Arkiv för kategori Okategoriserade

- Sida 6 av 33

Bra fotboll, vad är det? Och Ronaldo tycktes plötsligt mänsklig

av henryd

Bra fotboll, vad är det? Egentligen? Det ligger ju i betraktarens ögon, men ibland blir det för abstrakt, luddigt och konturlöst. Det finns inga parametrar att förhålla sig till.

Jag antar att det är därför som det ofta slutar i en väldigt förenklad diskussion – vinner man så är det bra fotboll, förlorar man så är det dålig fotboll.

Det är som straffdiskussionen jag hade med Ekwall och Lundh för några år sedan. En straff som går in är en bra straff och en straff som inte går in är en dålig straff, tyckte de.

Jag ansåg och anser fortfarande att det finns fler nyanser i frågan. Jag kan slå en straff på ett väldigt bra sätt, men ändå missa. Eftersom det också finns en målvakt som kan göra en ännu bättre prestation.

Men betyder det då att straffen som helhet är dålig, trots att prestationen (själva aktionen) är bra?

Resultatet är alltid styrande för hur man uppfattar utkomsten av något. Så klart.

Men för mig är det inte enbart resultatet som styr min uppfattning.

Vinna till varje pris, nej tack.

Snarare vinna på sina egna premisser.

Och spela på ett sätt som i längden ökar sannolikheten för att vinna.

Som spelare kunde jag aldrig fullt ut njuta av en seger som tillkom efter uselt spel och där motståndarna egentligen borde ha vunnit. För jag förstod att det inte håller i längden.

Som tränare måste man ha en tydlig bild av hur man vill agera ute på planen. På hur man vill att matchen ska se ut. Och det är utifrån den bilden som man sedan bedömer hur bra match man gjort.

Som åskådare styrs man många gånger av mer godtyckliga faktorer.

Jag har inte sett alla matcher hittills i EM, men jag har sett väldigt många. Och det lag som spelat den mest flödande fotbollen är Portugal. Men Portugal har inte vunnit någon match än. Betyder det att de spelat dålig fotboll?

Igår bommade Ronaldo en straff i slutskedet av matchen. Och det slutade 0-0. Om Ronaldo hade gjort mål och Portugal hade vunnit matchen, hade Portugal plötsligt då gjort en bra match?

För första gången kände jag kraftiga sympatier med Ronaldo. Han har annars inte varit min favorit. Men igår kände jag med honom. Jag vet inte riktigt varför, men han kändes…mänsklig.

Sverige, då? Äh, det mesta är sagt och skrivet. När inte Zlatan är magiskt bra – som han varit i många matcher de senaste åren – syns det mediokra hos övriga tydligare.

Sveriges tafatta insats

av henryd

EM körde igång och jag tycker verkligen om mästerskap. Jag gästade Fotbollskanalens Superlive och nämnde just det, att det är härligt när matcher hela tiden puttrar i bakgrunden.

Annars är det generella intrycket att de mindre nationerna inte är så svaga som man luras att tro. Rumänien, Albanien, exempelvis, har verkligen kvaliteter och egentligen borde jag inte vara överraskad. För när det gäller landslag så går det ju inte att köpa ihop de bästa och starkaste spelarna. Det blir mer…demokratiskt och utspritt. På gott och ont.

Jag messade med Etrit Berisha kvällen innan Albaniens match mot Schweiz och vi skrev lite efter också. Han var givetvis besviken över baklängesmålet, där han kom ut fel på en hörna. Samtidigt vittnar det om hans mentala styrka, när han efter det tidiga misstaget reser sig och sedan gör en riktigt vass match.

Sverige klev ut mot Irland och det såg ut som så många gånger under Hamrén. Tafatt, förvirrat och fegt. Återigen behövde laget försättas i en situation där de mentalt inte hade något att förlora. Och där hamnade Sverige genom Irlands förstahalvlek och deras ledningsmål i inledningen av andra halvlek.

I en kombination med att Irland stannade upp en smula fick Sverige plötsligt mer mod. Och kunde jämna ut spelet och skapa ett gäng nästan-lägen.

Men det är oroväckande att Hamrén och hans ledargäng inte lyckades skapa rätt tankar i spelarnas huvuden. Jag vet inte hur många gånger jag sett det tidigare under Hamréns chefsskap.

Det har på förhand talats om att allt är fantastiskt, hur de ska njuta och att det bara är underbart. Sedan visar det sig vara det motsatta.

Dock – mot Belgien och Italien är det helt andra förutsättningar. Belgien och Italien är avsevärt starkare lag än Irland, men det kan göra det – paradoxalt nog – lättare för Sverige.

Om Irland vinner dueller och äger bollen mot oss tycker alla supportrar och journalister och i förlängningen spelarna själva att det är för jäkligt, så ska det ju inte se ut och spelarna dräneras på energi.

Om det ser ut på samma sätt mot Belgien och Italien är allt i sin ordning, varje svensk passning som går fram är en bonus, varje gång man tittar på Italien eller Belgiens mål kommer supportrarna jubla och allt det där kommer ge energi. Och då blir det så mycket enklare att spela.

Irland är inte riktigt så svagt som många trodde.

Och Italien och Belgien är inte riktigt så starka som man lätt kan inbilla sig.

Om ni har långtråkigt kan ni läsa Erik Nivas syn på matchen här..

Och om ni fortfarande vill läsa om fotboll intervjuades jag om tränaryrket av Fotbolldirekt.

 

 

 

Återstart

av henryd

Återstart, nystart eller bara en rak och enkel start. Efter tio dagars ledighet var det dags för träning igen och vi samlades för frukost på GFA 08.30 och det var gott att se spelarna igen.
Alla var dock ej på plats.
Till exempel saknade Svante Ingelsson, Calle Johansson och Sebastian Starke Hedlund – samtliga hade varit och spelat landskamper när övriga var lediga. Och fick därför sin ledighet nu.
Vi valde att mjukstarta, starta om maskinerna igen och det såg spelsuget ut, det såg lätt ut, men kanske inte för alla, när jag körde Rondo med spelarna var det en och annan som åkte på tunnlar i en utsträckning som borde generera i dålig nattsömn för dem.
Efter lunchen hörde Mix Megapol av sig, Kalmar hade blivit utsett till Årets svenska sommarstad för andra året i rad, vad hade jag att säga om det? Vad var det som var så bra med Kalmar, egentligen?
– Öland, svarade jag.
På kvällen blev det för min del flyg till Stockholm. Jag ska gästa Godmorgon Sverige imorgon. Tidigt. 06.45. Och sedan vara med i Sportnytt två timmar senare. Prata EM. Det ska bli kul. Hoppas jag.
Jag är ju ingen morgonmänniska. Jag kommer kanske prata ännu segare än vanligt.

Semester och att andas. In. Ut. Och in igen.

av henryd

Semester, tid för återhämtning och jag vet att det är viktigt och bra och allt det där, att slappna av och andas ut, men jag har samtidigt blivit duktig på att hålla andan, köra på, gå vidare och ibland också sticka huvudet i sanden och det är med andra ord en aningen tudelat att vara ledig.

Men redan den första dagen på charterhotellet i ett land i Medelhavet andades jag ut.

Och det var riktigt skönt.

Nästan behagligt.

Att andas ut.

Och så tog jag ett andetag. Och ett till. Och bad i poolen varvades med bad i ett löjligt klart hav och sedan slumrade jag i solstolen. Slumrade. Somnade. Vaknade. Och märkte hur trött jag var.

Så jag lät mig vara trött.

Och få distans till det som ibland nästan slukar en. Inte minst det fotbollsmässiga.

Det visade sig dock finnas ett utegym drygt 100 meter bakom vårt boende. Så helt stilla var jag inte. En morgon blev det 100 pullups, 100 dips, 100 airsquats, 100 pushups och 100 airsquats.

Och sista dagen hittade jag en stor låda vid uterummet. Som innehöll kettlebells, skivstänger och vikter och jag kunde lyfta en stund, i solen, i hettan.

Men efter det slumrade jag på nytt i solstolen. Somnade. Vaknade upp. Men nu lite mindre trött.

Och efter en hel dag i solen, i havet sov jag en hel natt utan att vakna.

I mitt huvud formar jag emellertid min Spelmodell. Om jag någon gång blir huvudtränare någonstans, hur vill jag då att mina spelare ska agera, hur vill jag då att mitt lag ska spela?

Jag tror stenhårt på tydlighet. På att styra spelarna. De första månaderna, kanske första året nästan överdrivet. Och att kräva av varje spelare att allt de gör, varje individuell handling ska ske inom kollektivets kontext, ska öka och göra det bättre för laget. Annars finns det inget utrymme för det.

För två år sedan, när jag började som som tränare, hade jag ingen aning om hur jag ville ha det. I fjol, ihop med Johan Steglander, började jag hitta något som fick mig att nicka gillande. Både när det gäller träningsmetoder, inlärningsprocess och agerande i matchsituationer.

Det är den grunden jag utvecklar. Och en sak tar jag med mig från Nanne Bergstrand. En sak som jag aldrig hittat så tydligt hos någon annan tränare som hos Nanne. Kaizen. Ständig, oupphörlig förbättring.

Det jag tror på nu måste ständigt ifrågasättas, analyseras och utvecklas.

Så jag läser, funderar och skänker beundrande tankar till fotbollshjärnor som Jimmy Hogan, Boris Arkadiev, Béla Guttmann, Viktor Maslov, Eduard Malofeev, Vic Buckingham, Valeriy Lobanovskyi, Rinus Michels, Johan Cruyff, Arrigo Sacchi, Marcelo Bielsa och givetvis Pep Guardiola.

Mäktiga, nydanande, revolutionerande och inspirerande tränare.

Farväl, Falkenberg!

av henryd

Buss till Halmstad, inkvartering på hotell och sedan mys med Champions League-finalen innan vi gick och la oss och dagen efter åkte vi de få milen till Falkenberg och match mot FFF, seriens jumbo.

Ingen ödesmatch på något vis, men samtidigt visste vi att det var en slags vattendelare. Stryk och vi kunde inte riktigt andas ut, vinst och vi kunde känna att vi skapat distans till bottenregionerna.

Varmt och kvavt och vi tryckte på de där sakerna som vi har känt givit effekt den senaste tiden. Kampen för varandra.

När matchen körde igång var det…tamt. Långsamt spel, långsamt agerande och FFF låste våra uppspel och vårt mittfält och vi kom liksom inte loss. Chansfattig åt båda håll, men FFF tog ledningen en bit in i första halvlek.

I slutet av första halvlek började vi tugga oss in i matchen, vi fick ett visst tryck och efter en hörna fick Antonsson tag i bollen och satte in den till Tobbe Eriksson som beslutsamt skickade in kvitteringen.

I pausen hade vi känslan att vi skulle ta det här. Det var det vi sa till varandra, det var det spelarna sa till varandra och första 15 av andra halvlek dominerar vi. FFF var stillastående och avvaktande och vi kunde äga bollen och skapa chanser och vi satte rättvist 2-1.

Men sedan gled initiativet oss ur händerna, FFF började spela mer desperat och vår målvakt Ole Söderberg tvingades till två fina räddningar. Kanske blev vi rädda att förlora, kanske tänkte vi för mycket på konsekvenserna istället för att agera, men Calle Johansson kom in och tillförde energi och Rasmus Elm gjorde ett klockrent inhopp och i slutminuterna höll vi bollen vid en av FFF:s hörnflaggor i en evighet och kunde andas ut.

Matchen i sig…var stundom långt ifrån briljant. Slitna kroppar, slitna huvud och det syntes.

Efter sjöng vi segersånger på ett sätt som vittnade om glädje och lättnad.

Nu väntar tio dagars ledighet.

Välbehövligt.

Fast först – buss hem till Kalmar. Farväl, Falkenberg.

Efter matchen gav Peter Gerhardsson Kents nya platta 4.5 i betyg

av henryd

Som sagt, det är tätt mellan matcherna och vi kom hem sent efter DIF-matchen i torsdags, klockan var 03.30 natten mot fredag innan vi var i Kalmar och vi tränade därför bara lätt dagen efter. Lördagens pass blev också lättare och eftersom jag skulle vara huvudtränare vid matchen mot Häcken – Swärdh fick två matchers avstängning – tog jag startelvan och gnuggade några detaljer och idag var det dags för match mot Häcken på GFA.

Ett Häcken som jag är väldigt förtjust i.

Med en tränare som jag beundrar; Peter Gerhardsson.

Jag fick alltså bossa och vid matchgenomgången använde jag ett citat som min dotter har sagt till mig dagen innan. Hon hade lirat match, hennes lag hade förlorat, men hon hade kämpat hela matchen och struntat i vad det stod eller hur bra de var som hon mötte. ”För det är inte roligt att spela fotboll när man är rädd.”

Det var dagens mantra. Att vi skulle spela fotboll utan rädsla.

Det är givetvis lättare sagt än gjort, det finns knep och metoder och är en lång process, men om jag ser på hur vi agerade i matchen var det precis på det sättet som jag önskade; modigt.

Egentligen formulerar jag mig fel. För det handlar inte om att INTE tvivla, vara nervös eller oroa sig. Det handlar om att acceptera känslorna, men inte låta dem styra oss.

Trots att vi spelade i torsdags och hade en lång hemresa gick vi ut och tog tag i matchen, dominerade, löpte, jobbade och slogs för varandra där ute. Vi såg starka ut.

Det var vackert att se.

Vi borde ha haft ledningen i paus.

Istället satte Häcken 1-0 i andra halvlek.

Vi sattes på prov. Ett prov vi klarade.

Vi fortsatte spela så som vi ville (även om Häcken jämnade ut spelet i andra halvlek) och strax efter baklängesmålet fick vi straff och Antonsson var ursäker från elvameter och efter det var känslan att vi inte var nöjda.

Inte nöjda alls.

Vi visade det där modet som vi hade pratat om. Vi gick för ett segermål och Häcken knäade.

Men matchen slutade 1-1.

Jag berömde dock killarna i omklädningsrummet efter och jag tror till och med att jag använde formuleringen ”lite stolt”.

Här ser ni presskonferensen efter matchen. Där Gerhardsson och jag bland annat betygsätter Kents nya platta.

Där fick jag frågan varför David Elm inte kom in efter 19 minuter när Papa Diouf skadade sig. Förutom att vi tycker att Calle Johansson – sina unga år och späda kropp till trots – gör en enorm nytta med sin uppoffrande attityd handlar det främst om att vi är försiktiga med David. Han bommade nästan hela förra hösten och hela den här försäsongen har varit söndertrasad. Det är först de senaste veckorna som han har trappat upp intensiteten. Han lirade från start mot ÖSK, men det tog tid för honom att återhämta sig efter den insatsen. Och i veckan som gick var han sliten.

Vi gjorde bedömningen att han fysiskt inte var redo för 70 minuter. Risken hade i så fall varit att han tagit slut och behövt byta. Eller kanske skadat sig.

Att han själv säger att han är redo är bara som det ska vara. Men det är vi tränare – ihop med det medicinska teamet – som måste göra helhetsbedömningen.

I Davids fall kommer uppehållet lägligt. Nu får vi chansen att träna upp honom till 100 %. Det är en enormt fin kraft att kunna sätta in.

Seger mot DIF och Kents nya är riktigt bra

av henryd

Puh! Så kom då äntligen en bortaseger i Allsvenskan. Det var ett tag sedan, så länge sedan att jag inte ens minns. Eller, det var nog mot Helsingborg på sensommaren förra året.

3-0 mot DIF var ju hur rättvist som helst och rapporterna efter matchen skvallrade om att hela Olearys hemma i Kalmar stod upp och applåderade de sista minuterna av matchen.

Att få höra något sådant….fan, man blir rörd in i hjärtat.

Vi åkte upp till Stockholm kvällen innan, vi laddade på matchdagen genom att spela fotbollsgolf i en park nära Globen och Fys-Carlen, undertecknad och Swärdh ingick i ett lag, men jag överlät mina slag till övriga. ”Om det inte finns någon andraboll att vinna behöver inte jag vara med”, sa jag och fick se hur Carlén och Swärdh började bra, men där Swärdh på sluthålen klappade igenom totalt.

Vi visste ju vad DIF kom med för press på sig till matchen. Fem förluster på de sex senaste matcherna. Och när en hel kortsida av fans bojkottade de första 13 minuterna – eftersom det var 13 matcher sedan de vann ett derby – kände vi att vi inte fick missa att verkligen förstärka det jobbiga för DIF.

Det var det vi tryckte på innan matchen. ”Plåga dem”, sa jag till killarna i ringen innan uppvärmningen. ”Plåga dem med vårt bollinnehav, plåga dem med vår vilja att vinna dueller och plåga dem med vår attityd – vi ska vara ett LAG där ute idag”.

Och spelarna gjorde ingen av oss besvikna!

Visserligen radade DIF upp hörnor inledningsvis, men vi redde ut stormen och Ismael och Romario fick tag i bollen och vi kände ett lugn, en trygghet.

DIF var förvånansvärt tamt och energifattigt.

Efter Norrköpingmatchen, då vi kom till inläggslägen, men hela tiden tvekade, har Peter låtit mig jobba med en tanke som jag hade. Att skapa tydlighet i sådana situationer. Hur tänker jag inte dra här och nu, men vi har jobbat kontinuerligt med det sedan dess.

Och det var gnuggande som i alla fall till viss del underlättade för spelarnas beslutsfattande både vid 1-0 och 2-0. Men gnuggandet i all ära, till syvende och sist handlar det om spelarnas kvalitet i utförandet och där visade Agardius, Antonsson, Eriksson, Diouf och Ring hög klass.

Det är spelarna som ska berömmas.

Vi tränare kan bara underlätta för spelarna.

Jag var väldigt lugn efter 2-0.

För jag såg vad Ismael och Romario presterade där ute.

10 på en 5-gradig skala. Minst.

Hårt, lojalt jobb, tusentals andrabollsvinster och hela tiden ett konstruktivt passningsspel. Fantastiskt att se.

Efter matchen pustade vi ut i tränaromklädningsrummet och jag sa att Ismael och Romarios innermittfältsspel påminner en hel del om när jag lirade. Sa jag och log. Peter skrattade:

– Men jag måste säga att du överraskat mig med att propagera så hårt för just Isma och Romario centralt, det är ju inte direkt den typen av fotboll du var känd för, sa Peter och log.

Äh, jag vet att jag hade mina förtjänster som spelare och pådrivare. Bolltrygghet var emellertid inte en av dem. Och jag älskar bolltrygga spelare. Både Ismael och Romario är väldigt lyhörda och om jag säger åt dem att de ska vinna andrabollar framför backlinjen vinner de andrabollar framför backlinjen. Bland annat.

Sedan har vi alltid Tobbe Erikssons taktiska klokskap som snabb kan skänka stabilitet centralt.

I väntan på Rasmus Elms tillfrisknande – vars närvaro vi saknar – känns det som en riktigt bra uppsättning.

Jag gläds lite extra för Peters skull. Vi som jobbar i det här har alla varit under press, men som huvudtränare är du alltid mer utsatt. Och Peter är en härlig person som man vill hjälpa.

I övrigt – jag måste säga att DIF-organisationen uppträdde oerhört proffsigt. Från det att vi anlände till arenan genom uppvärmningen och matchen till det att vi lämnade arenan. Trevligt, omhändertagande och sympatiskt.

Nu buss hem till Kalmar. I hörlurarna Kents nya. En fyra. Minst.

Regntunga skyar

av henryd

Träning dagen efter Hammarby på GFA och efter dagar, kanske veckor av fint väder är det regntunga skyar, kyla och bistert och startelvan stannar inne och kör restitutionsträning med Fredrik Carlén, men övriga är med mig och målvaktstränare Donaldinho ute på Gastens A-plan och det kan vara en lurig träning att ha, det kan vara en träning fylld av besvikelse hos de som inte fick spela mot Hammarby och det gäller att kväva det direkt, att ge dem en känsla av lätthet och ljus och vad det gäller mig finns det ingen tvekan om att just den här träningen är den viktigaste i mitt liv, någonsin och för alltid.

Det ska spelarna känna. Det ska flöda från mig.

Rondo, först för att komma igång, sedan för att träna på penetrerande passningar och vi går vidare till olika spelövningar där jag vill jobba med reaktioner – från försvarsspel till anfallsspel och tvärtom – och jag driver på dem och de svarar och spelarna ger mig exakt det jag vill ha; engagemang, hårt jobb och passion.

När Donaldinho och jag kommer in i omklädningsrummet märker vi hur frysna vi är och jag ställer mig en stund i duschen.

Peter har kikat på träningen, men känner ju varken kyla eller värme, han är opåverkningsbar när det kommer till väderlek. ”Nu ska jag köpa en gräsklippare” säger han och sticker.

Jag står kvar i duschen.

När jag var U 19-tränare planerade jag sisådär två träningar per dag. Jag vände ut och in på mig själv för att undvika slentrian, för att stimulera spelarna. Nu har jag inte samma dos med träningar och även om jag kan sakna det dagliga slitet ser jag det som en möjlighet att förkovra mig som tränare på annat sätt.

Och jag är privilegierad som får jobba som fotbollstränare på heltid.

1-1 mot Hammarby IF

av henryd

Match mot Bajen på GFA och match mot Bajen är numera match mot idel bekanta ansikten. Vänner. Och så Nanne Bergstrand, denna märkliga man som lärt mig så mycket och som jag alltid på något sätt – på gott och ont – måste förhålla mig till.

Viktor och David Elm in i startelvan och vi ville ha tyngden och längden eftersom vi visste att det var det som Bajen skulle komma med.

När det gäller Viktor har vi sett successiva framsteg allt sedan han gjorde en halvlek för mig i U 21 mot Blåvitt i april. Vi har varit väldigt nöjda med utvecklingen som han har haft och han gjorde många bra saker när han spelade mot HIF för några veckor sedan och ännu fler idag. Det glädjer mig mycket.

Och David har själv känt sig redo en längre tid, men det var först nu som vi ansåg att den fysiska statusen var tillräckligt bra för att starta. Och så länge han orkade fick vi exakt det vi ville från David. Nu ska vi bara se till att han orkar längre.

Vi ville ge oss själva chansen. Det var det vi tryckte på innan avspark. Vi hade suttit i omklädningsrummet i Östersund efter matchen förra lördagen och bannat oss själva. För att vi hade fegat ut. Det ville vi inte göra igen.

Första halvlek var vår. Antonsson plågade Hammarby IF:s backlinje i djupled och centralt på mittfältet var Ismael och Romario stundom fantastiska. Viktor och Marko tog hand om det som Bajen försökte skaka oss med offensivt och vi ledde rättvist med 1-0.

Vi förstod att Bajen skulle komma ut med en forcering i andra halvlek, att de skulle försöka ta sig in i matchen och vi pratade om det i pausen.

Men ändå blev vi passiva när momentin svängde över till deras fördel.

Om vi i första halvlek aldrig gav Bajenspelarna någon ro kom vi i andra halvlek fel i förstapressen och plötsligt kom de alldeles för lätt förbi och vårt mittfält hamnade i bryderier och vi pratar om små, små skiftningar, men tendensen var tydlig; Hammarby var allt oftare inne på vår planhalva med kontroll.

Vilket gjorde oss försiktigare. Fegare.

Peter och jag diskuterade förändringar och med facit i hand dröjde förändringen för länge. Nu satte vi in Calle i en släpande anfallsroll med uppgift att hjälpa vårt centrala mittfält först i 73:e. Då hade redan Erik Israelsson kvitterat för Hammarby IF.

Det gav emellertid effekt. Mittfältet avlastades och i slutet av matchen blev det en holmgång.

Efter slutsignalen pratade jag med Nanne. Jag erkände för honom att jag numera förstod att jag inte var så enkel att ha att göra med som spelare. ”Fast du var en väldigt bra lagkapten” sa han.

Men perspektivet han hade som tränare hade jag svårt att förstå som spelare. Men nu förstod jag.

Han log.

Stryk och Östersund blev Örebro…

av henryd

Flyg över skog, skog, skog och vi landade i Östersund (inte Örebro, inte Örebro) dagen innan mötet med ÖFK och vi bodde fint och trevligt nära flygplatsen och Fys-Carlén och jag körde ett kort pass i gymmet – 10, 9, 8…..1 reps av 50 kg bänkpress och pullups och det räckte för att bli trötta och dagen efter klev vi upp 07.30 och kastade oss ut i hinderbanan som låg precis vid hotellet och sedan var det frukost och matchgenomgång och Viktor Elm hade insjuknat under natten och kunde inte spela och vi fick göra ändringar i startelvan.
Vilket börjar bli en vana.
Och det är sällan skador som är orsaken till ändringar och återbud. Det är många gånger helt andra saker och många gånger har det varit saker som är omöjliga att påverka.
Till mötet mot ÖFK saknades Thorbjörnsson och David Elm eftersom båda ska bli pappor när som helst. Rasmus Elm blev sjuk dagarna innan avresan.
Och till det alltså Viktors insjuknande.
Peter Swärdh var avstängd och jag skulle alltså coacha laget. Och om nu någon undrar – det fungerar så här; Peter ansvarar fortfarande för laguttagningarna, upplägget, taktiken och matchgenomgången. Givetvis är jag, som assisterande, med i beslutsprocessen, vi bollar saker och ting, men bara för att Peter var avstängd betydde inte det att det var min show.
Peter förklarade hur han tänkte sig eventuella byten och förändringar och jag försökte efterleva det så gott det gick.
Det är ju inte heller så att man går in och förändrar allt som huvudtränaren brukar köra. Det handlar snarare om att leda laget så som huvudtränaren vill.
Det var det jag försökte göra.
Sol, skönt, men på uppvärmningen fick Agardius ont i en ljumske och fick lämna återbud. Stefan fick nästan ouppvärmd gå in och gjorde en stark insats.
Matchen, då? Vi var passiva, tama och bjöd bort initiativet i första halvlek. Jag var besviken i pausen och det var också spelarna.
Jag valde att ändra till 4-1-4-1 eftersom jag ville stoppa deras spel förbi vårt mittfält och deras sysselsättande av deras forwards och vi behövde också komma närmre varandra på mittfältet, vi behövde skapa incitament som gav energi. Och så lovade vi varandra att verkligen agera utan att ha handbromsen i.
Andra halvlek blev avsevärt bättre och vi hade våra chanser att kvittera. Men vi lyckades inte och det var tungt i omklädningsrummet efter matchen.
Jag blev intervjuad av Cmoore och kallade Östersund för Örebro. Två gånger om. Jag får skylla på solsting eller något.
När Expressen sedan ringde upp för att prata om just det här och om matchen sa jag ”Örebro” en gång till. Utan att reflektera över det. Jag är nog inte så begåvad som jag ibland inbillar mig.
Resten av kvällen gick i reflektionens tecken. Vi bodde kvar en natt till i Östersund och vi åt, drack kaffe och ältade.
Suck.

Sida 6 av 33
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB