Påryd är en by utanför Kalmar. Med ett fotbollslag. Med sköna profiler i laget. Se det här klippet.

Nya plattan är bra. Eller mer än bra. Fast jag tycker ju om ALLA plattor Alme gjort. Imponerande hög standard.

Det här är fint.

Bussresa hem från Stockholm, bredvid mig sitter Johan Steglander och kollar på Chelsea- Manchester United, lite längre bak i bussen hörs då och då vrål från mina spelare, också de kollar på det engelska toppmötet och jag tänker flyktig på hur det var förr, då hade jag med mig 20 cd-skivor (minst!) på våra bortaresor till Oddevold, Stenungsund eller Lund, det var innan Spotify, datorer och det var innan man kunde bränna egna bland-CD och det var också innan Minidiscen (om någon nu minns den).

Och det var verkligen innan livesport i bussen. Då handlade det om att se hyrda videofilmer.

Tuva, min dotter, har varit med pappa på jobbet och hon är försjunken i Grease, som hon ser för 17:e gången. Hon var arg på mig under matchen.

Vi har varit i Stockholm och spelat mot Vasalund i U 19 Allsvenska Norra och vi gjorde kanske årets sämsta prestation. Vi spelade inte alls så som vi har gjort tidigare i år och jag var vid några tillfällen upprörd. Och lät mina spelare höra det. Vilket fick Tuva att läxa upp mig.

Men nu är vi vänner igen.

Vi vann också matchen. 1-0.

Det mörknar utanför bussfönstret och jag tänker på ett ”pris” jag fick i går. P 4 Kalmar hade en omröstning om vem som är tidernas största Kalmar FF-legendar och jag fick flest röster, men blott en mer än giganten Jan-Åke Lundberg.

Omröstningar är vad de är och man kan diskutera vad en legendar är för något och allt det där, men det är klart att jag är smickrad över att utses till något sådant fint. Jan-Åke och undertecknad fick merparten av rösterna. Johny Erlandsson kom trea, Nanne Bergstrand fyra  Bosse Nilmert femma och så Bosse Johansson och Kjell Nyberg på delad sjätteplats och man kan konstatera att övriga på listan har en rejäl dos nostalgi över sig.

När jag kom till Kalmar och Kalmar FF var det just Jan-Åke Lundberg alla mina röda vänner talade om. Och det var Jan-Åkes generation alla drömde sig tillbaka till. Om någon då hade sagt att jag en dag skulle toppa en lista före Jan-Åke Lundberg hade jag bara skrattat. I synnerhet om någon hade sagt det 1997, när jag spelade division II med Kalmar FF. Vilken jävla resa jag har fått göra med Kalmar FF!

Förresten, jag ser det inte som att jag är före Jan-Åke och de andra. Det är snarare så att jag och min generation står på deras axlar.

Standing on the shoulders of Giants.

Jag tar Kalmar FF-bilen och åker till Jönköping, det är SEF-möte där Akademier står på agendan och jag är Kalmar FF:s representant och vi ska diskutera certifiering och utveckling och det är ett celebert sällskap som har samlats. Människor som har gjort och fortfarande gör ett grymt kompetent jobb med att utveckla unga talanger inom svensk fotboll och jag är ju fortfarande novis, men tas emot på ett fint sätt och alla är villiga att dela med sig av sina erfarenheter, vi är visserligen konkurrenter när vi möts på planen, men här har vi ett gemensamt mål, att göra svensk fotboll bättre. Stefan Lundin är den sammanhållande länken och han uppmanar oss att inte slå oss till ro, att komma med förslag och åsikter och det är högt i tak, vi är inte överens om allt, men diskussionerna gör oss bättre och jag blir en smula upprymd. Över all strävan som finns samlad hos de närvarande, över att få vara med och bidra och sedan jag slutade spela har jag fått den ena ögonöppnaren efter den andra. När man spelar får man ett snävt perspektiv. Man fokuserar mest på sin egen prestation. På nästa träning eller match.

Nu har jag sett hur komplext allt är, att det som jag tidigare trodde var si eller så faktiskt är både si och så och också lite där emellan och jag har fått en annan förståelse, en större respekt och jag trodde att jag visste vem som gjorde vad inom svensk fotboll, men nu har jag sett hur många människor det är som gör ett enormt jobb i kulisserna och jag har börjat se vilka som är de riktiga makthavarna, jag har börjat förstå vem eller vilka det är som verkligen styr och bestämmer.

Det är bara det att de inte alltid vill synas. Åtminstone inte så som jag brukar vilja synas…

Och apropå att vara spelare.

Vi i U 19 spelade 0-0 mot Hammarby IF i hemmapremiären och dagen efter skakade vi matchen ur kroppen genom att köra kvadraten och jag kunde inte hålla mig från att vara med en stund och till en början var jag ringrostig, bollarna studsade, men sedan hittade jag en hyfsad nivå och det var löjligt kul och jag njöt. För en stund var jag spelare igen.

Och det är sådant jag kan sakna. Träningarna. Kvadraten. En spelövning som hettar till.

Men när Kalmar FF tidigare ikväll slog Åtvidaberg – bra seger, bra moral och många trevliga signaler i andra halvlek – kände jag ingen längtan efter att vara på planen. I slutminuterna, när Åtvidaberg slängde upp allt de hade för att försöka kvittera, mindes jag hur jag kände som spelare. Och inte var det någon njutning, inte.

Fast jag kommer nog beordra killarna att köra kvadraten snart igen.

När vi planerade och drömde hur vår nya arena skulle bli, den som sedermera blev Guldfågeln Arena, hade vi i ett stadie funderingar på att bygga tak över GFA. Faktiskt. På riktigt.

Men det visade sig bli helt otroligt dyrt och vi fick strunta i det.

I lördags, när det var dags för den allsvenska premiären mot Helsingborg på GFA önskade jag att vi hade ordnat fram de där extra sisådär 300 miljonerna och byggt ett tak över arenan. För helvete vad kallat det var!

Jag stod i spelargången, lagen var ute och värmde upp och jag såg HIF:s tränare Henke Larsson vanka av och an. Jag tänkte att det var bäst att han inte fick syn på mig, jag har ju uttalat mig och skrivit en hel del om honom. Bland annat det här om att han i ett möte 2009 tyckte att vi efter matchen skulle träffas och slåss.

Det ena har lett till det andra och det har blivit uppföljningar och också andra Henke-spår och även om jag nästan alltid varit positiv och hyllat honom kan jag tänka mig att det irriterat honom. Han är ju själv en spelare och person som tycker sig inte behöva media. Jag är ju inte riktigt där, om man säger så.

Nu såg jag honom i ögonvrån, jag vände ryggen till och tänkte att det var bäst att låtsas som om jag inte existerar. Fast han vet nog ändå inte vem jag är, tänkte jag.

Det knackade på min axel. Det var Henke.

– Kan jag börja fakturera dig för allt?, sa han.

Jag tyckte det var tämligen fyndigt sagt och replikerade något i stil med att jag vill kunna utnyttja hans namn ett tag till. Han måste ju förstå mig, jag har ju inte riktigt haft en sådan karriär som han.

– Nä, nä, det är lugnt, bara så vi vet och och tydliga mot varandra, sa han och flinade.

När jag sedan stod och snicksnackade med Mattias Lindström gick han förbi och sa ”lika som bär”.

Matchen, då.

Avvaktande, försiktigt, nervös och HIF var i 60-65 minuter småtrevligast, med fyndigast passningsspel, men samtidigt också aldrig hotande eller farligt.

När Peter Svärd gjorde ett dubbelbyte svängde matchen över i Kalmar FF:s favör och slutfasen av matchen blev hemmalagets.

Men att det inte blev en sprakande tillställning har jag full förståelse för. Det blir en enorm fokus på premiären, vilket nästan hämmar spelarna mentalt.

HIF kom hit utan viktige Micke Dahlberg. Till det var båda målvakterna skadade och Henke fick ställa 43-årige Daniel Andersson i buren. Andersson skötet det med den äran, men jag förstår ju om det är förutsättningar som gör att man som lag blir aningen försiktigt.

Och vi då? Vi må ha fått hem Viktor Elm och i övrigt kunde ställa upp med starkaste möjliga lag. Men det syntes att samarbetena inte fungerade fullt ut till en början.

Det folk måste förstå är att det inte alltid fungerar direkt och omgående. Som jag ser det – vi är bra redan nu. Men för att bli riktigt, riktigt, riktigt bra behöver vi tid. Tid för att Svärds spelmodell ska fungera i alla situationer och tid för att förståelsen spelarna emellan ska fungera i alla situationer. Men vi kommer dit. Snart. Jag känner stor framtidstro!

Och jag tycker att premiären i år såg avsevärt bättre ut än hemmapremiären mot Åtvidaberg i fjol.

Det bådar gott.

Vi i U 19 tog bussen till Örebro i söndags för premiären av U 19 Allsvenska Norr. Efter en lång bussresa skakade killarna av sig stelheten och gick snabbt fram till 3-0. Med ett sådan resultat i ryggen inför andra halvlek kunde vi spela kontrollerat och vi satte också 4-0, innan ÖSK tröstmålade i slutminuten. En fin insats mot ett bra motstånd. ÖSK var trots allt i final i Ligacupen helgen innan.

Framför allt var det kul att se helheten. Vi spelade som ett lag. Där det visserligen var en period i första halvlek då vi slarvade i passningsvärderingarna, men där vi sedan visade mod och kunnande och sågade oss igenom ÖSK:s höga press.

Sedan blev det segersång och behaglig bussresa hem till Kalmar.

Viktor Elm är klar för Kalmar FF och för första gången sedan 2008 har vi alla tre bröder samlade i Kalmar FF.

När Viktor lämnade efter säsongen 2008 och David och Rasmus året efter hade vi förhoppningar om att de skulle återvända någon gång i framtiden.

Men det är trista faktorer som skapar denna lyckliga omständighet.

För hade inte Rasmus blivit sjuk och valt att flytta hem för att bli frisk hade Rasmus – med största sannolikhet – varit utomlands flera säsonger till. Och då hade David antagligen hunnit bli för gammal för en återförening.

Så något bra kommer ur något dåligt.

Det är givetvis en tung, tung värvning. Viktor är fortfarande i en ålder där han kan prestera högklassig fotboll och han kan göra det under flera säsonger framöver. Det betyder att vi har en stöttepelare att bygga laget runt.

Jag tycker att det är helt rätt sätt att arbeta. Satsa på kvalitetsförvärv. Men var sedan sparsam med breddförvärv. Använd istället spelare från den egna akademin eller regionen till det.

I fjol var det stundom plågsamt att gå och se Kalmar FF spela. Jag tyckte fotbollen var endimensionell och jag led med mina vänner, i synnerhet de på mittfältet, som tvingades täcka hav av ytor.

Nu känner jag en iver. Svärd och Nilsson är en tränarduo jag gillar. Och vi har riktigt bra spelare.

Kallskänks-Martin messade och tyckte att det var synd att jag inte var på Fredriksskans i lördags när Kalmar FF mötte Åtvidaberg i genrepet. Det hade varit gigantiskt mycket nostalgi, skrev han.

Men jag inser att jag blir mer och mer som Nanne. Och försöker undvika nostalgi. Jag är trött på min egen nostalgi. Vi var skitbra då och jag var nyttig och drivande och ibland överskattad, ibland underskattad och jag är givetvis stolt över att vi gjorde Kalmar FF till vad Kalmar FF är i dag. Det några av oss fick vara med om är svårt att upprepa idag. För vi gjorde en resa från division II till att dominera svensk klubblagsfotboll under några säsonger.

Drömmen är att använda det vi byggde upp till att ta ytterligare kliv rent sportsligt.

Men om jag fastnar i nostalgi blir det också bara dåtid över mig. Fredriksskans var då. Nu är nu.

Och nu vill jag inte längre älta gamla bedrifter och segrar och förluster. Jag vill titta på Kalmar FF av i dag. Jag vill prata om vilket eminent mittfält vi har I DAG. Jag är glad över att vara en del av Kalmar FF:s historia, men framför allt vill jag vara en del av Kalmar FF:s nutid och framtid. Som tränare och som någon som ihop med andra stakar ut vilken väg vi som förening ska gå framöver, både kortsiktigt och långsiktigt.

Och det är väldigt viktigt att föreningen har ett lok som drar. A-laget är loket. Om inte A-laget drar oss framåt kommer allt stanna av.

Som jag ser det var laget innan Viktors ankomst underskattat i rikspressen. Vi underpresterade i fjol, av olika anledningar. Truppen i sig var avsevärt starkare än bottenplaceringen.

Med Viktors ankomst och en frisk Rasmus Elm är vi starkt nog att utmana hela vägen. Kanske inte omgående, jag har respekt för att det kan behövas tid för de olika rollerna att sätta sig. För att samarbeten ska bildas och synergieffekter uppstå. Hur lång tid det tar återstår att se.

Och om vi nu ska vara nostalgiska, vilket vi inte skulle vara (men ändå är det, en liten stund till) går jag väldigt mycket hellre och kollar på dagens Kalmar FF med ett mittfält bestående av spelare som Viktor Elm, Tobbe Eriksson, Romario, förhoppningsvis Rasmus Elm och den underbara Ismael än när jag och Svante Samuelsson bildade innermittfältsduo 2004.

Nog var jag viktigt och nyttig. Men rolig att kolla på, det vette fan.

Nu har vi ju spelare som både är nyttiga och roliga att titta på.

Hur snabbt Viktor är inne i startelvan får vi se.

Vi messade lite i kväll och han menade själv att han var tveksam över sin form, han hade inte tränat fotboll på ett par dagar. Jag erbjöd mig emellertid att sparra honom i form – i tennis.

Det är nästan det bästa av allt. Äntligen har jag en broder Elm som jag klår i tennis. David är för stark.

Men Viktor brukar jag alltid slå.

Välkommen hem.

Ligacupen för U 19 är ju på många sätt försäsongens SM. Ett hyfsat mått på vilka som är bäst just nu.

Och i helgen avgjordes semifinaler och final i en sammankomst i Örebro.

Vi i Kalmar FF tog os an Hammarby IF och i den andra semifinalen möttes Elfsborg och Örebro SK.

Vi tog bussen till Örebro och inkvarterade oss på Scandic och det var en aningen skadeskjuten trupp som vi hade med oss och jag har nämnt det tidigare, men det är ju positiva anledningar som föranleder det slitna.

Vi har spelare som varit i väg med A-laget i Spanien, vi har spelare (4 st) som precis varit på läger med 97-landslaget, vi har spelare (4 st) som varit i Spanien och spelat tre landskamper med 98-landslaget och övriga har på kort tid spelat tre matcher med U 19 och en match med U 21.

Sjukdomar, onda baksidor, onda ljumskar härjade bland spelarna och det är ju något som vi måste hantera bättre. Som jag måste hantera bättre. Hur gör vi för att kunna ha mindre av den varan?

Semifinalen mot Hammarby IF spelade klockan 19.00 på lördagkvällen och den inleddes i ett furiöst tempo. Vi trodde att tempot skulle bedarra, men så var icke fallet.

Hammarby var klart bäst första 25 och satte 1-0. Aggressivt, hög press och bollskickligt. Vi tycktes vara nervösa, som om vi hämmades av matchens dignitet.

Men successivt åt vi oss in i matchen. Började ta över. Vinna boll, äga boll och snart började vi visa vilket fint fotbollslag vi är. Vi jobbade metodiskt utifrån vår spelmodell och chanser skapades. Feta chanser. 100 procentiga, för att citera Hasse Backe.

Det var bara det att vi brände dem. Vi brände exempelvis öppet mål från fyra meter.

Andra halvlek fortsatte med att vi ägde spelet – utanför straffområdena. Men i Hammarbys straffområde fick vi inte till det. Hammarby kunde freda sitt mål och i slutskedet av matchen, när vi tryckte på, kontrade Hammarby skickligt in 2-0 och 3-0.

Hammarby hade den spetsen som vi i dag saknade.

Men om man tittar objektivt på matchen kan man konstatera att det var en bra fotbollsmatch. Eller snarare en riktigt bra fotbollsmatch. Med två duktiga lag. Förlusten gnagde i mig hela natten, men samtidigt var jag stolt över hur vi hade genomfört matchen. Hur fin fotboll vi hade spelat.

Så här skrev Albin Wiberg på Tipselit.se:

Både Kalmar FF och Hammarby IF har erkänt potenta akademier och har levererat tjogvis med välutbildade elitspelare till svensk elitfotboll. I Ligacupen 2015 hade de imponerat i både grupp- och slutspel när de ställdes mot varandra på lördagen. 

Det blev en fantastiskt välspelad match. Sann fotbollsnjutning för den samlade publiken. Djupledslöpningar, överlappningar, tuffa närkamper, exceptionell bollbehandling och precisa passningar avlöste varandra. 

Och Hammarbys mittfältsnav, som vi hade stora problem med i första halvlek, sa så här efter matchen:

 – Det var en jäkligt bra match. De hade spelet, det är bara att erkänna, men vi låg bra defensivt och tog vara på deras misstag. Vi har som spelidé att sätta hög press, men Kalmar var för bra så vi var tvungna att falla ner och satsa på omställningar, förklarade segerorganisatören Victor Garcia efter slutsignalen. 

Vi deppade en stund, åt en sen middag på hotellet och sov sedan bort besvikelsen. Och vaknade upp till snöblandat regn. Och vi fortsatte härjas av skavanker.

Klockan 15.00 väntade Elfsborgs IF i match om tredje pris.

De fyra 97-orna som hade varit på landslagsläger gav jag spelförbud (även om Herman Hallberg sedan fick stötta upp med en bänkplats), några andra kände sig hängiga och slitna och Steglander och jag klurade fram och tillbaka, vilka risker kunde vi ta, vilka kunde dubblera och det krävde sin tribut att spela ny match knappt 18 timmar efter den första.

Till slut fick vi fram en startelva och vi bestämde att merparten av dem som hade spelat hela semifinalen skulle spela högst en halvlek mot Elfsborg.

På uppvärmningen vrålade John Håkansson till. Målvakten sträckte till sin ena baksida. Hugo Lundberg, född 1999, fick ersätta och gjorde det med den äran.

Vi började matchen bra, vaskade fram några fina lägen, men mattades och Elfsborg tog över och satte 1-0.

I pausen bytte vi nästan halva gänget.

Det tog tre minuter, sedan hade inhoppande Isak Magnusson hittat fram till en annan inhoppare, Gustav Wesström. Wesström vände upp och sköt in kvitteringen. Strax därefter satte Svante Ingelsson 2-0 och med 20 minuter kvar nickade Adel Ziarat in 3-1.

En fantastisk vändning!

Vi vann till slut med 3-2 och fick jubla i det snöblandade regnet.

Själv blev jag utvisad när det återstod tio minuter.

Domartrion vinkade av en av mina spelare för offside. Trots att han var en meter på rätt sida mittlinjen. Beslutet var så uselt att jag gick upp i bitar och inte kunde hejda min hånfulla reaktion. Domaren kom skuttande ut till sidlinjen och förklarade att jag inte fick håna honom. Och jag skulle fokusera på mitt eget, sa han. Mitt eget!? Det är ju det jag gör, påpekade jag. Det var ju min spelare som felaktigt blev avvinkad för offside. ”Och vadå inte håna er, domslutet var ju ett hån mot oss!”, sa jag. Det tyckte domaren var dumt sagt. Jag fick absolut inte göra om det, sa han och joggade iväg.

Givetvis kunde jag inte nöja mig med att vara tyst.

”Döm bättre då!”

Domaren vände sig om, ”du är avvisad!”.

Så jag fick lomma över till andra sidan och se klart matchen där.

Efter matchen pratade jag lite med Elfsborgs tränare, Jesper Bengtsson. Som tyckte det var otroligt att domaren kunde vinka av för offside när vår spelare var minst en meter på rätt sida.

Skönt att vi tränare håller ihop.

En tämligen sönderryckt träningsvecka, men det var positiva saker som gjorde den sönderryckt.

Spelare som tränade med A-laget (2 st), spelare som var med 98-landslaget (4 st) och sedan spelare som var på Bosön med 97-landslaget (4 st) och samtidigt lirade U 19 tre matcher på en vecka och som om inte det vore nog, även U 21 hade match och vissa av mina spelare fick tung belastning.

Men som sagt, det är ju av positiva anledningar.

Och trots att det saknades nästan en potentiell startelva (samt bröderna Ramhorn och Filip är ju i A-truppen men skulle åldersmässigt kunna vara med i U19) slog vi först Mjällby AIF i åttondelsfinalen i Ligacupen och sedan Lunds BK i kvartsfinalen.

Från Lund-gänget klagades det över att matchen spelades på gräs.

Så jävla långt har det gått i Fotbollssverige. Att vi får skit för att vi ser till att en match i slutet av mars kan spelas på gräs. Men alla har blivit så jävla bekväma att en plan där bollen inte rullar perfekt är en dålig plan. Jag säger så här – bra spelare hanterar alla underlag. Om bollen studsar, hantera det!

Men till och med Lunds BK har numera konstgräs.

Jag kan ju också tycka att det är lite magstarkt av Lunds BK att klaga på underlaget efter matchen. Det var ju inte direkt så att det var en jämn historia som avgjordes på en felstuds i 89:e. Vi vann med 7-1…

Nu stundar slutspel i Örebro. Det är vi, Örebro SK, Elfsborgs IF och Hammarby IF som är kvar av alla lag i Sverige. Semifinal klockan 19.00 på lördag och final/match om tredjepris dagen efter.

Det är annars en febrig förväntan i Kalmar, tre bröder Elm tycks snart vara samlade och också jag blir lite febrig, det här är precis vad vi behöver. Den senaste tiden har vi inte riktigt kunnat attrahera folk i den utsträckningen vi önskar.

Sedan gäller det för oss runt omkring att hantera det väl. I min drömvärld blir A-laget attraktivt igen, vi kan konkurrera om SM-guld och SAMTIDIGT värnar vi om akademin, den egna verksamheten och skapar en symbios där det är våra egna spelare som blir garnering.

Det här och mycket mer avhandlar Martin Nilsson och jag i vårt senaste poddavsnitt. Där fotbollstalanger jämförs med hemmagjorda pommes frites. Tror jag.

Och om ni vill se när jag ger tips till Fotbollsfrun aka Malin Wollin om hur man jobbar bort mammaröven kan ni kika drygt 19 minuter in i det här klippet.

Efter ett lyckat gruppspel i Ligacupen för U 19 (som går att jämföra med Svenska cupen för seniorer) slog vi ut Mjällby AIF i åttondelsfinalen. Det var en fin insats. Jag saknade sju väldigt tongivande spelare (två var med på A-lagets träningsläger, fyra var i Spanien med 98-landslaget och en var skadad), men det gav utrymmme åt andra och de klev verkligen fram och visade glöd, passion och arbetsvillighet. Vi lirade i Loverslund, på gräs, och killarna älskade det. Fast kanske inte innan. ”Varför ska vi vara på gräs när vi tränar på konstgräs, bollen kommer ju studsa”. Men det blev en helt annan rytm i matchen än hur det brukar vara på konstgräs. Mer dueller, närkamper, det var lättare att ha ett längre passningsspel och ett djupledsspel och det var en riktigt bra U 19-match, mellan två duktiga lag. Till slut kunde vi vinna med 3-0.

Och apropå spelarna som saknas just nu. Fyra av dem var på plan samtidigt när Sveriges P 98-landslag mötte Spanien i Elite Round. Förlusten till trots, det är ett fint kvitto på att det förädlas duktiga fotbollsspelare i regionen. John Håkansson i mål, Svante Ingelsson och Adam Hellborg på mittfältet och i andra halvlek kom Adel Ziarat in i backlinjen.

Det går att se ett litet klipp från matchen här.

I övrigt måste jag säga att det ibland inte är enkelt att bli klok på opinionen. Margot Wallström får kritik och hon får spott och spe och det finns alltid hundra sidor av saken, vi som iakttar från utsidan kan inte alltid veta klart, men visst var det märkligt att Carl Bildt som utrikesminister fick så pass lite kritik från näringslivet, från opinionen trots sitt ytterst, YTTERST tveksamma inblandning i Lundin Oil, vars verksamheter fick ödesdigra konsekvenser för människor i Sudan.

Medan Margot Wallström får springa gatlopp för sin kritik av Saudiarabien.

Amnesty skriver så här om Saudiarabien:

För åtta veckor sedan släpades Raif Badawi ut ur en fångbil på torget utanför al-Jafali-moskén i Jeddah. Under 15 minuter fick han motta 50 piskrapp – hans brott? Han hade bloggat och startat ett diskussionsforum om mänskliga rättigheter.

Den grymma behandlingen av Raif Badawi är dock bara toppen på ett isberg när det gäller situationen för de mänskliga rättigheterna i Saudiarabien.

När gräddan av Sveriges näringsliv, i DN Debatt, argumenterar för vikten av goda handelsförbindelser med Saudiarabien kommer de med oerhört svepande påståenden om hur Sverige med sin handel har kunnat bidra till en positiv utveckling i Saudiarabien, men verkligheten ser dessvärre helt annorlunda ut.

Margot Wallströms kompetens blir alltså ifrågasatt.

Borde vi inte vara stolta över att Sverige och vår utrikesminister säger det självklara?

Jag kan inte låta bli att fundera på det här med maktstrukturer och genus. Att det är här någonstans som vi hittar förklaringen till stormen mot Wallström.

Själv läser jag Maria-Pia Boëthius och nickar gillande.

Försäsong och jag lär mig saker varje dag i min roll som tränare. Jag blir säkrare, tryggare som tränare och jag börjar få en uppfattning om vilken typ av ledare vill vara. Sedan måste målsättningen vara att aldrig stelna i sin form.

Och som ledare vill jag inte att mina spelare ska syssla med ”rövbombning” och det spelar ingen roll att jag, precis som i princip alla fotbollsspelare oavsett nivå, höll på med det där när jag spelade. När jag nu är tränare och lär mig saker varje dag ser jag ju problematiken med ett system där vi tävlar om vem som ska bli bestraffad.

Men när man är i systemet, ett system som har en tendens att bli trögt och svårförändrat, ser man det inte på samma sätt.

Eller, man kanske ser det, men man slår det ifrån sig, bagatelliserar det.

Samtidigt, till viss del ska det ses i sin kontext, det ÄR ingen gigantisk sak för de flesta spelarna, man är medveten om premisserna, man lirar Gris eller fotbollstennis eller något annat lekfullt och den som förlorar måste göra något som svider, som är pinsamt och så vidare och nästan alltid skrattar vi, skojar vi och är på samma nivå. Men inte alltid och man kan ju också fråga sig varför det måste glida över i ett slags pennalistiskt beteende?

Det var det jag gillade med mitt Kalmar FF från 1997 och framåt. De informella ledarna i gruppen, de som styrde, stod för bra värderingar och plockade bort eller i alla fall tonade ner liknande företeelser. Som bestraffningar vid Gris, som inkilningar.

Under mina sista år som spelare märkte jag emellertid att det började komma tillbaka, de yngre spelarna, de nya spelarna eldade på och ville stegra bestraffningarna, de hetsade varandra och jag gjorde nog inte tillräckligt för att stävja det. Jag gick inte emot det. Mer än att jag sällan bestraffade den som hade förlorat. Jag avstod ibland min ”rätt” att skjuta en boll på någon.

Men vi agerar ofta så som vi alltid agerat, vi agerar på ett sätt som vi kanske inte gillar själva, men vi gör det eftersom man alltid gjort så och man orkar inte gå emot, det tar för mycket energi att göra det och i stället flyter man med, man protesterar tyst för sig själv, men spelar spelet och så kan det fortsätta.

Jag vet att de spelarna i Kalmar FF som var med vid rövmombningen (vilket jävla ord!) när Barometern filmade från träningslägret var det av egen fri vilja och inte ser några konstigheter med att de blev bestraffad eller fick bestraffa de andra.

Men det är egentligen inte det som det handlar om.

Det handlar om snarare om helheten – varför har vi ett beteende där det går ut på att bestraffa någon så hårt som möjligt?

Mina spelare kör sällan Gris och kör de Gris får spelaren som förlorar gå ner och nöffa. Det är en rimlig bestraffning. Kan jag tycka. Samtidigt kan man alltid fråga sig vad rimlig bestraffning är. Och vem ska avgöra det?

När vi tävlar på träningen så slänger jag som tränare in morötter ibland. Förlorarna måste plocka in materialet. Förlorarna måste göra fem burpees eller fem armhävningar.

Är det också fel?

Jag märker att ju mer jag tänker på det här, ju mer osäker blir jag.

Men visst är det bra att vi börjat pratat om det här.