inget bra sätt.
Sedan käkade Nenad och jag lunch och snackade fotboll och någon gång hoppas jag att vi kan dra nytta av varandra i yrkesrollerna och inte bara som vänner.
Vi har som sagt olika bakgrunder, olika syn på många saker och olika perspektiv. Men jag behöver ha det i min närhet. Jag ser det som en styrka. Jag blir för snäv annars.