Nu tyckte jag att Amanda Jensens cover av När vi gräver guld i USA i Så mycket bättre var bra.

Men jag måste säga att Cafés Nöjesredaktör, Emil Persson, nästan får mig att omvärdera min åsikt. Och oavsett vad man tycker om covern, Emil Perssons text är väldigt…läsvärd.

Läs här.

I somras, inför Kalmar FF:s möte med MFF på Swedbank Stadion, skrev jag en text till MFF:s programblad:

När man klev ut mot Malmö FF på bortaplan, på Malmö Stadion, mötte man inte bara de elva motståndarna på planen.
Man mötte också Bosse Larsson, Roy Andersson, Krister Kristensson, Robert Prytz Stefan Schwarz, Martin Dahlin, Jonas Thern, Roy Hodgson och Bob Houghton och ingen annanstans kändes historien så närvarande.
Vi slog Malmö FF på Stadion med 1-0 1999 och det var en enormt stor seger för oss. Vi var allsvensk nykomling, vi var ett kompisgäng som inte riktigt visste vad vi gjorde i högsta serien, vi hade ingen aning om hur man vann fotbollsmatcher, men på den tiden var Malmö FF ett förlamat lag där det historiska var ett ok att bära för MFF-spelarna. För de visste att de hela tiden jämfördes med det fantastiska som tidigare generationer presterat. Och oavsett vad de gjorde skulle de väga för lite.
Det var drygt 6000 åskådare på matchen och fotbollen i Malmö låg i spillror.
Men ur spillrorna skulle Malmö FF resa sig, det skulle komma en Zlatan Ibrahimovic, det skulle komma ett intresse, en kraft och när vi återvände till Malmö i mitten av 2000-talet mötte vi inte enbart elva motståndare på planen, vi mötte också en vägg av supportrar och det räckte att MFF kom in på vår planhalva för att ljudvolymen skulle bli öronbedövad och det förstärkte känslan av att ha tryck mot sig, det gjorde det svårt att möta Malmö FF och plötsligt var MFF en maktfaktor igen.
Fast det var en maktfaktor med vacklande självkänsla på bortaplan och vi visste att spelarna lätt vek ner sig om det blev tätt och tufft och därför såg vi till att det på Fredriksskans blev tätt och tufft.
Jag minns första gången jag insåg att något hade hänt i Malmö FF. Det var en höstmatch 2009 och vi tog emot MFF på ett kyligt Fredriksskans. Tätt och tufft, så klart, och vi tog ledningen med 2-0. Men MFF vek inte ner sig. Och i anfallet fanns plötsligt en murbräcka i form av Edward Ofere. Och bredvid honom pinnade reptilsnabbe Daniel Larsson på. Plötsligt kunde MFF skapa chanser från ingenting och MFF kvitterade och ledde ett tag med 4-3. Visserligen vände vi och vann med 5-4, men jag såg det inte som MFF hade vikit ner sig, snarare att vi hade varit extremt starka som vunnit. MFF hade visat en sida som jag tidigare inte hade sett. MFF hade avslöjat en styrka jag inte tidigare hade känt.
Man vet inte alltid säkert när något startar, men för mig startade den framgångsvåg MFF fortfarande är inne den hösten. Tidigare hade MFF kunnat köra över oss på ren spelskicklighet. Men nu hittade MFF ett sätt att hantera matcher även när det inte var vindstilla och optimala förutsättningar. Plötsligt kunde man vinna på konstgräs, plötsligt slog man Gefle och till slut besegrade man även Mjällby AIF på Strandvallen.
Vi är inte längre kvar på Fredriksskans, Malmö FF är inte längre kvar på Malmö Stadion, det är nya tider och det handlar om att utvecklas med hjälp av det historiska. Jag saknar inte att spela fotboll överhuvud taget. Jag får ju fortfarande vara involverad i Kalmar FF (tränare för U 17 och genom diverse fotbollsmöten i föreningen) och jag slipper bli hånad av med- och motståndarsupportrar. Och Swedbank Stadion, jag har nästan bara goda erfarenheter därifrån. I synnerhet eftersom bortalagets omklädningsrum är rymliga i den nya arenan. Och då jag gillade att värma upp i omklädningsrummet genom att hoppa hopprep och tricksa med en tennisboll tyckte de andra i laget att det var jobbigt att få tennisbollen eller i värsta fall hopprepet i ansiktet i de trånga utrymmena på Malmö Stadion.

Det blev en förbättring för alla att komma till Swedbank Stadion.

Det är först nu, när vi vann igen, som man vågar tänka på hur länge sedan det var vi tog tre poäng. Hemma mot Gefle. För två månader sedan. Två månader! Det är låååång tid!

Nu vann Kalmar FF mot Mjällby AIF på Strandvallen med 2-0. Det var Maifs fjärde raka förlust och jag måste säga att det är konstigt. Jag såg Maif besegra AIK (vilket då var lagets fjärde match i rad utan förlust!) på Strandvallen för fem matcher sedan och jag skrev då en text i Sportbladet där jag menade att Linderoth hade fått ordning på spelet (ihop med Patrik Bagarn Rosengren). Maif såg beslutsamt ut. Det fanns en tydlighet i spelet som gick att ta på. Spelarna löpte sönder AIK. Efter segern mot AIK åkte Maif till Malmö och tog ledningen mot MFF. Men tappade till 1-4. Vilket i sig var ingen fara. Men i omgången efter blev det stryk mot BP, sedan mot Åtvidaberg och nu alltså mot KFF.

Och nu är läget prekärt.

Matchen i sig, tja, för en utomstående var det en tämligen skral fotbollsmatch. Ideliga avbrott. Inkast, frisparkar, insparkar och det blev sällan någon rytm i spelet, det var svårt att få upp tempot. Samtidigt, det var en match med bottenkaraktär. Då blir det gärna så. Och i KFF:s situation, utan seger på två månader och även innan dess en period av svaga resultat, kan man inte begära så mycket mer. Det positiva var att spelarna fajtades och visade bra attityd. Det gillade jag.

Kalmar FF ändrade till ett 4-1-4-1 och jag tycker att det slog väl ut. Eller, det gav de effekter jag trodde. Många gånger ger det till exempel effekt att ha en spelare som skyddar backlinjen, någon som står framför och hindrar motståndarna från att komma rättvända eller tvingar dem att fundera lite extra innan de sätter upp bollen, det ger en trygghet till försvarsspelarna och plötsligt vågar man hålla upp linjen. Och när man gör det blir laget mer kompakt. Och då ökar chansen att vinna bollen. En god sak ger två, tre andra goda saker. Sedan finns det negativa bitar också med 4-1-4-1, möter man ett spelskickligt lag kan balansspelaren bli isolerad och nästan obrukbar. Men Maif skickade mest långt och då blev deras lag utspritt och fick svårt att få fast bollen.

Nenad Djordjevic iklädde sig balansspelarrollen och även om han kände sig ovan tycker jag att han skötte sig. Det är ju en rutinerad herre som verkligen läser spelet bra och som gillar att ligga och fiska efter bollar. Vilket är en förutsättning i den rollen.

På 24kalmar.se sa Nenad att ”Jag tror att min vän Henrik Rydström kan vara stolt över mig”.

Det var jag. Och jag var också lite glad att den där balansrollen fortfarande – lokalt – benämns som Rydströmrollen. Lite nytta gjorda man kanske när man lirade där.

Fast om rollen finns kvar nästa år funderar jag på att börja lira igen. I den positionen kan jag nog kräma ur 4,5 år till.

I veckans podd är Martin och undertecknad någorlunda självkritiska. Och Martin avslöjar ett och annat om ubåten som gäckar den svenska militären. Lyssna här.

Och så skrev jag en krönika i gårdagens Sportbladet. Om det här med att man måste vara dum i huvudet om man gillar att spela matcher som avgör bottenstriden. Läs här.

Olof Lundh var på kurs på Fojo i Kalmar och jag passade på att ta med honom på ett Crossfitpass hos Crossfit Kalmar och Coach Steff. Fast just den här kvällen var det Coach Marie som höll i passet.
Lundh var taggad och slängde sig med lust och iver in i övningarna och han mottogs väl av övriga i lokalen, han är ju en välkänd gestalt och först var det marklyft och Lundh fick sig en teknikgenomgång av Coach Marie och sedan körde vi en trevlig liten Wood som bestod av 500 meter rodd, 25 toes to bar, 50 airsquats, 75 KB-svingar, 50 situps, 25 burpees och sedan avslutande 500 meter rodd.
Lundh slet som en galärslav och tog sig igenom passet på drygt 15 minuter. Imponerande.

(Olof Lundh är nöjd och glad. Innan rodden.)

Sedan tog vi oss till en lokal sportbar, där kikade vi på Malmös match mot Atletico Madrig i Champions League, ihop med Podd-Martin och Högerbacks-Kaldner och vi hade trevligt och mysigt och dagen efter messade Lundh, ”inga problem att kliva upp, lite värk i skinkorna, men jag känner mig starkare än på länge, Crossfit äger!”.

Olof Lundh stannade kvar i Kalmar, själv tog jag flyget till Stockholm, det var dags för Superlive i TV 4 och Lundh prioriterade alltså fortbildning på Fojo och ersattes av John Alvbåge, Blåvitts trevlige målvakt.

Det är ju alltid det här med roller. Ölander, Hussfelt, Lundh och jag har hittat bra roller, kan jag tycka. Även om vissa tycker att Lundh och jag tuppfäktas mest hela tiden.

Alvbåge hittade dock snabbt rätt ton och var en naturbegåvning när det gällde samspel. Och han hade pluggat på som fan för att kunna säga något om de olika lagen och kunde därför säga något även på uppstuds. För det blir ofta på uppstuds, man ska plötsligt säga något insiktsfullt om en spelare eller lag och jag kan ibland ha tvångstankar i de situationerna. Jag vill liksom inte bara säga ”fin aktion av Djumba Djumba, som hittar det bortre hörnet med sitt avslut” utan vill gärna komma med något nydanande, exceptionellt och vackert. När det bästa är att säga just ”fin aktion av Djumba Djumba, som hittar det bortre hörnet med sitt avslut”.
Där var Alvbåge duktig.

Sedan är det en trevlig pojk.

Vi kom fram till att vi borde göra det här oftare.

Samtidigt saknades Lundh, han är kunnig och tillför en jäkla energi och vi får nog utöka studion. Fem borde kunna få plats.

Nästa gång är emellertid inte jag med. Då ersätts jag av Alvbåge.

Om ni vill se ett litet sammandrag från maratonsändningen kan ni kika här.

Ibland läser man in för mycket. Jag bloggade om Kalmar FF, nämnde att vår problembeskrivning är mer komplex än ”för dåligt hemjobb”, skrev att jag utgick från att Hasse Eklund skulle förklara det för spelarna (eftersom jag tror att Hasse vet hur han ska agera i en sådan här situation) och la sedan upp en bild på Nanne Bergstrand från en match i fjol.

Det tolkade vissa som tuff kritik mot Kalmar FF:s ledning och en slags blinkning åt hur det var under Nanne.

Eh?

Det var i så fall en kraftig övertolkning. Så pass kraftig att det tolkades in saker som jag inte ens hade tänkt på.

Jag försökte i mitt blogginlägg se det en smula ur spelarens perspektiv. Att det sällan handlar om att spelaren jobbar för dåligt. Att det finns orsaker till att det ser ut på det sättet. Jag vet ju hur spelarna känner det nu. Vanmakten. Frustrationen. Det var det jag försökte lyfta fram. Inte kritisera någon.

Och bilderna på Nanne. Tja, jag såg ett inslag om honom i TV 4 tidigare på kvällen och mindes då bilderna som Jan Nordström hade tagit i en match förra hösten. Jag tycker om dem. För jag är stolt över att Nanne var den han vände sig till när han ville ha ut sitt budskap under matcherna. Det var ett fint förtroende. Jag ville nog mest skryta med det. Samt visa att Nanne inte alltid var en mysig farbror. Att han också kunde hota. I det här fallet med att bytta ut spelare som inte gjorde som han ville.

Mer än så var det inte.

Matchen mot HBK, då? Vi har lägen att ta ledningen. Vi borde, i rättvisans namn, ha tagit ledningen. Istället satte HBK 1-0 och då var det som om alla inre demoner vaknade till liv igen. De negativa bilderna dök upp. Energinivån föll några snäpp. Och i andra halvlek satte HBK tvåan och trean och i det läget är det ohyggligt svårt att vara spelare. Och tränare.

Vi möter HBK på GFA i morgon. Tre omgångar återstår av Allsvenskan och det var länge sedan vi hade ångestfyllda höstmatcher av den här kalibern.
Länge sedan vi inte säkrat kontraktet med tre omgångar kvar av serien.
För att vara helt säkra behöver vi nämligen ta poäng i slutomgångarna.

Nu kan det räcka ändå. För lagen bakom behöver gå omänskligt bra. Det är jag övertygad om att de inte gör. Men om jag ser det ur ett spelarperspektiv vet jag att man ser det annorlunda. Åtminstone hade jag gjort det som spelare. Oroat mig. Tänkt att om vi förlorar mot HBK och de andra lagen vinner är det plötsligt bara tre poäng ner med sex poäng att spela om. I i nästa omgång möter vi Mjällby AIF på Strandvallen…
Så hade jag tänkt om jag var spelare.
Tur att jag inte längre är spelare.

Nu kan jag se det mer nyktert. Och inse att vi kommer klara oss.

Samtidigt, de här uträkningarna har vi i princip sluppit sedan 2002. Då var vi nykomlingar i Allsvenskan, men åkte ur.

Sedan vi gick upp på nytt 2004 har vi klarat oss med marginal. Det allsvenska kontraktet har varit klart i god tid. Höstmatcherna har aldrig inneburit ångest.

I Barometern sa häromdagen Hasse Eklund att de senaste tidens problem har diagnosticerats. Spelarna har jobbat hem för dåligt.
Förhoppningsvis får spelarna en aningen mer djuplodande analys och kravbild än så. Eller, det är jag säker på att de får.

Från mitt perspektiv handlar det snarare – än att spelarna jobbar hem för dåligt – om hur laget är uppställt, vilket avstånd vi har mellan lagdelarna, hur långt vi har till varandra och var vi tappar bollen. Det är det som avgör vilka möjligheter vi har att hinna hem vid bolltapp.

Det hela får mig att tänka på de här bilderna som Jan Nordström har tagit.

Det var i min sista match i fjol. Vi hade börjat tamt mot Maif och låg under med 1-0. Backlinjen kände sig hotad av Maif:s anfallsspel och började falla. Nanne blev tokig. Och kallade till sig mig. Blicken var mörk. ”Säg till mittbackarna att de fan i mig ska hålla upp backlinjen. Om de inte gör det byter jag ut dem direkt!”
Det var bara för mig att lyda. Jag lunkade ut på planen och vidarebefordrade Nannes order till mittbackarna.

Vi tajtade till laget, tog över matchen och vann med 2-1.

För att citera min poddkompis Martin: Äntligen en ny podd! Finns något sexuellt när Henke tränar crossfit? Är svenska fotbollsspelare rätt tränade? Greger Andrijevski. Patrick Ekwalls text om Henrik som ny idrottsminister? Hade Henrik tackat ja om frågan blev verklighet? Minister Rydström öppnar Bromma flygplats för Zlatan. Världens mat i Kalmar. Uppdrag granskning och lite till.

Lyssna här.

I Kalmar muttras det och klagas, man är missnöjd med spelet, med resultatet och egentligen med det mesta och vi har plötsligt publiksiffror kring 3800 personer.
Det är givetvis hemskt uselt.

Nanne pratade alltid om framgångar som en färskvara. Gubbfan hade – givetvis – rätt. Som vanligt. Man pratar ofta om att man måste fortsätta framåt, vidare, ta ytterligare ett steg, annars stagnerar man och det gäller i livet och på fotbollsplanen.

Vi kom fyra i fjol. Med ett spel som folk i mångt och mycket tyckte var trevligt. Och på våren i år fick vi med oss resultaten. Det fanns en optimism.
Några månade senare är den optimismen tillintetgjord.

Framgångar är en färskvara.

Sedan kan man konstatera att det är intressant hur oerhört resultatstyrda folk är. Vi hade en hel del flyt i våras (precis som förra hösten). Vi tog poäng av lag och i matcher där vi faktiskt inte var förtjänta av det. Men då sa ingen något om att det spelmässigt såg illa ut.
I höst har vi haft några matcher som faktiskt varit aningen bättre än vårmatcherna, men förlorat dem och de har inte gnället haft någon ände.

Summa summarum – just nu har vi ingen identitet. Ingen kan riktigt säga vad Kalmar FF står för. Hur vi vill spela.
Att skapa det är ett jobb vi i föreningen har framför oss i höst och vinter.

I det långa loppet måste vi attrahera mer publik än 3800 på våra matcher. Annars kommer vi förblöda.

Fast det var glädjande att läsa i lördagens Barometern att vår ordförande Anders Nyblom vill ha Sveriges bästa akademi. Och att vi ska få resurser utifrån de kraven. Det är enligt mig den enda vägen att gå. Att satsa på den dagliga verksamheten. Grunderna. Att underifrån skapa identitet som sedan förs vidare uppåt.
Det ska bli intressant om det blir verklighet och inte bara fina ord.

Uppdrag granskning har i kväll handlat om uppgjorda matcher. Vissa saker var kanske ingen större nyhet. Som det här med rapportörer på diverse matcher.

Andra saker väckte emellertid större förvåning. Som att min forne lagkamrat Liridon Leci verkligen sysslar med att påverka resultatet i matcher. Eller i alla fall påstår sig göra det.

Jag skrev en krönika i Sportbladet. Läs den här.