Konstgräset på Borås Arena såg nedtrampat ut och påminde om det vi tränar varje dag på i Kalmar och när vi skulle inleda vår uppvärmning inför mötet med Elfsborg i Svenska cupen samlade vi spelarna och jag sa till dem att det här passade oss perfekt. Att planen passade oss perfekt. Underlaget. Vi kan spela riktigt bra passningsspel på det. Killarna nickade.

Uppvärmningen var fokuserad och jag kunde då och då vinka till mig startelvan och förtydliga vissa saker och spelarna fyllde i, förstärkte, inte minst Rasmus och när matchen sedan började fick vi direkt kvitto på att vi börjar hitta något som känns stabilt i det vi håller på med.

Det är inte det att vi jobbar hårdare än i fjol. Men vi jobbar mer ihop, vi vet lite mer vad den andre ska göra och det är inte alltid himlastormande skillnader, ibland handlar det om nyanser, det subtila, men 1 % på många ställen ger stor effekt och känslan vi hade var att vi var mer bekväma än Elfsborg där ute.

0-0 i halvtid och direkt i andra halvlek skapade vi två jättelägen, men vi bommade. Elfsborg började sedan äta sig in i matchen, försökte dra isär oss med spelvändningar, men vi tappade inte vår defensiva kompakthet. Backlinjen var solid rakt igenom och vårt centrala mittfält dammsög andrabollarna framför.

Vi upplevde dock att vi började få för korta anfall, vi behövde en offensiv spelare som jobbar hårt och som har en förmåga att få tag i bollen och vi körde in Calle Johansson, född 1998. Jag har haft honom i U19 och vet vad han är kapabel till och vi fick nästan omedelbart effekt på byten. Han tog sig ur några trånga situationer och sedan skickade Emin Nouri in ett precist inlägg och vem dök då upp i Elfsborgs straffområde? Planens kanske kortaste spelare. Jag tror många saker om Calle, men inte att han ska tajma en nickduell perfekt och nicka in ett mål mot Elfsborg.

Men exakt det gjorde han.

Glädjeexplosion på planen och hos oss på bänken och sedan kunde vi lugnt och säkert spela av matchen och vinna vår första tävlingsmatch på Borås Arena sedan segern i cupkvarten 2008.

Som sagt, det känns som om vi håller på att skapa en grund att stå på.

Men – det här var var en match.

Vi kan fortfarande förbättra tusen saker.

När vi gör det, då kan vi börja snacka.

I bussen, på väg till Borås. Match senare idag, mot Elfsborg. Gruppfinal. Svenska cupen. En poäng räcker för oss för att avancera till kvartsfinal.

Tider är föränderliga, som någon sjöng en gång och jag var med i Claes Andersson (kommentator på Viasat) och Tobias Hyséns podd, vi pratade om identitet och Claes Andersson saknade hur det var i Kalmar FF förr och det är lätt att bli nostalgisk och romantisera det förflutna och det är klart att det fanns många saker som var bra då. Men det var då, det var den tiden och det blir alltid orättvist att förvänta sig att spelarna idag, att vi som är Kalmar FF idag ska agera på samma sätt.

För det är en annan kontext, spelarna idag har ett annat perspektiv.

Men om det var en sak som det ”gamla” Kalmar FF med tiden blev bra (men det fanns inte där från början, det utvecklades under lång tid) var det att skapa närhet och engagemang. Människor kunde knyta an till oss rent emotionellt. Man kunde känna med oss. Det fanns en öppenhet som skapade en känsla av närhet och när folk kände att de stod oss nära och att vi var genuina kunde de lättare acceptera våra eventuella tillkortakommande och också känna mer med oss i våra stora stunder.

Det betyder inte nödvändigtvis att alla måste blogga eller fläka ut sig medialt. Det finns många sätt att få folk att känna med oss.

Jag tycker exempelvis att det är viktigt att visa vår närvaro i skolor. Åka ut och träffa ungdomar, barn, berätta om oss, berätta att vi behöver deras stöd och också om vad vi står för.

Men det första steget (och ett av de viktigaste – utan det blir allt annat verkningslöst) är att visa om möjligt än mer än tidigare att vi själva bryr oss om det som sker på planen. Att det är jävligt viktigt för oss. Och att vi vill göra det tillsammans, som ett lag. Även i motgång. Det är saker vi pratat om i gruppen.

För om människor ser VÅRT engagemang, om de ser att vi brinner för det här och om de förstår att vi vill fajtas för varandra, ja, då blir det så mycket enklare för dem också att engagera sig.

Och om du frågar mig – gruppen har verkligen tagit kliv på den här vägen sedan november. Det finns så mycket talang och kunnande som bara väntar på att bli förlöst.

Tisdag på Gasten och först en A-lagsträning där vi jobbade med att via tålmodigt passningsspel ta oss till nya ytor och sedan gnuggande av avslut och jag stod för cutbacks till Rasmus och Ismael och Rasmus tyckte att jag var snällare mot Ismael än mot Rasmus, till Rasmus slog jag studsande passningar, till Ismael spikraka och det är klart, Rasmus måste ju utmanas och efter träningen spelade Rasmus och jag in podd ihop med Billie the Vision and the dancers-sångaren och låtskrivaren Lars Lindquist och vi pratade länge, länge och det blev personligt och bra (tror jag) och sedan skyndade jag upp till mitt och Swärdhs kontor, jag var tvungen att göra klart det sista inför vår match mot Oskarshamns AIK.

För den oinvigde, här är en låt av Billie the Vision and the dancers.

OAIK har ju ett gäng spelare som är utbildade hos oss och är numera ett stabilt division I-lag.

Vi kom med ett väldigt ungt lag. Jag har nämnt det tidigare, det är uttalad strategi från vår sida, att ge speltid och erfarenhet åt våra unga talanger. Samtidigt vill vi ha en ryggrad med rutin som de unga kan luta sig mot, men då vi har en del sjukdomar i A-truppen och också i U 19 blev det ungt, ungt. Exempelvis startade vi med Edvin Crona – född 2000 – på topp.

Dock – Ole Söderberg stod i kassen, Stefan Larsson var mittback och Johan Ramhorn högerback och alla tre gjorde klockrena insatser. Och då räckte den ungdomliga entusiasmen långt och i första halvlek stressade vi och störde vi OAIK på ett bra sätt och hade ett helt okej passningsspel. Vi satte tre baljor och ledde alltså med 3-0 i paus. Crona, född 2000, hade gjort ett av dem.

Och vi fortsatte på ett liknande sätt en bit in i andra halvlek, men sista 25 av matchen tappade vi fart. Vi fick aningen för stora avstånd i djupled och sidled och då började OAIK hitta förbi vår press. Backlinjen gjorde dock hela tiden ett fint jobb och det skapades inte så många stora chanser.

I slutminuterna nickade OAIK visserligen in en reducering, men vi kunde vinna med 3-1.

När man spelar match vill man få svar på vissa saker. Och det blir inte minst viktigt när man har unga spelare. Hur ser deras attityd ut? Förstår de helheten? Vad behöver vi jobba med framöver? Och så vidare. Attityden var klockren. Det vi verkligen behöver jobba vidare med framöver är värderingarna när vi själva har bollen. Vi ska vara duktiga på att försvara oss. OCH på att attackera.

Lördagen blev lång. Vi hade match mot Assyriska i Svenska cupen klockan 14.00, men först körde jag ett träningspass med U 19. Vi hade några A-killar som inte skulle vara med i cupmatchen och vi lät dem träna med U 19 och samtidigt passade jag på att återförenas med min forna kompanjon, Steglander. Han var snäll och lät mig styra och ställa och det blev ett trevligt pass.

Sedan in på kontoret och de sista förberedelserna och 12.30 trillade spelarna in och Peter gav de sista instruktionerna och jag gick igenom de fasta situationerna – ”fokusera på dem, mot Värnamo var det direkt avgörande, det kan bli så nu också!” – och uppvärmningen kändes bra och fokuserad och vi ville direkt ta tag i spelet, både defensivt och offensivt, men vi lyckades inte riktigt med det.

Visserligen var vi spelförande, men det saknades spets. Och ju längre halvleken led, ju suddigare blev vi.

Dock – vi gjorde 1-0. Hur? Efter en fast situation. En variant som inte riktigt blev som vi hade tänkt, men spelarna fångade situationen på uppstuds och Tobbe Eriksson kunde sätta 1-0.

Men andra delen av första halvlek blev vi utdraget, fick för stora avstånd mellan lagdelarna och Assyriska fick fast bollen på vår planhalva och en kvittering hängde i luften.

Vi lyckades emellertid freda oss och istället stänkte Viktor Agardius in 2-0 från distans och det var ett rasande vackert mål.

Som kylde av våra gäster.

I pausen pratade Peter om större kvalitet i vårt bollinnehav, att vi var tvungna att eliminera de många offensiva bolltappen och jag betonade vikten av att backlinjen vågade hålla upp sin linje. För om backlinjen började falla – vilket hade börjat ske i slutet av första halvlek – fick mittfältet automatiskt större yta att försvara och då skulle mittfältarna dräneras på kraft. Och i förlängningen skulle vi tappa kraft i offensiven.

Vi kontrollerade andra halvlek på ett helt okej sätt och fick ett ypperligt läge att sätta 3-0 när domaren blåste straff i vår favör. Men Antonsson satte den i stolpen.

Vi bytte in Calle Johansson istället för Romario och Svante Ingelsson istället för Tobbe Eriksson och Calle var tämligen pigg och påhittig och Svante frispelade Antonsson på ett riktigt fint sätt och så fick vi äntligen 3-0-målet. I slutet av matchen hade vi två 98:or och en 97:a på planen. Som en parantes.

Dock – att Assyriska fick reducera i slutminuten störde och irriterade och jag gillar att Rasmus reagerade på exakt det sättet och fick ett litet utbrott när Assyriska gjorde mål.

Exakt så vill vi vara. Strävande efter det perfekta. Och då måste vi avsky att släppa in må. Alltid.

Efter matchen körde jag och Fys-Carlén extra med spelarna som inte lirade mer än en halvlek. Sprints och sedan en mot en i en begränsad yta. Att på det sättet – köra extra efter en match – är inte alltid enkelt att hantera. Ofta är man besviken över utebliven speltid. Men nu hade killarna klockren attityd och förstod syftet.

När jag kom in i omklädningsrummet kom tröttheten över mig. Jag sjönk ner i en stol.

Sedan en lång stund i bastun.

Och känslan var, det här kan nog bli bra.

Vi tar emot Assyriska på Gasten imorgon. Svenska cupen. Och jag laddar upp med bra musik.

Jag har letat länge efter en speciell version av Enjoy the silence med Depeche Mode. Nu tror jag att jag har hittat den.

Från 1993. Lyssna

Buss till Rödeby och jag konstaterade att jag varit på resande fot tämligen mycket de senaste veckorna och jag kände mig som Ulf Lundell, ständigt i rörelse, liv är rörelse och i helgen var det fortsättningskurs på Bosön och utbildning och diskussioner med många fotbollskunniga människor och också futsal på kvällarna och jag märkte att det fanns en hel del fördomar om mig som spelare, när jag fintade och satte en balja var det som om vissa hade sett ett spöke, ”kan du göra sådant på en plan!?” och idag var det alltså buss till Rödeby i Blekinge och match mot FK Karlskrona.

FKK kom med sitt starkaste lag (man hade bland annat besegrat Mjällby AIF) för någon vecka sedan och vi kom med ett ungt U 21-lag.

Stadgan stod Ole Söderberg, Johan Ramhorn, Sebastian Starke Hedlund och Papa Diouf för.

Resten var ungtuppar. Om nu inte Starke Hedlund (född 1995) och Ramhorn (1996) också kan ses som ungtuppar.

Jag coachade laget och på genomgången var jag tydlig med att jag ville se en förbättring från föregående match. Då vi var naiva, passiva och intetsägande.

Nu ville jag se ordentlig satsning. Det halvdana fick vi lämna hemma.

Och om jag summerar matchen…så fick jag se det jag efterfrågade. Åtminstone merparten av matchen.

Vi var rejälare, tydligare och klart modigare än senast. Och när vi är det får vi fram våra kvaliteter klart lättare.

Papa Diouf knoppade tidigt in 1-0 efter ett fint inlägg från Svante Ingelsson och i drygt 30 minuter stressade vi FKK till långa uppspel från sin målvakt. Efter det föll vi tillbaka, vi kom inte rätt i förstapressen och tappade initiativet, men vi rättade till det och i andra halvlek såg vi pigga ut. Visserligen hade vi en period då vi slarvade i passningsspelet. Vi vann boll, men gav ifrån oss den alldeles för lätt och killarna fick slita onödigt hårt. Men också det blev successivt bättre och med sisådär 20 minuterar stänkte Diouf in sitt andra mål.

Efter det stängde vi butiken och åkte hem till Kalmar med hyfsat mycket ljus i sinnet.

Här ser du ett kort sammandrag från matchen.

Orkanvindar, snöblandat regn och Gasten visade upp sig från sin mest ogästvänliga sida. Och vi hade tävlingspremiär, första matchen i Svenska cupens gruppspel. Mot Superettanlaget Värnamo.
Och om jag ska summera kort och koncist; vi började bra, hade kontroll på spelet, hade en viss spets på attackerna, men så hamnade Ole Söderberg, vår målvakt, i problem, blev utvisad och plötsligt fick Värnamo mer tid och större ytor. När vi sedan gjorde misstag i backlinjen satte Värnamo 1-0.
Dock – vi visste att vi i andra halvlek skulle ha den kraftiga vinden i ryggen och automatiskt få lättare att ha ett bollinnehav på deras planhalva och när vi omgående i andra halvlek kvitterade – efter en Rasmus-hörna – kändes det som om vi hade övertaget. Trots en man mindre.
Men en stund senare fick Stefan Larsson sitt andra gula kort och vips, så var vi två man kort.
Då hjälpte inte ens kraftig medvind. Värnamo kunde äga boll och vrida och vända och det fanns en stund då de kändes farliga, då de fick isär oss, men då agerade Lucas Hägg-Johansson i vårt mål stabilt.
Väldigt lite tydde dock på att vi skulle orka hitta egna målchanser. Möjligtvis via en fast situation, hur vi nu skulle kunna skapa en sådan. Men i slutet av matchen kom vi in på deras planhalva, Ismael fixade en frispark i ett ytterzonsläge och den som minns Rasmus frispark på Fredrikskans mot AIK 2007 eller 2008 fick se en repris på den. Rasmus utnyttjade skickligt medvinden och en målvakt som stod för långt ut och stänkte dit 2-1 i 86:e minuten.
Den kraftiga vinden och utvisningarna gör att en korrekt matchanalys är svår att göra.
Men – vi har under december och januari pratat om att sluta tycka synd om oss själva. Om att gilla läget och fajtas. Jag sa till killarna vid ett tillfälle att jag inte tänker åka landet runt i en buss och se oss vika ner oss.
Vi vek fan inte ner oss idag.
Vi tyckte inte synd om oss själva dag.
Killarna visade en strålande attityd.
Precis som publiken som var på Gasten. Herregud, ni ska ha en enormt stor eloge. Som trotsade vädret.
Segern är lika mycket er seger.

Fyra dagars utbildning på Bosön och när den sista föreläsningen var över satte Öhlin och undertecknad oss i KFF-bilen och började den mödosamma resan hem till Kalmar. Men kaffe, fotbollssnack och bra musik fick milen att gå snabbt och dagen efter fyllde jag 40 år, det är en siffra som inte är helt enkel att ta in och jag mindes när jag firade min 20-årsdag, jag och mina närmaste vänner var hemma hos Olof (som fyllde dagen efter mig ) och jag fick en orange skjorta i present och det känns som om det hände igår och det känns som om det hände för en evighet sedan.

Nu firade jag min 40-årsdag i Tipshallen i Växjö. Match mot Östers IF.

Eftersom vi hade A-lagsmatch i lördags hade vi bestämt att – utifrån belastningssynpunkt – undvika att låta spelarna dubblera.

Matchen mot Östers IF skulle spelas av dem som inte medverkade i så stor utsträckning mot Ängelholm samt många unga spelare.

Men när sedan både influensa och magsjuka slog till i truppen försvann i princip alla mer etablerade spelare och vi fick fylla på från U19-truppen. Som också var skadeskjutet av sjukdomar. Till det har vi medvetet valt en strategi där vi vill ha många unga spelare i A-truppen samt också ge dem erfarenhet genom att låta dem få ansvar och spela mot bra motstånd.

Det är givetvis en balansgång, för om de unga spelarna inte har rutin att luta sig mot och få hjälp av blir det svårt för dem att prestera.

Och så vidare och så vidare.

Men vi åkte alltså till Växjö och Östers IF kom rustat som om det var en seriematch och var klart bättre än vad vi var. I synnerhet innan paus.

Våra killar spelade inkapslade i en slags rädsla. De lät sig begränsas av kontexten. Välbesökt Tipshall, seniormotstånd, derby mot en motståndare som kom med sitt A-lag och det räckte att Öster började kliva mot oss i vår speluppbyggnad för att vi skulle bli livrädda.

Det är inte så jag vill att våra spelare ska agera.

Vi ska respektera varje motståndare. Men aldrig styras av rädsla.

På det stora hela gjorde vi svagt ifrån oss innan paus och Öster ledde välförtjänt med 2-0.

Jag uttryckte min besvikelse till spelarna i pausen. Och tryckte på några saker som vi var tvungna att förbättra. Som att våga spela förbi Östers press.

Killarna lyssnade och tog till sig och i andra halvlek var det ett moment som fungerade klart bättre; vår förmåga att ta oss ur Östers försök till att vinna bollen. Vi tappade inte längre bollen lika snabbt och enkelt och vi tog oss plötsligt in på Östers planhalva. Vi jämnade ut spelet, men Öster vann ändå halvleken med 2-0 och matchen med 4-0.

Man kan skylla på hundra olika anledningar. Att vi alltså var väldigt unga, att mattan i Tipshallen är svårbemästrad för spelare som inte har sin vardag där, men alla nämnda saker är det som det är med. Och det är inte förlusten i sig som jag irriterar mig på (även om den givetvis gör ont).

Det är det faktum att vi gjorde oss sämre än vad vi vanligtvis är som stör mig.

Vi ska alltid, oavsett motstånd och omständigheter, vara det lag vi vill vara.

Men det var vi inte igår.

Hem från Portugal och sedan någon dag för att återhämta sig och vi tränade dubbla pass på onsdagen och sedan ett lite tuffare pass på torsdagen och vissa spelare kände sig sega, tunga i benen och det är alltid en signal.
Sedan är det upp till oss tränare att tolka den. Ibland måste vi bromsa, ibland förändra inriktningen på träningsinnehållet och ibland inte göra någon förändring alls.
På torsdagen blev jag lite krasslig. Fan, tänkte jag, det är ju dags för Advanced på Bosön. Träningsutbildning, alltså. Fredag till måndag. Inte kul att vara där när man är sjuk.
Började hosta och sov högst två timmar innan det var dags att vid 05-hugget hämta Johan Öhlin (U 16-tränare) på GFA innan vi körde upp till Stockholm.
Men det gick.
Jag fick visserligen avbryta en föreläsning för att häva en hostattack, men det gick bättre än vad jag hade trott. Lite trött, lite seg och långa dagar i skolbänken, men det underlättade att se en del bekanta ansikten. Som Mattias Florén, assisterande i IFK Norrköping och Mattias Östberg, gammal mittback från bland annat Häcken och Djurgårdens IF. Då var Östberg rakad och såg stenhård ut. Nu hade han hår att dö för och log hela tiden. Ytterst trevlig.
Dagen efter var det praktik på planen och jag höll i en övning med Tyresös U 17-killar. Övriga i gruppen bedömde och gav feedback Jag var aningen för ambitiös i mitt övningsval, jag gjorde det inte lätt för killarna, som slet på bra. Övningen skulle vara max 20 minuter lång, inklusive instruktioner och summering. Min taktiska genomgång av hur vi skulle förhindra speluppbyggnad var kanske inte den enklaste saken att smälta.
När jag var klar kunde jag då och då smyga upp mobilen och läsa Jensas sms. Han skötte assistentrollen åt mig när vi mötte Ängelholm på Gasten i en träningsmatch.
Efter lite mindre rolig läsning i första halvlek ordnade det upp sig efter paus och det fanns bra saker att ta med sig från segern.
Lite senare summerade Swärdh matchen för mig via telefon.
När IFK Norrköping sedan lirade mot AIK och vi satt och analyserade en Arsenal-match (det ingick i kursen) kollade jag Livescore och såg att AIK hade satt sitt fjärde mål på Peking. Jag tittade på Florén och visade upp fyra fingrar. Han skakade på huvudet.
Ibland är det plågsamt att vara assisterande på tränarkurs.

Lägrets sista match. Danska Bröndby. Ett bra lag, med en hel del namnkunnigt folk i truppen. Några danska landslagsspelare. Daniel Agger. Och så Magnus Eriksson och Johan Elmander. Men de två sistnämnda har svårt att få speltid.
Vi behövde dock inte fundera så mycket på våra motståndare. Vi hade liksom nog med oss själva.
Efter förlusten mot Jablonec satt vi länge efter matchen och analyserade. Någorlunda högt i tak och med en del olika åsikter, men också med en hel del gemensamma nämnare.
Att vi hade förlorat två matcher på lägret var i sig inte så oroande. Även om det alltid är bättre att vinna. Åtminstone så länge man inte förblindas av den eventuella segern.
Men det handlar om att hitta vägar som får spelarna att känna att det vi gör leder framåt. Om än ibland med små steg.
När vårt möte var klart kände vi att vi nu hade en strategi som kunde få spelarna att känna just det.
Diskussionen landade framför allt i taktiska justeringar. Justeringar som skulle hjälpa spelarna att vara de spelare vi vet att de kan vara.
Träningarna innan Bröndby-matchen handlade om att försiktigt plantera det i spelarnas medvetande. Och mitt i allt det här – balansera rätt. För det handlar också om att få varje spelare att maximera sitt eget ansvarstagande. Pratar man för mycket om spelsystem och förändringar är det lätt att – medvetet och omedvetet – tro att lösningen ligger där. Utanför sig själv.
Träningsläger glider alltid och obönhörligt in i sin egen lunk och vi äter på samma ställe morgon, middag och kväll och det är ungefär samma smak på maten morgon, middag och kväll och till slut reflekterar man nästan inte över att det är så och när vi tog killarna till en restaurang nere i hamnen tackade de artigt efter. Ibland är det de små sakerna som räknas.
Sedan matchen mot Bröndby. Tystnad i omklädningsrummet innan uppvärmningen. Bra eller dåligt? Jag hade lagt upp spelytan en stund tidigare och samtidigt lagt västar på planen. När vi nu kom ut på planen igen var vattenspridarna i full gång. En viktig lärdom – lägg inte västar på planen om planen ska vattnas.
Swärdh tar alltid de taktiska och teoretiska instruktionerna precis innan vi går ut till uppvärmningen. Sedan överlåter han resten till mig och jag försöker komplettera.
Jag samlade spelarna ute på planen. Påminde dem om saker vi unisont bestämt är viktiga för oss. Att det var det vi skulle fokusera på nu. Spelarna nickade och bekräftade och känslan var att det var genuint.
Komma igång med kropparna, sedan spel och mellan spelen korta direktiv och det såg mjukt och fint ut, men den känslan betyder inte alltid så mycket. Eller så gör den det. Uppvärmningar har sina egna premisser.
För tredje matchen i rad började vi bra. Fast den här gången riktigt bra. De taktiska korrigeringarna gav önskad effekt. Fler passningslinjer, bättre vinklar, tajtare avstånd sinsemellan och enklare beslutsfattande för spelarna.
Men så ger vi bort ett friläge (som Bröndby bommar) och plötsligt blir vi skakiga. Bröndby tar över. De drar isär oss och sätter 1-0 och jag tänker ”fan, fan, fan!”.
Förr en stund tappar vi initiativet.
Och jag tänker vidare, ”vi behöver något att ta med oss från matchen, vi får inte gå ifrån planen efter 90 minuter och undra vad som hände”.
Jag blir bönhörd.
Successivt tar vi oss tillbaka in i matchen. Visst, vi är inte tillräckligt direkta i slutfasen av spelet, vi gör en hel del misstag, men känslan i pausen är avsevärt bättre än tidigare.
Vi har själva kontroll över det som händer och är inte utlämnade till motståndarnas beslut.
Andra halvlek fortsätter på samma sätt. Och nu får vi aningen vassare spets på det vi gör och när Ring drar iväg i en raid och hittar snett inåt bakåt till Romario är det 1-1.
Vi gör ett gäng byten och fortsätter vara det lag som ligger närmast segern.
Men istället glider Bröndbys högerback Johan Larsson igenom – efter minst sagt taffligt försvarsagerande från vår sida – i slutminuten och sätter 2-1.
Det är som det är.
Förlusten gnager. Vi behöver skapa en vinnarkultur igen.
Men. Innan vi gör det måste vi skapa en grund. Där vi gör rätt saker. Tillsammans. Även i motgång. Och inte bara när solen skiner, gräset är grönt och livet leker. Och därifrån successivt ta kliv framåt, uppåt.
Lägret var ett steg i rätt riktning utifrån det.
Fast nu längtar vi alla efter mat som smakar något. Vad som helst.